Kategori: Uncategorized (Sida 1 av 12)

Tillsammans i tystnad

Aldrig tidigare har så många studenter arbetat på Carolina Rediviva. När portarna öppnas vid halv nio står står 40-50 personer i kö. Längre fram på dagarna blir läsesalarna ofta fulla. När jag en dag i förra veckan gick runt i entréplanet var samtliga läsplatser utom åtta besatta och vartenda bord i C-sal och kafé utnyttjat. Huset är fullt.

En förklaring är att pandemin håller på att släppa sitt grepp och att alla söker sig bort från instängdheten där hemma. En annan är att ombyggnaden 2017-2019 nu fått full effekt. Under 2020 och 2021 tvingades biblioteket glesa ut, men från höstterminens  början är restriktionerna hävda. Förhallen är öppen, pampig och inbjudande. Passagen med informationsdisken välfungerande och kaféet lockande. Det finns inga hinder att nå läsesalarna på plan 4, inte heller de som finns på plan 6 och 9. Huset lever.

Kanske det också är så att studenter förändrat sitt sätt att arbeta. Allt oftare uttrycks behov av effektiva och goda studiemiljöer, och de tio campusbiblioteken och Carolina hör till universitets populäraste arbetsplatser. En gång i tiden pluggade studenter hemma i sina rum. Idag tycks det som om man föredrar att studera tillsammans. Kanske detta i sin tur har att göra med att man numera ofta vill bo i egen lägenhet. I studenthemssammanhang är det väl känt att mikrolägenheter är oerhört mycket mer populära än korridorsrum. Kanske är det så att man förr studerade hemma och umgicks i korridorskök och andra gemensamma utrymmen. Idag delar man allt mer sällan boende med andra, och då är det naturligt att det mänskliga behovet av gemenskap behöver tillfredsställas på bibliotek och i andra studiemiljöer.

Men man kan studera tillsammans på olika sätt. I grupprum och i Café Carolina löser man sina uppgifter tillsammans, ofta under livliga meningsutbyten. I de tysta läsesalarna sker det gemensamma studerandet på annat vis. Här känner man inte dem som sitter vid borden intill. Den som lyfter blicken från bok eller dator vet oftast inte vems ryggen framför tillhör. Ändå finns det en stark gemenskap i en tyst läsesal. Här skapas en samhörighet även om arbetet genomförs individuellt. En tyst läsesal kan liknas vid ett gammaldags kontorslandskap – det som ibland kallades för ett ”trälhav” – men det skiljer sig kraftigt från dessa. I läsesalen är man inte kuggar i ett maskineri, utan istället driver man sina egna projekt. Var och en lever och verkar i sin egen bubbla. Ändå finns här en märklig och kraftfull gemenskap.

Klickandet på tangentbord. Överstrykningspennor prydligt ordnade kring kursboken. Ljudet av en tappad penna. Stolsskrapet när någon reser sig. Blickarna som någon kastar mot dörren för att se vem som är på väg in. Ett huvud som nickar till.

Allt ingår i en slags gemensamhetsceremoni. På få ställen är man så tillsammans, utan att ett ord blir sagt, som i en gammaldags tyst läsesal.

Äntligen

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Eller skall det vara: ”Äntligen stod prästen predikstolen”? Manuskriptet till inledningen av Gösta Berlings saga återgavs på de gamla tjugokronorssedlarna, men där döljs prepositionen bakom Selma Lagerlöfs lockar.  Om mitt textkritiska minne inte sviker så användes ”på” i de tidigaste editionerna och ändrades senare av författaren till ”i”. Språkbruk förändras som allt annat. Man kan med Too-ticki i Tove Janssons Trollvinter konstatera att: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”.

Äntligen stod jag emellertid i talarstolen. Det var i torsdags och i Uppsala universitets aula. De senaste två året har inte gett särskilt många möjligheter till offentliga framträdanden, men nu fick jag chansen att på tretton minuter klara av ämnet ”Uppsala universitetsbibliotek 400 år”.

Sammanhanget var högtidligt. Universitetet fyllde 7 oktober 544 år och för första gången efter pandemin ordnades festprocession i aulan inför stor publik. Universitetets pristagare från både 2020 och 2021 fick sina välförtjänta utmärkelser och rektor och prorektor chansen att visa sig i sina praktfulla guld- och silverkedjor.

Själv fick jag alltså dra på frack och svart väst och tala om Uppsala universitetsbibliotek, dess historia och framtid. Föreläsningen kommer  inom kort att tryckas och göras öppet tillgänglig, så den skall inte återges här. Men så mycket kan jag avslöja för den som inte var på plats att jag tog fem hundraårskliv genom historien och sedan lyfte på förlåten till forskningsbibliotekens framtid. De historiska nedslagen skulle ”illustrera insikten om akademiska infrastrukturers nödvändighet, vikten av säkerhet i samlings- och informationshantering, biblioteks fysiska natur och slutligen deras identitets- och trygghetsskapande förmåga.”

Om framtiden hävdade jag att forskningsbibliotek alltid kommer att behövas. ”Emellertid förändras de och kommer att behöva samverka sinsemellan, men också integreras djupare i sina respektive lärosäten. Internationellt talar man idag om en övergång från serviceleveranser till djupintegrering i utbildningens och forskningens ekosystem. Nycklar är öppen vetenskap, forskningsdata, kunskapsdelning, personalens kompetens, den nyaste informationsteknologin och ett växande kulturarv som kräver digitalt tillgängliggörande.” Ett av mina nyckelbegrepp var ”kunskapsallmänning”.

Dessutom slog jag ett slag för biblioteksbyggnadernas betydelse, inte minst i en universitetsstad av Uppsalas slag, där begreppet ”power of place” är alldeles ovanligt mycket på sin plats.

