Författare: Lars Burman (Sida 1 av 14)

Igår var det Sista April. Aldrig har det trängts så många på mottagningen på Carolina Rediviva och aldrig har det samlats så många framför byggnaden. Polisen talar om uppemot 80.000 människor i Carolinabacken vid klockan tre på eftermiddagen, tidpunkten då Rektor sätter på sig studentmössan på balkongen.

Efter tre år kunde alltså våren återigen hälsas välkommen på traditionellt sätt. Ändå är det det en annan värld som nu öppnas än den som stängdes 2020. Krig, ekonomiska utmaningar, oro för framtida epidemier har förändrat allt. Men ändå kändes gårdagen i Uppsala som ett steg mot det normala. Att jättefesten tydligen avlöpte mycket väl, och att människor hade roligt och skötte sig lagom, förhöjer glädjen.

På bilden ovan har alla gäster lämnat Carolina Rediviva och det blivit dags att placera tillbaka 1600-talsgloberna i Boksalen.

Före balkongvinkandet klockan tre höll jag mitt sedvanliga tal till bibliotekets tvåhundra gäster, uppklättrad på en pult i boksalen. Jag har blivit tillfrågad om jag inte kan lägga ut det offentligt, och gör därför så, även om ett tal alltid är ett ögonblickets skapelse. Det gäller också när det är skrivet i förväg. (Talets ”Imse Vimse” utvecklades förresten igår till allsång, ackompanjerat av ensemblen från Kungl. Akademiska Kapellet).

Överbibliotekariens tal 30 april 2022

Utanför krogen Kryp-in ligger Fredman en vårnatt. Down and out. Men hans sorgliga existens livas upp då krog-luckorna öppnas. När gryningen kommer låter Bellman hela världen förvandlas – natten och kylan svinner hän, och en gudom ger nytt hopp och världen liv. ”Stjärnan av morgonrodnan liksom kuvas | Ned i molnens bädd”. Solstrålarna strimmar och Bellman låter stadens kyrktorn glimma – gyllene.

Den svenska litteraturen bågnar av hoppfull längtan till sol och värme – och det handlar nog om mer än behov av serotonin, ledig klädsel och ett svalkande glas rosé. ”Din klara sol går åter upp”, ”Likt vårdagssol i morgonglöd”, ”Solen står på Orrberget, sunnanvind brusar” eller helt enkelt Frödings ”Snigelns visa”, som likt mycket annat ligger i originalmanus några våningar under oss. ”Sol! Sol! Skönt | Lys, lys ljus. | Trög väg på grus | se gräs grönt.”

 Och om vi nu befinner oss i smådjurens rike: Varför inte i dessa tider skänka en tröstens tanke till den strävsamma spindeln som full av hopp segar sig upp igen efter motgångar och elände.

Imse Vimse spindel klättrar upp för trån.
Ner faller regnet spolar spindeln bort
Upp stiger solen torkar bort allt regn.
Imse Vimse spindel klättrar upp igen.

Så är det. Så måste det vara.

Det är tre år sedan vi senast var här. Nästan elvahundra dagar, färgade av pandemisk nedstängning. Och när klotet väl började tippa rätt igen invaderades Ukraina och ett krig bröt ut i Europa. Ändå vill jag gripa tag i ögonblicket och säga att det ger hopp att nu kunna samlas, ännu en gång klättra uppför den sköra tråden och hälsa våren — Klockan tre, den Sista April, i ett av norra Europas finaste universitetsbibliotek, en vetenskaplig infrastruktur som står stadigt på Uppsalaåsen.

Uppsala universitetsbibliotek fyllde 400 år under pandemin. Omständigheterna tvingade till viss återhållsamhet. Men OK för det. Ett kraftfullt universitetsbibliotek är ett fundament snarare än spiror och torn. Men väg gärna vår två kilo tunga jubileumsskrift i handen på vägen ut (eller läs på nätet). Bredden och inte minst vikten av forskningsbiblioteken blir tydlig.

För en dryg vecka sedan presenterade kulturminister Jeanette Gustafsdotter regeringens nya strategi för ett stärkt biblioteksväsen. Det är bra att denna strategi nu finns. Den blir utgångspunkten för det fortsatta arbetet. Mest står det dock om folkbibliotekens behov, vilket nog är i sin ordning. Ett kunskapssamhälle byggs på bredden. Men med det sagt så saknar jag ändå ”berättelsen om forskningsbiblioteken.” Även om universitetsbibliotek bör tjäna i forskningens bakgrund så behöver vi formulera vår berättelse.  I stödet till framkantsforskning och nya sätt att bedriva högre utbildning rör sig universitetsbiblioteken delvis i okänd terräng och skall fylla nya infrastrukturella behov. Detta måste göras i tätt samarbete med den aktiva forskningen och i samverkan mellan ledande lärosäten.

Ibland oroas jag av att forskningsbibliotekens infrastrukturella betydelse tas för given, och då tar jag chansen att påminna just om Berättelsen. Till exempel här, på Sista April, uppklättrad på pulten i Boksalen.

