Överbibliotekariens blogg

Författare: Lars Burman (Sida 6 av 14)

Strategier i Almedalen

3 juli 2018 /

Igår möttes jag, Erik Fichtelius och Johanna Hansson i ett samtal om den nationella biblioteksstrategi som är under utarbetande. Det är Erik som leder detta arbete, och utkastet som nu finns innebär en uppmaning till inspel, utspel, kritik och glada tillrop. Sådant kunde vi nog bidra med, både jag och Johanna, som är chef för Almedalsbiblioteket här i Visby och därmed samtidigt chef för ett folkbibliotek och en enhet inom Uppsala universitetsbibliotek.  Lokalen var nästan full och uppenbarligen följde en rad personer evenemanget streamat över nätet. Roligt var att publiken på plats hade många viktiga inspel och frågor.

Det kändes passande att Uppsala universitetsbibliotek anordnade detta seminarium i Almedalen. Trots allt har vi varit djupt inblandade i svensk biblioteksutveckling i snart 400 år, och under de senaste decennierna har en rad viktiga digitala utvecklingsinsatser fötts i Uppsala. Intressant är att UUB tillsammans med Region Gotland nu driver landets enda sambibliotek. Fysisk plats i relation till digital utveckling är en av den moderna biblioteksvärldens mest brännande frågor.

Jag för min del hade en hel del att säga om bibliotekens och bibliotekariernas identitet, om förhållandet mellan fysisk plats och digital gränslöshet, om tillgänglighet, om universitets- och högskolebibliotekens relativa osynlighet i utkastet, om tillgångsfrågor och om nödvändigheten av samverkan men riskerna med top-down-styrning.

Det blir en spännande höst.

Hela samtalet finns tillgängligt på   http://media.medfarm.uu.se/play/video/7890/  

 

 

Mord på Carolina?

5 maj 2018 /

I samband med Sista April utgav universitetsbiblioteket en ”vintage-deckare”, lite efter British Library’s höga föredöme https://www.bl.uk/aboutus/publishing/crime-classics-booklet.pdf 

Det handlar inte om vilken gammal deckare som helst utan om en detektivhistoria från 1952, skriven av en bibliotekarie på Carolina Rediviva och utspelande sig i samma hus (även om biblioteket förflyttats till en fiktiv landsortsstad.)

Författarinnan heter Gurli Taube och skrev under signaturen ”Elise Dufva”. ”Taube” betyder ju ”duva” på tyska. Ett viktigt tema i boken är kvinnor i det akademiska arbetslivet, och Gurli Taube, som var född redan 1890, hade själv  mött många hinder på sin väg till bibliotekarieprofessionen. Hon tog för övrigt studenten före första världskriget och fick studera i Oxford några månader 1911. Då reste hon med ett ”Votes for women”-tåg till London, gick i suffragett-demonstration och fick höra Emmeline Pankhurst i Albert Hall.

Boken är utgiven i  bibliotekets serie Scripta Minora, och jag vill gärna se den som en liten del i det kommande uppmärksammandet av universitetsbibliotekets 400-årsjubileum som inträffar 2021.

Omslagsbilden har en särskild historia. Den är hämtad från en oljemålning som föreställer Carolina Rediviva sett från norr. Konstnären är Robin Fåhraeus, den berömda medicinprofessorn i Uppsala som upptäckte blodsänkan 1921.  Målningen är i privat ägo, men skänktes ursprungligen från Fåhraeus till hans vän Anders Grape som var överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek.

Inledningen som jag skrivit till volymen finns att läsa digitalt på http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1186189&dswid=-1927 Själva romanen är dock bara publicerad i fysisk form.

Ett urval av universitetets Acta-utgivning presenteras på http://ub.uu.se/om-biblioteket/acta/ och kan köpas via www.ub.uu.se/actashop.

