Vetenskaplig textutgivning är som att bygga skeppsmodeller. Uppgifterna liknar varandra. Textutgåvan vill liksom modellen ge en så riktig och begriplig återgivning av originalet som möjligt. Dessutom finns något tillrättaläggande och ordnande hos både modellbyggaren och textutgivaren. Båda arbetena är också rätt svåra. Såväl tekniska som teoretiska problem behöver lösas.
I helgen skickade jag slutversionen av en textutgåva för sättning. Det handlar om Torsten Rudeens dikter om kärlek och äktenskap, kända av få. Författaren som person är också okänd för de flesta. Han var Uppsalastudent på 1670- och 1680-talen, professor i ”skapande latin” i Åbo, sedan biskop i Karlstad och Linköping. Han levde 1661-1729 och såg därmed stormaktsväldets högsta punkt och dess fall.
Tydligen var han en skicklig präst och ämbetsman. Största delen av hans vakna tid gick säkert åt till tunga plikter av olika slag. Under mycket av hans vuxna liv rådde krig. Men särskilt i sin ungdom skrev han flitigt. Hans kungahyllningar – snarast obligatoriska för en skrivande ämbetsman – är ganska tråkiga. De många dikter han skrev till bekantas och välgörares begravningar och bröllop är betydligt mer intressanta. Han är en av sin tids bästa tillfällesdiktare, men det hundratal dikter som trycktes finns utspridda som småtryck vid några få bibliotek. Ofta finns de bara kvar i något enstaka exemplar, men ett av de områden där Uppsala universitetsbibliotek har särskilt stora samlingar och katalogresurser är just tillfällesskrifter. I äldre tid ägnas dessa särskilt begravningar. Rudeen hörde till dem som hade en alldeles särskild förmåga att skriva om sorg och död.
Men det som mitt arbete har handlat om är de tryckta bröllopsdikterna och de otryckta kärleksdikterna. Det finns en bukett fina uppvaktningsdikter – roliga, ironiska, melodiska – från tiden när han förälskade sig i Anna Brunell. De gifte sig när hon var arton år gammal, men lyckan varade bara dryga två år. Anna dog i barnsäng. Rudeen var otröstlig, och de sorgedikter han då skrev är fyllda av djup känsla på ett sätt som 1600-talet mycket sällan visar upp.
Hur som helst. Som ett fritidsprojekt har jag alltså sammanställt den första vetenskapliga utgåvan av Rudeens kärleks- och bröllopsdikter. Alla handskrifter och tryck som jag hittat har jämförts, bästa versionen valts ut, varianter redovisats, förklaringar av 1600-talets många konstiga ord gjorts och en rejäl inledning skrivits. Volymen kommer att ges ut av Svenska Vitterhetssamfundet, som sedan början av 1900-talet publicerat äldre svenska författarskap i pålitliga utgåvor. Den kommer också att vara digitalt tillgänglig på Litteraturbanken.
Varför ägna sig åt petigt, vetenskapligt modellbygge? Även för den som övergått till en administrativ chefssyssla lever forskarens nyfikenhet. Det är djupt tillfredsställande att gräva fram okänt material, lära sig förstå det och sätta in det i begripliga sammanhang. För mig har det också funnits en särskild glädje i att utnyttja de väldiga samlingar som döljer sig på Carolina Rediviva. Tillfällestrycken har redan nämnts, men på universitetsbiblioteket finns också den fantastiska och jättelika Palmskiöldska avskriftssamlingen från 1700-talet. I denna finns faktiskt bland annat en hel mängd Rudeen-dikter som aldrig trycktes.
Det finns vidare en generell vetenskaplig nytta i att göra material tillgängligt. I själva verket är mycket av forsknings- och biblioteksarbetet just tillgängliggörande. En gång var bibliotekens viktigaste uppgift att katalogisera och klassificera så att pappersmaterialet skulle vara hittbart. Med den digitala omvälvningen har biblioteken fått ännu en uppgift: att göra material tillgängligt öppet på internet. Mer tillgängligt kan material inte bli. En vetenskaplig textutgåva är emellertid mer än att plocka fram äldre texter och publicera dem. En svårläst, avfotograferad och publicerad handskrift förblir svårtillgänglig. Textkritikern värderar, korrigerar och kontextualiserar texter utifrån teoretiska utgångspunkter och metodiska principer. Man talar om editionsfilologi eller just textkritik.
Arbetet handlar mycket om att ta ställning till olika historiska versioner och omarbetningar. Bland Rudeen-avskrifterna finns många exempel på hur man ändrat i texten för att modernisera stilen eller ”förbättra” den. Man ändrar också sådant som kunde uppfattas som utmanande i senare tid. Redan på 1700-talet ändades ”kåt” till ”kvick”. (Vad ordet egentligen betydde är dock en knepig fråga – jag hänvisar till kommentarerna i den kommande utgåvan.)
Just genom val av ”versioner” finns ytterligare en koppling mellan textkritik och bibliotekspraktik. Hur skall man se på historiska texter som innehåller ord och värderingar som inte stämmer med våra egna? Skall klassiker moderniseras och kanske till och med bearbetas så att de passar vår tid och tryggt kan lånas ut till alla? Biblioteken har ofta fungerat som grindvakter när det gäller vad som anses lämpligt och inte lämpligt att sprida till allmänheten. Nå, den här diskussionen är oerhört stor, viktig och komplicerad, men detta är inte rätta platsen att reda ut den. Jag tror dock att en av de viktigaste målen med den textkritiska forskningen är göra läsaren medveten om att texter är lösa i konturen. Det finns sällan En Riktig Text. Författaren kan ha gjort flera versioner, men sedan också tagit intryck av vänner och förläggare och gjort ny bearbetningar, inte sällan i samarbete med någon. Ofta är text en kollektiv produkt. Eftervärlden kan sen i sin tur ha bidragit med konstruktiva omarbetningar och moderniseringar som gjort att verket överlevt. Vad är rätt och vad är fel?
Det finns en rad i en Rudeen-dikt som kanhända rör vid problemet med kollektivt skrivande. Det finns många exempel på att hustrur är medskapande i sina författarmäns skriverier, och även många exempel på motsatsen. När makan Anna är död skriver Torsten Rudeen en hjärtslitande dikt om sina nattliga drömmar om tiden de haft tillsammans. Han ser framför sig hur de ordnade det gemensamma hushållet och hur de gav varandra goda råd och gick i sällskap till kyrkan. Men han skriver också: ”Vi tyckas vid ett bord tillsammans verser skrifva”. Jag kan inte komma på något annat exempel från svenskt 1600-tal som skildrar hur man och hustru hjälps åt vid skrivbordet, och det är väl inte helt otroligt att den unga Anna bidrog när maken professorn skrev dikter till bröllop och begravningar.
Så här kan tankarna gå medan man sitter böjd över sitt textkritiska modellbygge och filar på skrovdetaljer eller försöker reda ut riggningen. Alla historiska modeller är konstruktioner. De bygger på fakta och källmaterial, men också på tolkande. Någon gång måste man dock bestämma sig för att nu är skeppsmodellen färdigbyggd och att det är dags att ställa upp den i lämpligt fönster. En sådan dag hade jag alltså i helgen som gick.
Bilden ovan föreställer ett votivskepp i en Gotlandskyrka, lämpligt nog med namnet ”Enigheten”.
Nedan ett exempel på början av Rudeen-dikt i Palmskiöldska samlingen vid Uppsala universitetsbibliotek. Dikten har den passande titeln ”Emot kärlekshataren”.
Lars Burman