Kategori: Uncategorized (Sida 4 av 13)

På lördagens långflygning från Madrid till Stockholm läste jag äntligen en artikel som en klok medarbetare satte i min hand för en tid sedan. Författaren heter Lorcan Dempsey, och ämnet är bibliotekssamarbete –   ack så lätt att bejaka, åh så svårt att genomföra. Läsningen passade bra efter en tisdag med samverkanssamtal med kollegerna från Stockholm, Umeå, Lund och Göteborg, onsdag med KB, och torsdag och fredag i styrelsemöte i den europeiska biblioteksorganisationen LIBER. Imorgon tisdag är det dessutom styrgruppsmöte i DiVA, ett konsortium som har 49 medlemmar och hanterar mer än 60% av Sveriges vetenskapliga publikationsdata. DiVA hör till de goda exemplen på brett kollaborativt samarbete för gemensamt bästa.

Vad har nu denne Dempsey att säga om bibliotekssamarbete? Den korta men koncisa artikeln ligger på nätet och den intresserade kan där fördjupa sig i frågan (https://digitalcommons.du.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1409&context=collaborativelibrarianship). Här några nedslag. Dempsey konstaterar att kollaborativa strukturer och tjänster är väl beskrivna i litteraturen, men att organisatoriska och “politiska” aspekter inte uppmärksammas tillräckligt. Fyra svåra utmaningar betonar han särskilt.

För det första handlar det om den klassiska utmaning som i politisk filosofi kallas ”The collective action problem”. Detta är den förtretliga situation där alla aktörer skulle tjäna på att samarbeta men låter bli på grund av motstridiga intressen. I forskningsbiblioteksvärlden kan till exempel moderinstitutionerna vara alltför inriktade på lokala behov. Att lägga resurser på gemensamma infrastrukturer skulle då innebära lokal kontrollförlust. Dempsey påminner om hur svårt det är att lyfta blicken till systemnivå. En reflektion i sammanhanget är att det i Sverige nog inte bara är lärosätena utan också deras bibliotek som sitter fast i den kollektiva handlingens problematik – åtminstone vad gäller biblioteksfrågor. Vi bibliotekschefer är nog lite till mans rädda att släppa kontrollen om de egna resurserna.

För det andra talar Dempsey om känslan av ”both too much and not enough”. Han konstaterar att många bibliotek lägger stora resurser och mycket tid på samarbeten, men kanske ändå inte uppnår allt man hoppas på. Samtidigt inser man att ännu mer resurser egentligen skulle behöva avsättas till samarbeten för att hämta hem maximal nytta. Aktörerna ser att den samarbetsmodell som finns inte fullt ut ger de önskade resultaten. Dempsey manar till omsorgsfullare val av samarbetspartners och prioritering av samordningsområden: ”In fact, they need to collaborate more (in new areas, or with more investment to create robust services), and they need to collaborate less (become more strategic about collaboration partners).”

För det tredje menar Dempsey att biblioteken behöver tänka mer strategiskt kring samarbete, i synnerhet när det gäller nya infrastrukturella behov. Bland exemplen han ger finns digitalt bevarande och forskningsdata. Biblioteken behöver vara mer mål- och resultatinriktade. Vilken är den bästa lösningen i den ena eller andra situationen?  Kollaborativt samarbete, en köpt tjänst eller lokala lösningar? När samarbete bedöms vara den rätta vägen behöver tillräckliga och rätt avvägda resurser avsättas för att uppnå resultat på snabbast och kostnadseffektivast sätt. Vidare, säger Dempsey, behöver resurserna föras till de organisationer som bäst kan uppnå resultat. ”Again, collaboration is a strategic choice about how best to get something done.”

Dempseys fjärde utmaning handlar om avvägningen mellan samgående och självständighet. Det låter bättre på engelska: ”the trade-off between consolidation and autonomy”. Kanske öppnar de engelska begreppen för en mer mångfasetterad diskussion, men vad det handlar om är alltså spänningsfältet mellan ett system av enskilda, autonoma bibliotek och ett centraliserat, amalgamerat system.  ”Ju mer autonom bibliotekspraktiken är, desto högre är priset för koordinerad samverkan.” [Min övers.] Här kan man konstatera att det svenska biblioteksväsendet har synnerligen självständiga aktörer. Man släpper ogärna den lokala förmågan att anpassa tjänster, och man vill inte minska kapaciteten att snabbt ge vad just de egna uppdragsgivarna anses eller anser sig behöva. Dempsey hävdar att ”deep collaboration” är ovanlig i biblioteksvärlden, och att få exempel finns på breda samarbeten byggda på gemensamma infrastrukturer.