På mina tretton minuter försökte jag säga saker som jag tror är viktiga om universitet och deras forskningsinfrastrukturer. Detta kändes betydelsefullt. Men det kändes minst lika viktigt att föreläsningen fick bli en del av samhällets och universitetets återöppnade efter pandemin. Uppsalas rituella ceremonier är traditionstyngda, men genomförda med en tilltalande självironi. Ändå är de djupt betydelsebärande. Här uppträder universitetet för en gångs skull symboliskt tillsammans: alla fakulteters lärare och forskare, biblioteket, förvaltningen, studenterna.  Nyckelordet är ”tillsammans”, och det ordet har känts långt borta alldeles för länge.

I Riga

I veckan var jag utomlands. Anledningen var en utställning. Utställningen bar namnet ”Återkomsten”. Platsen är Riga. Det som visas i utställningen är ett enda objekt, men satt i väldesignat sammanhang av Lettlands nationalbibliotek. Vad är det då som är värt inte bara att jag och flera medarbetare åkte över Östersjön för öppningsceremonin utan att stora resurser har lagts på att visa upp det för det lettiska nationalbibliotekets besökare?

                          Föremålet är en katolsk katekes av Petrus Canisius, men översatt till lettiska och tryckt 1585. Som tryck är det rätt oansenligt, men består av den äldsta text som finns tryckt på lettiska. Det enda bevarade exemplaret förvaras normalt på Uppsala universitetsbibliotek, men har alltså nu lånats ut till Riga. Det säger sig självt att exemplaret är viktigt för lettisk historia.

                          Hur hamnade det i Uppsala? I dagarna är det 400 år sedan svenska trupper intog Riga. Till krigsbytena hörde jesuitkollegiets bibliotek, och sannolikt fanns katekesen i denna samling. Översättaren antar man är jesuitmunken Ertmannus Tolgsdorf, död året innan svenskarna nådde Riga.

                          Samtidigt som utställningen öppnades presenterades den ståtliga katalog över Rigasamlingen som upprättats av lettisk expertis med stöd av kollegerna i Uppsala. Samlingen finns alltså huvudsakligen i Uppsala men katalogen är publicerad i Riga. Detta är ett gott exempel på samarbete över gränser vad gäller äldre boksamlingar. Genom kataloger, digitalisering och lån kan idag samlingar som spritts göras tillgängliga för alla.

                          Delar av Rigasamlingen har digitaliserats i Uppsala, och katekesen – centralobjektet i utställningen – finns att beskåda på Alvinplattformen. https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:146019

                          Detta blev min första utlandsresa efter pandemins utbrott. Lättnaden att kunna passera gränser, möta människor och få nya kulturintryck var stor.  Men resan blev också en kraftfull påminnelse om vikten och betydelsen av det internationella kulturarv som förvaras i Uppsala.

Mer om Rigasamlingen:

https://lnb.lv/en/exhibition-feature-oldest-surviving-book-latvian-language

https://ub.uu.se/hitta-i-vara-samlingar/verk-och-samlingar-i-urval/riga-jesuitbiblioteket/

https://ub.uu.se/om-biblioteket/fler-nyheter/nyhet/?id=16638&typ=artikel&lang=sv

En hästsko inför nästa århundrade

Igår invigdes äntligen universitetsbibliotekets 400-årsutställning. Det var en försiktig öppning med lagom många i publiken, men sannerligen pampigt ändå. Invigningen skedde utomhus i Carolinaparken. Carolina Rediviva självt agerade storslagen fond. Utbildningsminister Anna Ekström genomförde invigningen i närvaro av rektor och prorektor och talade klokt om bibliotek som mänsklighetens smartaste uppfinning. Media var på plats.

Extra roligt var att Akademistallet (bibliotekets några decennier yngre lillasyster i den brokiga akademiska familj som Uppsala universitet utgör) uppvaktade med fanor och stiliga ryttarekipage. Förre akademiombudsmannen Marianne Andersson höll tal i egenskap av Ridinstitutionens inspektor, och akademistallmästare Karin Agenäs, den 22:a på posten, överlämnade en hästsko i storlek tre som välgångsönskning inför framtiden.

En dubbelkvartett ur Allmänna sången sjöng, och på något sätt kändes det igår som en återöppning – ett återuppväckande – av Uppsalas märkligheter och märkvärdigheter.

Överbibliotekarien höll förstås tal och så här stod det i hans manus (det är en annan sak att talarordningar och sånt fick kastas om lite – vi agerade ju utan skärmar i den verkliga värld där mycket kan hända):

För tolv dagar sedan återgick Uppsala universitetsbibliotek till normala öppningstider. Carolina är öppet sju dagar i veckan och till nio på vardagskvällar. Vi stängde aldrig under pandemin – det var studenter som behövde wifi-uppkoppling, kurslitteratur och stunder i utglesade läsesalar då man åtminstone fick se att det existerade andra människor.  Och  det var forskare som envist jobbade vidare med handskrifter och personarkiv i vår coronasäkrade specialläsesal.

              Vad vi också märkte var att biblioteket var väl riggat för distansarbetande forskare, lärare och studenter. Användningen av våra e-resurser gick i höjden och frågetjänster och undervisning blev helt digital. Den infrastruktur som redan fanns på plats utnyttjades mer än någonsin och jag vill påstå att våra satsningar på digital utveckling de senaste decennierna  nu givit rik frukt. Rik digital frukt, vilket ändå varit en tröst i ett Uppsala där det är de mänskliga mötena som ger staden, universitetet – och universitetsbiblioteket – dess karaktär.