Ibland ser jag Uppsala universitetsbibliotek som en katedral – byggd för tjänande, och skönt formad av århundranden med växlande byggnadsstilar och olika trosbehov. En katedral blir som bekant inte färdigbyggd förrän på domedagen. Andra dagar brukar jag säga att Carolina Rediviva är en stjärnkryssare på väg mot okända galaxer men med mänsklighetens hela minne i lastrummet. (Här är jag tvungen att slänga in en parentes: Om ett utomjordiskt jätte-UFO plötslig sänker sig över Uppsala och suger upp Carolina Rediviva, komplett med böcker och digitala resurser, och sedan gasar iväg mot Alpha Centauri, då skulle utomjordingarna få en mycket god överblick över hela mänsklighetens historia, nuvarande civilisatoriska tillstånd och eventuella framtida utvecklingsmöjligheter.)   

Men man kanske också skulle kunna tala om Uppsala universitetsbibliotek som ett välutrustat polarforskningsfartyg som behöver stångas med svåra väderförhållanden och hela tiden möta nya överraskningar bland isarna. I Uppsala har vi emellertid en saltstänkt och mångkompetent besättning: Vi bygger vid behov valross-registratorer, lagrar rimfrostdata och dokumenterar norrsken. Hela tiden gör biblioteket kunskap maximalt tillgänglig.  

Katedral, Rymdskepp, Polarfartyg: är det det som Carolina Rediviva är? Eller en cool klubb, som idag? Glöm inte att vi har 40.000 i kön utanför. Detta toppar knappt ens nationerna.

Under någon timme varje normalt år får biblioteket verkligen stå i centrum. Men man kan också måla med bredare pensel. Just idag råkar Carolina vara centrum, inte bara i det samlade universitetet, utan i hela Uppsala. Det brukar ibland sägas att det bara är vid promotioner och professorsinstallationer i aulan som hela Uppsala universitet är samlat. Men så är det faktiskt också vid ÖB:s mottagning på Sista April. Här är fakulteterna och förvaltningen, här är alla studentkårer och nationer representerade. Dessutom är vårt systeruniversitet på plats och här finns kommunen och länet och näraliggande myndigheter, olika delar av civilsamhälle och kulturvärlden. Mitt herrskap – idag utgör just ni virvelns själva centrum i en av landets och Nordens tätaste innovations- och kunskapsmiljöer.

Bra då att vi står stadigt på Uppsalaåsen. Men det räcker inte med djupa fundament. Sammanhållning, samverkan och värdegemenskaper är avgörande.

Snart, snart öppnas balkongdörren igen. Den har varit förbommad alldeles för länge. Som ni vet får inte allaplats därute redan klockan tre, men efter en stund brukar det bli balkongcirkulation och goda chanser att få sig en nypa frisk luft.

Jag hälsar våren. Därute finns en kraft som väcker hopp och förtröstan, även om våren kan vara lite nyckfull ibland, och kanske inte visar sitt soligaste ansikte just nu. 

Jag önskar er alla och hela vår värld en utveckling mot fred, frihet och växande kunskap, insikt och sammanhållning. Just för det här tillfället – Sista April på Carolina – har det skrivits en särskilt vårfanfar. Den har dock inte klingat på tre år. Men nu är det dags. Varsågod Kungliga Akademiska Kapellet.

 Tack till er alla.

”Vetenskaplig kommunikation” är en översättning av ”scholarly communication”. Begreppet har blivit allt viktigare sedan publikationsströmmen så att säga vände inom biblioteken. En gång i tiden var forskningsbiblioteken mottagare av information. Numera har biblioteken en allt viktigare roll i distribution, tillgängliggörande, lagring och bibliometri vad gäller det egna lärosätets publicering. Från att inskaffa publicerade verk deltar nu istället biblioteken aktivt i publiceringen.

Det är den digitala omställningen som driver på bibliotekens arbete med vetenskaplig kommunikation, och Uppsala universitet står värd för DiVA-konsortiet med femtio medlemmar. Ur detta laddades det ner 75 miljoner fulltexter förra året. Det är betydligt mer än samtliga fysiska lån (inklusive omlån) på samtliga offentligt finansierade bibliotek i Sverige.

Det har talats om att all vetenskaplig publicering blir digital. Så är det nog, men jag vill nog samtidigt avdramatisera frågan om mediaformat.  Allt hänger istället på hur en publikation skall användas och hur den skall nå sin målgrupp. Ett vetenskapligt verk bör så ofta det någonsin går vara digitalt, men i många sammanhang kan och bör det digitala kompletteras med papperstryck. Man djupläser bättre på papper än på skärm, medan digitala texter är överlägsna för kursiv översiktsläsning eller sökning.

Uppsala universitet producerar väldiga mängder forskning. Det mesta är vetenskapliga artiklar publicerade i digitalt utgivna tidskrifter men det finns andra vägar också. I universitetets ungefär 70 acta-serier flödar vetenskapen både fysiskt och digitalt. Det är Uppsala universitetsbibliotek som har hand om det praktiska. Biblioteket formger de flesta böckerna och skickar dem till tryckeri. När de återkommer på lastpallar distribueras de via bibliotekets web-shop och läggs ut i digital form i  DiVA. Produktionen är omfattande. Ungefär 300 doktorsavhandlingar och ett fyrtiotal andra vetenskapliga böcker görs varje år på biblioteket.