Jag ger gärna Dempsey rätt när han betonar att spänningen mellan självständighet och gemensamma, konsoliderade lösningar kräver avvägningar. Det är här som uttrycket ”trade-offs” har bättre förklaringsvärde än ”avvägningar” (jag hittar ingen bättre översättning). En ”trade-off” är ett beslut som medför en förlust i någon aspekt men ger en vinst i en annan. Något minskar och något annat ökar.  Det är viktigt, säger Dempsey, att förstå “the trade-offs” i det ena eller andra samarbetet och att förstå när det instinktiva behovet av att behålla lokal kontroll blir ett hot mot långsiktig utveckling.   

Mer finns att säga. Jag kan inte påstå att jag tycker att det svenska bibliotekssamtalet om vilka nyttor vi tillför genom det ena eller det andra samarbetet är särskilt utvecklat. Ofta saknas ett djupare strategiskt perspektiv, och vi är rätt dåliga på att beskriva och kommunicera behov och nyttor. Kanske just kommunikationen är en av kärnfrågorna: vad gör de olika kollaborativa systemen för nytta? Meningen och målen med samarbeten behöver beskrivas effektivt och övertygande.

En annan kärnfråga handlar om ledarskap. Hur och vem ser till att formulera och driva lärosätenas behov? Det finns definitivt mycket som behöver göras vad gäller samarbete, och de potentiella vinsterna är mycket stora. Men det är inte för inte som Lorcan Dempseys artikel har underrubriken ”Library collaboration is hard; effective collaboration is harder.”

Jag lär återkomma till frågan.

Källa: Dempsey, Lorcan (2019) ”What Collaboration Means to Me: Library collaboration is hard; effective collaboration is harder,” Collaborative Librarianship: Vol. 10 : Iss. 4 , Article 3. http://Dempsey, Lorcan (2019) ”What Collaboration Means to Me: Library collaboration is hard; effective collaboration is harder,”Collaborative Librarianship: Vol. 10 : Iss. 4 , Article 3.

Idag – bokmässelördagen – har Dagens Nyheter publicerat en förkortad version av den finlandssvenske författaren Kjell Westös Adam Helmsföreläsning. Denna hölls i Uppsala 5 september i universitetsbibliotekets och Svenska förläggareföreningens regi. Det var en lysande föreläsning om författaren fångad i kraftfältet mellan det kommersiella och det elitistiskt ”finkulturella”.

Uppställningen var stor i Uppsala 5 september. En bit över ett hundra åhörare samlades i Ihre-salen i Engelska parken. Det var den första Adam Helms-föreläsning som hölls i Uppsala, och meningen är detta skall bli ett årligt återkommande evenemang: högprofilerade författare och forskare som talar om bokens villkor. Flytten till Uppsala motiverades av förläggareföreningens generösa donation till Uppsala universitetsbibliotek. Förläggaren Adam Helms storartade samling bok- och förlagshistoria har nu fått sitt permanenta hem i Uppsala. Mer om samlingen på https://www.ub.uu.se/om-biblioteket/fler-nyheter/nyhet/?id=11836&area=6,20,22&typ=artikel&lang=sv

Om inte alltför lång tid publiceras hela Kjell Westös föreläsning i en av universitetsbibliotekets skriftserier. Meningen är att Helms-föreläsningarna skall tryckas årligen och sammantagna ge en bred bild av författandets, förläggandets och bok- och biblioteksforskandets villkor, utmaningar och resultat.

I morgon 28 augusti klockan 15 återinvigs Carolina Rediviva. I samband med detta visas vid olika stationer hur universitetsbiblioteket arbetar för att stödja studenter, forskare och allmänhet.

En återöppningsceremoni kräver ett boksläpp. I kassetten på bilden ovan döljer sig alltså en ny skrift från universitetsbiblioteket, producerad av medarbetare, både till innehåll och form. Mer om boken längre fram. Från imorgon finns den i shoppen.

Den vackert mörkröda kassetten är gjord i ett enda exemplar för morgondagens ceremoni. Den är tillverkad av Uppsala universitetsbiblioteks skickliga bokbindare, och passformen är så god att om man täpper till lufthålet i ryggen går boken inte att dra ut ur kassetten. Om man istället skjuter in boken belönas man med en tillfredsställande luftpust ur ventilen.

