Författare: Lars Burman (Sida 2 av 13)

Jubileumsutställning

Sommaren har varit underlig.  Det brukar alltid var ödsligt i Uppsala under högsommaren men i år har tomheten känts mer påtaglig än vanligt.  Att turisterna inte kom märktes tydligt. På Carolina Rediviva är det normalt en ständig ström av svenska och utländska besökare som vill se utställningarna, och i synnerhet Silverbibeln. När Carolinas entréplan renoverades 2017-2019 kunde Silverbibeln inte visas, men efterfrågan blev så stor att en kopia fick ställas ut i en monter i den provisoriska entrén.

                             På försommaren 2019 kunde så den nya utställningssalen invigas, men under de senaste månaderna har vi av kända orsaker tvingats hålla den stängd igen. Synd förstås, eftersom Uppsala universitetsbibliotek fyller 400 år 2020/21. https://ub.uu.se/uub400/

                             Men hoppet är det sista som överger människan. Under våren byggdes en jubileumsutställning som nu står uppställd i utställningssalen. Tanken är att besökaren skall få en påtaglig påminnelse om bibliotekets rika samlingar och hur de kom till Uppsala. Idag öppnar åter den fysiska utställningssalen. Varmt välkomna till Carolina.

Det går också att besöka utställningen utan att gå hemifrån, och det går till och med att bli guidad. Får jag föreslå ett digitalt besök? https://www.ub.uu.se/uub400/?fbclid=IwAR2TJ8qt24r3JX_2-YiezRB0v37iym36rFw9aKbtUAmGusYk85nuQSAcAGI

                   Dessutom finns en utmärkt fin utställningskatalog. I sin fysiska form finns den att köpa under öppettiderna i Carolinas butik. Men digitalt finns den tillgänglig dygnet runt på http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-411023

Genomlyst

I förra veckan levererade tryckeriet en genomlysning av Uppsala universitetsbibliotek. Skriften är resultatet av det utredningsuppdrag som biblioteksnämnden förra året gav Björn Brorström, tidigare rektor vid Högskolan i Borås. Till sitt stöd hade han Johanna Hansson, biträdande ÖB i Uppsala. Till Björns uppgifter hörde att beskriva UUB:s styrkor och svagheter, klargöra risker och möjligheter i den pågående utvecklingen och föreslå åtgärder som stärker UUB:s roll som välintegrerat stöd inom Uppsala universitet. Kort sagt att som kritisk vän bedöma biblioteket.

Björn Brorström ser och lyfter fram styrkorna vid UUB. Det är en positiv genomlysning. Men med det sagt är det nog både viktigast och mest intressant att stanna vid det som beskrivs som skav och som behöver förändras eller utvecklas.

Kanske kunde den övergripande frågeställningen vara: ”Hur få till ett i universitetet välintegrerat bibliotek, som gör rätt saker, styrs strategiskt och är bra på att förklara nyttan med vad man gör?” I detta ryms egentligen det mesta av det som Brorström lyfter fram som utmaningar: vilken är UUB:s roll för studiemiljöerna? vilken är dess roll inom ”öppen vetenskap”? finns det delar av styrningen som inte fungerar tillräckligt väl? kan biblioteksnämndens arbete utvecklas ytterligare? hur skapar man större kunskap om UUB:s tjänster bland studenterna? var går gränserna för uppdraget ”vetenskaplig kommunikation”?  

Något Brorström tydligt ser är att det behövs fler kanaler mellan både UUB och den aktivt forskande och utbildande kärnverksamheten och mellan UUB och universitetsförvaltningen. Jag delar fullt ut hans uppfattning att samarbetsformerna behöver bli mycket bättre. Om så sker blir det lättare att hantera frågor som de uppräknade.

Jag delar också hans betonande av vikten av nationellt bibliotekssamarbete. Mycket skulle kunna åstadkommas om universitetsbiblioteken och Kungl. biblioteket förmådde skapa fler gemensamma strukturer. Vi är på väg men det skulle behövas fler starka initiativ.

En viktig fråga är: ”Kostar biblioteket för mycket?” Brorströms bakgrund som professor i företagsekonomi ger auktoritet när han konstaterar att UB:s andel av kostnaderna inom universitetet minskat. Men han talar också om en ”institutionaliserad” föreställning om brister i kostnadseffektivitet. Han skriver att det saknas belägg för att verksamheten inte skulle använda resurserna tillräckligt väl och att det därför kanske är ”dags att vända på bevisbördan”.

