I andra sammanhang har jag beskrivit ett långt förhållande till bibliotek. Lån på stadsbiblioteken i Stockholm och Arvika, studier på Carolina Rediviva, forskning i gamla läsesalen på British Library och i Herzog August Bibliothek i Wolfenbüttel. Förteckningen kan göras längre, och jag återkommer till Hungertornet i Pisa, stifts- och landsbiblioteket i Skara och collegebiblioteken i Cambridge.

Men det är påsk nu, och en vacker men kall morgon. Det är tid för ett ögonblick av personlig återblick. För ett drygt halvår sedan blev jag bibliotekarie på riktigt, egentligen utan att någonsin ha siktat mot en karriär bland hyllorna. Fanns det hemliga tecken i min biografi som antydde att vägen trots allt var utstakad, och att ödets väg- och vatteningenjörer redan tidigt påbörjat sitt arbete? Jag skall nu avslöja vilka bibliotek jag varit verksam vid. Inte i första hand som användare, utan bibliotek som jag satts att vårda. Inget av dem berättade jag om under de utdragna anställningsintervjuerna förra sommaren.

Jag plockar fram en liten raritet ur min privata bokhylla. Det är en dedicerad barnbok från 1963, alltså precis femtio år gammal. Tillskriften lyder ”Till Lars med hälsning. Astrid Lindgren”. Boken är förstaeditionen av Emil i Lönneberga, och man ser tyvärr spår av en konflikten mellan den unge bokläsaren och den unge boksamlaren. Hundöron, vikta sidor och stötta hörn gör att marknaden nog inte skulle ge de hundringar som boken annars vore värd.

Ur författarens bibliotek

Men det finns en annan intressant konflikt. Den mellan bibliotekarien och boksamlaren. Ty på pärmens insida finns en ägaranteckning och dessutom ett nummer som återgår på gossens biblioteksordning. Tydligen tillämpade han en ”numerus currens”-uppställning, och detta är nummer 93 i hans bibliotek. En närbild gör iakttagelsen ännu mer dramatisk. Under bläcksiffran finns ett utsuddat äldre nummer, kanske i blyerts. Gossen hade tydligen vid något tillfälle omkatalogiserat sin samling och infört en ny hylluppställning. Förfarandet är inte okänt i biblioteksvärlden. Inte heller det nödvändiga förfulandet av sköna böcker genom ägaretiketter, streckkoder, stämplar och signa. För att inte tala om själva läsarslitaget.

Följer vi gossen några år framåt i tiden har han hamnat på en mellanstadieskola i Arvika. Till för några dagar sedan hade jag helt glömt att jag under en eller två terminer assisterade i Gateskolans bibliotek, där idrottslärarinnan Gertrud Wikström härskade. Tydligen kompletterade denna stränga äldre dam sin gymnastikundervisning med skolbibliotekariesysslan. Mig var hon snäll mot. Kanske uppvägdes det obefintliga intresset för bollsporter av ordningsamheten vid uppställningen av återlämnade böcker.

Efter det bibliotek som jag nu är satt att sköta är mitt bibliotek nummer tre det värdefullaste och märkligaste jag haft om hand. År 1982 blev jag bibliotekarie på Värmlands nation. Värmlands nations bokhylleklädda rum på andra våningen vid Riddartoget är det vackraste biblioteksrummet i Uppsala efter Carolina Redivivas boksal. Tre stora fönster öppnar sig mot domkyrkan och bakom en diskret dörr vindlade sig dåförtiden en spiraltrappa upp till bokförrådet på vinden. Samlingarna vore värd en egen studie. I synnerhet det så kallade Svaneholms-biblioteket, som är en 120 år gammal donation från en vacker gammal herrgård nära gränsen mellan Värmland och Dalsland. God upplysningslitteratur från 1700-talet är friskt blandad med romantisk engelsk underhållningslitteratur från 1800-talet i billiga tyska Tauschnitz-utgåvor.

Ordförandeskapet i nationens biblioteksnämnd var nog mitt första riktiga ledningsuppdrag. Måhända ett obetydligt sådant, men kanske en utmaning som ödets regissörer avsiktligen lagt i min väg. Jag glömmer aldrig ett fåfängt försök att öka avsättningarna till nationsbibliotekets förvärv och utlåningsverksamhet. Jag fick lägga fram min sak i nationsrådet, som emellertid förhöll sig kallsinnigt. Men jag lärde mig  argumentera för bibliotek.

Värmlands nation i Uppsala. Bibliotekets tre fönster mot Riddartorget är de till vänster på andra våningen.

Med bibliotek nummer fyra trädde den bokintresserade doktoranden in i de mysterier som omger den vetenskapliga informationsförsörjningen. Vid mitten av åttiotalet ålåg det mig att sköta Litteraturvetenskapliga institutionens bibliotek. Jag skrev kartotekskort, förvärvade ny litteratur och försökte klura ut hur SAB-systemet fungerade. Dessutom genomförde jag lämpliga revisioner i hyllorna, ty biblioteket stod öppet och obevakat. Någon gång skall jag avslöja ur vilka två bokkategorier svinnet var störst.

Kanske smålog ödesgudinnorna medan de rullade mitt personliga garnnystan. Kanske borde jag ha sett tecknen tidigare. Jag trodde att jag var på utsidan av biblioteksdisken, men var hela tiden lika mycket innanför. Sådan var hur som helst min väg till Uppsala universitetsbiliotek: privatbibliotek, skolbibliotek, nationsbibliotek och institutionsbibliotek.