              År 1620 och sen återigen 1621 gav Gustav II Adolf order om att grunda ett bibliotek vid landets enda universitet. Några år senare kom hans väldiga gustavianska donation som gav detta gudsförgätna landsortsuniversitet förutsättningar att utvecklas till ett berömt europeiskt lärosäte. Professorer anställdes, undervisningen vässades. Senare kom den Skytteanska donationen, och exercitierna i form av ridning, fäktning, dans, musik och moderna språk. Så småningom gjordes nationerna obligatoriska och därmed  erkändes studenternas roll. Men om man så vill så började hela denna massiva universitetsreform med grundandet av det bibliotek som nu fyller 400 år. Jag föreställer mig att Gustav II Adolf insåg att utan stabil forskningsinfrastruktur – inget universitet.

              Biblioteket har varit värre ute än under Corona-pandemin. Vid stadsbranden 1702 räddades det mirakulöst. 1719 var biblioteket evakuerat i väntan på ryssarnas härjningar. Under århundraden har lokalerna varit undermåliga eller otillräckliga. Under världskrigen har mina företrädare fasat för de öden som systerbibliotek på kontinenten drabbades av. Jag vill minnas att överbibliotekarien under andra världskriget bidrog ur biblioteksbudgeten till de luftvärnspjäser som skyddade stadens centrala delar. I både krig och fred har hela tiden idén funnits att bibliotek står för hållbarhet –  hållbar och långsiktig kunskapsförmedling.

              Hela tiden har bibliotekets normalläge varit förändring och utveckling, även om man inte alltid har anat det utifrån. Det ligger nämligen i biblioteksstödets natur att vara enkelt och självklart – och därmed så osynligt som möjligt. Man skall inte behöva fundera över hur kronografens urverk fungerar när man har bråttom till jobbet och kastar en blick på  klockan.

              Nu går Uppsala universitetsbibliotek in i sitt femte århundrade. Det kommer att fortsätta utvecklas som undervisnings- och forskningsinfrastruktur och det kommer att fortsätta att leverera universitetsövergripande och fakultetsnära tjänster men ofta på nya områden och i nya sammanhang. Biblioteksberättelsen får nya kapitel. Samtidigt bär vi med oss fysiska skatter som även de fortsatt måste hanteras, utvecklas och värnas – världen kommer aldrig att bli fullt digital och den amerikanska flottans officerare lär sig sedan fem år tillbaka astronomisk navigation med sextant och sjökort. Man vet ju aldrig.

              Det här är som ni märker en nerskalad invigning. Kanske finns  det en dold mening i att pandemin förhindrat mycket av det vi planerat som fysiska händelser. Nu utspelar sig mycket av vårt omfattande 400-årsfirande i den digitala rymden.  Men det är en glädje att nu få samlas med andra människor igen. Och håll utkik. Vi har skjutit fram en del av vårt fysiska firande till det nya läsåret.  

             Den utställning som skall invigas iordningsställdes för ett bra tag sedan, men nu är det ändå till sist dags. Utbildningsminister Anna Ekström kommer om en liten stund att förrätta invigningen, men först skall vi få en hälsning från en av våra systerinstitutioner från Uppsalas märkliga 1600-tal – Akademistallet. Jag lämnar över ordet till Ridinstitutionens inspektor, förre akademiombudsmannen Marianne Andersson.

När Karin Boye kom till stan

Det är hundra år sedan Karin Boye kom till Uppsala. Den 16 september skrev hon in sig vid universitetet. Samtidigt tog hon steget in i vuxenlivet. Hennes biograf Johan Svedjedal påminner om att hon tillbringade en fjärdedel av sitt vuxna liv i Uppsala, 1921 till 1926. Det var Uppsala som formade henne till poet och intellektuell, och det var här hon lärde sig uppträda som kulturpersonlighet. Redan som 21-årig student fick hon sin första diktsamling publicerad på självaste Albert Bonniers förlag, men samtidigt var hon en flitig student som inledde studierna med grekiska och hungrigt tog för sig av lärdomen i Uppsala. Svedjedal understryker att hon på många sätt levde ett rätt typiskt studentliv: osäkerhet, förälskelser, mörka stunder, stora planer, tebjudningar, sexor, fester, kamrater, föreningsliv, studentteater och allt annat som faktiskt fortfarande hör till studentlivet.

                Hennes Uppsala var litet jämfört med idag. Ett par tusen studenter fanns i staden. Idag är det femtio tusen. Ändå är mycket sig likt. Även om Göteborgs nation – Boyes nation – flyttat från Drottninggatan till S:t Larsgatan skulle Boye känt igen sig i kvarteren runt domkyrka och universitet. Hon skulle kanske inte känna igen sig i matlådekultur och grupparbeten (hon var van vid matlag och ensamplugg), inte heller i studieordningar och det stöd för studenter som numera finns i form av vägledning, studenthälsa, studiemedel och studiehjälp.  Hon skulle glatt ha överraskats av kvinnornas dominans inom stora delar av den akademiska världen. I synnerhet skulle hon förvånats av att de ofta dominerar så på nationerna, vilka på hennes tid inte var särskilt välkomnande vad gällde kvinnor. Med förundran skulle hon notera att den hårda, konkurrensinriktade och rätt obarmhärtiga akademiska miljön ändå blivit betydligt vänligare.

                Men hon skulle känt igen Carolina Rediviva. När hon kom till Uppsala i september 1921 flyttade hon in i den Edlingska gården, som fortfarande finns kvar, och ligger  i hörnet av S:t Olofsgatan och Kyrkogårdsgatan, bara tvåhundra meter från Carolina. Under sina studentår flyttade hon runt en hel del men aldrig längre bort än till det som kallas Främre Luthagen. Länge bodde hon i Ihregården (intill Geijersgården) med utsikt mot Carolina och bara några steg från entréns mäktiga trappa. Hennes vän, blivande bibliotekarien Vilhelm Jacobowsky, har för övrigt skildrat hur Boye och andra studenter en februarikväll var på bjudning hemma hos honom 1924. Det bjöds på bakelser och te, frukt och godis. Man pratade och högläste, sjöng och spelade gitarr. Vid halv två på natten gick man tillsammans upp på Carolinas trappa. Det var månsken och nyfallen snö.

