Kategori: Uncategorized (Sida 10 av 13)

Septembermorgon i Cambridge (Mass). När man kommer ut från Sheraton Commander är det redan rejält varmt. Ändå säger Cambridgeborna att vi besökare hade tur. Bara för någon vecka sedan var värmen olidlig. Hotellnamnet har sin särskilda bakgrund. Exakt vid brunnslocket i gatan utanför entrén tog George Washington befäl över de amerikanska trupperna i frihetskriget. Här i Cambridge (Mass) är det svårt att komma undan ”The Commander” och historien om Förenta Staternas tillkomst. Överallt finns flaggor, minnesplaketter och väl vårdade äldre byggnader, alla med en historia.

Promenaden till Harvard Square och USA:s äldsta tunnelbana tar bara några minuter. Harvard Square är mer en knytpunkt än ett torg. Här finns en vänlig men intensiv trafik, såväl av människor som bilar. Ungdomarna dominerar. På väg ner i tunnelbanan och på väg bort från Cambridge kastar man gärna en sista, dröjande blick mot grindarna som leder in i Harvards kärna – Harvard Yard, de centrala undervisningslokaler, förstaårsstudenternas bostäder och ett antal av de viktigaste av Harvard Library’s 73 bibliotek. Den täta men imponerande arkitekturen binds samman av gröna parker.

Harvard Library grundades redan 1638 , och är alltså obetydligt yngre än Uppsala universitetsbibliotek. Det är USA:s äldsta bibliotek, och världens största universitetsbibliotek. På hemsidan understryks att man har väsentliga samlingar på 100 språk, och bland de fält som biblioteket menar sig täcka väl finns Skandinavien. På Houghton Library – där de äldre specialsamlingarna finns – visade man oss originalmanuskriptet till Strindbergs Lycko-Pers resa från 1882.

Men Houghton får anstå, liksom Lamont (där ”the lamonsters” vistas) och ytterligare 69 Harvardbibliotek som ingår i systemet. Jag får också återkomma till de senaste årens arbete att organisatoriskt föra samman de skilda biblioteken i en enda gemensam, sammanhållen ordning. Detta arbete har säkert inte blivit lättare av Harvards långa historia, starka personligheter och dynamiska atavismer. Förre universitetsbibliotekarien professor Sidney Verba har sagt: ”In the Harvard tradition of clarity of function, I am not a librarian and I direct no libraries.” En annan gång skall jag också förklara den djupare innebörden i detta.

Dagens ämne är istället Harvard Library’s flaggskepp – Widener – som tillkom genom en tragedi.

Widener Library, här prytt inför rektorsskiftet 2010.
(Photo by Joseph Williams via Wikimedia Commons)

Bland förstaklasspassagerarna som klev ombord på Titanic i april 1912 fanns Harry Elkins Widener. Fem år tidigare hade han genomgått sin examen på Harvard. I Europa hade han bland annat ägnat sig åt sin passion – boksamlande. I ett brev, utlagt i en monter på Widener Library, berättar han att en släkting just kommit över en Gutenbergbibel – tryckkonstens ur-artefakt – och Harry har svårt att hålla tillbaka sin entusiam. I montern bredvid brevet ligger just denna bibel, vilken, till skillnad från Harry, nådde Amerika. Den är fullständig och i perfekt skick. Så väl har den överlevt mer än 550 år att den närmast ser ut som en facsimil av sig själv.

Harry omkom när Titanic sjönk. Han var ende sonen och hans mor Eleanor Elkins donerade 3,5 miljoner dollar till ett bibliotek, tänkt som ett minnesmonument över sonen. Mitt i byggnaden finns ett märkligt mellanting mellan ett kapell och ett edwardianskt herrum. Mörka dyrbara bokhyllor och läsmöbler, hyllor fyllda med Harrys rariteter och på mittvägen, med blicken fäst på bibliotekets besökare, ett oljeporträtt av honom själv. Runt om detta minnesrum reser sig en gigantisk biblioteksbyggnad med miljoner bokvolymer och oändliga e-resurser. Widener brukar ofta anses som platsen där de Harvardstudenter som fortsätter till högre akademiska nivåer arbetar, men också grundstudenterna är naturligtvis välkomna. Men det är stolt och anspråksfull byggnad. Jag hade en intressant diskussion om biblioteksskräck med en av bibliotekarierna på Widener, och vi kunde konstatera att på detta område har biblioteket vissa likheter med Carolina Rediviva. Det krävs – tyvärr – ett visst akademisk självförtroende för att kliva uppför de höga trapporna på Carolina och Widener. Såväl i Uppsala som i Cambridge (Mass) arbetar man på att göra biblioteken till välkomnande platser även för den nyanlända studenten.

Likheterna mellan biblioteken går dock längre än så. Byggnaderna är inte bara mäktiga repositorier för vetenskaplig information utan också starka symboler. I arkitekturen uttrycker de värden, främst den om lärdomens och forskningens betydelse. Den svala klassicismen påminner om vetenskapens kyliga och systematiska, men samtidigt passionerade karaktär. Det finns också likheter yttre likheter mellan de två biblioteken – inte minst den stora trappan och pelarraden. På Wideners hemsida kan man läsa vad som krävs när Harvardstudenterna vill använda trappan för evenemang: ljudnivån skall vara lagom och dans är inte tillåten.

Mellan 1997 och 2004 genomgick Widener en gigantisk ombyggnad som kostade uppemot 100 miljoner dollar. Behovet var stort. Eleanor Elkins donation bestämde dock förutsättningarna. Hon hade förbjudit alla förändringar av exteriören, vilket innebar att arkitekterna fick ta till allehanda sluga lösningar: våningssystem i gamla ljuschakt, underjordiska förbindelsegångar till andra biblioteket och entreer genom gamla fönster – inte en tegelsten fick tas bort.

I samtalen med bibliotekarierna framgick att ombyggnaden blev en välkommen chans att tänka igenom moderna biblioteksbehov. Det stod redan för tio år sedan klart att behovet av tysta läsesalar kvarstår, och Wideners stora läsesal är tillsnyggat. De gamla borden har återanvänts men sänktes för att tillmötesgå moderna krav på ergonomi. Dessutom installerades mängder av eluttag på varje bord – en nödvändighet på ett modernt bibliotek. Bekväma fåtöljgrupper införskaffades, och vid mitt besök tyckte jag mig känna igen en världsberömd litteraturforskare djupt nedsjunken i en av öronlappsfåtöljerna och lika djupt försjunken i en tidskiftsvolym.