Här tror jag att genomlysningen rör den verkligt väsentliga utmaningen: bilden av UUB. Uppenbart behöver de stora lärosätesbiblioteken –  men också Kungl. biblioteket och den övriga bibliotekssektorn –  fortsätta att försöka förklara sin plats i det moderna, allt mer digitaliserade samhället. Jag kan själv slås av skillnaderna i bild och självbild  i biblioteksvärlden. För ett bibliotek som vårt kan det ibland bli mycket påtagligt att resten av universitetet (och världen) uppfattar biblioteket annorlunda än vi som jobbar inom det. Självreflektion och kommunikation – i vid mening – är förstås svaret på utmaningen. Det är då insikt och tydlighet uppstår.

Björn Brorströms korta sammanfattning är  ”Uppsala universitetsbibliotek uppvisar en gynnsam utveckling och uppfattas ha klarat balansgången mellan gammalt och nytt väl. Biblioteket är en uppskattad verksamhet inom universitetet, vilket till stor del beror på aktiva åtgärder för att utveckla verksamheten.” Detta är förstås alldeles utmärkt, men det finns ingen anledning att slå sig till ro. UUB behöver fortsätta utvecklas, precis som det gjort bra länge nu. Kanske är biblioteksvärldens viktigaste utmaning att ta vara på det man har men samtidigt ständigt kunna ställa om. Jag gillar Brorströms resonemang om konsten att hantera konkurrerande värden.

Och för den som undrar. Jo naturligtvis. Utredningen finns digitalt i DiVA på http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-409979

Vårhälsning

Idag är det Sista april. Det är en särskild dag i Uppsala. Men det är glest i Carolina-backen, och just nu – klockan tio – skulle startskottet till Forsränningen ha gått. Här kommer i alla fall en Vårhälsning till Uppsala universitetsbiblioteks vänner:

Sista april i år kommer det att vara tomt framför Carolina Rediviva. Detta har väl inte skett under det senaste seklet och definitivt inte sedan Rektor Torgny T. Segerstedt på slutet av 1950-talet föreslog att bibliotekets VIP-gäster skulle gå ut på överbibliotekariens balkong och vifta med mössorna till studenterna utanför. Men nu händer det.

Samtidigt som Carolina står tyst börjar universitetsbibliotekets 400-årsfirande. Gustav II Adolf utfärdade två instruktioner om att ett universitetsbibliotek skulle inrättas, den första i april 1620, den andra ett år senare. UUB:s sekeljubileer brukar genomföras med utgångspunkt från beslutet 1621. Smygstarten som var planerad våren 2020 har skalats ner, men en jubileumsutställning är faktiskt under uppbyggnad i Carolinas stängda utställningssal. Mer om 400-årsjubileet i höst och  i synnerhet under våren 2021. 

Även om bibliotekets fysiska verksamhet hålls tillbaka, snurrar de digitala hjulen snabbare än någonsin. Miljoner artiklar och e-böcker laddas ner av forskare och studenter, digitaliseringen fortgår, universitetets forskning sprids elektroniskt över världen och biblioteket är ett starkt stöd i universitetets distansundervisning.

Den vackraste visan om svensk vår skrevs av Lars Wivallius. Hans klagovisa kom till när biblioteket genomgick sina tonår på 1630-talet och handlar om ”denna torra och kalla vår.” Den begåvade närkingen Wivallius skrevs in som student vid Uppsala universitet 1624, fick stipendieboende på Gustavianum, reste utomlands och blev äventyrare och bedragare. Det finns inga bevis för att han någonsin diktade i frihet, och sin vårvisa skrev han inspärrad på Kajaneborg i norra Finland.

Det är lätt att förstå hans längtan efter fjärilar och sädesärlor, rosor och späda blomster. ”Nu längta,  nu trängta / kvinnor och män /att gå i solskinet klara”. Wivallius bönar om bättre tider. Ämbetsmän skall kunna resa tryggt och ”rätt bruka sin hand”, köpmän driva sin handel till vatten och land och bonden få glädjas vid plogen. ”Giv glädje och tröst,  lät lärkan ej dö, / lät leva sommarens svala. / Hugsvala vart bröst på Sveriges ö / som nu mån sorgeligt tala.”