Bara den här veckan har tre bokleveranser kommit till Carolina Rediviva. Heimir Pálssons studie av Uppsala-Eddan som ”lärobok” har publicerats i bibliotekets egen skriftserie; helt naturligt eftersom handskriften befinner sig i universitetsbibliotekets djupa valv. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-466241 I en annan skriftserie har en bok om Otto Zdansky publicerats. Zdansky var Uppsala-paleontologen som på 1920-talet hittade Peking-människan. I volymen finns bland annat Szdanskys självbiografi både på engelska och kinesiska. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-462801 Maria Schildts The Music in the Finspong Collection har kommit ut i serien Studia Musicologia. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-466734

För någon vecka sedan anlände dessutom Carina Jahanis, Nagoman Balochs och Taj Balochs Unheard Voices: Twenty-one short stories in Balochi with English translations (Studia Iranica 40). http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-466834

Vidare har två Uppsala-avhandlingar har just levererats i omtryck:  Carl Henrik Carlssons Medborgarskap och diskriminering: Östjudar och andra invandrare i Sverige 1860–1920 (Studia Historica 215, från 2004) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-4719 och Nils-Johan Päiviö, Från skattemannarätt till nyttjanderätt: En rätthistorisk studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet 1500-talet till 1886 års renbeteslag (2011). http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-158410

Vill man ha aktuella perspektiv på relationen mellan Ryssland och Ukrania hittar man sådana i nyligen publicerade The Uppsala Yearbook of Eurasian Studies III. Redaktörer är Kaj Hobér, Anna Cornell Jonsson och Susanna Rabow-Edling, http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-439546

Universitetsbibliotekens arbete med vetenskaplig kommunikation blir hela tiden viktigare.

”Sjunger Herranom en ny wiso”. Så inleds Psaltarens 96:e psalm. Egentligen har den väl samma grundläggande innehåll som andra av Bibelns lovsånger, men ibland behöver sådana formuleras på nya sätt.

Det är svårt att hitta någon som inte säger vackra saker om bibliotek, men det är också svårt att hitta dem som fullt ut kan förklara vad man gör på ett sådant. Detta tycks särskilt gälla forskningsbibliotek. Digitaliseringen är huvudorsaken. Det finns de som inte längre tror att bibliotek behövs, och jag kan själv undra när ett lokalt biblioteksstöd nått den nivå när  det skall börja kallas ett forskningsbibliotek. Däremot är jag övertygad om att bibliotek behövs mer än någonsin, men att sektorn behöver bli bättre på att förklara vad poängen är med sådana.

För mig är biblioteksidén märkvärdigt tidlös. Alla kulturer som har samlat information och kunskap har också behövt bevara den, organisera den och göra den tillgänglig. Graden av tillgänglighet har haft att göra med samhällets politiska ordning. Tillgängligheten är också beroende av ekonomiska förhållanden: vem äger informationen och kan bestämma över den?

I den europeiska tradition som jag vet mest om har idén om boksamlingar som uttryck för kunskap och välutvecklat intellekt, men också för makt och prestige, en lång historia. I modern tid har tillgång till böcker fått symbolisera demokratiska kärnvärden. De institutioner som varit allra mest kunskapsintensiva – universiteten – har också behövt ha de största kunskapsresurserna. Det är därför universitetsbiblioteken växt fram.

Jag tror alltså att bibliotek är vad de alltid har varit, men på nya sätt. Förändrade förhållanden gör att de behöver beskrivas – och försvaras – på nya vis.

Några av de förändringar som är viktigast för ett forskningsbibliotek är följande:

Ett tyngdpunktskifte pågår från mediaköp till medverkan i publiceringsprocessen. En gång var huvudmålet att samla så mycket som möjligt på egna hyllor. Nu är det allt viktigare att öppet sprida lärosätets forskning (och dess metadata). För ett kulturarvsbibliotek ingår materialdigitaliseringen i denna stora process. Det unika och svåråtkomliga behöver publiceras i digitalt format.

Kompetensbehoven förändras mycket snabbt. Forskningsbiblioteken befinner sig såväl vid forskningens front som i samhällsdigitaliseringens framkant. Dels uppstår tidigare okända behov, dels är det svårt att snabbt styra om kompetenserna.

Monopolet faller. En gång kunde man säga: ”Den som har flest böcker har förutsättningar att veta mest.” Stora bibliotek hade därmed en självklar marknadsfördel. Nu behöver biblioteken istället bli så bra som möjligt på att sätta kunskapstillgången i aktivt arbete. Detta sker i svår konkurrens med globala, kommersiella och oerhört resurskraftiga aktörer.

Men ännu viktigare är att biblioteken påverkas av stora förändringar i samhället.

Samhällets tillgång till kunskap har gått från fattigdom till överflöd. Allt mer uppfattas som öppet nåbart på nätet. Alla är inte medvetna om begränsningar i tillgången och kontrollen över läsningen. En övermättnadskänsla sprider sig. I värsta fall sprider sig också en tveksamhet om behovet av forskningsbibliotek. Vi har ju Google & Co, skall inte det räcka? Nej, inte om vi vill ha egen kontroll över informationen.

