Igår var det Sista April. Aldrig har det trängts så många på mottagningen på Carolina Rediviva och aldrig har det samlats så många framför byggnaden. Polisen talar om uppemot 80.000 människor i Carolinabacken vid klockan tre på eftermiddagen, tidpunkten då Rektor sätter på sig studentmössan på balkongen.

Efter tre år kunde alltså våren återigen hälsas välkommen på traditionellt sätt. Ändå är det det en annan värld som nu öppnas än den som stängdes 2020. Krig, ekonomiska utmaningar, oro för framtida epidemier har förändrat allt. Men ändå kändes gårdagen i Uppsala som ett steg mot det normala. Att jättefesten tydligen avlöpte mycket väl, och att människor hade roligt och skötte sig lagom, förhöjer glädjen.

På bilden ovan har alla gäster lämnat Carolina Rediviva och det blivit dags att placera tillbaka 1600-talsgloberna i Boksalen.

Före balkongvinkandet klockan tre höll jag mitt sedvanliga tal till bibliotekets tvåhundra gäster, uppklättrad på en pult i boksalen. Jag har blivit tillfrågad om jag inte kan lägga ut det offentligt, och gör därför så, även om ett tal alltid är ett ögonblickets skapelse. Det gäller också när det är skrivet i förväg. (Talets ”Imse Vimse” utvecklades förresten igår till allsång, ackompanjerat av ensemblen från Kungl. Akademiska Kapellet).

Överbibliotekariens tal 30 april 2022

Utanför krogen Kryp-in ligger Fredman en vårnatt. Down and out. Men hans sorgliga existens livas upp då krog-luckorna öppnas. När gryningen kommer låter Bellman hela världen förvandlas – natten och kylan svinner hän, och en gudom ger nytt hopp och världen liv. ”Stjärnan av morgonrodnan liksom kuvas | Ned i molnens bädd”. Solstrålarna strimmar och Bellman låter stadens kyrktorn glimma – gyllene.

Den svenska litteraturen bågnar av hoppfull längtan till sol och värme – och det handlar nog om mer än behov av serotonin, ledig klädsel och ett svalkande glas rosé. ”Din klara sol går åter upp”, ”Likt vårdagssol i morgonglöd”, ”Solen står på Orrberget, sunnanvind brusar” eller helt enkelt Frödings ”Snigelns visa”, som likt mycket annat ligger i originalmanus några våningar under oss. ”Sol! Sol! Skönt | Lys, lys ljus. | Trög väg på grus | se gräs grönt.”

 Och om vi nu befinner oss i smådjurens rike: Varför inte i dessa tider skänka en tröstens tanke till den strävsamma spindeln som full av hopp segar sig upp igen efter motgångar och elände.

Imse Vimse spindel klättrar upp för trån.
Ner faller regnet spolar spindeln bort
Upp stiger solen torkar bort allt regn.
Imse Vimse spindel klättrar upp igen.

Så är det. Så måste det vara.

Det är tre år sedan vi senast var här. Nästan elvahundra dagar, färgade av pandemisk nedstängning. Och när klotet väl började tippa rätt igen invaderades Ukraina och ett krig bröt ut i Europa. Ändå vill jag gripa tag i ögonblicket och säga att det ger hopp att nu kunna samlas, ännu en gång klättra uppför den sköra tråden och hälsa våren — Klockan tre, den Sista April, i ett av norra Europas finaste universitetsbibliotek, en vetenskaplig infrastruktur som står stadigt på Uppsalaåsen.

Uppsala universitetsbibliotek fyllde 400 år under pandemin. Omständigheterna tvingade till viss återhållsamhet. Men OK för det. Ett kraftfullt universitetsbibliotek är ett fundament snarare än spiror och torn. Men väg gärna vår två kilo tunga jubileumsskrift i handen på vägen ut (eller läs på nätet). Bredden och inte minst vikten av forskningsbiblioteken blir tydlig.

