Idag lyfter brittiska National Archives hemligstämpeln på material från en Whitehall-övning 1983. Regeringskansliet spelade då ett krigsspel. Tredje världskriget hade brutit ut och missilerna regnade över London. Dramatiken framträder i manuskriptet till det tal som drottning Elisabet skulle ha hållit och som förbereddes som en del av övningen. Detta tal – som tack och lov aldrig hölls – hör till dagens toppnyheter i de brittiska tidningarna.

Historiker fnyser ofta åt det som kallas kontrafaktisk historia, men romanförfattare skapar ändå gärna ”tänk om”-berättelser. Vad skulle ha hänt om Hitler dött i spanska sjukan? Vad skulle ha hänt om Napoleon vunnit vid Waterloo? Men historia är historia. Fackhistorikerna påminner oss om att det är fåfängt att gissa. Kontrafaktisk historia blir ren fiktion.

Arkivens spår av framtidsplanering ger dock ett annat perspektiv. I alla tider har människor behövt förbereda sin framtid, och då inte bara för det önskade, uppnåbara och åtrådda utan också för det oväntade, det hotande och det förskräckliga. Jag skrev här nyligen om hur mina företrädare på 1700-talet förberedde en räddningsaktion för  universitetsbibliotekets skatter vid en rysk invasion. Planer av sådant slag har naturligtvis alltid gjorts av dem som har ansvar för en verksamhet. Och för dem som ansvarar för ett lands öden blir det förmodligen en del av vardagsslitet att planera även för det som inte får inträffa.

Kontrafaktisk historia kan vara rolig, underhållande och lite kuslig. Men mer lärorika för eftervärlden är arkivens brutala vittnesbörd om kalkylerandet inför de värsta tänkbara scenarierna. Så lite visste man. Så snabbt skulle man ha fått agera med ofullständig information och med enkla mallar och gamla kunskaper.

I det tal som drottning Elisabet skulle ha hållit är det de båda världskrigen som ger bakgrunden. Medan kärnvapnen kreverade skulle hon ha talat om sina egna minnen från 1939. Hon skulle ha berättat att hon aldrig glömt den sorg och den stolthet hon kände när hon och hennes syster vid krigsutbrottet hörde sin pappa tala i radioapparaten till britterna. Nu var det hennes tur: ”Not for a single moment did I imagine that this solemn and awful duty would one day fall to me.”

Bilden av flickorna vid radioapparaten är konkret, påtaglig och rörande. Talskrivaren tänker som en  filmregissör. Och precis samma scen – Elisabet och hennes syster vid radioapparaten vid utbrottet av andra världskriget – finns mycket riktigt i filmen ”The King’s Speech”, för övrigt en film som skickligt tematiserar talandets betydelse i nationens liv genom att fokusera på monarkens förlamande stamning.

För ett antal år sedan dök ett amerikanskt tal upp, som Nixons talskrivare William Safire förberedde i det fall månlandningen 1969 hade blivit en katastrof. Tanken är svindlande. Vad hade skett om månlandaren störtat på månens yta mitt i triumfens ögonblick? Eller ännu värre – om Armstrong och Aldrin inte hade kunnat lyfta från landningsplatsen i Stillhetens hav? Den mänskliga tragedin hade varit stor, men för Vita Huset handlade det förstås ännu mer om en möjlig katastrofal propagandaförlust och ett förlorat slag i kalla kriget.

Förberedelser hade dock gjorts.  En präst skulle genomfört en ceremoni efter modell av ”begravning till sjöss” och president Nixon skulle ha hållit ett TV-tal till nationen och världen. Det är utkastet till det talet som är bevarat. Nixon skulle ha talat om fallna hjältar, och han skulle ha avslutat med att påminna om att när människor ser upp mot månen i framtiden kommer de att tänka att ”there is some corner of another world that is forever mankind.” Precis som i det tal drottningen skulle ha hållit vid utbrottet av ett tredje världskrig är känslorna intensiva och återklangen stark av forna tiders tal vid nationella kriser. Man tänker på Churchill och hans förmåga att vältaligt samla britterna: blod, svett och tårar. Traditionen är stark. Det tal som Safire skrev för Nixon är kopplat till första världskriget.  Slutet ekar av Rupert Brookes sonett ”The soldier” från 1914, som nog är en av historiens mest kända krigsdikter. ”If I should die, think only this of me: | That there’s some corner of a foreign field | That is for ever England.”

Arkiven är tidsmaskiner. Inte bara enkla maskiner som för oss tillbaka till det förgångna, utan också sofistikerade apparater som förflyttar användaren till ett starkt närvarande men förgånget ”nu”, då människor tvingades planera framtiden. På så sätt är arkiven ständigt aktuella.

Källor:

http://www.nationalarchives.gov.uk/news/866.htm

http://www.theguardian.com/uk-news/2013/aug/01/queen-speech-nucklear-war-national-archives

http://ourpresidents.tumblr.com/post/27479212332/in-event-of-moon-disaster-july-18-1969-white