Min bild av moderna bibliotek förstärktes på Harvard. De är såväl digitala som fysiska, och de måste erbjuda alla slags arbetsytor, både tysta och mindre tysta. Det behövs stora läsesalar och det behövs insprängda och undanskymda arbetsplatser i de öppna samlingarna. Det var en fröjd att se det nyinredda undervisningsrummet med tak-dokumentkamera, touch-screens på flera väggar, el-uttag infällda i golvet och samliga stolar och bord på hjul. Biblioteket använder dels lokalen för egen undervisning, men universitetets lärare får boka in sina grupper för undervisningspass, så länge seminariet ägnades undervisning som på ena eller andra sättet hänger ihop med biblioteket och dess samlingar. Efterfrågan är stor.

Universitetsbiblioteket i Uppsala tillkom genom ett kungligt brev från Gustav II Adolf. Det var också han som gjorde de grundläggande donationerna. Hans efterträdare Karl XIV Johan pekade ut platsen där Carolina skulle byggas 1811. De konungsliga drivkrafterna var väl inte riktigt desamma som för den sörjande Eleanor Elkins, men resultatet blev detsamma: en kraftfull centralbyggnad i ett viktigt universitets bibliotekssystem.

Före gårdagens seminarium i universitetshuset, då Kofi Annan och Jan Eliasson samtalade, besökte ett tjugotal ambassadörer universitetsbiblioteket. Alla världsdelar var representerade, och det timslånga besöket blev en välkommen chans att visa biblioteket och dess skatter. Jag fick också tillfälle att tala om den moderna biblioteksverkligheten. Naturligtvis följde inte själva talet helt och hållet manuskriptet. Så är det ju sällan. Men det talutkast jag hade i handen såg ut så här.

Your Excellencies, Ladies and Gentlemen,

You are all most welcome to Uppsala, to Uppsala university and more particularly – to Uppsala University Library. You are now in Carolina Rediviva, and this room, The Linnaeus room, is what I now and then proudly call my “reception area”.

This old library goes back to the early 17th century and houses treasures from all over the world. We are caretakers of a magnificent international cultural heritage.

But notwithstanding the old and venerable looks of this house and these collections, Uppsala University Library is a very modern institution.

I have been in this job for a year, and the most pressing question for me is: What *is* a university library today?

The old idea of a library is a place where books are taken from the shelves by a harsh librarian, who hands you the book over the counter, where there is a big sign saying “Silence, please.”

A modern university library is something very, very different. There are more than 200 persons employed at this library, some of them handling physical books, but many more working with making the library resources accessible for students and researchers, and teaching students how to navigate on the ocean of modern information. Here we all work daily with rather complicated computer systems and rich electronic resources. Important parts of the modern library world are now totally digitized, and there are research departments at the university who never ever read anything on paper.

I use to say that there now is a big building being built beside the Carolina Rediviva: A new, huge, quickly growing, but also invisible building – I am talking about the digital library of UU. It now houses 20 thousand e-periodicals, 400 thousand e-books, 300 databases. Through the DiVA-consortium we store and give access to the research output for 34 universities and research institutes in Sweden. 1,5 million digital full-text publications just from Uppsala university were, through this system, downloaded all over the world last year.

Now we are soon launching a digital archive for cultural heritage. It is called Alvin and I would call it ground-breaking. More and more of our books and pictures will be made accessible world-wide, and the archive will also be used by a number of other Swedish project partners.

The invisible, globally connected digital library is truly astonishing. One of my problems, however, is that in the era of internet these resources are taken for granted. They should not be. In reality it is a very tricky business to run the modern information machine – there are rising costs, there are needs for development and new professional skills, and there is an ever growing need to work nationally and internationally to create all the necessary networks and collaborations. We are busy – as you understand.

On Thursday I am visiting Harvard where I am sure I will see many wonderful things, but I will also meet the library directors. This is, I think, a typical sign of the need of international contacts. The world is more and more interconnected. The big university libraries – to which Uppsala University Library belongs – are important parts in the international work of making research and information available. Access to research output and information is crucial in all our attempts to build a better world.

But as I said. The modern digitized systems are invisible, and one of my chores is to try to explain the future need of strong university libraries – the new library systems which now are developing. My worries are three: the complexity of the modern information world, the sustainability of systems and collections and the identity of the modern library. But I also have great hopes: The rapid development of Open Access, the networking libraries all over the world, and the modern student – born in the digital world but also in need of the physical library with its incomparable study facilities.

One of my strategies is communication – trying to interact with shareholders, benefactors and the general public and trying to describe what we are and what we do.

In this work of mine it is wonderful to be able to show a huge, impressive, physical library like this. In a traditional, but very effective way Carolina Rediviva reminds Uppsala that libraries belongs in the center of a university campus, and it reminds everyone of the treasures which are stored in this building.

Very soon I am going to invite you to go through my office, turn to the left and walk into the famous Book Hall of Uppsala University Library.

1) Senior Librarian Dr Krister Östlund will show you the way and he will tell you something about the history of the Library and about our truly formidable collections.
2) After his general introduction you are invited to have a look at some of the treasures. We have arranged three tables – feel free to inspect the collections on all of them and to talk to the librarians about our older collections of which senior conservator Per Cullhed is in charge. Some other colleagues – for example senior librarian Cecilia Petersson and our administrative head Anna Wennergrund – are here if you’d like to ask us about the problems and hopes of a modern university library.
3) About a quarter past 3 we invite you to some light refreshments – also in the Book Hall, but at a safe distance from our displayed collections.
4) And half an hour later, about 15.40 it is time to head for the Aula Magna of the university. My colleagues will lead the way – it is about two hundred meters. If there is time we will make a short, short dash into our exhibition area in the Library Entrance Hall – the place where we keep the Silver Bible, the Viking Edda manuscript, the Mozart autograph and other very special things.

One of the library’s photographers will take some pictures for our records while we are in the Book Hall – I hope that is OK.

And talking about records – We are most honoured by your visit, and want to remember the occasion, so please sign your names in our Visitors book before you leave – it’s in the Book Hall.