En ny och bättre vår kommer till sist, en vår med nertrampat gräs i slottsbacken, festligt övermodiga studenter och Rektor i vit mössa på Carolina Redivivas balkong.

Leve våren

Besök Uppsala universitetsbibliotek digitalt på https://ub.uu.se/

Två födelsedagar

Idag, på Annandag påsk 13 april, inträffar den första av Uppsala universitetsbiblioteks två födelsedagar. Den andra inträffar 7 juli. Det handlar inte heller om vilka födelsedagar som helst. Idag 13 april – eller om man så vill 7 juli nästa år – fyller biblioteket 400 år.

Det hela kan låta underligt, men så här förhåller det sig. Gustav II Adolf utfärdade 13 april 1620 en order till Uppsala universitet – då fortfarande Sveriges enda universitet. Ordern gick bland annat ut på att inrätta ett bibliotek. Men ingenting hände. De akademiska kvarnarna malde väl långsamt. Ett drygt år senare förnyades ordern, och 1621 sattes biblioteksarbetet igång. Universitetet fick ett årligt biblioteksanslag, en av professorerna fick ansvar för biblioteket och det klosterbibliotek som hade förvarats på Gråmunkeholmen i Stockholm skickades till Uppsala.

Ända in på 1800-talet var kungens resolution från 1620 okänd. Den hade nämligen befunnit sig i privat ägo. Först när den blev känd kunde historikerna börja grubbla över när Uppsala universitetsbibliotek egentligen grundades: var det när den första resolutionen 1620 utfärdades eller när den andra, nästan identiska resolutionen kom 1621 och verksamheten verkligen körde igång? Tidigare jubileer har firats 1921 och 1971.

Uppsala universitetsbibliotek kommer förstås att uppmärksamma sitt 400-årsjubileum. Fokus läggs på våren 2021, men tanken var länge att smyga igång firandet redan under 2020. Den pandemi-situation som nu råder har dock gjort att planerade evenemang har skjutits på framtiden. En jubileumsutställning är emellertid under planering, och går det som vi vill och hoppas så finns den på plats i utställningssalen redan i sommar. Även annat kommer att ske framöver.

Håll alltså utkik under det dryga år som vi har framför oss. ”Sveriges äldsta vetenskapliga infrastruktur” – alltså Uppsala universitetsbibliotek – kommer att påminna både om sin 400-åriga historia och om ett universitetsbiblioteks centrala roll i framtidens komplexa biblioteksverklighet.

Digital mobilisering

Uppsala universitetsbibliotek har snabbt lagt  om sin verksamhet. Vi drar in på öppettider och diskbemanning men har stärkt upp alla digitala tjänster. När nu universitetet bedriver undervisning och examination på distans är biblioteksstödet viktigare än någonsin. Via våra nätet kan vi bland annat förmedla elektronisk litteratur, rådgivning, handledning och biblioteksundervisning. Det kändes bra när jag på Facebook igår kl. 11:20 såg ett inlägg från oss som började: ”Då kör vi igång med handledning och undervisning online! Redan i eftermiddag kan du…” Och så vidare.

Imorgon genomförs ett digitalt ”Hackaton”, öppet för alla. Målet är att förbättra sökbarhet, och därmed tillgänglighet till våra äldre handskrivna kataloger. Se under ”kurser och evenemang” på vår webbplats. https://ub.uu.se/om-biblioteket/kurser-och-evenemang/kalendarium-detaljvy/?eventId=53122

Jag vet att Uppsala universitetsbibliotek är väl rustat för den utmaning vi står inför. Biblioteket är bra på att jobba digitalt och på distans, och den omorganisation som genomfördes för ett knappt år sedan gör att vi är effektiva. Numera utgår organisationen efter vad vi gör, inte var vi är. Med andra ord är vi mer specialiserade men arbetar samtidigt fler tillsammans med likartade frågor. Jag tror dock att den rådande situationen gör att biblioteket både måste och kan ta ännu ett snabbt kliv framåt. Vi vill och kan bli ännu starkare som ett allestädes och ständigt närvarande digitalt bibliotek. Det fysiska biblioteket står tryggt kvar, och från Carolina Rediviva förblir utsikten densamma.