För en dryg vecka sedan presenterade kulturminister Jeanette Gustafsdotter regeringens nya strategi för ett stärkt biblioteksväsen. Det är bra att denna strategi nu finns. Den blir utgångspunkten för det fortsatta arbetet. Mest står det dock om folkbibliotekens behov, vilket nog är i sin ordning. Ett kunskapssamhälle byggs på bredden. Men med det sagt så saknar jag ändå ”berättelsen om forskningsbiblioteken.” Även om universitetsbibliotek bör tjäna i forskningens bakgrund så behöver vi formulera vår berättelse.  I stödet till framkantsforskning och nya sätt att bedriva högre utbildning rör sig universitetsbiblioteken delvis i okänd terräng och skall fylla nya infrastrukturella behov. Detta måste göras i tätt samarbete med den aktiva forskningen och i samverkan mellan ledande lärosäten.

Ibland oroas jag av att forskningsbibliotekens infrastrukturella betydelse tas för given, och då tar jag chansen att påminna just om Berättelsen. Till exempel här, på Sista April, uppklättrad på pulten i Boksalen.

Ibland ser jag Uppsala universitetsbibliotek som en katedral – byggd för tjänande, och skönt formad av århundranden med växlande byggnadsstilar och olika trosbehov. En katedral blir som bekant inte färdigbyggd förrän på domedagen. Andra dagar brukar jag säga att Carolina Rediviva är en stjärnkryssare på väg mot okända galaxer men med mänsklighetens hela minne i lastrummet. (Här är jag tvungen att slänga in en parentes: Om ett utomjordiskt jätte-UFO plötslig sänker sig över Uppsala och suger upp Carolina Rediviva, komplett med böcker och digitala resurser, och sedan gasar iväg mot Alpha Centauri, då skulle utomjordingarna få en mycket god överblick över hela mänsklighetens historia, nuvarande civilisatoriska tillstånd och eventuella framtida utvecklingsmöjligheter.)   

Men man kanske också skulle kunna tala om Uppsala universitetsbibliotek som ett välutrustat polarforskningsfartyg som behöver stångas med svåra väderförhållanden och hela tiden möta nya överraskningar bland isarna. I Uppsala har vi emellertid en saltstänkt och mångkompetent besättning: Vi bygger vid behov valross-registratorer, lagrar rimfrostdata och dokumenterar norrsken. Hela tiden gör biblioteket kunskap maximalt tillgänglig.  

Katedral, Rymdskepp, Polarfartyg: är det det som Carolina Rediviva är? Eller en cool klubb, som idag? Glöm inte att vi har 40.000 i kön utanför. Detta toppar knappt ens nationerna.

Under någon timme varje normalt år får biblioteket verkligen stå i centrum. Men man kan också måla med bredare pensel. Just idag råkar Carolina vara centrum, inte bara i det samlade universitetet, utan i hela Uppsala. Det brukar ibland sägas att det bara är vid promotioner och professorsinstallationer i aulan som hela Uppsala universitet är samlat. Men så är det faktiskt också vid ÖB:s mottagning på Sista April. Här är fakulteterna och förvaltningen, här är alla studentkårer och nationer representerade. Dessutom är vårt systeruniversitet på plats och här finns kommunen och länet och näraliggande myndigheter, olika delar av civilsamhälle och kulturvärlden. Mitt herrskap – idag utgör just ni virvelns själva centrum i en av landets och Nordens tätaste innovations- och kunskapsmiljöer.

Bra då att vi står stadigt på Uppsalaåsen. Men det räcker inte med djupa fundament. Sammanhållning, samverkan och värdegemenskaper är avgörande.

Snart, snart öppnas balkongdörren igen. Den har varit förbommad alldeles för länge. Som ni vet får inte allaplats därute redan klockan tre, men efter en stund brukar det bli balkongcirkulation och goda chanser att få sig en nypa frisk luft.

Jag hälsar våren. Därute finns en kraft som väcker hopp och förtröstan, även om våren kan vara lite nyckfull ibland, och kanske inte visar sitt soligaste ansikte just nu. 

Jag önskar er alla och hela vår värld en utveckling mot fred, frihet och växande kunskap, insikt och sammanhållning. Just för det här tillfället – Sista April på Carolina – har det skrivits en särskilt vårfanfar. Den har dock inte klingat på tre år. Men nu är det dags. Varsågod Kungliga Akademiska Kapellet.

 Tack till er alla.