This visit to the library will this time be rather short. I hope that you soon will return to Uppsala. In that case please get in touch with me and we will try to arrange a new visit to the University Library where we can show those parts of our collections which might be of special interest for you.

Once again – you are all most welcome to Uppsala University Library. Thanks for letting me share some of the hopes and worries of a modern Director of an old Library. Krister, please lead the way to the Book Hall.

På vägen till Carolina passerar jag Carl Säves grav på Uppsala gamla kyrkogård. Det är ett ståtligt gotländskt stenkors, ty Säve (1812-1876) var född i Roma mitt på ön. Men det var som landets första professor i nordiska språk han har blivit ihågkommen. Stenens inskrift lyder:

FRÄNDER
VÄNNER OCH LÄRJUNGAR
RESTE STENEN

Vem tänker på att mellanslag och radbrytningar underlättar läsningen? Under antiken hade texten lytt:

FRÄNDERVÄNNEROCHLÄRJUNGARRESTESTENEN

En av Säves egna inspiratörer fick inget stenkors i Uppsala utan ett betydligt märkligare eftermäle. Som student brevväxlade Säve med demonförfattaren C.J.L. Almqvist, som bland annat drog nytta av den unge Carls gotländska dialektkunskaper. Dessutom försökte Almqvist lämpa över arbetet på den stora ordbok han påbörjat, men inte såg någon utsikt att avsluta. Säve var för klok att svara ja.

1851 gick Almqvist i landsflykt efter att ha förfalskat växlar och troligen försökt giftmörda ockraren von Scheven. Det blev snart absolut tyst om den egendomlige författaren som i ensamhet dog i Bremen 1866 och fick en grav under en sten med ett främmande namn . När det var jubelpromotion i Uppsala 1865 ströks Almqvists namn trots att han promoverats 1815 tillsammans med andra storheter som Atterbom och Palmblad. Senare återuppväcktes han som bekant – fick en ny grav och ett nytt och hela tiden växande rykte. Men det är en annan historia. Då, fem år efter landsflykten, beskrev Fredrika Bremer honom som en komet som i en vild bana lämnar vår solsystem. Också ett eftermäle! En skrämmande och evigt sökande himlakropp som försvinner ut i det stora mörka djupet och bort ur människors minne och åsyn.

Säve och Almqvist brevväxlade. Själv är jag särskilt fascinerad av ett brev där Almqvist förklarar hur han hanterar sina skiljetecken. Brevet ligger förstås i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar. Bakgrunden är följande: Almqvist hade kritiserats för inkonsekvens i sin kommatering. Själv skriver han uppbragt till Säve att han minsann vet precis vad han gör när han sätter skiljetecken, och att varje text kräver sin typ av interpunktion. ”Man eger verkligen uti Interpunktionsvariationen en rikedom, en möjlighet till uttryckande av fina drag i sensationen, som man beröfvar sig om man tvingar in den uti ett uniformt system.” En pedants språk uttrycks med sträng och tät kommatering,medan en glad flickas dialog skall vara glest kommaterad. Sedan ger han ett underbart exempel på hur han arbetar. En levnadsglad yngling skulle utbrista:

”Jag älskar att dansa, emellan rätterna på bordet vill jag sjunga, mellan hvarje glas på brickan vill jag också sjunga, och så ofta som jag med mina ögon blir varse en liten nätt valseuse, börjar bloden hoppa i mina annars så stilla ådror.”

Men för den pedantiska och misslyckade gamla sprätten blir samma mening hackig och ofärdig – han vill så gärna charmera men kan inte:

”Jag älskar, att dansa! Emellan rätterna, på bordet, vill jag sjunga! Emellan hvarje glas, på brickan, vill jag också sjunga! och, så ofta som jag, med mina ögon (nemligen), blir varse en liten, nätt valseuse, börjar bloden hoppa i mina, annars så stilla, ådror!”

”Smaka på den!” som en ung Vaurien av idag skulle säga.

I juli avled en av de stora bok- och manuskripthistorikerna, Oxfordforskaren Malcolm Parkes. Få kunde som han de medeltida handsskriftstraditionerna och han har bland annat författat ett stort arbete om skrivare: Their Hands Before Our Eyes: A Closer Look at Scribes (2008). Även Parkes hörde till de som begrepp detaljens vikt, skönhet och betydelse. ”Der liebe Gott steckt im Detail” som tyskarna säger.

Detaljkompetens är en bibliotekariedygd. Almqvist gjorde ju insatser som sådan, och Parkes hittade inte mindre än nittio bortglömda medeltida manuskript när han som college-bibliotekarie på 1970-talet flyttade runt böcker för att göra mer plats för studenternas läsplatser. Det ledde till en stor bibliografi: Medieval Manuscripts of Keble College, Oxford (1979).

Men jag hör till dem som är för olärd för riktig medeltidsforskning. Istället kan man bläddra i Parkes bok Pause and effect. An Introduction to the History of Punctuation in the West (1992). På ett fantastiskt sätt kombineras lärt sinne för detaljer med elegant överblick. Interpunktionens historia är dramatisk och mycket som tas för självklart är moderna konventioner. Men hur åtskilde vi utan skiljetecknen: ”Per, sa Lars, är en idiot” från ”Per sa: ’Lars är en idiot’”. Parkes noterar också betydelseskillnaden i ett utropstecken. Om texten säger ”Stop! Stop!! Stop!!!” förstår läsaren att ropet blir starkare. En annorlunda och betydligt mer svårtydd laddning får tecknet i en mening som ”’Stop!!’ she whispered.”

För forskaren (och författaren) är förstås livsverket ett slags minnesmärke över den bortgångne. Men det gör ju inget om andra eftermälen kommer till. Om Parkes läser jag i en av The Daily Telegraphs gravrunor; de är alltid initierade, avslöjande och ytterligt välskrivna. Många av dem är verkligen ”tributes to eccentic lifes”. Återigen är det den karaktäristiska detaljen som är nyckeln i beskrivningen. Det lilla särdraget, den träffande repliken, det minnesvärda personlighetsdraget – det är sånt som ger skildringen dess storhet. Daily Telegraph berättar att Parkes var en vänlig och omtyckt lärare, men att han en gång somnat mitt under en av sina lärda föreläsningar. När han vaknade hade han glömt vad den handlade om. Men efter en snabb blick på närmaste students senaste föreläsningsanteckning fortsatte han precis där han slutat.