Den som beklagar att vi tvingats draga ner på öppettiderna kan betänka att Carolina vid mitten av 1800-talet bara lär ha hållit öppet två timmar om dagen. Och ingen uppvärmning fanns det. Och inget ljus. Öppettiderna är även i kristid vida bättre än de var en gång, och jag tror vi är generösare med utlån av litteratur än någonsin.

Kriser har uppstått tidigare. För den som vill läsa om hur Uppsala universitetsbibliotek beredde sig för en fientlig invasion för 300 år sedan föreslår jag en blogg från 2013. https://ob-blogg.ub.uu.se/2013/07/13/bibliotek-i-krig/

Äta på bibliotek

Idag skrevs kontrakt för ett nytt kafé på Carolina Rediviva. Det har tagit sin tid, men nu är det klart. Om några veckor kommer Cajsa’s kök att rulla upp de gula plåtjalousierna i bibliotekets numera mest populära lokal – den vackra och betongbrutalistiska 60-talssal som förr var katalogrum.

Får man äta på bibliotek? Tveksamt. Behöver man äta på bibliotek? Definitivt. Saken löses med ett lämpligt kafé, ett sånt som ofta blir ett forskningsbiblioteks varmt dunkande hjärta.

I 80-talets början satt jag och mina litteraturvetenskapliga meddoktorander i det murriga kaférummet på  Carolina. Kafét låg där den nya utställningssalen nu ligger. Dåförtiden var det verkligen ingen märkvärdig lokal. Bänkar längs väggarna och en automat som levererade det som brukar kallas ”varma drycker”. Men det var en synnerligen intellektuell miljö. Diskussionerna var minnesvärda och man blev sittande bra länge. Till sist sa någon att det var dags att ”slå en forsk” och lommade iväg till sitt forskarbord. Jag tror inte att vi riktigt begrep att själva kafésamtalen var en avgörande del av vår fostran till forskare.

Där i Carolinas kafé satt inte bara doktorander. Jag minns hur jag och min blivande hustru presenterade oss för en vördad gammal professor i vårt ämne. Han berättade om sin forskningsvistelse i Paris vid 1920-talets slut och han pratade om pärlugglan som brukade hoa i hans Kåbo-trädgård. Allt medan han stoppade sin pipa, ty röka fick man.

Och så fanns det ett antal excentriska forskare, saliga i åminnelse. Men de anekdoterna sparar jag till memoarerna.

Mina Carolinaminnen har emellertid konkurrens av ett forskarår på 80-talet i Cambridge. Där satt jag ofta på UL, det vill säga Cambridge University Library. I biblioteket fanns ett litet ”tea room” där forskarna samlade kraft med hjälp av kaffe samt sött och smörigt tilltugg.

Rummet var inte märkvärdigt, men aldrig har jag känt sådan intellektuell densitet som där. Vid borden trängdes nämligen en antal världsberömda forskare med en bulle i ena handen och en bok i den andra (antagligen var det deras privata böcker eftersom man var tvungen att lämna bibliotekets volymer på ett bord utanför.) De där ryktbara professorena hade jag lärt mig beundra genom läsning av deras tjocka skrifter, och där i ”The Tea Room”  satt de nu och smaskade scones med smör och sylt, Lemon Drizzle Cakes och Battenberg Cakes, choklad- och fruktkakor.

Tänkande kräver sitt. Hjärnan vill ha socker. Carolina Rediviva står snart ännu bättre rustat som den plats i Uppsala där idéer väcks och tankar tänks hela vägen.

Bibliotek i digital samverkan

Kungliga biblioteket och de fem universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala har kommit överens om att samarbeta för att digitalisera det svenska trycket. Idag lades ett pressmeddelande ut på KB:s hemsida. https://www.kb.se/om-oss/nyheter/nyhetsarkiv/2020-01-28-600-ar-av-svenskt-tryck-ska-digitaliseras.html Vi som verkat för samarbetsprojekt av detta slag är mycket nöjda. Rimligen är det här början på något stort.

