Det är hundra år sedan Karin Boye kom till Uppsala. Den 16 september skrev hon in sig vid universitetet. Samtidigt tog hon steget in i vuxenlivet. Hennes biograf Johan Svedjedal påminner om att hon tillbringade en fjärdedel av sitt vuxna liv i Uppsala, 1921 till 1926. Det var Uppsala som formade henne till poet och intellektuell, och det var här hon lärde sig uppträda som kulturpersonlighet. Redan som 21-årig student fick hon sin första diktsamling publicerad på självaste Albert Bonniers förlag, men samtidigt var hon en flitig student som inledde studierna med grekiska och hungrigt tog för sig av lärdomen i Uppsala. Svedjedal understryker att hon på många sätt levde ett rätt typiskt studentliv: osäkerhet, förälskelser, mörka stunder, stora planer, tebjudningar, sexor, fester, kamrater, föreningsliv, studentteater och allt annat som faktiskt fortfarande hör till studentlivet.

                Hennes Uppsala var litet jämfört med idag. Ett par tusen studenter fanns i staden. Idag är det femtio tusen. Ändå är mycket sig likt. Även om Göteborgs nation – Boyes nation – flyttat från Drottninggatan till S:t Larsgatan skulle Boye känt igen sig i kvarteren runt domkyrka och universitet. Hon skulle kanske inte känna igen sig i matlådekultur och grupparbeten (hon var van vid matlag och ensamplugg), inte heller i studieordningar och det stöd för studenter som numera finns i form av vägledning, studenthälsa, studiemedel och studiehjälp.  Hon skulle glatt ha överraskats av kvinnornas dominans inom stora delar av den akademiska världen. I synnerhet skulle hon förvånats av att de ofta dominerar så på nationerna, vilka på hennes tid inte var särskilt välkomnande vad gällde kvinnor. Med förundran skulle hon notera att den hårda, konkurrensinriktade och rätt obarmhärtiga akademiska miljön ändå blivit betydligt vänligare.

                Men hon skulle känt igen Carolina Rediviva. När hon kom till Uppsala i september 1921 flyttade hon in i den Edlingska gården, som fortfarande finns kvar, och ligger  i hörnet av S:t Olofsgatan och Kyrkogårdsgatan, bara tvåhundra meter från Carolina. Under sina studentår flyttade hon runt en hel del men aldrig längre bort än till det som kallas Främre Luthagen. Länge bodde hon i Ihregården (intill Geijersgården) med utsikt mot Carolina och bara några steg från entréns mäktiga trappa. Hennes vän, blivande bibliotekarien Vilhelm Jacobowsky, har för övrigt skildrat hur Boye och andra studenter en februarikväll var på bjudning hemma hos honom 1924. Det bjöds på bakelser och te, frukt och godis. Man pratade och högläste, sjöng och spelade gitarr. Vid halv två på natten gick man tillsammans upp på Carolinas trappa. Det var månsken och nyfallen snö.

                Carolina spelade en oerhört viktig roll för studenten Boye. Här studerade hon vid det som kallades ”barnbordet”, det långbord där studenter var tillåtna att sitta. Här arbetade  hennes vän Ingrid Odelstierna, som Boye blev djupt förälskad i. När Boye avslöjade sina känslor blev hon bestämt avvisad. Det är biblioteksamanuensen Odelstiernas steg i Carolinas A-sal som skildras i en av dikterna i sviten ”Tillägnan”.

Jag känner dina steg i salen,

jag känner i var nerv dina hastiga steg,

som annars ingen märker. […]

Svedjedal har kallat sviten en psykologisk och poetisk märkvärdighet, ”en svart låga av begär”. När jag skriver ner raderna ovan kan jag inte låta bli att tänka på Sapfos mest kända dikt ”Gudars like…” Där finns samma upplevelse av obetvinglig kärlek och förundran över att andra inte berörs lika djupt av den älskades närvaro.

                Svedjedal skriver också om Boyes kärleksdikt till Carolina Rediviva. Den finns i hennes första diktsamling, Moln (1921), och hon skildrar  biblioteket som en personifiering av det akademiska Uppsalaidealet. I Boyes hand blir Carolina en välvillig, skeptisk och lite distanserad gammal akademiker. Som Svedjedal konstaterar är det ”en man på bekvämt känslomässigt säkerhetsavstånd”, vilken väcker lugn och ömhet men inte passion. ”Carolina” skriver Svedjedal, ”är på en gång professor, fadersgestalt och kanske en välvillig lärdomens Gudsgestalt.”

Ser jag dig skymta,

å Carolina, min vän, bakom björkens frostiga ris,

faller stillaste ljus på min väg

som sol i dis.

Sträng och förnämlig

är du likt en som livet ett skyddande harnesk skänkt,

men av en skeptisk blidhets dager

överstänkt —

som en gammal mans

löje av lätt, lätt snö och höstmild ironi,

tankfullt, med värme och vishet under

och saktmod i.

Det är följdriktigt att ett av våra bibliotek bär Karin Boyes namn, och att den viktigaste delen av hennes efterlämnade material finns just i specialsamlingarna på Carolina Rediviva. Biblioteket har digitaliserat allt som låter sig digitaliseras och fritt spridas – från diktmanus till betygsavskrifter – och det är få centrala svenska författarskap som kan studeras så ingående på bekvämt digitalt avstånd. Kulturarvsplattformen Alvin utgör ingång och fungerar som digitalt annex till specialläsesalen på Boyes älskade Carolina Rediviva.

                Hundra år är en lång tid. Ändå är det mycket som känns bekant när man fördjupar sig i Boyes studentår. Ung glädje och ung förtvivlan, ambitioner och kamp för att förstå. När Boye kom till Uppsala hade den sista vågen av spanska sjukan ebbat ut. En ny tid höll på att bryta in, en tid av oro och nya idéer. 1800-talet hade obönhörligen tagit slut och något annat var på väg. I januari 1926 bobbade sig Boye, det vill säga klippte håret kort. Några månader senare lämnade hon Uppsala. I mars skrev hon till en vän: ”Uppsala är en ovanligt uppfostrande stad, den ger en verkligen diverse erfarenheter av skilda slag, både roliga och mindre roliga. Det  är verkligen något att vara djupt tacksam för, att man har fått ligga här i så många år.”

Huvudkälla till texten ovan är Johan Svedjedals biografi Den nya tiden gryr (2017). Uppsalakapitlet (s. 119-228) ger en utmärkt inblick i studentlivet på 1920-talet. Bland de efterlämnade papperen på Carolina, digitaliserade i Alvin, finns också Boyes lånekort från Stockholms stadsbibliotek.

c