Parkes, Säve, Almqvist – tre olika språkmän med skilda eftermälen. Almqvists begravning i Bremen var säkert en sorglig och ödslig tillställning. Säve gissar jag fick en ståtlig Uppsalabegravning värdig en framgångsrik 1800-talsprofesor. När Parkes begravdes för några veckor sedan vet jag att man hittat den detalj som gav ögonblicket sublim storhet . Uppslagen på hans kista låg en medeltida tidegärdsbok som Parkes själv hade katalogiserat.

Ändå finns nog inget eftermäle som i sin sakliga enkelhet slår det jag en gång såg på en vägg i biblioteksstaden Wolfenbüttel. Här ingår verkligen det stora och det lilla i skön förening: ”I detta hus bodde Ernst Justus Schottelius (1612-1676), den tyska grammatikens fader och semi-kolonets uppfinnare.”

Idag lyfter brittiska National Archives hemligstämpeln på material från en Whitehall-övning 1983. Regeringskansliet spelade då ett krigsspel. Tredje världskriget hade brutit ut och missilerna regnade över London. Dramatiken framträder i manuskriptet till det tal som drottning Elisabet skulle ha hållit och som förbereddes som en del av övningen. Detta tal – som tack och lov aldrig hölls – hör till dagens toppnyheter i de brittiska tidningarna.

Historiker fnyser ofta åt det som kallas kontrafaktisk historia, men romanförfattare skapar ändå gärna ”tänk om”-berättelser. Vad skulle ha hänt om Hitler dött i spanska sjukan? Vad skulle ha hänt om Napoleon vunnit vid Waterloo? Men historia är historia. Fackhistorikerna påminner oss om att det är fåfängt att gissa. Kontrafaktisk historia blir ren fiktion.

Arkivens spår av framtidsplanering ger dock ett annat perspektiv. I alla tider har människor behövt förbereda sin framtid, och då inte bara för det önskade, uppnåbara och åtrådda utan också för det oväntade, det hotande och det förskräckliga. Jag skrev här nyligen om hur mina företrädare på 1700-talet förberedde en räddningsaktion för  universitetsbibliotekets skatter vid en rysk invasion. Planer av sådant slag har naturligtvis alltid gjorts av dem som har ansvar för en verksamhet. Och för dem som ansvarar för ett lands öden blir det förmodligen en del av vardagsslitet att planera även för det som inte får inträffa.

Kontrafaktisk historia kan vara rolig, underhållande och lite kuslig. Men mer lärorika för eftervärlden är arkivens brutala vittnesbörd om kalkylerandet inför de värsta tänkbara scenarierna. Så lite visste man. Så snabbt skulle man ha fått agera med ofullständig information och med enkla mallar och gamla kunskaper.

I det tal som drottning Elisabet skulle ha hållit är det de båda världskrigen som ger bakgrunden. Medan kärnvapnen kreverade skulle hon ha talat om sina egna minnen från 1939. Hon skulle ha berättat att hon aldrig glömt den sorg och den stolthet hon kände när hon och hennes syster vid krigsutbrottet hörde sin pappa tala i radioapparaten till britterna. Nu var det hennes tur: ”Not for a single moment did I imagine that this solemn and awful duty would one day fall to me.”

Bilden av flickorna vid radioapparaten är konkret, påtaglig och rörande. Talskrivaren tänker som en  filmregissör. Och precis samma scen – Elisabet och hennes syster vid radioapparaten vid utbrottet av andra världskriget – finns mycket riktigt i filmen ”The King’s Speech”, för övrigt en film som skickligt tematiserar talandets betydelse i nationens liv genom att fokusera på monarkens förlamande stamning.

För ett antal år sedan dök ett amerikanskt tal upp, som Nixons talskrivare William Safire förberedde i det fall månlandningen 1969 hade blivit en katastrof. Tanken är svindlande. Vad hade skett om månlandaren störtat på månens yta mitt i triumfens ögonblick? Eller ännu värre – om Armstrong och Aldrin inte hade kunnat lyfta från landningsplatsen i Stillhetens hav? Den mänskliga tragedin hade varit stor, men för Vita Huset handlade det förstås ännu mer om en möjlig katastrofal propagandaförlust och ett förlorat slag i kalla kriget.

Förberedelser hade dock gjorts.  En präst skulle genomfört en ceremoni efter modell av ”begravning till sjöss” och president Nixon skulle ha hållit ett TV-tal till nationen och världen. Det är utkastet till det talet som är bevarat. Nixon skulle ha talat om fallna hjältar, och han skulle ha avslutat med att påminna om att när människor ser upp mot månen i framtiden kommer de att tänka att ”there is some corner of another world that is forever mankind.” Precis som i det tal drottningen skulle ha hållit vid utbrottet av ett tredje världskrig är känslorna intensiva och återklangen stark av forna tiders tal vid nationella kriser. Man tänker på Churchill och hans förmåga att vältaligt samla britterna: blod, svett och tårar. Traditionen är stark. Det tal som Safire skrev för Nixon är kopplat till första världskriget.  Slutet ekar av Rupert Brookes sonett ”The soldier” från 1914, som nog är en av historiens mest kända krigsdikter. ”If I should die, think only this of me: | That there’s some corner of a foreign field | That is for ever England.”

Arkiven är tidsmaskiner. Inte bara enkla maskiner som för oss tillbaka till det förgångna, utan också sofistikerade apparater som förflyttar användaren till ett starkt närvarande men förgånget ”nu”, då människor tvingades planera framtiden. På så sätt är arkiven ständigt aktuella.

Källor:

http://www.nationalarchives.gov.uk/news/866.htm

http://www.theguardian.com/uk-news/2013/aug/01/queen-speech-nucklear-war-national-archives

http://ourpresidents.tumblr.com/post/27479212332/in-event-of-moon-disaster-july-18-1969-white

Sommaren är som vackrast. Lugnet sprider sig, och svenskens segelbåt ligger i behaglig ro på fjärdar som ligger som nybonade golv. På nät och i tidningar råder nyhetstorka, och alla chefer på landets samtliga arbetsplatser har önskat sina medarbetare en lugn och vilsam semester. Annat var det förr. I jordbrukssamhället innebar sommaren hårtarbete från gryning till sena kvällen. Och det var den tiden på året då arméer marscherade och flottor seglade ut.

Det var på sommaren kriget kom.

I det halvt öde Uppsala passar jag på att läsa min föregångare Tönnes Klebergs lilla bok Bibliotek i krigstid (1966). Den handlar om Uppsala universitetsbibliotek i slutet av Karl XII:s förödande krig. Det är en välskriven och lagom torr och saklig akademisk skildring av hur mina och Tönnes föregångare under 1710-talet nervöst arbetade för att rädda bibliotekets skatter, om nu ryssen skulle skövla Uppsala. Hotet var verkligt. I början av sommaren 1719 skickade tsar Peter en flotta om 180 skepp och uppemot 40.000 man mot Sverige, och man härjade bland annat på Upplandskusten. Öregrund och Östhammar brändes i mitten av juli. Många fruktade ett dråpslag mot rikets kärna.

Och i Uppsala fanns ett bibliotek så kostbart att ”det kan räknas ibland de pretieuseste i Europa”. (s. 19) Så skrev vice bibliotekarien Johan Malmström, som hörde till dem som försökte få besked från höga vederbörande om vad som skulle göras.

Uppsalaprofessorerna måste ha våndats. Å ena sidan innebar ett tillfälligt undangömmande av skatterna risk för oförutsedda olyckor och förluster, och man visste ju inte om ryssarna verkligen skulle komma. Å den andra skulle ett bränt Uppsala innebära en fullkomlig katastrof för en av de dyrbaraste bok- och handskriftssamlingarna i Europa. Därtill kommer bibliotekets och andra kulturskatters betydelse för motståndsviljan och den psykologiska krigföringen. I Lund år 1710 – när en dansk invasion hotade – fördes intensiva diskussioner om hur man skulle göra med det i jämförelse med Uppsala mycket blygsamma universitetsbiblioteket. Bibliotekarien Anders Stobeus intog en försvarspolitisk ståndpunkt och menade att biblioteket skulle förbli i Lund. Två ting, menade han, låg i vågskålarna. I den ena biblioteket, värt högst 16.000 till 18.000 daler silvermynt och i den andra ”landsens inbyggiares hopp och mod, som är många millioner wärdt.” (s. 11) Men då gällde det det blygsamma Lundabiblioteket. Hela Lunds universitetsbibliotek skulle rymmas i 80 kistor. För Uppsalas del beräknade professorerna att samma antal kistor skulle räcka endast för ett urval ur samlingarnas allra värdefullaste delar. (s. 28)

Allt detta hände för 300 år sedan. Ändå går tankarna omedelbart till Timbuktu förra årsskiftet, då världen fruktade att 300.000 manuskript bränts av islamistiska fundamentalister. Lyckligtvis var det endast en mindre del av samlingarna som förstördes. Det viktiga räddades av bibliotekarier och lokalbefolkning, som i tid hade flyttat handskrifterna. Med hjälp av åsnor, cyklar och flodbåtar fördes de till säkerhet i södra Mali. Visserligen en bedräglig säkerhet. Nu kommer rapporter att dåliga arkivförhållanden och ett fuktigt klimat hotar manuskripten.

Hur gick det i Uppsala? Turerna var många och pågick under flera år. Sommaren 1719 började evakueringen. Några kistor forslades till Österunda kyrka norr om Enköping – uppenbarligen betraktades kyrkor som ett någorlunda gott skydd. Annat material placerades i Gustavianums källare där ett valv ställdes i ordning och försågs med järndörr. Men 58 kistor – kanske 300-500 hyllmeter handskrifter, inkunabler och andra rara tryck – forslades till Flottsund, där Fyrisån rinner ut i Ekoln. Ekoln har i sin tur förbindelse med Mälaren. I Flottsund lastades kistorna på skeppare Nymans inhyrda skuta. För säkerhets skull tilläts Nyman segla över skeppet till Skoklosterhalvön varifrån han hade bättre möjligheter att fly vidare mot Mälaren om de ryska trupper verkligen skulle tåga in i Uppsala.

Ett flottanfall vid Baggenstäket i Stockholms skärgård slogs tillbaka i augusti, och huvudstaden räddades därigenom från en invasion. Seglingssäsongen gick mot sitt slut, och ryssarna lämnade Roslagen. I september beslutade man i Uppsala att forsla tillbaka boksamlingarna till biblioteket. Till och med detaljer från lossning och uppackning är väl kända. De 58 kistorna bars upp i biblioteket av soldaten Thomas Ersson Trana och hans hjälpredor. Skepparen Olof Nyman fick 8 september 200 daler kopparmynt för att han haft bokkistorna på sin skuta. (s. 49) Aldrig lär han ha haft en dyrbarare last. Och aldrig lär jag kunna sommarsegla på Ekoln mer utan att tänka på att samlingarna i Carolina Redivivas boksal och bokskyddsrum till stor del låg staplad i lådor på en gisten skuta på svaj någonstans mellan Gorran och Skofjärden.

Sommarsolen strömmar in genom fönstren i Carolina Rediviva. Några steg utanför mitt rum står en av bibliotekets sviter av Uppsalaavhandlingar i prydliga pergamentband. Jag tar fram en av de tunnaste volymerna, den med de avhandlingar som lades fram vid filosofiska fakulteten under professor Israel Nesselius period som dekan. Volymen är så tunn att professorn skrivit en förklaring: på grund av moskovitens härjningar längs kusterna har det akademiska livet legat i träda. Men avhandlingar lades ändå fram och på något sätt gick livet vidare.

Jag bläddrar i pergamentsvolymen och hittar en avhandling framlagd 25 juni 1719, just när den enorma ryska flottan gör sig redo att anfalla Sverige. Preses för disputationen var Olof Celsius, som läsaren har mött i en tidigare text när han som ung student reste i Italien och besåg bibliotek och romerska ruiner. Nu är han professor och disputationsordförande när Hälsingestudenten Andreas Baeckner lägger fram sin avhandling om när judarna besegrades och blev ett romerskt lydfolk. Ingen av dem som samlades i Gustavianums sal den dagen kan ha undgått att tänka på parallellen till det ryska hotet. Under 1600-talet betraktade sig ofta svenskarna som särskilt utvalda av Gud. Man jämförde sig med Bibelns utvalda folk – judarna. Nu hotade ett nytt Rom och en ny Pompejus. Alla kände till berättelserna om belägringen av Jerusalem, hur Pompejus år 63 f.Kr. lät de väldiga murbräckorna från Tyrus bryta upp stadsportarna och hur Jerusalems tempel skövlades.

Trots krig och orostider ser Braeckners avhandling ut som vilken avhandling som helst. Den har också de sedvanliga hyllningsdikterna från vänner. Men även här går det att läsa mellan raderna. Braeckners studentkamrat Erik O. Berg hyllar honom, och skriver att Braeckner i sin skrift snillrikt skildrat hur det judiska folket hade det när ” de et annat fok måst’underlagde blifwa”. Dikten fortsätter:

När Spiran dem fråntogs; hwad plågor som de hade;
Hur’ de åt främmand’ fok måst’ gifwa tull och skatt;
Och när omsider de til intet blefwo platt:
Då Romare des stad i aska grufligt lade.

Disputationen skedde alltså 25 juni 1719 på Gustavianum, i samma byggnad som hyste universitetsbiblioteket. Tre veckor senare började bibliotekarien, professor Eric Benzelius, hjälpt av vicebibliotekarier och studenter, nedpackningen av biblioteket i de hastigt hopspikade kistor, som brådstörtat skulle lämna Uppsala.

1719 års avhandlingar i Uppsala. I volymen står skrivet på latin: ”Detta dekanat var ofruktsamt på grund av moskoviternas anfall längsmed Upplands,
Södermanlands och Östergötlands kuster på sommaren år 1719. Oron växte och den akademiska verksamheten minskade under höstterminen. Eftersom detta är något man nästan aldrig har hört talas om i händelsernas eviga minne, ville den filosofiska fakulteten att detta skulle antecknas, av Israel I. Neselius, dekan för filosofiska fakulteten.”

(Tönnes Klebergs bok kan köpas via UUB:s nätshop http://acta.mamutweb.com/Shop/Search?q=kleberg&page=1
eller i butiken i förhallen på Carolina Rediviva.)

Idag sker samgåendet mellan Uppsala universitet och Högskolan på Gotland. Det innebär också att högskolebiblioteket i Visby blir en del av Uppsala universitetsbibliotek. Gotlänningen kommer inte att märka några större skillnader. Liksom tidigare samarbetar stadsbibliotek och universitetsbibliotek i Almedalsbibliotekets lokaler. Liksom tidigare samarbetar region- och universitetsanställd personal.

Klockan åtta i morse skedde invigningen. Rektor Eva Åkesson hörde till dem som höll tal, och hon genomförde också uppropet av de första studenterna vid Uppsala Universitet – Campus Gotland. Samtliga tycktes på plats, trots den tidiga timmen. Men så var också vädret strålande.

Ganska snart lär denna grupp studenter ta biblioteksresurserna i anspråk. Rimligen använder de det vackra Almedalsbiblioteket som läs- och mötesplats, men de kommer förmodligen ännu oftare att utnyttja universitetsbiblioteket digitalt.

Nyss påstod jag att gotlänningen inte kommer att märka några större skillnader på Almedalsbiblioteket. Men eftersom alla har rätt till så kallad ”walk in use”, så har faktiskt de akademiska samlingarna i Almedalsbiblioteket i ett enda slag mångdubblats även för den som inte formellt forskar eller studerar. Databaserna ökar från ett trettiotal till betydligt mer än fyrahundra. Och många, många tusen tidskrifter och e-böcker är plötsligt tillgängliga för läsning för vem som så önskar. Visserligen på plats i Almedalsbiblioteket, men ändå.

För den grupp Gotlandsbaserade arkeologistudenter som i morse registrerades  för Uppsalastudier blir förändringen och friheten ännu större. Med en bärbar dator, uppkopplad ute i ödemarken under en fältgrävning eller en exkursion, är hela Uppsala universitetsbiblioteks samlade digitala informationsresurser tillgängliga.

Det är första juli. Solen skiner, och det känns alldeles rätt att fysiskt befinna sig på Gotland. Tillsammans med andra representanter för Uppsala universitet vaknade jag i en stugby tre mil söder om Visby. Under Almedalsveckan är det svårt att inne i Visby hitta ett utrymme stort nog att breda ut en madrass. Havet utanför Klintehamn låg dock utbrett som ett blått sängtäcke några steg från verandan, och det kändes en aning svårt att stiga på Visbybussen klockan 7.30 och lämna strandängar och vindpinade furor. Men till och med där vid Östersjön, bland måsskrik och havsdoft, skulle UUB:s över 400.000 e-böcker och 20.000 e-tidskrifter på några sekunder kunna plockas fram ur sina digitala hyllor.

Tanken gav styrka nog att borda bussen, resa norrut och kasta sig ut i den kaotiskt böljande  Almedalsveckan. Äktenskapet mellan Högskolan på Gotland och Uppsala universitet lovar att bli mycket lyckligt. Såväl Uppsala som Visby är städer med stark identitet ocghh tunga av historia. Städerna är också både vackra och välkomnande. Och nu är de också förenade genom tillgång till vetenskapliga biblioteksresurser av högsta kvalitet.

Vad är det för likhet mellan Carolina Rediviva och Landsbokasafn Islands? Det finns förstås många likheter mellan universitetsbiblioteket i Uppsala och national- och universitetsbiblioteket i Reykjavik men jag begränsar mig till arkitekturens symbolik. Båda byggnaderna ligger dominerande på stadens höjd, de framstår som kraftfulla och fyrkantiga rätblock och de utstrålar lärdomskulturens betydelse. Ändå skiljer mer än 150 år de båda husen åt. Det arkitektoniska tänkandet är sig dock likt.

Man kan nog säga att båda är byggda som palats eller borgar. Det isländska nationalbiblioteket har till och med symbolisk vallgrav, murverk och en slags vindbrygga som entré. Vallgraven tycks dock bara vara sisådär 15 centimeter djup, men den är väl egentligen inte heller tänkt att avskräcka några fiender. Däremot blir den tysta deklarationen tydlig: ”Här vårdas viktiga och värdefulla ting”. Dock befinner sig faktiskt inte de berömda isländska medeltidshandskrifterna här, utan de finns på Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum, det vill säga Arni Magnússon-institutet i Reykjavik.

Jag är för första gången på Island och sammanträder i Nordiska Afrikainstitutets program- och forskningsråd. När jag promenerar runt  i Reykjavik kan jag emellertid inte låta bli att tänka på det magnifika isländska litteraturarvet.  Men jag tänker också på det isländska arv som finns i Uppsala. Bland UUB:s  handskrifter är en av de glittrande juvelerna den så kallade Uppsala-Eddan, vilket skänktes till universitetsbiblioteket av välgöraren Magnus Gabriel De la Gardie. (Det finns många skäl till att han hänger i olja över mitt skrivbord.) Uppsala-Eddan är Snorres Edda – en slags handledning i skaldekonst. Den finns i tre någorlunda kompletta handskrifter, av vilka den i Uppsala anses äldst och är tillkommen vid 1300-talets början. Det finns de som gärna kallar Uppsala-Eddan Carolina Redivivas främsta skatt efter Silverbibeln.

Alldeles i närheten av Nationalbiblioteket i Reykjavik (som alltså också är universitetsbibliotek) finns en grop. Det är en väldig grop där aktiviteten är livlig. Schakt- och grävmaskiner brummar, allt till den isländska forskningens fromma. För här skall en ny universitetsbyggnad resas för Árni Magnússon-institutet och för institutionerna för isländska samt för jämförande kulturstudier. Det blir intressant att se hur det hus utformas vilket skall härbärgera Islands viktigaste nationella arv – ett samling slitna handskrifter från tidig medeltid.

Maj möter med sol. Igår upplevde Carolina Rediviva den årliga upphetsningen av att stå mitt i händelsernas centrum. Klockan tre vinkar universitetets rektor (med mig nära intill) från balkongen med studentmössan. Tusentals människor myllrar i Carolinabacken, och tusen sinom tusen bilder tas med kameror och mobiltelefoner. Har Valborgsfirandet i Sverige ett centrum är detta balkongen på Carolina. Det är få bibliotek som likt Uppsala universitetsbibliotek rent fysiskt får vara ett nationellt centrum, åtminstone i några minuter varje år.

Folksamling sista april utanför Carolina Rediviva, troligen på 1940-talet. Bilden från UUB:s samlingar.

Efter mösspåtagningen får överbibliotekarien chansen att hålla tal till den festförsamling som samlats på Carolina. Gårdagens tal handlade om både det ena och det andra, men min viktigaste poäng var att påminna om att det vid sidan Carolinas kraftfulla stenhus håller på att växa upp en ny, osynlig och ännu större byggnad, uppförd med digital byggnadskonst och inredd med elektroniska hyllor. På dessa ställer flitiga virtuella händer upp böcker byggda med ettor och nollor. Och på denna digitala byggnad kan inte flaggan blåsa av flaggstången – något som faktiskt skedde på Carolina Redivivas tak igår på förmiddagen. Det blåste nämligen rejält. Efter en snabb utryckning var ordningen återställd. Utmaningarna på det digitala biblioteket är vida större. Och möjligheterna enorma.

Under de gångna veckorna har Sverige och världen fått nya spännande digitala mötesplatser. Sveriges Television öppnade 16 april sitt Öppna arkiv. Vid starten låg 500 teve-timmar ute, och jag har en aning oroligt kontrollerat om gamla favoriter från 1960-talet fortfarande håller måttet. Vissa program gjorde det och andra inte. Men det är en stor sak att omläsningens konst nu kan utövas även på teve-området. Litteraturen har ju alltid varit underkastad denna kontrollbesiktningsmöjlighet, medan de teve-serier man en gång älskat oftast fått leva kvar i minnets känslosamma okontrollerbarhet. Det var bra att i förra veckan kunna konstatera att en och annan av sketcherna i Mosebacke Monarki fortfarande håller.

Förändringen har ju varit på gång ett bra tag, och videor och DVD-er har gett tittaren rätt många möjligheter att återknyta gamla bekantskaper. SVT:s Öppna arkiv är ännu ett viktigt steg mot drömmen om allts ständiga tillgänglighet.

Men det behöver också understrykas att Öppet arkiv inte är ett ”riktigt” arkiv. Det som ligger ute är bestämt genom redaktionella val. Man har valt och man har valt bort. Dessutom innebär rättighetsbegränsningar att allt inte kan läggas ut och inte heller stanna i arkivet för evigt. För den som vill studera teve-historia är det öppna arkivet bara ett smakprov.

Två dagar efter invigningen av Öppet arkiv öppnade Digital Public Library of America. Här handlar det om något helt annat. DPLA ger tillgång till oerhörda och hela tiden växande mängder material spritt på olika bibliotek i USA. Det är en portal för sökningar och en plattform för nya sätt att använda det digitaliserade kulturarvet. DPLA ser sig också som en röst för öppen tillgänglighet. På hemsidan understryks att fri tillgång till information på offentliga bibliotek alltid varit centralt i skapandet av kunniga och engagerade samhällsmedborgare. När Anthony Marx, president för New York Public Library, hyllade sjösättningen av DPLA använde han ett citat från Jefferson: “I look to the diffusion of light and education as the resource most to be relied on for ameliorating the condition promoting the virtue and advancing the happiness of man.” Det är högstämt, men lätt att instämma i.

DPLA (som har den tilltalande nätadressen dp.la) fungerar som en slags växlingsstation. Genom att skriva in sökord i sökrutan forsar systemet igenom oerhörda mängder meta-data och användaren länkas vidare till de nätplatser (bibliotek, arkiv och museer) där materialet finns att digitalt beskåda. Söker man på ”Uppsala” får man redan 151 träffar i detta amerikanska nätbibliotek och ”Upsala” ger 77 träffar till. På The Smithsonian hittar jag till exempel ett stereoskopiskt fotografi från 1905, vilket föreställer universitetshuset i Uppsala. Man får samma känsla som inför Sista april: mycket är likt sig men mycket förändras också år från år. Bilden påminner om att Uppsala för bara hundra år sedan tog slut ganska fort på andra sidan universitetshuset och Carolina.

Den nya tiden har bara börjat rulla upp sin digitala bokrulle. Möjligheterna är oändliga, men realiserandet krävande. Vägen är inte oproblematisk.

En from förhoppning är dock att hårdvaruproducenterna snart lanserar billiga skärmar som går att använda utomhus. Före fotogenlampan och det elektriska ljuset var våren befrielsens tid. Äntligen räckte ljuset till för läsning. Den äldre litteraturen är full av skildringar av utomhusläsningens ljuvligheter. Boken och vårljuset hängde samman. Så här långt utspelar sig det digitala livet framförallt inomhus.

Nu tar jag med en bok ut i parken. Glad vår!

Länkar:

Digital Public Library of America: http://dp.la/

I en utmärkt artikel i New York Review of Books sätter Robert Darnton, en av initiativtagarna till DPLA, in det nya digitala biblioteket i ett större sammanhang: http://www.nybooks.com/articles/archives/2013/apr/25/national-digital-public-library-launched/?pagination=false

Öppet arkiv: http://www.oppetarkiv.se/

Smithsonian-bilden:
http://collections.si.edu/search/results.htm?q=record_ID%3Asiris_arc_148744&repo=DPLA

I andra sammanhang har jag beskrivit ett långt förhållande till bibliotek. Lån på stadsbiblioteken i Stockholm och Arvika, studier på Carolina Rediviva, forskning i gamla läsesalen på British Library och i Herzog August Bibliothek i Wolfenbüttel. Förteckningen kan göras längre, och jag återkommer till Hungertornet i Pisa, stifts- och landsbiblioteket i Skara och collegebiblioteken i Cambridge.

Men det är påsk nu, och en vacker men kall morgon. Det är tid för ett ögonblick av personlig återblick. För ett drygt halvår sedan blev jag bibliotekarie på riktigt, egentligen utan att någonsin ha siktat mot en karriär bland hyllorna. Fanns det hemliga tecken i min biografi som antydde att vägen trots allt var utstakad, och att ödets väg- och vatteningenjörer redan tidigt påbörjat sitt arbete? Jag skall nu avslöja vilka bibliotek jag varit verksam vid. Inte i första hand som användare, utan bibliotek som jag satts att vårda. Inget av dem berättade jag om under de utdragna anställningsintervjuerna förra sommaren.

Jag plockar fram en liten raritet ur min privata bokhylla. Det är en dedicerad barnbok från 1963, alltså precis femtio år gammal. Tillskriften lyder ”Till Lars med hälsning. Astrid Lindgren”. Boken är förstaeditionen av Emil i Lönneberga, och man ser tyvärr spår av en konflikten mellan den unge bokläsaren och den unge boksamlaren. Hundöron, vikta sidor och stötta hörn gör att marknaden nog inte skulle ge de hundringar som boken annars vore värd.

Ur författarens bibliotek

Men det finns en annan intressant konflikt. Den mellan bibliotekarien och boksamlaren. Ty på pärmens insida finns en ägaranteckning och dessutom ett nummer som återgår på gossens biblioteksordning. Tydligen tillämpade han en ”numerus currens”-uppställning, och detta är nummer 93 i hans bibliotek. En närbild gör iakttagelsen ännu mer dramatisk. Under bläcksiffran finns ett utsuddat äldre nummer, kanske i blyerts. Gossen hade tydligen vid något tillfälle omkatalogiserat sin samling och infört en ny hylluppställning. Förfarandet är inte okänt i biblioteksvärlden. Inte heller det nödvändiga förfulandet av sköna böcker genom ägaretiketter, streckkoder, stämplar och signa. För att inte tala om själva läsarslitaget.

Följer vi gossen några år framåt i tiden har han hamnat på en mellanstadieskola i Arvika. Till för några dagar sedan hade jag helt glömt att jag under en eller två terminer assisterade i Gateskolans bibliotek, där idrottslärarinnan Gertrud Wikström härskade. Tydligen kompletterade denna stränga äldre dam sin gymnastikundervisning med skolbibliotekariesysslan. Mig var hon snäll mot. Kanske uppvägdes det obefintliga intresset för bollsporter av ordningsamheten vid uppställningen av återlämnade böcker.

Efter det bibliotek som jag nu är satt att sköta är mitt bibliotek nummer tre det värdefullaste och märkligaste jag haft om hand. År 1982 blev jag bibliotekarie på Värmlands nation. Värmlands nations bokhylleklädda rum på andra våningen vid Riddartoget är det vackraste biblioteksrummet i Uppsala efter Carolina Redivivas boksal. Tre stora fönster öppnar sig mot domkyrkan och bakom en diskret dörr vindlade sig dåförtiden en spiraltrappa upp till bokförrådet på vinden. Samlingarna vore värd en egen studie. I synnerhet det så kallade Svaneholms-biblioteket, som är en 120 år gammal donation från en vacker gammal herrgård nära gränsen mellan Värmland och Dalsland. God upplysningslitteratur från 1700-talet är friskt blandad med romantisk engelsk underhållningslitteratur från 1800-talet i billiga tyska Tauschnitz-utgåvor.

Ordförandeskapet i nationens biblioteksnämnd var nog mitt första riktiga ledningsuppdrag. Måhända ett obetydligt sådant, men kanske en utmaning som ödets regissörer avsiktligen lagt i min väg. Jag glömmer aldrig ett fåfängt försök att öka avsättningarna till nationsbibliotekets förvärv och utlåningsverksamhet. Jag fick lägga fram min sak i nationsrådet, som emellertid förhöll sig kallsinnigt. Men jag lärde mig  argumentera för bibliotek.

Värmlands nation i Uppsala. Bibliotekets tre fönster mot Riddartorget är de till vänster på andra våningen.

Med bibliotek nummer fyra trädde den bokintresserade doktoranden in i de mysterier som omger den vetenskapliga informationsförsörjningen. Vid mitten av åttiotalet ålåg det mig att sköta Litteraturvetenskapliga institutionens bibliotek. Jag skrev kartotekskort, förvärvade ny litteratur och försökte klura ut hur SAB-systemet fungerade. Dessutom genomförde jag lämpliga revisioner i hyllorna, ty biblioteket stod öppet och obevakat. Någon gång skall jag avslöja ur vilka två bokkategorier svinnet var störst.

Kanske smålog ödesgudinnorna medan de rullade mitt personliga garnnystan. Kanske borde jag ha sett tecknen tidigare. Jag trodde att jag var på utsidan av biblioteksdisken, men var hela tiden lika mycket innanför. Sådan var hur som helst min väg till Uppsala universitetsbiliotek: privatbibliotek, skolbibliotek, nationsbibliotek och institutionsbibliotek.