Respekten för kunskap dalar i samhället.. Ett riktigt bibliotek ger läsaren tillgång till allt, men förstår att kvaliteten är olika. Guld och grus finns i samma hus. Bibliotekens förmåga att bistå samhället med kunskap kräver ansvarsfulla läsare och är nära förknippad med den akademiska traditionen av öppenhet, kontrollerbarhet och respekt för kritisk argumentation.

En samhällsförskjutning sker från kollektiva lösningar till individuella. I och med att behoven av kollektiva system för kunskapsförmedling tycks minska (eller helt enkelt lagts i datajättarnas händer) avtar viljan att skapa gemensamma, tillitsbaserade kunskapssystem, styrda av samhällets egen demokratiska ordning.

Det är inte svårt att förlänga listan. Det jag här vill göra är att försvara forskningsbiblioteken som väsentliga institutioner i det moderna samhället, samtidigt som jag vill tydliggöra att ständig förflyttning är nödvändigt. Något av det viktigaste branschen behöver göra är att beskriva vad som är på gång och vad ett forskningsbibliotek skall vara.

”Sjunger Herranom en ny wiso.”

Publicering av forskningsresultat bör styras av forskarsamhället självt. Historiskt har detta skett genom exempelvis vetenskapliga akademiers serier, tryckta och distribuerade av organisationerna själva, eller genom universitetens utgivning. Under efterkrigstiden har initiativen allt mer glidit över till kommersiellt drivna förlag. Här har vinsterna kunnat bli stora, inte minst eftersom marknaden inte fungerar som den skall. Såväl forskarna som deras lärosäten vill av meriterings- och rankningsskäl att publiceringen sker i de högst rankade tidskrifterna. Marknaden sätts delvis ur spel och kostnaderna rakar i höjden. Det är tveksamt i vilken utsträckning systemet verkligen gynnar forskningens kvalitet. Både peer-review-system och bibliometriska utvärderingar har sina sidor.

Det finns mycket att säga om detta. Man skulle också kunna tala allmänt om hur ägarna av mediasamhällets distributionskanaler blivit allt mäktigare. Sociala medier är det extrema exemplet, men utvecklingen är nästan lika stark inom etermedia. Strömningstjänster som Netflix bestämmer inte bara vad som distribueras utan har själva blivit innehållsproducenter.

Mycket finns att försöka förstå i en ny mediavärld, och situationen är komplex. Här nöjer jag mig med att återigen konstatera att  ett sunt forskarsamhälle behöver ha tillräcklig kontroll över de egna distributionsvägarna.

Ett traditionellt stöd i publiceringsprocessen är forskningsbiblioteken. Det som kallas ”vetenskaplig kommunikation” är dessa biblioteks arbete att sprida sitt lärosätes forskning genom metadatauppmärkning, digital publicering, insatser att öka den digitala hittbarheten. Helt enkelt att generellt skapa tillgång. De som arbetar med saken har idag en mångsidig och svår uppgift.

Jag lämnar den riktigt stora frågorna och går till hemmaplan. Före jul publicerades en diger jubileumsskrift som markerar Uppsala universitetsbiblioteks 400-årsjubileum. Innehållet spänner från friare betraktelser till vetenskapliga artiklar, men kontrollen över produktion och distribution har legat inom universitetet.

Det blev en bok som pryder salongsbordet. Redan innan den släpptes låg dock hela innehållet öppet tillgängligt på nätet, fritt och  globalt tillhandahållet genom DiVA-plattformen. Vill man ha istället ha boken i fysisk form går den att köpa via bibliotekets webbshop eller genom bokhandeln.

Men hur ser det bakomliggande publiceringssystemet ut? Volymen är utgiven i en av universitetets cirka 80 Acta-serier. Var och en av dessa har en serieredaktör, som normalt är en vetenskapligt  meriterad forskare inom seriens intresseområde. Vanligtvis finns också en eller fler volymredaktörer. Systemet producerar närmare 400 skrifter varje år och styrs centralt genom en Acta-kommitté, som dock inte tar enskilda utgivningsbeslut utan håller uppsikt i övergripande frågor. Utgivningsbeslut tas av serieredaktörerna. Acta-kommittén utses av universitetets ledning efter förslag från de nio fakulteterna. På så sätt är Acta-systemet forskarstyrt, även om det praktiska produktions- och distributionssystemet sköts genom universitetsbiblioteket.

Det är ett billigt system, och det mesta publiceras i både fysisk och digital form. Forskarviljan är ju att sprida sin forskning. En utmaning är förstås utvecklingen mot poänggivande publiceringar i  kommersiella tidskrifter, och även om vetenskaplig granskning och sakkunnigförfarande sker inom  Acta-utgivningen, så svarar inte alltid systemet helt mot de bibliometriska belöningsmodeller som utvecklats i spänningsfältet mellan forskarnas meriteringsbehov och kommersiell vetenskaplig utgivning.