Halv tre på Carolina

1 maj 2018 /

En stund före mösspåtagningen klockan 15.00 på Sista April håller Överbibliotekarien ett tal till de gäster som samlats på Carolina Rediviva. Talet hålls i Boksalen. I år var temat något i stil med ”Tiden och tillfället”. Så här lät det. (Läsaren skall föreställa sig den förväntansfulla publiken, en blåsensemble från Kungliga Akademiska kapellet  och ljudet utifrån av studentorkestrar och de uppemot 40.000 personer höll på att samlas i Carolinabacken):

”Rector Magnifica, Fru Statsråd, Konsistoriets Ordförande, Vänner och Kolleger

Vid Egyptens pyramider sa Napoleon till sin armé: ”Soldater, minns att från toppen av dessa monument ser fyrtio seklers historia ner på er!” ÖB i Uppsala är ingen Napoleon.  Jag säger bara blygsamt: ”Från dessa hyllväggar ser fem seklers lärdom ner på er”. Sen tittar förstås ytterligare ett 10-tal sekel upp på er från hemliga valv långt nere i Carolina Redivivas innandömen.

Historien lämnar oss ingen ro. Ständigt möts vi av dess många ansikten: grymma, sköna, fulla av förhoppning och förtvivlan, missbedömningar och klarsyn. En av de platser där mötet sker med det förgångna är just de stora bibliotek som förvaltar och tillgängliggör historien i all dess mångtydighet. Eftersom historien dessutom är det arv, ur vilken framtiden skapas, är ett kunskapstungt bibliotek som detta ständigt i centrum, såväl idag klockan tre som resten av året.

Historien ger mödosamt hoppusslade kunskaper om hur världen är beskaffad. Men den ger också den svårsmälta insikten att varje tid har sitt sätt att tänka.

En hel del av det som står här på den västra långväggen slets under 30-åriga kriget ner från bokhyllor på kontinenten av grova svenska knekthänder. Så gjorde man då.  Några decennier senare sorterade en av mina företrädare igenom bibliotekets medeltidsmanuskript och sparade bara vad han menade var den bästa versionen av varje text . Resten gick till  kryddstrutar och till svensk vapenindustri – närmare bestämt patrontillverkning. I en dålig universitetsekonomi var ju frigjord hyllplats och tre daler kopparmynt per skålpund manuskript inte att förakta. Ett tredje exempel på historiens orimligheter: En viss Uppsalaprofessor skrev ett brev till en förstebibliotekarie här på Carolina – nu var året 1935 – och är upprörd över att kvinnor börjat anställas. Han beklagar sig livligt över att dessa kvinnor ”ingenting annat är än förlovade flickor, som åtrå egna penningar för sina nöjen.” Undertexten är att kvinnor som ändå skulle gifta sig inte hade i arbetslivet att göra.

Här står just vi   – just nu – på tidens ångbåtsbrygga. Vi tycker oss förstå världen och vi bygger förtröstansfullt och självsäkert framtiden. Men vem vet hur samma framtid kommer att bedöma oss och våra handlingar? Det man kan vara säker på är att dagens framgångar och misstag kommer att dokumenteras och bevaras i just de stora bibliotekens fysiska och digitala rum. På så sätt blickar ett  bibliotek minst lika mycket in i framtiden som tillbaka i det förgångna. Kunskap är både färskvara och långsiktig beredskapsreserv, och utan välvårdade kunskapsinstitutioner står snart den intellektuella svälten i farstun och glor lika hungrigt efter näring som svensken trånar efter våren.

För några år sedan såg jag en märklig syn. Det var nere i Observatorieparken – den park som Sista april är en korsning mellan  King’s Cross i rusningstid och Bellmansk rusorgie på Djurgårn. Men det här var en stilla och vacker kväll i april eller maj. På en av asfaltsgångarna ner mot Ekonomikum kom en rakryggad studentska farande i högsta fart. Hon stod på en skejtboard och i varje hand hade hon en välfylld systemkasse med klirrande flaskor. Synen varade bara några sekunder. Sen var hon borta.

Sällan har jag upplevt verkligheten så symboliskt. Scenen var som klippt ur en emblembok från 1600-talet. Skejtboard-åkerskan blev en sinnebild av tro på framtiden och tro på sig själv och tro på försynen och den goda turen, och för mig blev synen en stark bild av Våren i Uppsala: under kontroll och samtidigt så behagligt chansartad.  Och dessutom så mycket av ett snabbt förbirullande ögonblick – strax förlorat för alltid.