                Carolina spelade en oerhört viktig roll för studenten Boye. Här studerade hon vid det som kallades ”barnbordet”, det långbord där studenter var tillåtna att sitta. Här arbetade  hennes vän Ingrid Odelstierna, som Boye blev djupt förälskad i. När Boye avslöjade sina känslor blev hon bestämt avvisad. Det är biblioteksamanuensen Odelstiernas steg i Carolinas A-sal som skildras i en av dikterna i sviten ”Tillägnan”.

Jag känner dina steg i salen,

jag känner i var nerv dina hastiga steg,

som annars ingen märker. […]

Svedjedal har kallat sviten en psykologisk och poetisk märkvärdighet, ”en svart låga av begär”. När jag skriver ner raderna ovan kan jag inte låta bli att tänka på Sapfos mest kända dikt ”Gudars like…” Där finns samma upplevelse av obetvinglig kärlek och förundran över att andra inte berörs lika djupt av den älskades närvaro.

                Svedjedal skriver också om Boyes kärleksdikt till Carolina Rediviva. Den finns i hennes första diktsamling, Moln (1922), och hon skildrar  biblioteket som en personifiering av det akademiska Uppsalaidealet. I Boyes hand blir Carolina en välvillig, skeptisk och lite distanserad gammal akademiker. Som Svedjedal konstaterar är det ”en man på bekvämt känslomässigt säkerhetsavstånd”, vilken väcker lugn och ömhet men inte passion. ”Carolina” skriver Svedjedal, ”är på en gång professor, fadersgestalt och kanske en välvillig lärdomens Gudsgestalt.”

Ser jag dig skymta,

å Carolina, min vän, bakom björkens frostiga ris,

faller stillaste ljus på min väg

som sol i dis.

Sträng och förnämlig

är du likt en som livet ett skyddande harnesk skänkt,

men av en skeptisk blidhets dager

överstänkt —

som en gammal mans

löje av lätt, lätt snö och höstmild ironi,

tankfullt, med värme och vishet under

och saktmod i.

Det är följdriktigt att ett av våra bibliotek bär Karin Boyes namn, och att den viktigaste delen av hennes efterlämnade material finns just i specialsamlingarna på Carolina Rediviva. Biblioteket har digitaliserat allt som låter sig digitaliseras och fritt spridas – från diktmanus till betygsavskrifter – och det är få centrala svenska författarskap som kan studeras så ingående på bekvämt digitalt avstånd. Kulturarvsplattformen Alvin utgör ingång och fungerar som digitalt annex till specialläsesalen på Boyes älskade Carolina Rediviva.

                Hundra år är en lång tid. Ändå är det mycket som känns bekant när man fördjupar sig i Boyes studentår. Ung glädje och ung förtvivlan, ambitioner och kamp för att förstå. När Boye kom till Uppsala hade den sista vågen av spanska sjukan ebbat ut. En ny tid höll på att bryta in, en tid av oro och nya idéer. 1800-talet hade obönhörligen tagit slut och något annat var på väg. I januari 1926 bobbade sig Boye, det vill säga klippte håret kort. Några månader senare lämnade hon Uppsala. I mars skrev hon till en vän: ”Uppsala är en ovanligt uppfostrande stad, den ger en verkligen diverse erfarenheter av skilda slag, både roliga och mindre roliga. Det  är verkligen något att vara djupt tacksam för, att man har fått ligga här i så många år.”

Huvudkälla till texten ovan är Johan Svedjedals biografi Den nya tiden gryr (2017). Uppsalakapitlet (s. 119-228) ger en utmärkt inblick i studentlivet på 1920-talet. Bland de efterlämnade papperen på Carolina, digitaliserade i Alvin, finns också Boyes lånekort från Stockholms stadsbibliotek.

c

Dörrarna öppnas

Idag har universitetsbiblioteket återgått till normala öppettider. Carolina Rediviva slog upp portarna 8.30 och håller öppet till 21.00. Nu är huset öppet sju dagar i veckan. Det här är i linje med att universitetet gradvis återgår till campusundervisning.

Jag gläder mig över att återöppnandet sker, även om det naturligtvis är nödvändigt att alla tar ansvar så att smittan inte blossar upp. Det behövs en hälsosam mix av tillförsikt och försiktighet.

För landets flera hundra tusen studenter är biblioteken – både som digitala och fysiska rum – en av de allra viktigaste arbetsplatserna. Under pandemin har nog många insett hur viktigt det är med mänskliga möten och öppna sociala platser. Uppsala universitet vore en ganska ointressant plats utan sådana.

När jag vid åttatiden i morse gick förbi det mäktiga universitetshuset i Uppsala var många studenter på plats framför stora trappan. I små grupper gick de in genom porten. Jag föreställer mig att det var kursstart på något stort program, där man bokat den anslående aulan för sin introduktion. Eftersom aulan minst sagt är väl tilltagen är det ett rum där det finns plats även om man är många. Var det som jag misstänkte så fick de här studenterna en minnesvärd inledning på sin studier. Bladguld och röda bänkar och 1800-talslullull.

Samtidigt som jag märkte att studenterna försökte hålla klok distans, så kände jag också den märkliga och starka känslan av terminsstart. Nervositet och förväntan. Man börjar lära känna varandra. Läsåret är ännu ograverat.