Det som händer sker inte en dag för tidigt. Sverige ligger ingalunda i framkant vad gäller digitalisering av sin historia. Med det här samarbetet finns emellertid alla möjligheter att öka takten väsentligt. Arbetsuppgiften är dock gigantisk. Det är åtskilligt som tryckts i Sverige sedan år 1483.

Vad kommer detta att innebära för de inblandade lärosätesbiblioteken? I början inte så mycket mer än att vi aktivt samverkar i styrgrupp och arbetsgrupper för att klargöra strategin framåt. Standarder behöver sättas – en väg framåt stakas ut. Och så måste det tillföras resurser. De digitaliseringspengar som idag finns räcker inte långt. Men min egen bedömning är att när de stora biblioteken nu gör gemensam sak blir det lättare att argumentera för nya och rejäla resurser för digitalisering.

Men varför digitalisera? Böckerna står ju redan i magasinen på de stora biblioteken? Just där ligger knuten. Mycket av den svenska historien är svåråtkomlig och inlåst, i synnerhet när man inte har nära tillgång till ett större forskningsbibliotek. Drömmen är att man med en knapptryckning skall komma åt vad som helst, om möjligt varifrån som helst.

Men vägen är lång. Om tillräckliga resurser tillförs kan åtskilligt av det äldre materialet rätt snabbt göras tillgängligt. För det nyare gäller upphovsrättsliga begränsningar. Rättighetsfrågorna behöver lösas och det kan ta sin tid.  Men någonstans skall man ju börja.

Vad betyder detta konkret för Uppsala universitetsbibliotek? Med våra stora samlingar och väl utvecklade digitaliseringsverksamhet har vi naturligtvis en central roll. Vi kommer att fortsätta att med all kraft digitalisera olika slag av kulturarvsmaterial (handskrifter, kartor, äldre bilder etc), men vi kommer också att lägga mer arbete på det tryckta. Man kan nog tänka sig att verksamheten kommer att växa framöver. Ett modernt forskningsbibliotek samlar inte bara material för forskningens nytta – det ser också till att det blir tillgängligt.

När den västerländska tryckkonsten uppfanns på 1400-talet skyndade man sig att trycka de centrala texter som tidigare mödosamt kopierats i kloster eller bland humanisterna: teologiska verk men också klassiker från antiken. Den nya tekniken var inte bara en epokgörande möjlighet att sprida pinfärska texter. Det var också en möjlighet att för framtiden rädda sådant som var skört, unikt eller viktigt. Den digitalisering vi idag ser liknar revolutionen för 500 år sedan. Vi har idag oerhört kraftfulla redskap att snabbt sprida våra tankar, men vi har också möjlighet att ta med oss tidigare århundradens drömmar, tankar och visioner in i  framtiden. Men för ett framgångsrikt resultat krävs god samverkan. Nu är det upp till bevis.

Forskar man på bibliotek?

Givetvis forskar man på bibliotek, men i vilken utsträckning är bibliotekspersonalen själva delaktiga i arbetet? Frågan aktualiseras av en artikel av Merisa Martinez i senaste numret av LIBER Quarterly https://www.liberquarterly.eu/articles/10.18352/lq.10299/ Dess titel är ”Critical approaches to ‘clerical’ work: Textual transmission in two Swedish digital resources”. Man bör lägga märke till de ifrågasättande citationstecknen runt ”clerical”. Enligt Martinez är biblioteken betydligt mer involverade i det vetenskapliga arbetet än vad  såväl forskarvärlden som biblioteken själva är riktigt medvetna om.

Martinez intresserar sig för textkritik, det vill säga vetenskaplig textutgivning. Under Gutenberg-eran har det textkritiska arbetet normalt resulterat i stora bokutgåvor, där olika textversioner jämförs, korrigeras, kontextualisera och kritiskt diskuteras. Ett av de vackraste magasinen på Carolina Rediviva kallas Scriptores och innehåller oändliga hyllmeter med kritiska utgåvor av antikens grekiska och romerska författare, utgåvor från 1500-tal till senare delen av 1900-talet. Med andra ord är rummet en påtagligt fysisk vetenskapshistorisk miljö som rymmer nästan hela  tryckkonstens och textkritikens historia.