I de där gamla emblemböckerna jag talade om – flera står på hyllorna i det här rummet – försökte man ge abstrakta tankar en konkret gestalt i symboliska bilder. Bland annat skildrades hur Chansen, Ögonblicket, Lyckan, Tillfället  plötsligt kunde dyka upp, och hur lätt det kunde gå till spillo. Det personifierade Tillfället avbildades – ungefär som en skejtboardåkare – på ett bevingat hjul som snabbt, snabbt kommer rullande. Det hängande håret döljer ansiktet – för man ser inte Tillfället när det kommer – men i nacken var gestalten rakad. Ty Tillfället går inte gripa i håret när det väl passerat förbi.

Så undflyende är Tillfället även i det moderna livet. För mig är också Våren just så undflyende. Plötsligt finns den bara där och i nästa stund är den historia. Blinkar man till eller sitter böjd lite för länge över sin smartphone är föreställningen över.

Kanske det är därför vi i det ordentliga Uppsala formaliserat det hela. Våren ankommer om en dryg kvart. Det vet alla i stan och därför samlas just nu fyrtio tusen människor kring det bästa av bibliotek. Den förväntansfulla elektriciteten i luften ökar i samma grad som mobiltelefonnätet gradvis ger upp.  Våren är i antågande som ett djärvt  beslut, uppstigen på en skejtboard-liknande blomsterbädd, låt vara att ansiktsdragen delvis är dolda i moln och kyla. Men Våren finns där.

Kungliga Akademiska Kapellet – en fanfar till Våren.”

”Tillfället” i Andrea Alciatos ”Emblematum libellus” 1534

Året som gått

3 april 2018 /

Under mars månad befann jag mig i den administratörsverklighet som innebär att man planerar nästa kalenderår, redovisar det gångna året och efter bästa förmåga lever i det närvarande.

2019 kommer säkert att erbjuda intressanta utmaningar – det ligger i moderna biblioteks natur att vara föränderliga.

2018 är i full gång. Det gäller att hålla sig fast i sadeln.

Och 2017 är lagt till handlingarna. Före påsk lämnades universitetsbibliotekets verksamhetsberättelse. Som alltid är det en läsning som påminner om hur mångahanda och komplexa en ett universitetsbiblioteks uppgifter är. Och hur mycket UUB har hunnit med under ett år. Redovisningen finns på  http://www.ub.uu.se/om-biblioteket/verksamhetsberattelser/ 

Lämplig illustration från 2017 är det gamla katalogrummet på  Carolina Rediviva, tömt på allt innehåll och i väntan på en ”total make-over”. Just nu är det ett byggområde. Kring sommaren 2019 kommer här att finnas ett kafé/restaurang i två våningar.

 

 

 

Häxeri vid Fryken

31 mars 2018 /

Det är påskafton 2018 och små söta påskkärringar passerar ute på Luthagens gator. Jag har utnyttjat ledigheten till att skicka en utgåva av barockförfattaren Torsten Rudeens kärleksdikter till trycket. Boken lär väl finnas i verkliga livet senast efter sommaren. Mer om detta längre fram. Idag passar det dock bra att berätta några förskräckliga historier från Torstens uppväxt vid Fryken på senare delen av 1600-talet. Han växte upp på sin pappa Håkans gård Östra Berga i Lysvik, några mil norr om Sunne och Mårbacka. Senare skulle han bli Uppsalastudent, Åboprofessor och biskop i först Karlstad och sedan Linköping.

Men i ungdomen härjade Djävulen i Lysvik.

Rudeens far Håkan var präst och tvingades medverka i flera häxeriprocesser. År 1682  utpekades till exempel tre kvinnor som häxor av en fjortonårig flicka som hette Ingeborg. Hon tjänade som piga hos Håkan, och hade redan 1679 förts till Blåkulla av en av de tre häxorna.  1680 eller 1681 hade de tre kvinnorna även tagit med sig Torsten Rudeens syster Annika. Medan hon sov tog de henne spritt naken, smorde henne och red iväg med henne. Häxritten fick följder. Dagen efter var Annika illa sjuk och spottade blod.

Samma år förde häxor bort Ingeborg  och två små Ransby-barn.   Häxorna tog en svart- och vitfläckig ko genom fähusfönstret, flög över en sjö som brann av svavel och anlände till Satans boning. Djävulen själv satt där på en stol  med en väldig järnkedja fästad vid väggen och skrev med sina klor i en svart bok. Hår och skägg var ormar. Alla i salen ”hälsade honom sägandes Fröö”. Man åt ormar och ödlor och drack från ett pissande grått sto.