Själv är jag lycklig serieredaktör för  universitetsbibliotekets Acta-serie, inom vilken boken till 400-årsjubileet utgör nummer 53. Serien fyller 2021 jämnt ett hundra år. Dess första nummer var nämligen den jubileumsbok som utgavs till bibliotekets 300-årsjubilum.  I seriens ungefär 70 volymer (några nummer består av flera delar) finns biblioteks- och bokhistoriska studier och forskningsantologier, kataloger över betydelsefulla internationella UUB-samlingar, bibliografier (Eyvind Johnson, Harry Martinson, Sven Delblanc) och vetenskapliga studier över enskilda handskrifter i samlingarna. Sammantaget är serien en kraftfull påminnelse om att forskningsbiblioteken är och bör vara en del i forskningens större ekosystem.

Den digitala omvälvningen har förändrat det vetenskapliga publikationssystemet. Den digitala tekniken skapade en ny spelplan, men det var andra än ingenjörerna som skrev spelreglerna: kanske främst förlag, politiker, finansiärer och forskningsutvärderare. Forskarsamhället har – kan man ibland tycka – varit bättre på att förstå, följa och försöka  utnyttja spelreglerna än på att ta makten över systemet.   

Det finns alltså mycket att uppmärksamma i den nya tidens sätt att publicera. Inte minst är det viktigt att förstå  hur inflytande förflyttas från dem som arbetar i kunskapsproduktionens fabriker till dem som kontrollerar distributionsmedlen.

Bilden visar alla volymer i universitetsbiblitotekets skriftserie.

Igår publicerades den digra jubileumsboken Uppsala universitetsbibliotek 1621–2021. Verksamhet, samlingar, historia, betraktelser. Rektor fick det första exemplaret vid ett försiktigtvis nedskalat boksläpp. Förutom honom var endast de som bidragit till boken närvarande i Boksalen – nuvarande och tidigare anställda vid universitetsbiblioteket.

                          På imponerande 622 sidor (lika många som i jubileumsboken för hundra år sedan) berättar bidragsgivarna i text och bild om bibliotekets olika samlingar och verksamheter. Boken har också redigerats och grafiskt formgivits på UUB, den distribueras genom ACTA-utgivningen placerad i samma organisation och görs öppet tillgänglig via DiVA-plattformen, också den administrerad av Uppsala universitetsbibliotek. Den vackra kassett som Rektors exemplar överlämnades i  är dessutom tillverkad i bokbinderiet på Carolina Rediviva.  Förutom själva tryckningen är alltså detta helt och hållet är en in-house-produktion. Få kunskapsorganisationer har idag förmågan att hantera samtliga led i skapandet och spridningen av information. Uppsala universitet är genom sitt bibliotek en sådan.

                          Men varför göra en tryckt bok?  En enkel utläggning av artiklarna på nätet hade väl krävt betydligt mindre arbete? Det finns goda skäl.

                          Bokpublicering kräver mer arbete och mer samverkan och därför större omsorg.  Det kostar också mer, så att göra en bok manifesterar att det är något viktigt som skall förmedlas. Markeringar av betydelse och av ögonblick i tiden har genom historien gjorts i fysisk form. På så sätt är jubileumsboken lite av en modern runsten. Fyller man 400 år skall det synas i tingens värld. En bok gör också anspråk på hållbarhet. Den har goda möjligheter att överleva i många hundra år utan några större åtgärder. Det är en trösterik tanke att överbibliotekarien på Uppsala universitet helt säkert kommer att bläddra i den här volymen inför bibliotekets 500-årsjubileum på 2100-talet.

                          En bok är vidare den viktigaste symbol vi har för kunskap, vetenskap och intellektuell verksamhet. Jag har svårt att tro att detta kommer att ändras, även om digitala sätt att publicera naturligtvis har massiva fördelar: snabbhet, informationsmängd, sökbarhet. Bokformen har andra goda sidor, bland annat slumpmässighet. På nätet slåss sluga algoritmer om vår uppmärksamhet. Chansen att på egna villkor överraskas  är större för den som  på måfå plockar ut en bok ur en hylla. Bläddrar man i en antologi som den som biblioteket igår gav ut hittar man ämnen och infallsvinklar som man aldrig anat.

                           Men en bok är också ett vältaligt ”Thing of Beauty.” Formen bär på betydelse. Jag har hört matematiker tala om skönheten i en elegant lösning. På nätet hittar man listor över matematikens vackraste ekvationer. Eulers identitet tycks höra till favoriterna och har liknats vid en Shakespeare-sonett. Jag prövar en tanke:  Om det digitala är prosa – arbetsför och praktisk –  så är den välgjorda tryckta boken poesi. Den strävar efter att ge koncentrerad och harmonisk form åt innehållet och äger en  lyster och koncentration som den mer formlösa digitala publikationen saknar. Den pockar också på större insatser vid läsningen, och ger mer – eller i alla fall annat utbyte.  Om inte annat är den multisensorisk. Prasslet vid sidvändandet. Tyngden i knät. Den taktila upplevelsen av papperets kvalitet. Smaken kommer väl sällan till användning, men det gör lukten. Bok- och biblioteksvännen Umberto Eco, som bland mycket annat var hedersdoktor vid Uppsala universitet, lär ha sagt att han älskade morgonens doft av trycksvärta.