Textkritik/vetenskaplig textutgivning har alltid varit en central humanistisk verksamhet, även om arbetet idag omfattar betydligt mer än de antika klassikerna. Under de senaste decennierna har t.ex. Strindberg,  Almqvist, Linné och Lagerlöf i storstilade projekt ägnats de svenska textkritikernas vetenskapliga omsorg.

För textkritiken har det senaste kvartsseklets utveckling ändrat alla förutsättningar. Idag är en kritisk utgåva på enbart papper otänkbar. Digitalt kan det vetenskapliga djupet ökas väsentligt, och Martinez visar att institutioner som ägnar sig åt kvalificerad digitalisering är medskapare i processen. Hennes två undersökningsområden är Litteraturbanken i Göteborg och digitaliseringsarbetet vid Uppsala universitetsbibliotek. För Uppsala är den digitala publiceringsplattformen Alvin vital. Martinez visar hur bibliotekarier, tekniker och fotografer blir delaktiga i transmissionen av texter, och hur arbetet med exempelvis metadata ger vetenskaplig tyngd i digitaliseringen. Om digitaliseringsarbetet i Uppsala skriver hon: “Uppsala University Library was chosen because it exemplifies the new and changing roles for research libraries – from being the repository of texts to becoming an actual provider of high-quality full-text versions of physical holdings and of advanced research data.” (s. 35)

Martinez drar tre långtgående slutsatser. För det första utmanar den digitala publiceringen vår förståelse av vilka det är som utför vetenskapligt arbete. Bibliotekspersonal är involverad i högre grad än vad den vetenskapliga världen riktigt inser. För det andra är den terminologi som idag används inte längre tillräcklig. Man talar å ena sidan om ”massdigitalisering” (mekanisk och okomplicerad) och å den andra om ”critical digitization” (dyrbara, smala, vetenskapliga digitala utgåvor). Martinez menar att exemplen från Litteraturbanken och Uppsala universitetsbibliotek visar att gränserna är otydliga. Även storskaliga, biblioteksdrivna projekt inkluderar väsentliga vetenskapliga resultat. För det tredje menar Martinez att det finns viktiga skäl att överväga det hon kallar ”scholarship gatekeeping”. Det vill säga: vilka räknas egentligen som involverade i det eko-system som digital humaniora utgör?

För mig är detta högintressant läsning. Digitaliseringen innebär nya uppgifter för forskningsbiblioteken, och det är uppenbart att med ökat samarbete – ökad integration – mellan forskning och bibliotek ökar också kvaliteten i det vetenskapliga resultatet. Forskningsmiljöer som drar nytta av detta har mycket att vinna.

Året som gått

Uppsala universitetsbibliotek har haft ett intensivt år. I samband med dagens luciafirande på Carolina Rediviva – i år minst lika lyckat som tidigare – fick personalen en chans att se tillbaka på det gångna året. Det dricks nämligen gemensamt luciakaffe i personalmatsalen. Många skall få plats och klok extramöblering krävs. Trevligt är det och pepparkakorna går åt. Medan det sakta ljusnar över Engelska parken (som egentligen heter Carolinaparken) brukar överbibliotekarien hålla ett tal. Nedan följer en kortad och bearbetad version av mitt tal. Kanhända kan det intressera världen vad det är för tankar som tänks i biblioteksrummen dagarna före jul.

År 2019 var sannerligen ett intensivt år. Biblioteket har tagit ett bestämt kliv framåt och skapat förutsättningar att driva på utvecklingen ännu mer.

Låt mig börja med en bibliotekshändelse som kan tyckas rätt intern, men som har gett ny tillgång till stora samlingar. Igår firades att kortkatalogen K-63 flyttats över till Libris och därmed gjorts digitalt sökbar. Det handlar om hundratusentals kort som förtecknar förvärven under den expansiva perioden 1963-1975. Nära var tionde titel (sammanlagt mer än 15.000 verk) är Sverige-unika. Jättejobbet har gjorts  under många år och med hjälp av många händer. Bland annat har många av bibliotekets pensionärer återkommit som timanställda. Nu återstår den ännu väldigare Katalog-62, med UUB:s förvärv före 1963. Denna finns bara delvis i Libris.

Men det har hänt åtskilligt annat bra under 2019. I år har UUB för första gången på mycket länge haft en samlad finansiering från konsistoriet. Detta gör det lättare att effektivisera och prioritera.

