Igår invigdes äntligen universitetsbibliotekets 400-årsutställning. Det var en försiktig öppning med lagom många i publiken, men sannerligen pampigt ändå. Invigningen skedde utomhus i Carolinaparken. Carolina Rediviva självt agerade storslagen fond. Utbildningsminister Anna Ekström genomförde invigningen i närvaro av rektor och prorektor och talade klokt om bibliotek som mänsklighetens smartaste uppfinning. Media var på plats.

Extra roligt var att Akademistallet (bibliotekets några decennier yngre lillasyster i den brokiga akademiska familj som Uppsala universitet utgör) uppvaktade med fanor och stiliga ryttarekipage. Förre akademiombudsmannen Marianne Andersson höll tal i egenskap av Ridinstitutionens inspektor, och akademistallmästare Karin Agenäs, den 22:a på posten, överlämnade en hästsko i storlek tre som välgångsönskning inför framtiden.

En dubbelkvartett ur Allmänna sången sjöng, och på något sätt kändes det igår som en återöppning – ett återuppväckande – av Uppsalas märkligheter och märkvärdigheter.

Överbibliotekarien höll förstås tal och så här stod det i hans manus (det är en annan sak att talarordningar och sånt fick kastas om lite – vi agerade ju utan skärmar i den verkliga värld där mycket kan hända):

För tolv dagar sedan återgick Uppsala universitetsbibliotek till normala öppningstider. Carolina är öppet sju dagar i veckan och till nio på vardagskvällar. Vi stängde aldrig under pandemin – det var studenter som behövde wifi-uppkoppling, kurslitteratur och stunder i utglesade läsesalar då man åtminstone fick se att det existerade andra människor.  Och  det var forskare som envist jobbade vidare med handskrifter och personarkiv i vår coronasäkrade specialläsesal.

              Vad vi också märkte var att biblioteket var väl riggat för distansarbetande forskare, lärare och studenter. Användningen av våra e-resurser gick i höjden och frågetjänster och undervisning blev helt digital. Den infrastruktur som redan fanns på plats utnyttjades mer än någonsin och jag vill påstå att våra satsningar på digital utveckling de senaste decennierna  nu givit rik frukt. Rik digital frukt, vilket ändå varit en tröst i ett Uppsala där det är de mänskliga mötena som ger staden, universitetet – och universitetsbiblioteket – dess karaktär.

              År 1620 och sen återigen 1621 gav Gustav II Adolf order om att grunda ett bibliotek vid landets enda universitet. Några år senare kom hans väldiga gustavianska donation som gav detta gudsförgätna landsortsuniversitet förutsättningar att utvecklas till ett berömt europeiskt lärosäte. Professorer anställdes, undervisningen vässades. Senare kom den Skytteanska donationen, och exercitierna i form av ridning, fäktning, dans, musik och moderna språk. Så småningom gjordes nationerna obligatoriska och därmed  erkändes studenternas roll. Men om man så vill så började hela denna massiva universitetsreform med grundandet av det bibliotek som nu fyller 400 år. Jag föreställer mig att Gustav II Adolf insåg att utan stabil forskningsinfrastruktur – inget universitet.

              Biblioteket har varit värre ute än under Corona-pandemin. Vid stadsbranden 1702 räddades det mirakulöst. 1719 var biblioteket evakuerat i väntan på ryssarnas härjningar. Under århundraden har lokalerna varit undermåliga eller otillräckliga. Under världskrigen har mina företrädare fasat för de öden som systerbibliotek på kontinenten drabbades av. Jag vill minnas att överbibliotekarien under andra världskriget bidrog ur biblioteksbudgeten till de luftvärnspjäser som skyddade stadens centrala delar. I både krig och fred har hela tiden idén funnits att bibliotek står för hållbarhet –  hållbar och långsiktig kunskapsförmedling.

              Hela tiden har bibliotekets normalläge varit förändring och utveckling, även om man inte alltid har anat det utifrån. Det ligger nämligen i biblioteksstödets natur att vara enkelt och självklart – och därmed så osynligt som möjligt. Man skall inte behöva fundera över hur kronografens urverk fungerar när man har bråttom till jobbet och kastar en blick på  klockan.

              Nu går Uppsala universitetsbibliotek in i sitt femte århundrade. Det kommer att fortsätta utvecklas som undervisnings- och forskningsinfrastruktur och det kommer att fortsätta att leverera universitetsövergripande och fakultetsnära tjänster men ofta på nya områden och i nya sammanhang. Biblioteksberättelsen får nya kapitel. Samtidigt bär vi med oss fysiska skatter som även de fortsatt måste hanteras, utvecklas och värnas – världen kommer aldrig att bli fullt digital och den amerikanska flottans officerare lär sig sedan fem år tillbaka astronomisk navigation med sextant och sjökort. Man vet ju aldrig.

              Det här är som ni märker en nerskalad invigning. Kanske finns  det en dold mening i att pandemin förhindrat mycket av det vi planerat som fysiska händelser. Nu utspelar sig mycket av vårt omfattande 400-årsfirande i den digitala rymden.  Men det är en glädje att nu få samlas med andra människor igen. Och håll utkik. Vi har skjutit fram en del av vårt fysiska firande till det nya läsåret.  

             Den utställning som skall invigas iordningsställdes för ett bra tag sedan, men nu är det ändå till sist dags. Utbildningsminister Anna Ekström kommer om en liten stund att förrätta invigningen, men först skall vi få en hälsning från en av våra systerinstitutioner från Uppsalas märkliga 1600-tal – Akademistallet. Jag lämnar över ordet till Ridinstitutionens inspektor, förre akademiombudsmannen Marianne Andersson.