Uppsala universitetsbibliotek 1621–2021 kan fritt laddas ner från DiVA-plattformen: http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1606027

Den fysiska boken går redan att köpa i Carolina Redivivas shop och kommer att finnas för beställning vid UUB:s webbshop.

Jag pratade nyligen med en vän om bra studiemiljöer. Jag sa att ”man behöver en tilltalande plats som är väl möblerad, har tillgång till referensresurser och allt man behöver i trygghets- och kaffeväg. Där behöver också finnas sociala kvalitéer så att man känner att man ingår i ett sammanhang, trots behovet av individuell koncentration. Det skall vara en stillsamt kreativ plats med ’hög densitet’”, sa jag och tillade ”alltså vad man brukar kalla ett bibliotek.”

                             ”Du menar alltså en kurerad miljö?”, sa min vän.

                             Begreppet har följt mig sen vi talades vid, och redan från början tyckte jag det var en träff i tavlans mitt. Bibliotek skall vara kurerade miljöer. Men vad kan menas med det?

                             En sökning på ”kurerad miljö” ger bara 21 träffar. Nästan alla handlar om affärskoncept och varumärkesbyggande. En engelsk sökning visar snabbt att det handlar om ett språkligt lån, kanske just nu ett inneuttryck. Man kan tydligen tala om en ”carefully curated setting, designed to deliver a unique and unforgettable experience” eller en ”ikonisk” blomkrukelampa i en ”beautifully curated setting”.

                             Det här duger inte. Begreppet är lite för bra för att lämna åt marknadsförare. Här behövs en stunds brottning med begreppet ”kurera”.  Akademiens ordlista ger bara betydelsen ”bota”. Svensk ordbok fyller på med ”verka som konstnärlig kurator”;  första belägget är inte äldre än från 1997. Svenska Akademiens Ordbok tryckte artikeln ”kurera” 1938, och den historiska användningen är att ”göra frisk”, ”bringa bot” och ibland ”förbättra”. Linné skrev i mitten av 1700-talet att i ”Spanien bruka de […] osläckt kalk at curera vin med” och från  SvD 1934 hämtas citatet: ”Mot snuva […] m. m. bör Ni prova våra specialbestrålningar, som t. o. m. kurerat mycket gamla svåra fall.”

                             Över till engelskan alltså. En titt i Oxford English Dictionary visar att ”curate” med tiden gått från att främst betyda ”bevara och vårda samlingar” i till exempel museer, till att allt mer aktivt välja och organisera för en presentation eller utställning. Även på svenska museer finns ju kuratorer. Jag kan tänka mig att med dagens överrika utbud av material och samlingar blir behovet av att någon väljer ut och skapar sammanhang allt större. Men den som ”kurerar” något tar också på sig ett allt större ansvar för hur verkligheten skall tolkas.

                             Även mot den bakgrunden  gillar jag dock begreppet ”kurerad miljö”, i varje fall om det beskriver ett välplanerat biblioteksrum. Här handlar det om beprövad erfarenhet av hur en kunskaps- och studiebefordrande miljö bör se ut. Grunden är goda sittplatser i en tillräckligt väl formgiven byggnad (stimulerande/prestigefull/rolig). Intressant nog tycks böcker och konst på väggarna även fortsatt ge moraliskt stöd när fokus skall läggas på en intellektuell uppgift. Men sen är naturligtvis möjligheterna att variera många.

                             Kanske behövs mer bibliotekskurering? Alltså inte kurering av samlingarna, något som bibliotek alltid har sysslat med, utan kurering av miljöerna, ungefär som när ett museum eller konsthall (eller för den delen en stilig butik) formger sin miljö för uppdraget. 

                             Slutligen vill jag inte riktigt släppa botande-biten i begreppet ”kurera”. Uppsala universitetsbiblioteks gamla pärmexlibris bär texten ”iatreion psyches”, som betyder ”själens läkehus”. Den texten sägs enligt antika källor ha prytt ett heligt bibliotek i Thebe, ägnat Ramses II. Kanske kontentan är att ett bibliotek skall kurera såväl samlingar som rum för att bli just den bättrande, botande och utvecklande miljö de är tänkta som.                             

Bilden är från Biologibiblioteket, en del av Uppsala universitetsbiblitotek.

Det är ändå något särskilt när en text anländer från trycket.

Idag kom universitetets inbjudningsskrift till professorsinstallationen på fredag. I den fick Carolina Rediviva äran att pryda omslaget och jag att trycka den lilla föreläsning om UUB:s 400-åriga historia som jag höll 7 oktober. Om det evenemanget har jag redan skrivit.

Lite underligt är det att trycka en text som ursprungligen var avsedd för muntligt framförande. En talad text (om man kan tänka sig sådana) är annorlunda än en skriven i rytm, ordval, komplexitet. Den behöver vara rakare, enklare, men samtidigt ha en annan slagkraft. Känslor är ofta lättare att gestalta muntligt. De passar för det levande mötet med publiken. Tal ligger närmare hjärtat. Det skrivna istället närmare hjärna och ryggrad. Ändå är de bästa skrivna texterna laddade av känsla och andning, och de bästa talen sprakande av tanke och innehåll.