Nästa gång Ingeborg skulle föras till Blåkulla hade hon ropat ”Kors i Guds namn” och blev då så illa nedsläppt norr om Håkan Rudenius hus att hon skadade knät och inte kunde stå på ena foten. Detta kunde vid undersökningarna hennes husbonde Håkan intyga. Ingeborg hade också mött mångahanda underliga varelser i fähuset – rimligen  skedde detta just på Östra Berga. En gång hade dessa övernaturliga varelser skrämts bort när Håkans son Torsten kom ”löpandes genom fähuset efter en tupp”.

Någon dom föll aldrig. Kvinnorna nekade bestämt och man ville eller vågade inte tro på pigan Ingeborg. Man beslöt att inte avgöra ärendet förrän ”kanske Gud några mera och bättre skäl torde uppenbara.”

Torsten och Ingeborg var inte så långt ifrån varandra i ålder. Man kan undra hur de såg på varandra.  Det är märkligt att tänka sig att denna blivande professor och diktare växte upp på en gård vid den makalöst vackra Fryken – Selma Lagerlöfs och Göran Tunströms Fryken – varifrån häxor ansågs rida till Blåkulla.

Källa: ”Haquinus Rudenius” i Anders Edestam,  Karlstads stifts herdaminne från medeltiden till våra dagar, 3 (Karlstad 1968)

Bilden är tagen i fjol sommar från gårdsplanen på Östra Berga i Lysvik.

Tankar om tillgänglighet

18 mars 2018 /

Nu på onsdag anordnar universitetsbiblioteket en informationsträff angående digitalisering av kulturarvsmaterial. Den riktar sig främst till forskare, och anledningen är att vetenskapsrådet utlyst 175 miljoner för att digitalisera och tillgängliggöra unikt äldre material. Om forskningen skall kunna utveckla nya datadrivna forskningsmetoder krävs att materialet läggs under kameran, förses med metadata och görs läsbart för maskiner och människor. Uppsala universitetsbibliotek har en viktig uppgift framför sig.

Den allmänna digitaliseringen av samhället håller på att förändra allt. Digitaliseringen av handskrifter, unika bilder och föremål som tidigare bara kunnat studeras  på plats är en mycket liten del av den nya informationsvärlden. Men den är nog så viktig. Långsamt men säkert öppnas dörrarna till skattkamrarna på universitetsbibliotek och museer.

Digitaliseringen påverkar fritiden  lika mycket som arbetet. I helgen har jag och hustrun gallrat hårt bland våra gamla CD- och DVD-skivor. Åtskilligt har ärligt talat transporterats till tippen. Särskilt hårt gick vi fram bland CD-skivorna. Filmerna på DVD var vi lite mer rädda om. Skälet är enkelt men samtidigt intressant. Det handlar om tillgänglighet och distributionsvägar. Idag litar man på att det mesta av den breda musiken finns enkelt och billigt nåbar på digitala tjänster som Spotify.  Det vi sparade bland CD-skivorna var framförallt lite mer udda saker, sådana vi inte kände oss säkra på  skulle finnas nåbara på nätet i framtiden.

DVD-filmerna var knepigare. Här upplever jag att de konkurrerande nätdistributörerna är betydligt fler och att det är svårt att veta om och under vilka perioder allt kommer att vara nåbart (i varje fall på ett ekonomiskt överkomligt sätt.) Det kändes tryggast att spara rätt mycket av filmerna och serie-boxarna.

Det finns en glädje i att rensa i gamla hyllor. Det blir lite ordning och reda och sånt som saknar intresse försvinner. Men här finns också  återseendets glädje. Man hittar skivor och filmer som man kanske glömt, och gamla intressen och idéer väcks igen. Omslag och färggranna bilder bidrar till upplevelsen. Att ta den  ena DVD:n efter den andra i handen och fundera över vad de innehåller och hur de hänger ihop ger en alldeles särskild kunskap. En bibliotekarie vet att ofta är själva helheten av en uppbyggd samling viktigare än de enskilda delarna. Men en samling måste vårdas – av ägaren själv eller någon annan.

Den nya digitala världen erbjuder nya sätt att bygga samlingar, till exempel samlingar av musik i våra telefoner. Hela tiden ökar distributörens makt över vårt samlingsbyggande. Algoritmerna låter oss veta vad vi bör se eller lyssna till. Det  okända blir allt mer svårhittat trots att det finns där ute. När jag bygger min musiksamling på telefonen har jag hela tiden osynlig hjälp av en skicklig distributionsmaskin som vill mitt bästa men samtidigt vill styra mig. Ibland tänker jag att jag skulle vilja leta mer på vinst och förlust. Mer planlöst. Mer fritt. Följa ett spår och se vart det leder.

Kontrollen över tillgängligheten blir avgörande i den digitala framtiden. Kontrollen över distributionen likaså.

För många år sedan läste jag en dödsruna i en brittisk tidning. Det  gällde en gammal legendarisk förläggare. Han hade varit verksam redan under andra världskriget. Under blitzen i London hade förlagets huvudlager träffats av en tysk bomb och brunnit ner. Hundratusentals böcker gick upp i rök, och jag minns att runan berättade att denne förläggare tvingades ta beslutet att inte trycka nya upplagor.  Aldrig tidigare hade tydligen så många böcker blivit tagna ”out of print” samtidigt. Verken som sådana försvann förstås inte ur mänsklighetens minne, men de gick inte längre att få tag på i bokhandeln. Förmodligen innebar detta att en väldig mängd litteratur förlorade i aktualitet och relevans, och att ett antal författarskap snart blev glömda.

I dagens överflöd går det att få tag på nästan allt. Paradoxalt nog misstänker jag att vi är i en tid där samtidigt stora delar av det historiska arvet riskerar att glömmas, osynliggöras, drunkna i överflödet. Själva rikedomen av information blir kanhända sin egen fiende. Detta överflödsproblem har vi nätt och jämt börjat grubbla över. En av bibliotekens uppgifter är emellertid redan nu att försöka skapa bästa möjliga tillgång till så mycket som möjligt – fritt för alla.  Digitaliseringsmaskineriet behöver växlas upp.

Folkbibliotek i Austin

30 november 2017 /

Den senaste texten har handlat om universitetsbiblioteken i Austin, men inte heller staden går lottlös i bokfrågor. För en månad sedan öppnade stadsbiblioteket sitt nya huvudbibliotek, imposant placerat i city. Arkitekturen är likaså imponerade, och det är inte utan att man gissar att trappsystemet är inspirerat av Harry Potter-filmerna, vilka i sin tur bör vara påverkade av Eschers berömda teckningar. Symboliken blir stark: luft och rymd för fri tankeflykt, men samtidigt svindlande, svåra och labyrintiska passager. Ganska passande för ett bibliotek.

Jag fick också tillfälle att besöka ett kommunbibliotek. Här är det bara kommuninnevånarna som får låna. Det märks att Westbank Community Library ligger  i en välmående stadsdel, men samtidigt är likheterna med ett svenskt folkbibliotek slående. En skillnad är att man har ett starkt förhållande till lokala donatorer och välgörare. Många lokala aktörer bidrar till verksamheten. En annan skillnad hänger rimligen  ihop med just detta filantropiska mönster. Man har nämligen också en antikvariat-avdelning. Biblioteket tar emot donationer av böcker, väljer ut det som är i gott skick och säljbart, och håller utbudet tillgängligt i ett särskilt rum. Intrycket var att det köps en hel del ganska ny litteratur i kommunen, och att en och annan medborgare väljer att rätt snabbt låta böckerna gå vidare i litteraturens intressanta konsumtionssystem. Platsen i hemmens hyllor är väl begränsad, även i Texas.

Utanför biblioteket satt Mark Twain i brons. Vid hans fot fanns ett tänkvärt citat: ”My books are water. Those of the great geniuses are wine. Everyone drinks water.”

I hjärtat av Texas

23 november 2017 /

Från Austin, Texas, kan rapporteras att bibliotekssituationen är god. Under en förmiddag på University of Texas Libraries hann jag inte bara lära av bibliotekschefen Lorraine Haricombe om nödvändigheten av strategiskt arbete och löpande organisationsutveckling. Hon underströk också värdet av ”assessment” – ständig mätning och utvärdering av verksamheten. Jag han  också samtala med medarbetare inom ”Scholarly communication”, digitalisering, fund-raising och ”library modernization”. Det sistnämnda kom i hög utsträckning att handla om hur lokalerna användes.