Det känns som om dörrarna öppnas.

Stängs porten?

Letar man motsatser till ”tillgängliggöra” hamnar man i begrepp som ”avstänga”, ”exkludera”, ”utesluta”, ”förbjuda tillträde”, ”spärra”, ”blockera” och annat obehagligt. Det är gott att Tillgång är essensen i biblioteksidén.  Alla sätt att begränsa informationsflödet hindrar kunskapsuppbyggnad och kunskapsutveckling. Även det svåra skall tillgängliggöras.

                 I veckan fick Carolina Rediviva besök av den amerikansk-mexikanska författaren Jennifer Clement, ordförande för internationella PEN. Upplivad av besöket, och uppenbart imponerad av Uppsalas enorma samlingar, påminde hon mig om vad Jorge Luis Borges sagt: ”Jag har alltid föreställt mig att paradiset är ett slags bibliotek”.

                 Efteråt drog jag ut tanken ett steg till. Tänk om paradiset är ett bibliotek, men att man är utestängd från det? Om man förtvivlat knackar på porten men ingen vill släppa in en? Är orsaken att man är en fattig syndare som inte förtjänar bättre, eller är det snåriga regler och otillräcklig ambition som hindrar tillträdet?

                               Idag finns oerhörda informationsresurser fritt tillgängliga i närmaste smartphone, och kanske tänker man inte så ofta på risken att stängas ute från kunskap. Ändå är forskningsvärldens rörelse mot öppen tillgång till forskningsresultat och forskningsdata en reaktion på att e-böcker och elektroniska tidskrifter alltmer stängts in bakom dyra licenser. Digital tillgång är tekniskt enkel men juridiskt svår. När man införskaffar en fysisk bok så konsumeras upphovsrätten (som det heter). Den som har ett fysiskt exemplar har rätt att låta andra läsa och ett bibliotek får låna ut det. Så enkelt är det inte i den digitala världen. Här konsumeras inte rätten på samma sätt. Detta leder till att rätten att läsa licensierat vetenskapligt material hänger på vem man är. Om man tillhör ett universitet som har tecknat dyra avtal öppnar sig himmelrikets portar på närmaste skärm. Om man inte gör det förblir de stängda (även om vi i Sverige har ett undantag som gör att den kunskapstörstande är tillåten att på plats på ett universitetsbibliotek ta del av dess licensierade material – så kallad walk-in use.)

                 Den situationen håller inom forskningen på att reda upp sig genom den nya normen för Open Access-publicering. Allt mer som produceras kan laddas ner fritt. I Sverige har vi också en fin ordning vad gäller tryckt material. Genom fjärrlånesystemet kan allt beställas hem till det lokala biblioteket. I bibliotekslagen sägs också: ”Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till varandras förfogande”. Men med den digitala övergången är inte detta längre möjligt.

                 Eftersom rättsläget skiljer sig kan inte digitalt material, publicerat på nätet, samlas in och spridas på samma smidiga sätt. Hittills har de sju bibliotek som mottar pliktexemplar av allt svenskt tryck kunnat bygga stora fysiska samlingar och göra dem tillgängliga nationellt. Men med digitaliseringen förändras förutsättningarna.

                 Vi behöver en ny pliktlag, och en sådan är kanhända på väg. En stor utredning har gjorts och är nu ute på remiss. Den kommer att ge Kungliga Biblioteket de redskap som behövs för att samla in och bevara det som publiceras – både fysiskt och digitalt, för det har hittills varit si och så med möjligheter till digital insamling.

                 Insamling och bevarande kommer med en ny pliktlag att säkras, och det är utmärkt. Men hur ser det ut med tillgängliggörande? Inte alls lika bra. Situationen är till och med oroande. Kungliga Bibliotekets möjligheter att låta oss läsa blir begränsade, och det digitala materialet kommer inte att finnas på andra bibliotek. Min förhoppning är att den viktiga diskussionen om Pliktmaterialutredningen kommer att handla om tillgängliggörande. Av demokratiska skäl är detta den springande punkten.

                 Kanske förlorar Uppsala nu efter mer än trehundra år rätten till pliktexemplar av tryckt material. Det har jag inga större problem med. Tiderna förändras och informationshanteringen med den.  Biblioteket får minskade kostnader för plikthantering och har istället råd att köpa det nödvändiga fysiska materialet (eller vid behov låna av systerbibliotek). Men om det inte går att få tillgång till det digitala pliktmaterialet, då får både forskningen och samhället problem.

                 Om en dryg månad skall remissinstanserna lämna sina svar och jag hoppas att dessa innehåller goda analyser av utmaningarna och tacklar frågan om tillgängliggörandet. Det duger inte att bli sittande utanför ett stängt paradis.

Sommaren 1961 och ännu ett brev från Tolkien

På försommaren för sextio år sedan damp det ned ett brev innanför dörren till en studentlya på Övre Slottsgatan 5. I huset, som ligger snett emot Carolina Rediviva, bodde då en ung författare vid namn Lars Gustafsson. Han hade så smått börjat bli känd som litterärt underbarn, och så småningom skulle han bli en av vår stora 1900-talsförfattare. Hans välfyllda arkiv finns numera på Uppsala universitetsbibliotek.

                   Brevet, som var ett svarsbrev, kom från J.R.R. Tolkien. Det är daterat till 18 maj, dagen efter Gustafssons tjugofemårsdag. Utkastet till den unge författarens första brev till Tolkien, som också det finns i arkivet på Carolina, gjordes 16 maj. Postgången mellan Uppsala och Oxford fungerade bra på den tiden. Gustafssons ärende var att han vill intervjua Tolkien för Dagens Nyheter. Han försäkrar den nyligen pensionerade professorn om att han inte är ute efter att leta allegorier i Ringarnas herre. Sannolikt var han medveten om Tolkiens ovilja att få sitt verk läst som en kalla-kriget-allegori, och istället smickrar Gustafsson Tolkien med att han vill tala kompositionsfrågor och verkets relation till Tolkiens sagoforskning. Dessutom satsar den unge Uppsalaförfattaren på brödraskapet i yrket: ”Being an author myself I am also very interested in the very genesis of such a great and elaborate epical texts [!] as yours.”

