Månad: oktober 2021

Aldrig tidigare har så många studenter arbetat på Carolina Rediviva. När portarna öppnas vid halv nio står står 40-50 personer i kö. Längre fram på dagarna blir läsesalarna ofta fulla. När jag en dag i förra veckan gick runt i entréplanet var samtliga läsplatser utom åtta besatta och vartenda bord i C-sal och kafé utnyttjat. Huset är fullt.

En förklaring är att pandemin håller på att släppa sitt grepp och att alla söker sig bort från instängdheten där hemma. En annan är att ombyggnaden 2017-2019 nu fått full effekt. Under 2020 och 2021 tvingades biblioteket glesa ut, men från höstterminens  början är restriktionerna hävda. Förhallen är öppen, pampig och inbjudande. Passagen med informationsdisken välfungerande och kaféet lockande. Det finns inga hinder att nå läsesalarna på plan 4, inte heller de som finns på plan 6 och 9. Huset lever.

Kanske det också är så att studenter förändrat sitt sätt att arbeta. Allt oftare uttrycks behov av effektiva och goda studiemiljöer, och de tio campusbiblioteken och Carolina hör till universitets populäraste arbetsplatser. En gång i tiden pluggade studenter hemma i sina rum. Idag tycks det som om man föredrar att studera tillsammans. Kanske detta i sin tur har att göra med att man numera ofta vill bo i egen lägenhet. I studenthemssammanhang är det väl känt att mikrolägenheter är oerhört mycket mer populära än korridorsrum. Kanske är det så att man förr studerade hemma och umgicks i korridorskök och andra gemensamma utrymmen. Idag delar man allt mer sällan boende med andra, och då är det naturligt att det mänskliga behovet av gemenskap behöver tillfredsställas på bibliotek och i andra studiemiljöer.

Men man kan studera tillsammans på olika sätt. I grupprum och i Café Carolina löser man sina uppgifter tillsammans, ofta under livliga meningsutbyten. I de tysta läsesalarna sker det gemensamma studerandet på annat vis. Här känner man inte dem som sitter vid borden intill. Den som lyfter blicken från bok eller dator vet oftast inte vems ryggen framför tillhör. Ändå finns det en stark gemenskap i en tyst läsesal. Här skapas en samhörighet även om arbetet genomförs individuellt. En tyst läsesal kan liknas vid ett gammaldags kontorslandskap – det som ibland kallades för ett ”trälhav” – men det skiljer sig kraftigt från dessa. I läsesalen är man inte kuggar i ett maskineri, utan istället driver man sina egna projekt. Var och en lever och verkar i sin egen bubbla. Ändå finns här en märklig och kraftfull gemenskap.

Klickandet på tangentbord. Överstrykningspennor prydligt ordnade kring kursboken. Ljudet av en tappad penna. Stolsskrapet när någon reser sig. Blickarna som någon kastar mot dörren för att se vem som är på väg in. Ett huvud som nickar till.

Allt ingår i en slags gemensamhetsceremoni. På få ställen är man så tillsammans, utan att ett ord blir sagt, som i en gammaldags tyst läsesal.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Eller skall det vara: ”Äntligen stod prästen på predikstolen”? Manuskriptet till inledningen av Gösta Berlings saga återgavs på de gamla tjugokronorssedlarna, men där döljs prepositionen bakom Selma Lagerlöfs lockar.  Om mitt textkritiska minne inte sviker så användes ”på” i de tidigaste editionerna och ändrades senare av författaren till ”i”. Språkbruk förändras som allt annat. Man kan med Too-ticki i Tove Janssons Trollvinter konstatera att: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”.

Äntligen stod jag emellertid i talarstolen. Det var i torsdags och i Uppsala universitets aula. De senaste två året har inte gett särskilt många möjligheter till offentliga framträdanden, men nu fick jag chansen att på tretton minuter klara av ämnet ”Uppsala universitetsbibliotek 400 år”.

Sammanhanget var högtidligt. Universitetet fyllde 7 oktober 544 år och för första gången efter pandemin ordnades festprocession i aulan inför stor publik. Universitetets pristagare från både 2020 och 2021 fick sina välförtjänta utmärkelser och rektor och prorektor chansen att visa sig i sina praktfulla guld- och silverkedjor.

Själv fick jag alltså dra på frack och svart väst och tala om Uppsala universitetsbibliotek, dess historia och framtid. Föreläsningen kommer  inom kort att tryckas och göras öppet tillgänglig, så den skall inte återges här. Men så mycket kan jag avslöja för den som inte var på plats att jag tog fem hundraårskliv genom historien och sedan lyfte på förlåten till forskningsbibliotekens framtid. De historiska nedslagen skulle ”illustrera insikten om akademiska infrastrukturers nödvändighet, vikten av säkerhet i samlings- och informationshantering, biblioteks fysiska natur och slutligen deras identitets- och trygghetsskapande förmåga.”

Om framtiden hävdade jag att forskningsbibliotek alltid kommer att behövas. ”Emellertid förändras de och kommer att behöva samverka sinsemellan, men också integreras djupare i sina respektive lärosäten. Internationellt talar man idag om en övergång från serviceleveranser till djupintegrering i utbildningens och forskningens ekosystem. Nycklar är öppen vetenskap, forskningsdata, kunskapsdelning, personalens kompetens, den nyaste informationsteknologin och ett växande kulturarv som kräver digitalt tillgängliggörande.” Ett av mina nyckelbegrepp var ”kunskapsallmänning”.

Dessutom slog jag ett slag för biblioteksbyggnadernas betydelse, inte minst i en universitetsstad av Uppsalas slag, där begreppet ”power of place” är alldeles ovanligt mycket på sin plats.

På mina tretton minuter försökte jag säga saker som jag tror är viktiga om universitet och deras forskningsinfrastrukturer. Detta kändes betydelsefullt. Men det kändes minst lika viktigt att föreläsningen fick bli en del av samhällets och universitetets återöppnade efter pandemin. Uppsalas rituella ceremonier är traditionstyngda, men genomförda med en tilltalande självironi. Ändå är de djupt betydelsebärande. Här uppträder universitetet för en gångs skull symboliskt tillsammans: alla fakulteters lärare och forskare, biblioteket, förvaltningen, studenterna.  Nyckelordet är ”tillsammans”, och det ordet har känts långt borta alldeles för länge.