Bokhantverk och digital informationshantering lever sida vid sida.

I maj slog Carolina Rediviva upp sina höga dörrar efter det stora renoveringsarbetet, och i anslutning till terminsstarten förrättas den ceremoniella återinvigningen. Rektor klipper band 28 augusti kl. 15. Tårta och kaffe serveras.

Det hus som nu åter har öppnat famnen är sig likt och samtidigt nytt. Carolina blir ännu mer en öppen mötesplats i universitetet, och det kommer att vara tydligt att studenterna är de som i första hand behöver studieplatserna.

Historiskt har det stått en kamp om plats att studera och på 80-talet rasade en högljudd debatt om de många studenter som fyllde Carolina och tog utrymme från forskarna. Det hela slutade lyckligt. Ett studentbibliotek inrättades i det som var gamla stadsbiblioteket på Östra Ågatan. Mer plats för alla.

Bilden ovan är från 1980-talets batalj. Affischen sattes upp på anslagstavlan på Carolina och när den så småningom skulle tas ner sparades den ordentligt av en bibliotekarie. A3-affischen är svart-vit och gjord på fotokopiator. Men den har mycket tidsfärg. Notera att på den tiden hade forskarna sina böcker stående på forskarbordet. Men om forskaren inte var på plats så var det tillåtet för studenterna att låna arbetsplatsen.

Det digitala biblioteket skapar en oerhörd öppenhet. Det fysiska biblioteket behöver så långt det går vara lika öppet.

I dessa dagar för exakt 300 år sedan gjorde universitetsbibliotekets skatter en seglats. Jag har skrivit om saken för 6 år sedan, men eftersom det nu handlar om jämna 300 år så kan det vara skäl att minnas händelserna 1719.

Det var i slutet av det stora nordiska kriget och ryssarna härjade vid kusten. Igår för 300 år sedan rapporterade professor Benzelius att ryska galärer nått Öregrund och bränt och härjat på Gräsö. Benzelius och hans kolleger fasade för vad som kunde hända med universitetsbibliotekets finaste manuskript, kartor och böcker. Dessa hade i slutet av juli börjat packas i kistor. Nu lastades en del på skeppar Nymans skuta som sedab hela augusti låg ute på Ekoln, färdig att fly till Stockholm. Annat bars 15 augusti ner i valven under Gustavianum och ytterligare kistor kördes till en undangömd kyrka. 8 augusti betalades Jan Nilsson i Ströby för att han med vagn och två hästar skulle köra ett antal kistor till Österunda kyrka norr om Enköping. Biblioteksamanuensen Arvid Arrhenius bevakade transporten på en hyrd ridhäst.

Den enastående tavlan över Mecka – återgiven ovan – vet vi lades ner i en av kistorna 7 augusti tillsammans med bland annat ”Stiernhielms Original Måttstock”

13 augusti, vid Baggenstäket, slog svenskarna tillbaka ett ryskt invasionsförsök mot Stockholm. Därmed minskade oron, och så småningom kunde bibliotekets samlingar återföras till Uppsala.

Så här 300 år efter händelserna känns det viktigt att skänka en tanke till dem som i slutfasen av ett förödande 20-årigt krig ändå orkade säkra de oersättliga samlingarna.

Läs mer i min blogg från 2013 https://ob-blogg.ub.uu.se/2013/07/13/bibliotek-i-krig/

Selma Lagerlöf berättar i Nils Holgerssons underbara resa om staden Vineta, som stiger ur havet en timme en gång vart hundrade år. Hon berättar att den ”var så rik och lycklig, att ingen stad någonsin har varit härligare, men dess invånare hängav sig olyckligtvis åt övermod och praktlystnad. Till straff för detta […] blev staden Vineta översvämmad och nersänkt i havet.” Det är medeltidsstaden Visby Lagerlöf har i tankarna, och den dramatiska klon är att om bara någon enda människa under denna enda timma handlar det enklaste enkla av någon av stadens alla rika handelsmän och marknadsutbjudare, så skall staden åter resa sig ur havet i sin forna rikedom och majestät.

Lite grann tänker man på Vineta när man är på Almedalsveckan. Visby är skönt. De tillresande människorna vackra, välklädda och förefaller lyckliga. Någon brist på marknadsutbjudare och mäktiga herrar och damer märks inte. Hur det står till med framgången vid diskar och handelsbodar vet jag inte – det kan vara lika svårt att sälja idéer som saker. Men verksamheten är sannerligen livlig.

