Publicering av forskningsresultat bör styras av forskarsamhället självt. Historiskt har detta skett genom exempelvis vetenskapliga akademiers serier, tryckta och distribuerade av organisationerna själva, eller genom universitetens utgivning. Under efterkrigstiden har initiativen allt mer glidit över till kommersiellt drivna förlag. Här har vinsterna kunnat bli stora, inte minst eftersom marknaden inte fungerar som den skall. Såväl forskarna som deras lärosäten vill av meriterings- och rankningsskäl att publiceringen sker i de högst rankade tidskrifterna. Marknaden sätts delvis ur spel och kostnaderna rakar i höjden. Det är tveksamt i vilken utsträckning systemet verkligen gynnar forskningens kvalitet. Både peer-review-system och bibliometriska utvärderingar har sina sidor.

Det finns mycket att säga om detta. Man skulle också kunna tala allmänt om hur ägarna av mediasamhällets distributionskanaler blivit allt mäktigare. Sociala medier är det extrema exemplet, men utvecklingen är nästan lika stark inom etermedia. Strömningstjänster som Netflix bestämmer inte bara vad som distribueras utan har själva blivit innehållsproducenter.

Mycket finns att försöka förstå i en ny mediavärld, och situationen är komplex. Här nöjer jag mig med att återigen konstatera att  ett sunt forskarsamhälle behöver ha tillräcklig kontroll över de egna distributionsvägarna.

Ett traditionellt stöd i publiceringsprocessen är forskningsbiblioteken. Det som kallas ”vetenskaplig kommunikation” är dessa biblioteks arbete att sprida sitt lärosätes forskning genom metadatauppmärkning, digital publicering, insatser att öka den digitala hittbarheten. Helt enkelt att generellt skapa tillgång. De som arbetar med saken har idag en mångsidig och svår uppgift.

Jag lämnar den riktigt stora frågorna och går till hemmaplan. Före jul publicerades en diger jubileumsskrift som markerar Uppsala universitetsbiblioteks 400-årsjubileum. Innehållet spänner från friare betraktelser till vetenskapliga artiklar, men kontrollen över produktion och distribution har legat inom universitetet.

Det blev en bok som pryder salongsbordet. Redan innan den släpptes låg dock hela innehållet öppet tillgängligt på nätet, fritt och  globalt tillhandahållet genom DiVA-plattformen. Vill man ha istället ha boken i fysisk form går den att köpa via bibliotekets webbshop eller genom bokhandeln.

Men hur ser det bakomliggande publiceringssystemet ut? Volymen är utgiven i en av universitetets cirka 80 Acta-serier. Var och en av dessa har en serieredaktör, som normalt är en vetenskapligt  meriterad forskare inom seriens intresseområde. Vanligtvis finns också en eller fler volymredaktörer. Systemet producerar närmare 400 skrifter varje år och styrs centralt genom en Acta-kommitté, som dock inte tar enskilda utgivningsbeslut utan håller uppsikt i övergripande frågor. Utgivningsbeslut tas av serieredaktörerna. Acta-kommittén utses av universitetets ledning efter förslag från de nio fakulteterna. På så sätt är Acta-systemet forskarstyrt, även om det praktiska produktions- och distributionssystemet sköts genom universitetsbiblioteket.

Det är ett billigt system, och det mesta publiceras i både fysisk och digital form. Forskarviljan är ju att sprida sin forskning. En utmaning är förstås utvecklingen mot poänggivande publiceringar i  kommersiella tidskrifter, och även om vetenskaplig granskning och sakkunnigförfarande sker inom  Acta-utgivningen, så svarar inte alltid systemet helt mot de bibliometriska belöningsmodeller som utvecklats i spänningsfältet mellan forskarnas meriteringsbehov och kommersiell vetenskaplig utgivning.

Själv är jag lycklig serieredaktör för  universitetsbibliotekets Acta-serie, inom vilken boken till 400-årsjubileet utgör nummer 53. Serien fyller 2021 jämnt ett hundra år. Dess första nummer var nämligen den jubileumsbok som utgavs till bibliotekets 300-årsjubilum.  I seriens ungefär 70 volymer (några nummer består av flera delar) finns biblioteks- och bokhistoriska studier och forskningsantologier, kataloger över betydelsefulla internationella UUB-samlingar, bibliografier (Eyvind Johnson, Harry Martinson, Sven Delblanc) och vetenskapliga studier över enskilda handskrifter i samlingarna. Sammantaget är serien en kraftfull påminnelse om att forskningsbiblioteken är och bör vara en del i forskningens större ekosystem.

Den digitala omvälvningen har förändrat det vetenskapliga publikationssystemet. Den digitala tekniken skapade en ny spelplan, men det var andra än ingenjörerna som skrev spelreglerna: kanske främst förlag, politiker, finansiärer och forskningsutvärderare. Forskarsamhället har – kan man ibland tycka – varit bättre på att förstå, följa och försöka  utnyttja spelreglerna än på att ta makten över systemet.   

Det finns alltså mycket att uppmärksamma i den nya tidens sätt att publicera. Inte minst är det viktigt att förstå  hur inflytande förflyttas från dem som arbetar i kunskapsproduktionens fabriker till dem som kontrollerar distributionsmedlen.

Bilden visar alla volymer i universitetsbiblitotekets skriftserie.