I år har UUB också fått en ny organisation, byggd på vad vi gör, inte var vi är. På så sätt kan biblioteket ännu bättre förklara vad vi är till för, nämligen att bistå vårt universitet i att skapa och förmedla kunskap för mänsklighetens gagn och en bättre värld.

I år har UUB också för första gången fått en samlad verksamhetsplan för kommande år. Med detta skarpa redskap blir det väsentligt mycket lättare att göra rätt saker och därefter följa upp framgången.

I år har UUB återöppnat Carolina Rediviva. Huset är livligare  och vackrare och mer uppmärksammat än någonsin.

I år har det också varit en intensiv utveckling på campusbiblioteken: UUB har prövat obemannat/boklöst, byggt om, nyinrett och är faktiskt på väg att inviga ett nytt bibliotek på EBC. Mer om detta i vår.

I år har biblioteket rekryterat många nya utmärkta medarbetare men också sett kamrater gå vidare till nya, viktiga uppdrag på andra bibliotek eller på andra håll inom Uppsala universitet. Detta är ett styrketecken. På en bra och levande arbetsplats är det liv och rörelse.

I år har vi också fått stadga i vår ekonomi – allt pekar på att vi är i god balans nästa år.

Allt det ovanstående lyftes fram i mitt tal i morse till personalen inom UUB. För min egen del skulle jag också vilja lyfta fram den lilla skrift jag producerade i våras. Den bar titeln Meningen med ett universitetsbibliotek, och har  uppmärksammats både här och där. Den är till och med citerad i Kungl. bibliotekets inspel till regeringens forskningsproposition. Det är viktigt att klargöra forskningsbibliotekens roll inom högre utbildning, forskning och samhället i stort. Forskningsbibliotek kommer att ha en fortsatt central roll som vetenskapliga infrastrukturer.

Men det finns också stunder över för luciafirande.

Varför är bibliotekssamverkan så svår?

På lördagens långflygning från Madrid till Stockholm läste jag äntligen en artikel som en klok medarbetare satte i min hand för en tid sedan. Författaren heter Lorcan Dempsey, och ämnet är bibliotekssamarbete –   ack så lätt att bejaka, åh så svårt att genomföra. Läsningen passade bra efter en tisdag med samverkanssamtal med kollegerna från Stockholm, Umeå, Lund och Göteborg, onsdag med KB, och torsdag och fredag i styrelsemöte i den europeiska biblioteksorganisationen LIBER. Imorgon tisdag är det dessutom styrgruppsmöte i DiVA, ett konsortium som har 49 medlemmar och hanterar mer än 60% av Sveriges vetenskapliga publikationsdata. DiVA hör till de goda exemplen på brett kollaborativt samarbete för gemensamt bästa.

Vad har nu denne Dempsey att säga om bibliotekssamarbete? Den korta men koncisa artikeln ligger på nätet och den intresserade kan där fördjupa sig i frågan (https://digitalcommons.du.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1409&context=collaborativelibrarianship). Här några nedslag. Dempsey konstaterar att kollaborativa strukturer och tjänster är väl beskrivna i litteraturen, men att organisatoriska och “politiska” aspekter inte uppmärksammas tillräckligt. Fyra svåra utmaningar betonar han särskilt.

För det första handlar det om den klassiska utmaning som i politisk filosofi kallas ”The collective action problem”. Detta är den förtretliga situation där alla aktörer skulle tjäna på att samarbeta men låter bli på grund av motstridiga intressen. I forskningsbiblioteksvärlden kan till exempel moderinstitutionerna vara alltför inriktade på lokala behov. Att lägga resurser på gemensamma infrastrukturer skulle då innebära lokal kontrollförlust. Dempsey påminner om hur svårt det är att lyfta blicken till systemnivå. En reflektion i sammanhanget är att det i Sverige nog inte bara är lärosätena utan också deras bibliotek som sitter fast i den kollektiva handlingens problematik – åtminstone vad gäller biblioteksfrågor. Vi bibliotekschefer är nog lite till mans rädda att släppa kontrollen om de egna resurserna.