                   Tolkiens svarsbrev är kort och vänligt. Inte minst understryker Tolkien att det är just sådant som Gustafsson föreslår som han har lust att diskutera. Före mitten av juni står Oxfordprofessorn till tjänst för ett möte.

                   Intervjun blir av, men det dröjer till 21 augusti innan resultatet publiceras i Dagens Nyheter. Tydligen lämnade intervjun bestående spår hos Gustafsson. I en Expressen-artikel 27 februari 2004 mindes han mötet i Oxford. Här berättar han att chefredaktören Olof Lagercrantz hade varit mycket ovillig att låta Gustafsson göra intervjun. Sådan litteratur hade vare sig den svenska litteraturens store grindvakt eller det kulturella etablissemanget i övrigt förståelse för. Men Gustafsson tror att Lagercrantz gav med sig för att slippa ha den ihärdige tjugofemårige ”fanatikern” propsande i telefonen.

                   Intervjun sommaren 1961 skildrar mötet med en gammal skarpskuren, piprökande forskare, omgiven om böcker och manuskript i sitt arbetsrum. Den har rubriken ”Den besynnerlige professor Tolkien”, en rubrik som Gustafsson svär sig fri från i Expressenartikeln nästan 45 år senare. Men nog är skildringen full av förundran över den egenartade lärdomsgigant som fantiserat fram en hel värld. Hans förundran och fascination kan man inte ta fel på, och när han senare i Expressen 8 december 1961 recenserar översättningen av Konungens återkomst skriver Gustafsson: ”Man kan anse att Tolkien är en smula galen, att det finns något barockt och innestängt i hans gigantiska berättelser, hans landskap och monster, men det är omöjligt att att förneka att de utgör ett utomordentligt instrument för den moraliska allegori som är hans syfte.” Just storheten i Tolkiens episka men pessimistiska skildring av kampen mellan gott och ont kan Gustafsson inte värja sig mot. Dock är är det intressant att han inte på något sätt tar upp den religiösa tematiken: Gandalf som frälsargestalt och allt det där. Tolkien var ju troende katolik.

                   Den ambivalens som Gustafsson upplever har jag känt själv. Som tonåring älskade jag Tolkien och slukade Ringarnas herre gång på gång. Som ung litteraturvetare gled jag rätt mycket över på den skeptiska Lagercrantz-sidan. Ändå har jag gång efter gång återkommit till kraften i Tolkiens berättande och förgäves försökt få rätsida på mitt förhållande till Midgård. På sommaren för tre år sedan läste jag om hela verket och tyckte mig bättre förstå hela cocktailen av litterär förmåga, till synes naiv berättarkonst, het konservativ längtan till en enklare värld och förmågan att låta melodramatiska och sublima känslor blomma. (Det senare påminner mig om hur barockens diktare tillät sig fritt spelrum för känslor när det gäller religiösa ting – annars såg de känslor som potentiellt manipulativa.) Min fascination av Tolkiens Ringarnas herre har blivit ännu större när jag nu högläser den för familjen. Här finns djupa band till en äldre muntlig kultur. Jag kan känna mig som en skäggig sagoförtäljare, hukande vid lägerelden, som gång på gång framför sagor och myter som lyssnarna redan älskar och kan utan och innan.

                   Men kanske finns en nyckel till märkvärdigheten med Ringarnas herre just i tidpunkten då Gustafsson åkte till Oxford. Det tidiga 1960-talet var en märklig tid av snabb förändring. Olika sub- och motkulturer skulle växa fram, och på nätet jag hittar en BBC-artikel av Jane Ciabatteri från 20 november 2014 som påminner om hur antikrigs-, medborgar- och feministrörelser kunde relatera till den politiska subtexten om hobbitarna – det kämpande småfolket. Antimaterialism, andliga värden och reaktion mot det militärindustriella komplexet är uppenbara inslag. Den obekymrade frihetslängtan hos de piprökande hobbitarna landade väl hos 1960-talets hippies – rimligen till Tolkiens fasa.

                   Men varför stannar jag vid sommaren 1961? Lars Gustafsson besökte alltså England, och han måste ha upplevt hur världen höll på att ändra kurs. Intellektuellt var mycket i görningen. Imperiet höll på att falla sönder. Snart var det dags för ”swinging sixties”, då England blev skådeplats för en ny livsstil. Den sexuella frigörelsen – uppfattad som en del i den radikala samhällsomvandlingen – hade inletts. Poeten (och bibliotekarien) Philip Larkin fångar den här frigörelsen i dikten ”Annus Mirabilis”.

So life was never better than
In nineteen sixty-three
(Though just too late for me) –
Between the end of the ”Chatterley” ban
And the Beatles’ first LP.

D.H. Lawrence roman Lady Chatterley’s Lover, först publicerad 1928 i Italien, hade alltså varit förbjuden i Storbritannien ända till november 1960 då den friades från obscenitetsanklagelser i en mycket uppmärksammad rättegång. Utslaget möttes av applåder i Old Bailey.  I mars 1963 släpptes Beatles Please Please Me, och tre år senare bedömde som bekant John Lennon att bandet var ”more popular than Jesus”.