Det där var allmänna funderingar om skillnader mellan skrivet och muntligt. Min egen text är inte så märkvärdig, men när den nu oförändrad hamnar på papper slås jag av att framställningen fungerar hyggligt även i tryckt form. Orsaken är nog att den högtidliga föreläsningsformen har något lite styvt och tryckmässigt över sig. Talar man i universitetsaulan så tvingar sig skriftligheten fram, trots den muntliga situationen. Kanske är man lite tråkigare när man är högtidlig. I varje fall krävs mer för att hålla intresset vid liv.

Ett festtal skulle nog vara svårare att bara trycka rakt av. Så tänker i alla fall den forne retorikläraren.

Inbjudningsskriften kommer så småningom att publiceras även i digital form. För den som är nyfiken på vad jag skrev om UUB:s 400-årsjubileum finns sistakorrekturet här.

I förra veckan regnade det infrastrukturmedel över projekt och verksamheter knutna till Uppsala universitetsbibliotek. Det var Riksbankens  Jubileumsfond som presenterade sina anslagsbeslut, och det är uppenbart att den  digitala kulturarvsplattformen Alvin – utvecklad i Uppsala och driven som ett konsortium tillsammans med Lund och Göteborg – svarar mot ett behov i den svenska forskningsinfrastrukturen. Likaså är det uppenbart att digitaliseringen av unikt material behöver fortsätta. Inte minst det som finns i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar vill ut till forskarnas skärmar. Alvin omfattar nu mer än 360.000 poster.

Medel anslogs bland annat för ett projekt där digitalisering av fyrtiofem västnordiska Uppsalahandskrifter ingår. I ett annat projekt erhölls medel för att konvertera databasen ”Cyrillic and Glagolitic Books and Manuscripts in Sweden” till Alvin. Det handlar om äldre slaviskt material i ett tjugotal svenska minnesinstitutioner. Projektet påminner om vikten av att långsiktigt säkra fristående databaser. De behöver migreras in i större svenska forskningsinfrastrukturer.

En av de som verkligen skulle ha uppskattat Riksbankens Jubileumsfonds beslut är Samuel Älf, 1700-talspräst och Uppsalaforskare. På sin tid lyckades han bygga upp en fantastisk samling manuskript och tryck av latinska dikter skrivna av svenska författare, det vill säga en viktig men ofta förbisedd del av den svenska litteraturen. Älfs ambition var förstås att trycka samlingen, men det skedde aldrig. Nu äntligen fullbordas hans arbete genom att materialet görs digitalt tillgänglig. Det räcker i framtiden att gå till Alvin. Någon forskningsresa till Stiftsbiblioteket i  Linköping kommer inte att behövas.  

Digitaliseringsprojektet ”Av Gustavs hand” tror jag blir ett skolexempel. RJ anslog nästan fem miljoner kronor för att digitalt tillgängliggöra Gustav III:s privata arkiv,  ett arkiv som kungen själv bestämde skulle hamna i Uppsala. Nu är det en av universitetsbibliotekets viktigaste samlingar. Det är förstås hårt använt av forskarna, så hårt att det av bevarandeskäl har spärrats för användning. Nu kommer det att konserveras och digitaliseras i Alvin. Dessutom skall artificiell intelligens tas i anspråk för att göra Gustavs manuskript sök- och läsbara. Målet är att datorerna skall lära sig läsa kungens handstil. I projektet ingår därför forskningsinitiering. När materialet  blir möjligt att hantera digitalt kommer nämligen nya typer av frågor att kunna ställas till det. Dessutom kommer den gustavianska samlingen att användas i undervisningen på universitet. På det här sättet kopplas bibliotek, teknik, pedagogik och forskning samman – precis som det måste vara i det sammanhängande ekosystem som modern forskning är.  

Och ja, jag skulle hellre skriva Gustaf med F, men standard för bortgångna konungar är att de skrivs med V. Så för den här gången…

Aldrig tidigare har så många studenter arbetat på Carolina Rediviva. När portarna öppnas vid halv nio står står 40-50 personer i kö. Längre fram på dagarna blir läsesalarna ofta fulla. När jag en dag i förra veckan gick runt i entréplanet var samtliga läsplatser utom åtta besatta och vartenda bord i C-sal och kafé utnyttjat. Huset är fullt.

En förklaring är att pandemin håller på att släppa sitt grepp och att alla söker sig bort från instängdheten där hemma. En annan är att ombyggnaden 2017-2019 nu fått full effekt. Under 2020 och 2021 tvingades biblioteket glesa ut, men från höstterminens  början är restriktionerna hävda. Förhallen är öppen, pampig och inbjudande. Passagen med informationsdisken välfungerande och kaféet lockande. Det finns inga hinder att nå läsesalarna på plan 4, inte heller de som finns på plan 6 och 9. Huset lever.