Universiteten är förstås med. Igår följde jag ett oerhört intressant seminarium om forskningsinfrastruktur – goda sådana är avgörande för svensk forsknings framgång. Som en svans till detta var jag själv med i ett seminarium, ordnat av Uppsala universitetsbibliotek, som till stor del handlade om bibliotek som just forskningsinfrastruktur. Det kan ses på http://media.medfarm.uu.se/play/video/8925/

Under ledning av Johanna Hansson (i sin egenskap av ordförande för Svensk Biblioteksförening) diskuterade jag och tf riksbibliotekarie Lars Ilshammar i en timme. Jag tycker det blev en mycket bra och öppenhjärtig diskussion. Forskningsbiblioteken har inte fullt ut tagit rollen som moderna forskningsinfrastrukturer, åtminstone har man inte lyckats bygga ihop alla de digitala strukturer som behövs. Lärosätesbibliotek är ju idag mer digitala än fysiska. Samtalet kan ses på http://media.medfarm.uu.se/play/video/8983/

Men det är inte bara biblioteken som har att göra. Vid det större infrastrukturseminariet – betitlat ”How to bring world-leading Swedish research infrastructures into the future?” – konstaterades att Sverige har starka anläggningar och att det finns stora resurser i systemet. Det som behövs är prioritering, samverkan, tillit, koordinering samordning. Rektor vid Uppsala universitet, Eva Åkesson, var seminariets moderator och föreslog att branschen skulle göra ett gemensamt inspel till forskningspropositionen. Jag applåderar ansatsen – hoppas vetenskapssamhället når dithän.  

Även lärosätesbiblioteken bör förstå sig som forskningsinfrastrukturer. Biblioteksvärlden i sin helhet är en samhällsinfrastruktur, men för forskningsbiblioteken gäller att de specifikt är infrastrukturer för forskning och högre utbildning. För lärosätesbiblioteken är det helt avgörande att vara välintegrerade delar av forskning och högre utbildning.

PS Tack till Litteraturbanken som gjorde att jag snabbt och enkelt kunde läsa Nils Holgersson vid sju-tiden på morgonen i ett boktomt uthyrningsrum i Visby. Det är en bra sommarläsningsbok förresten. Ladda ner fritt och franco från https://litteraturbanken.se/bibliotek?sort=popularitet&filter=nils%20holgersson

Den gångna veckan ägnades åt LIBER:s konferens i Dublin. Sammanträden, nya kunskaper, Book of Kells och möten, möten med människor. Allt utomordentligt ordnat. Till underverken hörde tekniken. Inget gick fel. Mikrofoner fungerade, fjärrkontroller presterade och power-point-presentationer rullade smärtfritt. Men så hade också arrangörerna vänt sig till den bästa leverantören i Dublin.

Rektor vid Stockholms universitet, Astrid Söderbergh Widding, talade klokt om övergången till Öppen tillgång. Det finns ingen väg tillbaka, underströk hon, och tryckte på behovet av ”dialog, dialog, dialog” i vetenskapssamhället. Jag tror hon har rätt. Stenen är i rullning och vi är nu snabbt på väg över i en  ny affärsmodell. Den blir knappast billigare än den nuvarande – men förmodligen bättre. Det är bara att hoppas att övergången befordrar forskningens kvalitet och mångsidighet.

Det som dock lämnade störst intryck var Richard Ovendens key-note-föreläsning. Ovenden är chef för Bodleian, det vill säga Oxfords enorma universitetsbibliotek. Hans tal blev något av ett ”rousing call”. Bibliotekarier är inte  bara det förgångnas väktare. De är också framtidens avant-garde.  I tider av fake news och lättraderade digitala resurser är det viktigare än någonsin att information inte bara sparas utan dessutom bevaras i sin ursprungsform. Fake news och digital manipuleringar har gjort det alltför lätt att skriva om historien. Sociala medier och annan nätpublicering behöver tas till vara. Med något av en militär metaforik manade Ovenden bibliotekarierna till ”omgruppering”. Länge har ”bevarande” (”preservation”) varit lågt prioriterat. I en ny mediasituation gäller det nu att ta tillvara och bevara informationen där ute: i ett öppet, demokratiskt samhälle behövs bibliotek och arkiv. Ovendens föreläsning bar titeln: Bits and votes: The role of libraries and archives in open societies. Applåden efter hans föredrag blev konferensens längsta.