För det andra talar Dempsey om känslan av ”both too much and not enough”. Han konstaterar att många bibliotek lägger stora resurser och mycket tid på samarbeten, men kanske ändå inte uppnår allt man hoppas på. Samtidigt inser man att ännu mer resurser egentligen skulle behöva avsättas till samarbeten för att hämta hem maximal nytta. Aktörerna ser att den samarbetsmodell som finns inte fullt ut ger de önskade resultaten. Dempsey manar till omsorgsfullare val av samarbetspartners och prioritering av samordningsområden: ”In fact, they need to collaborate more (in new areas, or with more investment to create robust services), and they need to collaborate less (become more strategic about collaboration partners).”

För det tredje menar Dempsey att biblioteken behöver tänka mer strategiskt kring samarbete, i synnerhet när det gäller nya infrastrukturella behov. Bland exemplen han ger finns digitalt bevarande och forskningsdata. Biblioteken behöver vara mer mål- och resultatinriktade. Vilken är den bästa lösningen i den ena eller andra situationen?  Kollaborativt samarbete, en köpt tjänst eller lokala lösningar? När samarbete bedöms vara den rätta vägen behöver tillräckliga och rätt avvägda resurser avsättas för att uppnå resultat på snabbast och kostnadseffektivast sätt. Vidare, säger Dempsey, behöver resurserna föras till de organisationer som bäst kan uppnå resultat. ”Again, collaboration is a strategic choice about how best to get something done.”

Dempseys fjärde utmaning handlar om avvägningen mellan samgående och självständighet. Det låter bättre på engelska: ”the trade-off between consolidation and autonomy”. Kanske öppnar de engelska begreppen för en mer mångfasetterad diskussion, men vad det handlar om är alltså spänningsfältet mellan ett system av enskilda, autonoma bibliotek och ett centraliserat, amalgamerat system.  ”Ju mer autonom bibliotekspraktiken är, desto högre är priset för koordinerad samverkan.” [Min övers.] Här kan man konstatera att det svenska biblioteksväsendet har synnerligen självständiga aktörer. Man släpper ogärna den lokala förmågan att anpassa tjänster, och man vill inte minska kapaciteten att snabbt ge vad just de egna uppdragsgivarna anses eller anser sig behöva. Dempsey hävdar att ”deep collaboration” är ovanlig i biblioteksvärlden, och att få exempel finns på breda samarbeten byggda på gemensamma infrastrukturer.

Jag ger gärna Dempsey rätt när han betonar att spänningen mellan självständighet och gemensamma, konsoliderade lösningar kräver avvägningar. Det är här som uttrycket ”trade-offs” har bättre förklaringsvärde än ”avvägningar” (jag hittar ingen bättre översättning). En ”trade-off” är ett beslut som medför en förlust i någon aspekt men ger en vinst i en annan. Något minskar och något annat ökar.  Det är viktigt, säger Dempsey, att förstå “the trade-offs” i det ena eller andra samarbetet och att förstå när det instinktiva behovet av att behålla lokal kontroll blir ett hot mot långsiktig utveckling.   

Mer finns att säga. Jag kan inte påstå att jag tycker att det svenska bibliotekssamtalet om vilka nyttor vi tillför genom det ena eller det andra samarbetet är särskilt utvecklat. Ofta saknas ett djupare strategiskt perspektiv, och vi är rätt dåliga på att beskriva och kommunicera behov och nyttor. Kanske just kommunikationen är en av kärnfrågorna: vad gör de olika kollaborativa systemen för nytta? Meningen och målen med samarbeten behöver beskrivas effektivt och övertygande.

En annan kärnfråga handlar om ledarskap. Hur och vem ser till att formulera och driva lärosätenas behov? Det finns definitivt mycket som behöver göras vad gäller samarbete, och de potentiella vinsterna är mycket stora. Men det är inte för inte som Lorcan Dempseys artikel har underrubriken ”Library collaboration is hard; effective collaboration is harder.”

Jag lär återkomma till frågan.

Källa: Dempsey, Lorcan (2019) ”What Collaboration Means to Me: Library collaboration is hard; effective collaboration is harder,” Collaborative Librarianship: Vol. 10 : Iss. 4 , Article 3. http://Dempsey, Lorcan (2019) ”What Collaboration Means to Me: Library collaboration is hard; effective collaboration is harder,”Collaborative Librarianship: Vol. 10 : Iss. 4 , Article 3.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »