Kategori: Uncategorized (Sida 7 av 13)

Den 12 februari 2016 återinvigdes Dag Hammarskjöld och Juridiska biblioteket i praktfulla lokaler på Slottsgränd 3. Tack för ett par trivsamma eftermiddagstimmar; invigningen blev både värdigt och rolig. Universitetsbibliotekets egen kör bidrog verksamt till detta. Själv fick jag tillfälle att hålla ett invigningsanförande, vilket lät ungefär så här.

Kolleger och medarbetare inom universitetet och dess bibliotek, vänner från Stiftelsen Dag Hammarskjöldbiblioteket och från Uppsala kommun, Mina damer och herrar,

När jag vaknade imorse och tittade ut så hade det snöat. Uppsala såg ut som ett alldeles vitt, fräscht och nyinbundet pergamentband. Oläst och osolkat och otolkat – alldeles nytt.

Annars brukar jag ganska sällan se Uppsala metaforiskt som en bok. Jag ser snarare Uppsala, bildligt, som ett bibliotek. Här i Uppsala finns praktfulla arkitektdrömmar och dammiga krypin – ungefär som i ett stort bibliotek. Här i Uppsala råder ordning samtidigt som det finns en ständig upplevelse av att röra sig i en svårtolkad labyrint – ungefär som i ett stort bibliotek. Här i Uppsala finns lugn samtidigt som det råder en febril och hetsig aktivitet – precis som i ett stort bibliotek. Överallt här i stan möter man människor – alla med sin historia – och ungefär som böcker bär alla dessa medmänniskor med sig ett rikt och synnerligen varierat innehåll. Här i Uppsala är det så att man inte kan döma av utsidan av människan vad som finns därinnanför. Ett slarvigt yttre kan dölja ett knivskarpt intellekt och en sliten kappa en blivande nobelpristagare. Eller ett elegant yttre ett skäligen vardagligt inre.Det är ungefär som i ett stort bibliotek – döm inte boken efter dess yttre.

Nu är den poetiska inledningen slut. Nu över till dagens ämne.
Vi skall inviga de nya lokalerna för Dag Hammarskjöld och Juridiska biblioteket, ett bibliotek som i sin tur är en del i hela det stora Uppsala universitetsbibliotek – utspritt på 11 fysiska platser men gemensamt arbetande i samma organisation och – förstås – verksamt i samma digitala moln.

Jag vill ta chansen att berätta vad ett forskningsbibliotek är idag. Jag ser att vi har fyra huvuduppgifter :

samlingsbyggande
samspel med forskning och högre utbildning
publicering
platsskapande

Kanske kan man tala om de fyra SSPP-uppgifterna. För det första bygga, vårda och utveckla samlingar – både digitala och fysiska. På detta område är Uppsala universitetsbibliotek bra, men så har vi också uppemot 400 års erfarenhet. Även vad gäller samspelet – interaktionen – med forskning och högre utbildning – och – vill jag lägga till – allmänheten – är vi bra. Ändå skulle jag gärna vilja komma dithän att vi är ännu mer närvarande i seminarielokaler och forskningslabb – här finns det vinster att skörda. Och när det gäller ett riktigt stort forskningsbibliotek – som det vi har här i stan – så räcker inte heller interaktionen med den vetenskapliga världen. Vi vill också vara i ett ständigt och fruktbärande samspel med allmänheten och spela en roll i samhället. Imorgon invigs Uppsalas vinterfestival Tusen vintrar på Carolina Redivivas trappa. Det känns riktigt.

Så kommer vi till den lite överraskande arbetsuppgiften publicering. I den nya värld som växer fram har detta trätt fram som något av en ny uppgift, även om vi länge varit involverade i ACTA-hantering och liknande. Vad jag tänker på är inte minst Open Access och digitalisering. Från den DiVA-plattform som administreras uppe på Carolina laddades det förra året ner 46 miljoner fulltexter – snacka om publicering.

Och så kommer vi till den fjärde huvuduppgiften: platsskapande. Vår uppgift är att utveckla platser för både samlingar och människor, platser som är inspirerande och effektiva. Platser där såväl själ som kropp får sitt. Det är bara att se sig kring i dessa lokaler så kan man konstatera att Uppsala universitet och Uppsala universitetsbibliotek är bra även på detta. Att komma till Dag Hammarskjöld- och Juridiska bibliotekets nya byggnad här på Slottsgränd är roligt. Inte ser man några spår av att mina medarbetare här har genomfört en av av svenska bibliotekshistorias snabbaste flyttar. Allt känns på sin plats och i värdig ordning – precis som det skall vara i Uppsala och vid universitetsbiblioteket. Lugn kvalitet – en självklarhet. Se er kring – Dag Hammarskjöld- och Juridiska biblioteket är ett riktigt gott exempel på detta. Och så är det ett gott exempel på något annat som Uppsala är och skall vara bra på – att förena historia och framtid.

Det finns massor av människor att tacka för att detta bibliotek nu återuppstått på ny plats. Byggfolk, institutioner, förvaltning och i synnerhet medarbetarna inom biblioteket som slitit hårt i projektet. Jag skall inte räkna upp några namn, men jag vill nämna flyttgeneralen och projektledaren Katarina Hjortsäter – tack till dig och tack till alla.

Nu är det dags att klippa självaste bandet. KLIPP-KLIPP Och när nu detta är gjort är Dag Hammarskjöld och Juridiska biblioteket återinvigt.

För biblioteket och för mig var det gångna året bra. Utveckling och omorganisation pågår för fullt. Biblioteket är redo att möta de utmaningar som lär komma. Nu i mitten av januari anordnas ett upptaktsmöte för skapandet av något som kan komma att bli ett centrum för digital humaniora. Initiativet tas av professor Johan Svedjedal, avdelningen för litteratursociologi, och mig. För att modern forskning på området skall kunna utvecklas krävs ett nära samarbete mellan forskningsinstitutionerna och den infrastruktur som det moderna biblioteket utgör.

Jag ser också tillbaka på publiceringen av min framtidsinriktade artikel om biblioteksutvecklingen vid högskolor och universitet, och gläds åt att den laddats ner nästan tusen gånger på DiVA-plattformen. Jag vet att den nått Danmark. Kanske borde jag ha skrivit den på engelska.

Under året som gick har jag också på fria stunder ägnat mig åt ett gammalt forskningsintresse, sonettsamlingen Venerid (1680). Den skrevs av en okänd författare som kallade sig Skogekär Bergbo. Det vara Svenska Akademien som 2015 önskade ge ut den i sin klassikerserie, och jag fick i uppdrag att redigera volymen och modernisera stavningen – inget lätt uppdrag. Horace Engdahl skrev ett helt lysande förord, som verkligen visar vilket egenartat och litterärt storslaget verk denna samling av 101 kärlekssonetter är. Volymen kom ut lagom till bokmässan.

Originalutgåvan är oerhört ovanlig. Tills jag fick höra antikvariatbokhandlarskvaller på bokmässan trodde jag att det bara fanns fyra exemplar bevarade – tre på Carolina Rediviva och ett ensamt exemplar på KB. Nu fick jag höra att det skall finnas ett exemplar även i privat ägo. Mer än så vet jag inte.

Det här skrivs under en semestervistelse i Rom. Det är inte för inte jag tänker på Skogekär Bergbo här i den eviga staden, för hela diktsamlingen är oerhört italiensk och helt skriven i den tradition som Petrarca skapade. Men samtidigt är den så svensk. Författaren har försökt skapa italiensk kärleksdikt i svensk klädedräkt – ingen liten uppgift.

Min egen tro är att författaren bakom pseudonymen är den melankoliske aristokraten Gustaf Rosenhane. Om denne vet vi att han faktiskt var i både Frankrike och Italien under ungdomens stora bildningsresa. Jag tänker mig att han under vuxenårens  kalla svenska vintrar – när solen knappt steg över grantopparna – längtade tillbaka till osteriorna i Rom.

Samtidigt förstod han att locka fram skönhet ur den svenska kylan. I sonett 63 berättar han om hur den blåaktiga isen lägger sig över sjöarna och därmed skapar ilsnabba slädvägar. Alla floder har fått ett tak av is (Skogekär kan trots sin klassiska stil vara nog så barock i bildspråket). Men viktigast är att isen ger diktjaget möjlighet att snabbast möjligt färdas till Venerid. Ingen möda och inga besvär är för stora när så skall ske, och när släden skär som en segelbåt genom snön, och snöpudret sprutar över dem som färdas däri, är allting bara en glädje.

Se vad för jämnan väg har stilla frostet bäddat
på kylte vattns rygg, där varken knagglat sten
ej heller tröger sand, gör slädans meder men
som resa över is, skull’ eljest hava räddat.

När han så glansk och blå har alla strander bräddat
till ingen liten båt finns öppen sjö och ren
av strömmar utan tak, finnes nu mer icke en
och icke mera en som ej med is är gräddat.

Slätfota släden går rätt som för segel fram
snön stöter som en fors på främsta karmens stam
sittandes stilla gör jag ved en håj långt stycke

ändock jag fåfäng syns så gör jag likväl mycke
när jag mig skyndar dit som Venerid min är
då är all möda lätt och ljuvligt allt besvär.

Så här träffsäkert slutar Horace Engdahl sitt förord till utgåvan: ”Tack vare sin dubbla trohet mot Venerid och mot sonett konstens höga ideal har den okände mästare som kallade sig Skogekär Bergbo efterlämnat en äkta, svensktillverkad italiensk klenod att vårdas i århundrade efter århundrade av starka själar.”

Jag kan nog gissa. Men har nu författaren gömt sig bakom en pseudonym så har hen.

Hur som helst. För fjorton dagar sedan dök ett tjockt kuvert upp i posten. I försändelsen fanns en drygt 300-sidig pocketbok. Den bar titeln Fallet Cassberg, och är utgiven på privatförlaget Selenas. Cassberg visar sig arbeta på Uppsala universitetsbibliotek, men romanens huvudperson är knappast denne Cassberg, och inte heller någon annan av de många biblioteksanknutna gestalter som myllrar fram i den här deckaren. Huvudpersonen är snarare Carolina Rediviva, och möjligen är Silverbibeln den viktigaste bifiguren.

Deckare, ja. Fallet Cassberg är en spänningsroman, men ibland kan läsaren undra om boken inte samtidigt är lite av en parodi på deckargenren. Och en aning produktutveckling kan nog behövas inom det världsomspännande svenska deckarunder som har sina rötter hos Sjöwall-Wahlöö. ”Scandinavian noir” kallas det i den engelskspråkiga världen och ”Gialli svedesi” pratar man om i Italien. (Att thrillergenren är ”gul” i Italien beror tydligen på att omslagen på en berömd thriller-serie under efterkrigstiden var just gul.)

I sin jakt på italienska skurkar besöker faktiskt hjältarna i Fallet Cassman Italien. Närmare bestämt Ravenna – vilket naturligtvis är nödvändigt i en bok där Silverbibeln spelar en framträdande roll. Men den centrala spelplatsen för romanen är Uppland, Uppsala och alldeles särskilt alltets centrum: Carolina Rediviva.

Marianne Minck visar sig kunna varje skrymsle och varje trappa i byggnaden. Våldsamma jakter går genom huset och mängder av intressanta och excentriska bibliotekarietyper dyker upp på bokens sidor. Mitt eget intryck är att det inte är en nyckelroman, även om man kan förmoda att drag lånats ihop från en och annan person som arbetat inom universitetsbiblioteket. I varje fall känner jag inte igen mina egna drag i den småfånige överbibliotekarien Conny Brahe. Men vad vet man?

Som sagt. En deckare är det och kanske också en deckarparodi. Här tas svängarna ut, ibland långt utanför realismens och tillvarons vanliga gränser. Någon gång blir det också en inlaga i frågan om vilken roll ett bibliotek har vid universitetet: ”Ett bibliotek av Carolinas karaktär och omfång kan man filosofera mycket över, men en sak kan man säkert säga om det. Det är inte en stödfunktion. Det är inte ett serviceorgan.” Minck medger snabbt att biblioteket visst både ger stöd och service, men försvarar också idén om ett riktigt bibliotek är något mycket mer än en administrativ funktion inom universitetet – här finns forskningens grund, dess material och dess avlagringar påpekar berättaren. (s. 273 f.)

Finns det något annat bibliotek som avsatt så många spår i svensk litteratur som Carolina Rediviva? Knappast. Det må vara som vill med den saken. Det må också vara som det vill med den roll ett modernt universitetsbibliotek har inom sin moderorganisation. (Jag återkommer nog i frågan.) I varje fall ger man gärna Marianne Minck rätt i hennes tro på biblioteket som ett närmast levande väsen, en stark symbol och ett nödvändigt fysiskt uttryck för mänskligt samlande och tillgängliggörande av kunskap.

I lördagens Upsala Nya Tidning var jag förstatipset på sistasidans evenemangstips. ”Ett urval noter från 1700-talsbiblioteket. Lars Burman invigningstalar kl 12.30 i Gamla förvaltarbostaden i Lövstabruk.” Skälet till att jag fick uppdraget var säkert att de oerhört värdefulla Leufstamusikalierna nu finns på Carolina Rediviva. Himlen var blå och klar under lördagsförmiddagen även om det fanns kyla i luften. Bilresan till vackra Lövstabruk blev alltså ett möte med våren.

Och mediaintresset följdes upp i dagens UNT med en artikel från evenemanget. (Där dock journalisten tyvärr blandat ihop Charles de Geer med Louis de Geer. Men sånt händer.)

För den som till äventyrs vill ta del av det lilla invigningstalet följer det här:

Invigningsanförande Leufsta 16 maj 2015

”If music be the food of love, play on” säger den melankoliska och kärlekssjuka hertigen i Shakespeares Trettondagsafton. Och i äldre tid sågs ju musik inte bara som underhållning och estetisk njutning utan rent av som medicin för själen.

Det är idag svårt att föreställa sig en värld utan musik – vi som har Spotify i telefonen, hyllmetrar med CD-ar därhemma och musik i snabbköpet. Men det där är en ganska modern företeelse. Det var ju bara drygt hundra år sedan man kunde börja burka musik. Världen före fonografrullen var en värld där musiken – när den fanns – var levande. Den klingade i ögonblicket, tystnade och blev sedan ett minne. Jag tänker ibland på 1800-talets bildade människor utanför storstäderna som ofta kände till de populära operaariorna – och kunde sjunga dem till pianoackompanjemang – men aldrig i sitt liv fick se en riktig operauppsättning eller höra en symfoniorkester.

Men som sagt. Ofta kunde människor själva musicera. Världen före fonografrullen klingade både av arbetssånger på fälten, vallhorn i skogarna och amatörmusicerande på herrgårdarna. Det hörde till fint folks utbildning att lära sig ett instrument – och dessutom var detta säkert en stor glädje. Musik är – trots allt – själens medicin.
Charles de Geer (1720-78) var bara 18 år gammal när han kom till Sverige 1738, destinerad till ny brukspatron på Leufsta. Han var visserligen född i Finspång, men flyttade till Holland redan vid tre års ålder. Det var där han vid åtta års ålder fick en silkesmask i present. Som ni alla här vet så ledde detta till att han blev en mycket framstående insektskännare och publicerade ett verk i åtta volymer i ämnet. På så sätt är han rätt typisk för 1700-talets vetenskapligt nyfikne adelsman. Han brevväxlade med vetenskapsmännen och var deras like i lärdom.

Men han var ju också en man av sin tid i kraft av sina konstnärliga intressen. Han var tydligen duktig cembalist och cellist – precis som man skulle vara.

Låt oss nu föreställa oss denne rike unge man – 18 år gammal – på väg att ta över järnbruket i Leufsta. Säkerligen var han full av förväntan och planer, men måhända var han också lite orolig över att lämna kontinentens urbana nöjen för de nöjen som kunde finnas i det främmande norra Uppland. Vad gör man? Man tar med sig noter. Leufstas notbibliotek består av 84 musiktryck och 99 handskrifter. De flesta trycken är från Amsterdam och inget av dessa är yngre än från året då Charles lämnade Holland. Man kan alltså misstänka att unge Charles såg till att förse sig med ett rejält musikbibliotek innan han anträdde resan norrut – ungefär som ingen tonåring idag går utanför dörren utan en mobil laddad med musik. Även om det skulle komma att gå mycket bra för Charles så visste ju tonåringen inte vilka utmaningar som väntade och i vilken utsträckning han kunde behöva medicin för själen.

Efter ankomsten till Sverige utökades samlingen med tryck från till exempel Paris, London, Nürnberg och Stockholm – några av trycken är faktiskt unika och samlingen sträcker sig från cirka 1700 till 1760. Här finns musik av kända tonsättare som Vivaldi, Tartini och Händel men också stycken av mer okända kompositörer.

Ett annat sätt att utöka samlingen var genom att producera handskrifter, och av handstilen att döma är det friherren själv som kopierat stora delar av notmanuskripten. Rimligen var det ett nöje av arbeta med själva notskrivande – och kanske också en medicin för själen.

Hur användes samlingen? Här finns gott om utrymme för ny forskning. Vi vet inte tillräckligt. Men troligen användes musiken privat inom familjen. Som sagt – detta var inte bara tiden före fonografrullen utan också tiden före radiodramatik, Let’s Dance på fyran, och Netflix senaste filmer och tv-serier. Det fanns många långa kvällar att tillsammans musicera, och musikalierna har säkert åtskilliga gånger kommit till direkt användning på notställ och bord. Här ligger alla de åtta olika stämmorna till Tartinis violinkonsert. Kanske kan man föreställa sig en högtidsstund på slottet då åtta tillräckligt duktiga familjemedlemmar och vänner framförde konserten tillsammans med stöd av noterna vi ser här.

Men de vackra banden utgjorde nog också en prydnad i sig, när de stod tysta i bokhyllorna och bara visade ryggen. Charles de Geer var en adelsman i tiden – bildad och talangfull – och som sådan ville han naturligtvis också framstå. Då gällde det att ha både bibliotek, slott och konst – och förstås musikinstrument. Och till musikinstrument hör de noter utan vilka amatörmusikern sällan förmår spela.

Numera finns det oerhört värdefulla notmaterialet på Uppsala universitetsbibliotek, och forskarna studerar det i specialläsesalen på Carolina Rediviva. Där råder tystnad.

Men som ni också vet har självaste Drottningholms Barockensemble spelat in två CD-ar musik härifrån: The musical treasures of Leufsta Bruk. Och på så sätt får vi chansen att kliva in i det musikaliska landskap som de Geer och hans familj levde i.

Framför er finner ni också pärmomslaget och första sidan ur soloviolinstämman till Antonio Vivaldis La Primavera, tryckt i Amsterdam 1725 och förmodligen med i 18-åringens kappsäck när han reste norrut från Holland mot Sverige och Leufsta 1738. Vivaldis Våren känner vi nog alla till och ibland är det skönt att känna frändskap över århundradena. Även Charles måste ha berörts av musiken, och kanske, kanske kunde han under kyliga majdagar i Norra Uppland behöva lite italiensk vårstämning. När våren dröjer så värmer i alla fall musiken.

Därmed förklarar jag utställningen för öppnad.

Professor Maria Cristina Carile och Lars Munkhammar i Biblioteca Classense

I Ravenna var det 28 grader varmt. Att under stadsvandringen komma in under de svala kyrkvalven var en lättnad, och precis som byggarna en gång tänkte sig drabbas man av en överjordisk skönhetsupplevelse så fort ögonen vant sig vid det svaga ljuset. På väggar och tak glittrade det av guldmosaiker. Ofta var dessa tänkta att skildra den himmelska världens stilla helighet. Inga bilder  – vare sig boktryck eller digitalisering – kan fullt ut ge samma upplevelse som de verkliga mosaikerna.

Det var i Ravenna som Silverbibeln tecknades ner på 500-talet. Handskriften utformades sannolikt för den gotiska kung Teoderik, begravd i sin huvudstad Ravenna. Det är därför den är skriven på pergament som färgats med kejsarens färg: purpur. En gång var handskriften säkert infattad i en pärm av silver, guld, pärlor och juveler. Just sådana luxuösa handskrifter har en central plats i mosaikernas bildvärld. Här bär de heliga männen på väggarna gamla testamentet som bokrullar och nya testamentet som inbundna böcker.

I Ravenna ordnades i fredags en konferens om Silverbibeln, där jag  medverkade. Huvudperson från Uppsalas sida var Lars Munkhammar, tidigare förstebibliotekarie som arbetat med bibeln i många år. Han gjorde en utmärkt presentation av bibeln och dess öden inför en bred publik av bysantinologer, konstvetare, Ravenna-historiker och lokalbefolkning. Salen var på italienskt vis en gammal klostersal med mäktiga målningar och imposant arkitektur.

Konferensen var kopplad till Ravennas försök att bli kulturhuvudstad 2019. Det hade slumpat sig så att resultatet av juryns överläggningar offentliggjordes samtidigt som vår konferens genomfördes. Ravenna förlorade, precis som fallet blev för Uppsalas del för några år sedan.  Viss förstämning kunde märkas i salen, men egentligen var det viktigaste för staden att fortsätta de olika  projekt som syftar till att lyfta fram Ravennas kultur och dess historia. Och här är faktiskt Silverbibeln en  viktig pusselbit. Det italienska intresset är stort och även om Silverbibeln aldrig lånas ut till utställningar  finns det naturligtvis skäl att ytterligare uppmärksamma handskriften i den stad som såg den födas.

I Ravenna  togs den landsflyktige Dante emot 1318. Han dog i exil från sitt Florens, och i landsflykten skrev han sin gudomliga komedi. Det är i denna huvupersonen får veta: ”du skall få smaka andras salta bröd.” I exilen smakar alltså  brödet salt. Jag har alltid älskat detta metaforiska sätt att beskriva landsflyktens utanförskap. Bilden blev ännu bättre när jag så småningom lärde mig att i Toscana – då som nu – saltas inte det vita brödet. För Dante smakade verkligen exilens bröd salt i alla dess meningar.