Man kan vara avundsjuk på de resurser som ställs till förfogande, oftast med studenternas bästa för ögonen. Inte minst lokalerna är imponerande, och det läggs stor kraft på att skapa tilltalande och oerhört flexibla arbetsmiljöer. Maker spaces, grupprum, scholar’s commons etc. Allt tydligen under ständig utveckling. Olika delar av lokalerna i huvudbiblioteket Perry-Castañeda är utrustade på olika sätt. Ibland tekniktungt och ständigt med varierande typer av stolar och bord. Studentarbetsplatser prioriteras framför bokmagasin.  Bakom ett hyllsektion i ett ovanligt bokfyllt hörn av scholar’s common döljer sig dock ett ”poets’ corner”.   Biblioteket arbetar nära tillsammans med till exempel ett förlag som delar ut pris till framstående studentförfattare. Event ordnas ofta, till exempel ”Research+Pizza”. Konceptet innebär att universitetet/biblioteket står för innehållet och lokala pizzaföretag bjuder på sin vara. Tydligen och fullt begripligt mycket populärt bland studenterna.

Bakom hyllan döljer sig som synes ett Poet’s corner.

 

Jag har i många år varit verksam inom retorikämnet. Därför var det alldeles särskilt spännande att se hur Institutionen för retorik och skrivande bedrev verksamhet i bibliotekets lokaler och i nära samarbete med bibliotekspersonalen. Här spetsas studenternas förmåga att uttrycka sig på olika sätt. Bland annat görs detta genom peer-to-peer-undervisning; studenter (som utbildats på området) stödde andra studenter. Arvoden utgår, och överhuvudtaget uppmuntrades studentarbete starkt inom universitetet. Med insatser vid exempelvis biblioteket får studenterna mer med sig i sina CV:n. Här hemma skulle vi säga att de blev mer ”anställningsbara”.  I Sverige behöver vi nog tänka mer på att studentarbete inte skall ses som billig avlastning, utan framförallt som en hjälp på studenternas väg till arbetsmarknaden och ett stöd i den framtida karriären. Detta görs mycket tydligt i Amerikas förenta stater. Studentens nytta står i centrum.

I universitetsbibliotekets lokaler bedrivs handledning i skrivande och presentationsteknik. University Writing Center hör till Retorikinstitutionen, och många av de som arbetar är studenter.

Lorraine är Vice-provost och Director för University of Texas Libraries. Här finns 240 anställda samt 200 studentanställda. I diskarna sitter nästan uteslutande studenter.  Räknade jag rätt så finns förutom huvudbiblioteket även sex ämnesbibliotek. Ändå är Lorraine inte chef över all universitetets biblioteksverksamhet. Långtifrån. Ungefär ett dussin bibliotek har en självständig status, till exempel det väldiga juridiska biblioteket (Tarlton), som bland annat har en konstsamling om tusen objekt. I Austin saknas som sagt inte resurser, och en eftermiddag fick jag tillfälle att besöka några  andra bibliotek inom universitetet.

Tarlton var boktungt, som juridiska bibliotek ofta är, och överallt förgylldes miljön med konst och föremål. Historiska juridiska dokument samsades med domarperuker. Märkligast var kanske den dramatiskt arrangerade dödsmasken från Englands siste bödel. Just på Juridiska biblioteket fanns som en härlig accent ett särskilt rum för ”Juridiken i populärkulturen”. Här samsades romaner och filmer med både och det ena och det andra. Notera filmaffischen till höger med  Reese Witherspoon i ”Legaly Blonde”. Filmen utspelas ju på Harvard Law School.