Jag tror alltså att den oerhört litterärt känslige Lars Gustafsson kände att något verkligen var på gång den där sommaren för sextio år sedan. Ungefär som när vildmannen Ghân-buri-Ghân i Konungens återkomst överraskat spritter till vid sitt avsked av Rohans ryttare, lyfter blicken och utbrister: ”Vinden vänder!” Varken romangestalterna eller läsaren förstår att vildmannens utrop är den första verkliga signalen om att Mordor kommer att besegras.

Ringarnas herre, som jag fortfarande har svårt att kalla något annat än Sagan om ringen, var en av de riktigt betydelsefulla pjäserna när hela spelplanen för litteraturen förändrades, och det paradoxala är ju att det är en reaktionär Oxford-filolog som skapade en av de viktigaste berättelserna för 21:a århundradet: moralisk, högstämd, ansvarstagande, full av ren och pojkaktig kärlek men fri från djupsinnig psykologi. Men också – som Gustafsson påpekar – med rent hallucinatorisk kraft. Inte underligt att Lagercrantz var skeptisk. Det var mycket som stod på spel och kanske anade han att den moderna konstlitteraturen hotades av en ohelig allians av populärt/ungdomligt och reaktionärt/åldrigt.

Rubriken ”Den besynnerlige professor Tolkien” var nog trots allt inte så dum. Gustafsson berättar 2004 att han intensivt minns slutet på intervjun många år tidigare. Då hade Tolkien visar honom ett jätteträd på tomten, vars stam i växten vikt undan för en husvägg och därför blivit ”skev och sned, men ändå triumferande.” Trädet finns med redan som slutkläm i intervjun 1961 och skall väl personifiera den obändige mytskaparen i Headington.

Jag lägger dock märke till ännu en detalj i intervjun. Lars Gustafsson skildrar Tolkiens ansikte som skarpskuret; han kunde vara en rovfågel eller ett troll. ”Som en rovfågels är också ögonen, det enda som inte är åldrat: de har en snabb vaksamhet, kanske också en misstänksamhet, de flackar skyggt åt sidan eller borrar sig plötsligt in i det han betraktar med den allra djupaste skärpa.” Naturligtvis är det en trollkarlsskildring, men de där unga ögonen gör att jag också anar en reminiscens av Pippins och Merrys möte med enten Trädskägge, Fangornskogens trädliknande herde och Midgårds äldsta varelse. Pippin beskriver Trädskägges ögon: ”Det kändes som om det fanns en jättelik brunn bakom dem, fylld med minnen i mängder samt ett långsamt och oavlåtligt tänkande; men på ytan glittrade nuet, som när solen belyser de yttre löven på ett stort träd, eller krusningarna på en mycket djup sjö.”

Det svenska tidningsmaterialet kan från licensierade terminaler läsas i KB:s tjänst Svenska dagstidningar. Recensionen i Expressen av Konungens återkomst har den slagkraftiga rubriken ”Thriller med troll”.

Att läsa högt samt två brev från J.R.R. Tolkien

Varken poddar eller ljudböcker lyssnar jag på. Svårt att förklara varför. I bilen gäller P1 eller P2, och så många andra tillfällen till koncentrerat lyssnade tycker jag inte jag har. Musik i bakgrunden fungerar bra när händer och ögon är upptagna av annat, men ljudbokslyssnande kräver koncentration.

                   Däremot intresserar mig högläsning. Sedan mars förra året läser jag varje kväll klockan halv sju högt för familjen, spridd över världen. Det blir väl ett av de få riktigt positiva minnena av pandemin. Utan de digitala hjälpmedlen hade livet i Coronas skugga sett annorlunda ut.  

                   Som ”comfort reading” har vi arbetat oss igenom barn- och ungdomsklassikerna: Mumin, Nalle Puh, Det susar i säven, Det blåser på månen, fem av Narnia-böckerna och en hel del annat. Klassikerna har en starkt muntlig karaktär. De är lättlästa och det händer något när de får muntlig gestalt, trots eller tack vare att de kommer ur en  skriftlig litterär 1800-talstradition. 1800-talet var tidningarna och böckernas heroiska århundrade. Ändå är berättarrösten stark, och högläsning var ju också ett normalt sätt att förmedla litteratur i hemmen. Muntlighet och skriftlighet stod på topp och stärkte varandra.

                   Det var med en viss bävan vi började läsa Bilbo i vintras. Boken var den längsta vi givit oss på, och vi beredde oss på många veckors läsning. Så blev det, men det var en lustfylld tid. Berättelsen var som gjord för högläsning, briljant översatt av Britt G. Hallqvist, och jag förundrades mer och mer över de särskilda kvalitéerna som inte bara bara kom från den kultiverade viktorianska barnkammaren utan också var hämtade från andra och mer svårfiskade djup.

                   Efter avslutad läsning stack vi emellan med något annat, men nyfiket började vi prata om att ge oss på Ringarnas herre i Erik Anderssons svenska nyöversättning.  Familjen – även jag själv – kan verket utan och innan, men hört den, det hade vi inte.  I skrivande stund närmar vi oss verkets mitt och följer nu Gandalf, Théoden och de övriga mot Isengård och mötet med den besegrade Saruman.

                   Som tolvåring inledde jag ett passionerat förhållande med Sagan om ringen (som verket hette på den tiden) men lät relationen svalna tio-femton år senare när jag blev litteraturvetare. Tolkien fick inte riktigt plats i den modernistiskt färgade, höglitterära traditionen. Kanske berodde detta på att hans böcker både är mer konservativa och mer revolutionära än vad man kan tro. Han svepte rent med en hel kultur av psykologisk finläsning, återinförde myt, dygd och patetik i litteraturen,  samtidigt som han gav underground-kulturerna en världsbild. ”Frodo lives” sprejades som graffiti på världens väggar.