Kanske det också är så att studenter förändrat sitt sätt att arbeta. Allt oftare uttrycks behov av effektiva och goda studiemiljöer, och de tio campusbiblioteken och Carolina hör till universitets populäraste arbetsplatser. En gång i tiden pluggade studenter hemma i sina rum. Idag tycks det som om man föredrar att studera tillsammans. Kanske detta i sin tur har att göra med att man numera ofta vill bo i egen lägenhet. I studenthemssammanhang är det väl känt att mikrolägenheter är oerhört mycket mer populära än korridorsrum. Kanske är det så att man förr studerade hemma och umgicks i korridorskök och andra gemensamma utrymmen. Idag delar man allt mer sällan boende med andra, och då är det naturligt att det mänskliga behovet av gemenskap behöver tillfredsställas på bibliotek och i andra studiemiljöer.

Men man kan studera tillsammans på olika sätt. I grupprum och i Café Carolina löser man sina uppgifter tillsammans, ofta under livliga meningsutbyten. I de tysta läsesalarna sker det gemensamma studerandet på annat vis. Här känner man inte dem som sitter vid borden intill. Den som lyfter blicken från bok eller dator vet oftast inte vems ryggen framför tillhör. Ändå finns det en stark gemenskap i en tyst läsesal. Här skapas en samhörighet även om arbetet genomförs individuellt. En tyst läsesal kan liknas vid ett gammaldags kontorslandskap – det som ibland kallades för ett ”trälhav” – men det skiljer sig kraftigt från dessa. I läsesalen är man inte kuggar i ett maskineri, utan istället driver man sina egna projekt. Var och en lever och verkar i sin egen bubbla. Ändå finns här en märklig och kraftfull gemenskap.

Klickandet på tangentbord. Överstrykningspennor prydligt ordnade kring kursboken. Ljudet av en tappad penna. Stolsskrapet när någon reser sig. Blickarna som någon kastar mot dörren för att se vem som är på väg in. Ett huvud som nickar till.

Allt ingår i en slags gemensamhetsceremoni. På få ställen är man så tillsammans, utan att ett ord blir sagt, som i en gammaldags tyst läsesal.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Eller skall det vara: ”Äntligen stod prästen på predikstolen”? Manuskriptet till inledningen av Gösta Berlings saga återgavs på de gamla tjugokronorssedlarna, men där döljs prepositionen bakom Selma Lagerlöfs lockar.  Om mitt textkritiska minne inte sviker så användes ”på” i de tidigaste editionerna och ändrades senare av författaren till ”i”. Språkbruk förändras som allt annat. Man kan med Too-ticki i Tove Janssons Trollvinter konstatera att: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”.

Äntligen stod jag emellertid i talarstolen. Det var i torsdags och i Uppsala universitets aula. De senaste två året har inte gett särskilt många möjligheter till offentliga framträdanden, men nu fick jag chansen att på tretton minuter klara av ämnet ”Uppsala universitetsbibliotek 400 år”.

Sammanhanget var högtidligt. Universitetet fyllde 7 oktober 544 år och för första gången efter pandemin ordnades festprocession i aulan inför stor publik. Universitetets pristagare från både 2020 och 2021 fick sina välförtjänta utmärkelser och rektor och prorektor chansen att visa sig i sina praktfulla guld- och silverkedjor.

Själv fick jag alltså dra på frack och svart väst och tala om Uppsala universitetsbibliotek, dess historia och framtid. Föreläsningen kommer  inom kort att tryckas och göras öppet tillgänglig, så den skall inte återges här. Men så mycket kan jag avslöja för den som inte var på plats att jag tog fem hundraårskliv genom historien och sedan lyfte på förlåten till forskningsbibliotekens framtid. De historiska nedslagen skulle ”illustrera insikten om akademiska infrastrukturers nödvändighet, vikten av säkerhet i samlings- och informationshantering, biblioteks fysiska natur och slutligen deras identitets- och trygghetsskapande förmåga.”

Om framtiden hävdade jag att forskningsbibliotek alltid kommer att behövas. ”Emellertid förändras de och kommer att behöva samverka sinsemellan, men också integreras djupare i sina respektive lärosäten. Internationellt talar man idag om en övergång från serviceleveranser till djupintegrering i utbildningens och forskningens ekosystem. Nycklar är öppen vetenskap, forskningsdata, kunskapsdelning, personalens kompetens, den nyaste informationsteknologin och ett växande kulturarv som kräver digitalt tillgängliggörande.” Ett av mina nyckelbegrepp var ”kunskapsallmänning”.

Dessutom slog jag ett slag för biblioteksbyggnadernas betydelse, inte minst i en universitetsstad av Uppsalas slag, där begreppet ”power of place” är alldeles ovanligt mycket på sin plats.

På mina tretton minuter försökte jag säga saker som jag tror är viktiga om universitet och deras forskningsinfrastrukturer. Detta kändes betydelsefullt. Men det kändes minst lika viktigt att föreläsningen fick bli en del av samhällets och universitetets återöppnade efter pandemin. Uppsalas rituella ceremonier är traditionstyngda, men genomförda med en tilltalande självironi. Ändå är de djupt betydelsebärande. Här uppträder universitetet för en gångs skull symboliskt tillsammans: alla fakulteters lärare och forskare, biblioteket, förvaltningen, studenterna.  Nyckelordet är ”tillsammans”, och det ordet har känts långt borta alldeles för länge.