Ombyggnaden av Carolina Rediviva är nästan genomförd – åtminstone för den här gången. Men många undrar vad som byggts alldeles söder om Carolina…

Det ser ut som en väldig bok som myllats ner. Bokryggen sticker upp och man ser till och med bladen. Kan där gömmas inkunabler? Illuminerade handskrifter? Okatalogiserade bioaffischer eller kanske läroböcker? Svaret är något mindre upphetsande. Det är bibliotekets nya sophus.

Dock skall ett ståtligt universitetsbibliotek ha ett magnifikt sophus. Klätterhortensia och murgröna har planterats och kommer snart att växa upp över bokryggen. Man kan ju se det som upphöjda bind, ciseleringar och blomförgyllningar. Ett vackert sophus lär det bli.

Igår öppnade den nya utställningssalen i Carolina Rediviva. En sådan har funnits sedan slutet på 1800-talet; självklart med tanke på intresset för samlingarna, men tänkvärt mot bakgrunden att Uppsala universitetsbibliotek ibland har uppfattats som slutet. I själva verket har det nog alltid varit tvärtom. Säkerheten har ställt sina krav, och fokus har varit vetenskapens behov, men givet detta har biblioteket alltid ställt tillgängliggörandet av samlingarna först. Bilden ovan är från de sista dagarnas febrila färdigställande inför öppnandet.

Invigningen blev en rasande fin tillställning. Säkert 200 personer hade samlats i entréhallen på Carolina och fick höra tre operasångare – Anders Wall-stipendiater – sjunga både Kraus och Mozart från de små  balkongerna. Flera tal hölls, och invigningstalade gjorde Kristina Edström, professor i oorganisk kemi och rektorsråd för forskningsinfrastruktur. Hon höll ett lysande och personligt tal som kraftfullt påminde om forskningsbibliotekens roll som just vetenskaplig infrastruktur.

Media har uppmärksammat utställningssalens öppnade. En medarbetare sa skämtsamt att universitetsbiblioteket nu ”sänder på alla kanaler”. Det ligger en hel del i detta – en helsida i Upsala Nya Tidning, radioinslag, livligt gillande och delande i sociala medier. Själv bidrog jag igår med en understreckare i Svenska Dagbladet, där jag skriver om den magnifika donation som Magnus Gabriel De la Gardie gjorde på dagen 350 år före utställningssalens öppnade. Donationen omfattade Silverbibeln men också 64 andra oskattbara handskrifter.

Till de som kommer att glädjas åt att utställningssalen nu åter är öppen är turisterna. I två år har informationsdisken dagligen mött grupper och enskilda med siktet inställt på Silverbibeln – ett helt nödvändigt mål för Uppsala-besökaren. Säkerhetsfrågan gjorde det omöjligt att visa Silverbibeln under den tid Carolina byggdes om.  Bara några veckor efter att vi stängde den gamla utställningssalen 2017 var vi emellertid tvungna att ordna en monter vid den tillfälliga entrén där vi kunde visa en faksimil.  Så stor var efterfrågan. Men nu utöver åter pergamentshandskriften sin sedvanliga magi i ett särskilt utrymme i utställningssalen.

För elva dagar sedan öppnades åter stora porten till Carolina Rediviva. I Uppsala har få kunnat undgå detta. Upsala Nya Tidning prydde sin framsida med en bild från kaféet, och händelsen har valsat omkring i sociala medier. De nyrenoverade rummen gör sig också perfekt i bild. Starka färger, härliga kontraster. Över huvud taget är det ett lyckat arbete som nu slutförts.

Första dagen gick 1900 personer genom larmbågarna in till bibliotekets inre. Ännu fler kan ha stuckit in näsan i förhallen och tagit en första titt på de pistage-gröna väggarna. Populariteten har fortsatt. A-salen är normalt fullbelagd efter 10-tiden och den nya kafédelens bord är nästan alltid besatta.  Det är inte bara besöksantalet som stigit kraftigt. Tiden som man stannar på Carolina har uppenbart ökat. Nu finns det gott om bekvämlighetsinträttningar, och nu finns mikrovågsugnar, kaffe- och varuautomater. Ännu bättre blir det när kaféet öppnar, vilket vi hoppas sker efter sommaren.

Ett sätt att mäta Carolina Redivivas återkomst som studiemiljö är utifrån beläggningen i cykelställen. Numera är dessa synnerligen välfyllda.

Men flyttjobbet är inte klart. C- och D-salen skall ställas i ordning. Det finns ett och annat att städa bort…