Men han gjorde ju come-back, inte minst som en enande symbol för italienskt språk, kultur och litteratur. Det är därför knappast förvånande att hans grav har ägnats vördnadsfull dyrkan. Monumentet från 1780 är imponerande, men det är inte det jag tänker skriva om. På Biblioteca Classense, där konferensen hölls, fick vi en magnifik visning av de inre lokalerna. Biblioteket är egentligen ett stadsbibliotek av vanligt snitt, om än inrymt i 1500-talslokaler. Men man har också hand om camaldoleser-munkarnas  gamla bibliotek, rikt på handskrifter, inkunabler och annat skönt. Nordbon hukar i beundran över rummens överdådiga inredning. Längst in i biblioteket fanns en hel sal ägnad åt Dante. Tydligen fanns här exemplar av hela världens utgåvor av den gudomliga komedin fram till 1970-talet. Men här stod också något annat. Inte en katafalk utan snarare ett relikskrin eller en öppen likkista. Eller snarare resterna av en sådan, för glaset var borta. Uppenbarligen var det i denna som Dantes ben en gång visades för allmänheten, innan han slutligt begravdes 1780 i det monument man nu kan bese i Ravenna.  Ibland är avståndet mellan litterär och religiös dyrkan hårfin. Man kan tycka vad man vill. Men man måste inse att dikter är viktiga ting.

De internationella besöken var många den gångna veckan. Hur många utländska turister som i oktober tar en tur genom utställningssalarna vet jag inte, men året runt strömmar besökare från hela världen genom förhallen på Carolina Rediviva och in till  Carta Marina, Mozarts egenhändiga noter till Trollflöjten och montern med silverbibeln.  Till dessa privatbesökare kommer mer formella gäster. Delegationer  som har viktiga möten i Uppsala har ofta universitetsbiblioteket  på programmet, för byggnaden är magnifik och samlingarna från alla världens ändar.  Det är inte bara så att biblioteket har samlat under snart 400 år. Det har också undgått krig, brand, översvämningar och andra anledningar till kulturarvskatastrofer. I Carolinas salar och källarmagasin står allt som det skall på sina hyllor.

I måndags kom en grupp från Serbien ledd av patriarken. Medan vi besåg äldre ortodoxa tryck och handskrifter berättade patriarken genom sin tolk om serbiska bibliotek som gått upp i lågor genom tyskarnas bombningar under andra världskriget.

På onsdag förmiddag anlände en slovakisk universitetsdelegation. Liksom alltid framhävde universitetsbiblioteket att vi är lika moderna som vi är starka inom kulturarvsfrågor. Det blev tillfälle till  att jämföra organisation och köp av digitala medier (det vill säga elektroniska vetenskapliga tidskrifter), men också att förevisa de äldre samlingarna. En handkolorerad plansch över Bratislava från början av 1700-talet väckte intresse, och det konstaterades att i alla fall slottet fortfarande finns kvar på samma plats.

Onsdag eftermiddag. Polskt besök. Här hade jag och kollegerna förmånen att samtidigt visa brev både från Copernicus och Czesław Miłosz.

Torsdag. Japansk universitetsdelegation. Thunbergs och Harry Martinsons japanska resor. Bilder, brev, fotografier. Rikedomen är stor.

Rikedomen är verkligen stor, och varje dag känner jag bördan och glädjen av att vårda ett stort arv, som i det stora hela överlevt väl. (Även om en av mina 1600-talsföreträdare rensade ut dubbletter av medeltida handskrifter. Dessa gick uppenbarligen till kruttillverkning. ) På torsdagen ringde SVT. Det gällde Silverbibeln. Alldeles nyligen utgavs nämligen boken Stölden av silverbibeln av Kjell Söderberg. Boken är dubbelt intressant eftersom Söderberg var spaningsledare när bibeln stals 1995 och förblev borta från Carolina en månad.  Söderberg och hans kolleger redde tack och lov upp stölden, och ännu tronar purpurmanuskriptet i mystiskt halvdunkel i sin säkerhetsmonter. Samma dag som Söderberg skulle intervjuas framför montern av teve visade jag bibeln för den japanska delegationen. Jag kunde peka ut den lilla skadan i silverpärmarna från 1600-talet som uppkom när tjuvarna för snart tjugo år sedan slog sönder pansarglaset med en kraftig hammare.

Det kunde ha slutat värre.