På Tarlton Library

”Special collections” har alltid en särskild dragningskraft. Uppenbarligen har flera av biblioteken sådana, men allra mest imponerande är förstås Harry Ransom Center, ännu ett av de självständiga biblioteken inom universitetet. Jag fick tillfälle att se insidan av byggnaden, från översta våningen och ner till källaren. Här finns filmsamlingar, kändisarkiv, inköpta författararkiv från Europa, konst, foton och så vidare. Det var ingen hejd på det hela. Gloria Swansons arkiv täckte en vägg. Houdinis affischer fyllde lådor. Robert de Niros filmkläder fyllde andra. Evelyn Waughs spår följde vi genom huset, från hans privata bibliotek till hans arkiv, foton och konst. Jag fick bläddra igenom originalmanuskriptet till  Waughs ”Brideshead revisited” (En förlorad värld).  I en mapp beskådade vi en hårlock från Goethe, och på hyllor låg väskor från kringresande magiker från fordomdags. En storartad upplevelse. Men den som inte släpps in i magasinen behöver inte gå lottlös. I läsesalen kan allt beställas fram och själva läsesalen är minst sagt sobert inredd. Flera författarskrivbord fanns utställda i läsesalen, och kanske skulle Geijers och Harry Martinsons skrivbord på samma sätt synas i den öppna biblioteksmiljön på Carolina Rediviva i Uppsala. De står båda i bibliotekets inre delar. Amerika väcker tankar.

Läsessalen på Harry Ransom Center

Dessutom fanns på bottenvåningen i Harry Ransom Center en stor utställningssal, där de välkurerade samlingarna exponeras på spännande vis. Nya tillskott till samlingarna visas gärna, och lite extra roligt var att se hur varierad en utställning kan bli utan att förlora i sammanhang.

Världens största universitetsbibliotek

19 november 2017 /

I den moderna, gränslösa världen går utvecklingen mer parallellt än man skulle kunna tro. När två medarbetare nyligen återvände från ett tio dagar långt besök i Australien hade de med sig många goda ideer om hur biblioteksutveckling bör ske. Utvecklingen är emellertid ett svar på behov som uppstått, såväl på andra sidan jorden som hemma i Sverige. Det handlar om den digitala omvandlingen av informationssamhället, där biblioteken hör till dem som först har måst lära sig nya arbetssätt, och det handlar om nya arbetsuppgifter för universitetsbiblioteken. Till dessa hör inte minst publiceringsarbete. Biblioteken är normalt en viktig aktör för hur ett lärosätes publikationer registreras och görs tillgängliga för omvärlden. Den digitala omvälvningen med Open Access och global sökbarhet lägger hela tiden mer tryck på att biblioteken skall vara informationsspridare och inte bara informationsvårdare.  Inte för inte hör ”scholarly communication” till centraluppgifterna.

Berättelserna från Australien känns igen när jag för andra gången träffar ledningsföreträdare på Harvard Library. Den centrala ledningsuppgiften är verksamhetsutveckling i en föränderlig tid, det vill säga göra det som verkligen behöver göras och inte sådant som har blivit mindre viktigt. För att genomföra verksamhetsförändring krävs ständig organisationsöversyn och ständig utveckling av kompetenser. Harvard Library, med 73 fysiska platser, 18 miljoner fysiska böcker och 900 medarbetare, torde inte vara det lättaste hangarfartyg att lägga om kursen på, men man imponeras naturligtvis av hur snabbt  utvecklingen går. Här finns ju rimligen också de skarpaste bibliotekariestjärnorna och de största ekonomiska resurserna.

På Harvard fick jag också tillfälle att besöka kolleger på Houghton Library. Här huseras Harvards oerhörda kulturarvssamlingar. (Även om Carolina Rediviva just på detta område har nog så mycket att visa upp.) Stort arbete läggs idag ner på att vidga begreppen kring vad som är värt att visa upp och intressera sig för. Just nu pågår i de ärevördiga lokalerna en utställning med namnet ”Altered States. Sex, Drugs, and Transcendence in the Ludlow-Santo Domingo Library”. Redan titeln visar att man kan vänta sig det mesta bland de affischer, böcker och broschyrer som är utställda. http://houghton75.org/?event=altered-states-sex-drugs-and-transcendence-in-the-ludlow-santo-domingo-library

Houghtons blogg är också ett bra exempel på den nära kopplingen till forskning.  Varje månad läggs det ut en förteckning över nya samlingar som katalogiserats och gjorts tillgängliga. För forskaren är det bara att kasta sig över nya intressanta arkiv.

73 bibliotek ingår i Harvards bibliotekssystem, men mäktigast är förstås Widener. Därför får denna bloggpost illustreras med detta mäktiga bygge, tillkommet som så mycket i Harvard genom en donation. Men återigen; Carolina Rediviva hävdar sig ändå rätt bra med sin gamla-världen-monumentalitet.

 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »