Letar man motsatser till ”tillgängliggöra” hamnar man i begrepp som ”avstänga”, ”exkludera”, ”utesluta”, ”förbjuda tillträde”, ”spärra”, ”blockera” och annat obehagligt. Det är gott att Tillgång är essensen i biblioteksidén. Alla sätt att begränsa informationsflödet hindrar kunskapsuppbyggnad och kunskapsutveckling. Även det svåra skall tillgängliggöras.
I veckan fick Carolina Rediviva besök av den amerikansk-mexikanska författaren Jennifer Clement, ordförande för internationella PEN. Upplivad av besöket, och uppenbart imponerad av Uppsalas enorma samlingar, påminde hon mig om vad Jorge Luis Borges sagt: ”Jag har alltid föreställt mig att paradiset är ett slags bibliotek”.
Efteråt drog jag ut tanken ett steg till. Tänk om paradiset är ett bibliotek, men att man är utestängd från det? Om man förtvivlat knackar på porten men ingen vill släppa in en? Är orsaken att man är en fattig syndare som inte förtjänar bättre, eller är det snåriga regler och otillräcklig ambition som hindrar tillträdet?
Idag finns oerhörda informationsresurser fritt tillgängliga i närmaste smartphone, och kanske tänker man inte så ofta på risken att stängas ute från kunskap. Ändå är forskningsvärldens rörelse mot öppen tillgång till forskningsresultat och forskningsdata en reaktion på att e-böcker och elektroniska tidskrifter alltmer stängts in bakom dyra licenser. Digital tillgång är tekniskt enkel men juridiskt svår. När man införskaffar en fysisk bok så konsumeras upphovsrätten (som det heter). Den som har ett fysiskt exemplar har rätt att låta andra läsa och ett bibliotek får låna ut det. Så enkelt är det inte i den digitala världen. Här konsumeras inte rätten på samma sätt. Detta leder till att rätten att läsa licensierat vetenskapligt material hänger på vem man är. Om man tillhör ett universitet som har tecknat dyra avtal öppnar sig himmelrikets portar på närmaste skärm. Om man inte gör det förblir de stängda (även om vi i Sverige har ett undantag som gör att den kunskapstörstande är tillåten att på plats på ett universitetsbibliotek ta del av dess licensierade material – så kallad walk-in use.)
Den situationen håller inom forskningen på att reda upp sig genom den nya normen för Open Access-publicering. Allt mer som produceras kan laddas ner fritt. I Sverige har vi också en fin ordning vad gäller tryckt material. Genom fjärrlånesystemet kan allt beställas hem till det lokala biblioteket. I bibliotekslagen sägs också: ”Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till varandras förfogande”. Men med den digitala övergången är inte detta längre möjligt.
Eftersom rättsläget skiljer sig kan inte digitalt material, publicerat på nätet, samlas in och spridas på samma smidiga sätt. Hittills har de sju bibliotek som mottar pliktexemplar av allt svenskt tryck kunnat bygga stora fysiska samlingar och göra dem tillgängliga nationellt. Men med digitaliseringen förändras förutsättningarna.
Vi behöver en ny pliktlag, och en sådan är kanhända på väg. En stor utredning har gjorts och är nu ute på remiss. Den kommer att ge Kungliga Biblioteket de redskap som behövs för att samla in och bevara det som publiceras – både fysiskt och digitalt, för det har hittills varit si och så med möjligheter till digital insamling.
Insamling och bevarande kommer med en ny pliktlag att säkras, och det är utmärkt. Men hur ser det ut med tillgängliggörande? Inte alls lika bra. Situationen är till och med oroande. Kungliga Bibliotekets möjligheter att låta oss läsa blir begränsade, och det digitala materialet kommer inte att finnas på andra bibliotek. Min förhoppning är att den viktiga diskussionen om Pliktmaterialutredningen kommer att handla om tillgängliggörande. Av demokratiska skäl är detta den springande punkten.
Kanske förlorar Uppsala nu efter mer än trehundra år rätten till pliktexemplar av tryckt material. Det har jag inga större problem med. Tiderna förändras och informationshanteringen med den. Biblioteket får minskade kostnader för plikthantering och har istället råd att köpa det nödvändiga fysiska materialet (eller vid behov låna av systerbibliotek). Men om det inte går att få tillgång till det digitala pliktmaterialet, då får både forskningen och samhället problem.
Om en dryg månad skall remissinstanserna lämna sina svar och jag hoppas att dessa innehåller goda analyser av utmaningarna och tacklar frågan om tillgängliggörandet. Det duger inte att bli sittande utanför ett stängt paradis.
Lars Burman