                   Just det sublima och det patetiska är kanske det som gör vår högläsning mest omtumlande. Ironisk distans duger inte. Det gäller att låta berättelsens urkraft verka, även om gestalter och händelser kan tyckas både kantiga och löjliga. Märkligt nog vinner hela tiden berättandets stora gester.

                   Tolkiens generation – de som dog på första världskrigets slagfält – var uppfödda i imperieanda, men de var tränade humanister. Privatskolorna drillade dem i latin och grekiska och fostrade den brittiska överklassen till moderna romare. Oxfordprofessorn Tolkien var en del av denna kultur, och samtidigt något annat. För honom räckte det inte med Rom och Athen. Han behövde skapa Númenor och Fylke, nya språk, nya mytologier, nytt allt. Och samtidigt är hans värld mer lantligt medeltida än någonsin det urbana antika Rom. Det är så märkligt alltihop.

                   Jag kunde inte låta bli att undra om det fanns några brev från eller till J.R.R. Tolkien på Carolina Rediviva. Här brukar man ju finna det mesta. Jag fick snabbt napp: tre brev från trollkarlen i Oxford. Inget av dem så märkvärdigt kanske. Det äldsta är från 1924 där han tackar den svenska ortnamnsforskningens förgrundsgestalt, Jöran Sahlgren, för hans Nordiska Ortnamn. Man kan ju tänka sig att Tolkien med glädje kastade sig över skriften, han som inte bara skulle skapa en mytisk värld utan även döpa dess platser.

                   Nästa brev är från 1950. Brevhuvud från Merton College. Adressat Helge Kökeritz, framstående Uppsala-anglist, förbigången i professorskonkurrensen i Uppsala 1937. Kökeritz flyttade istället till USA. Tolkien skriver för att bjuda in honom att hålla en föreläsning i Oxford, och för den som själv skrivit liknande brev är det roligt att notera att det huvudsakligen handlar om hur svårt det är att skaka fram arvode, men att Tolkien hoppas att Kökeritz skall komma ändå. Tolkien kan ändå erbjuda en ersättning som ”if not princely is not perhaps inadequate.”

                   Brevet är prydligt handskrivet, och det är en aning märkligt att vara så bekant med handstilen. Det är den präntade stil som man sett på hans kartor och i alla versioner och adaptioner av hans verk. Tolkiens underskrift i blått bläck är precis den som de flesta i världen är bekanta med och som återgivits miljontals gånger i tryck.

                   Inte heller det tredje brevet från Tolkien är särskilt omtumlande till sitt innehåll, men det öppnar nya sammanhang och perspektiv. Därför är det värt ett eget kapitel.

Bloggen om det brev Tolkien sände till Uppsala 1961 läggs ut inom några dagar.

Tankar och tystnad

I förra veckan bröt jag en lång tids bloggtystnad. Tystnaden var naturligtvis en följd av pandemin. För fler än mig vändes tillvaron inåt och det utåtriktade vardagssamtalet på nätet förlorade i betydelse. De restriktioner för social distansering som rått i sexton månader har nog för många  gett effekter även vad gäller sätt att kommunicera. En tystnad har sänkt sig över samhället. Stora gester, självreklam och ”se-på-mig”-kommunikation blev mindre viktig. Samtidigt efterfrågade vi tydlig information, uppdateringar och  vederhäftighet.  

                             När jag i början av sommaren fick min första spruta i Fyrishovs stora idrottshallen slogs jag av ett ljud som jag inte hört på ett år – sorlet av människor. Vi stod eller satt säkert utspridda, men människor talade stilla med varandra medan de väntade, först på sina sprutor, sedan på att de femton vilominuterna efter vaccineringen skulle ta slut. Sorlet blev  en påminnelse om att vi ändå är på väg mot att återerövra det gemensamma rummet.

                             I det professionella livet har kommunikation under pandemin handlat om information under extraordinära förhållanden. Bibliotekets personal har framgångsrikt arbetat vidare, men omställningen till hemarbetet (när det gått) har krävt åtskilligt. Forskare och studenter har haft mer behov av stöd än vanligt, och UUB:s digitala service har gått varm. Lokalerna har fått begränsade öppettider men ändå behövt hållas öppna för den som absolut behövde arbeta på plats. Allt detta har krävt kommunikation. Bibliotekets ledningsgrupp hade – förutom sedvanliga ledningssammanträden –  ett kort krisledningsmöte varje tisdagsmorgon ända fram till sommaren. Huvudfrågorna handlade varje gång om kommunikation: vad vet vi? vad säger folkhälsomyndigheten? vad säger universitetet? vilken information behöver ges till vem och i vilka kanaler? hur kan vi förbereda oss på det oväntade?

                             Förhoppningsvis kan vi nu se fram mot en rätt normal höst och därmed återgå till mer stabila och långsiktiga kommunikationsinsatser. Samtalet i samhället behöver komma igång igen.

Medan jag skrev detta undrade jag vad som fanns under uppslagsordet ”pest” i kulturarvsplattformen Alvin. Bland annat hittade jag en tryckt förordning från peståret 1710 där magistraten i Stockholm utfärdar råd och förhållningsorder. Punkt ett handlar om renlighet och därpå följer den ena punkten efter den andra. På slutet hotas med straff för den som inte är klok nog att följa förordningen, men man tonar ner frågan om straffet. Istället vädjar man, precis som idag, till den enskildes goda omdöme: ”man vill förmoda, att var och en, som med sunt förnuft eftertänker, vad fara denne smittosamme sjukdomen med sig förer, lärer beflita sig att till alla delar noga efterkomma denne förordning […]”. [Stavningen har moderniserats.]

                             Även 1700-talets myndigheter behövde kommunicera.

https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:400164

« Äldre inlägg