Septembermorgon i Cambridge (Mass). När man kommer ut från Sheraton Commander är det redan rejält varmt. Ändå säger Cambridgeborna att vi besökare hade tur. Bara för någon vecka sedan var värmen olidlig. Hotellnamnet har sin särskilda bakgrund. Exakt vid brunnslocket i gatan utanför entrén tog George Washington befäl över de amerikanska trupperna i frihetskriget. Här i Cambridge (Mass) är det svårt att komma undan ”The Commander” och historien om Förenta Staternas tillkomst. Överallt finns flaggor, minnesplaketter och väl vårdade äldre byggnader, alla med en historia.

Promenaden till Harvard Square och USA:s äldsta tunnelbana tar bara några minuter. Harvard Square är mer en knytpunkt än ett torg. Här finns en vänlig men intensiv trafik, såväl av människor som bilar. Ungdomarna dominerar. På väg ner i tunnelbanan och på väg bort från Cambridge kastar man gärna en sista, dröjande blick mot grindarna som leder in i Harvards kärna – Harvard Yard, de centrala undervisningslokaler, förstaårsstudenternas bostäder och ett antal av de viktigaste av Harvard Library’s 73 bibliotek. Den täta men imponerande arkitekturen binds samman av gröna parker.

Harvard Library grundades redan 1638 , och är alltså obetydligt yngre än Uppsala universitetsbibliotek. Det är USA:s äldsta bibliotek, och världens största universitetsbibliotek. På hemsidan understryks att man har väsentliga samlingar på 100 språk, och bland de fält som biblioteket menar sig täcka väl finns Skandinavien. På Houghton Library – där de äldre specialsamlingarna finns – visade man oss originalmanuskriptet till Strindbergs Lycko-Pers resa från 1882.

Men Houghton får anstå, liksom Lamont (där ”the lamonsters” vistas) och ytterligare 69 Harvardbibliotek som ingår i systemet. Jag får också återkomma till de senaste årens arbete att organisatoriskt föra samman de skilda biblioteken i en enda gemensam, sammanhållen ordning. Detta arbete har säkert inte blivit lättare av Harvards långa historia, starka personligheter och dynamiska atavismer. Förre universitetsbibliotekarien professor Sidney Verba har sagt: ”In the Harvard tradition of clarity of function, I am not a librarian and I direct no libraries.” En annan gång skall jag också förklara den djupare innebörden i detta.

Dagens ämne är istället Harvard Library’s flaggskepp – Widener – som tillkom genom en tragedi.

Widener Library, här prytt inför rektorsskiftet 2010. (Photo by Joseph Williams  via Wikimedia Commons)

Widener Library, här prytt inför rektorsskiftet 2010.
(Photo by Joseph Williams via Wikimedia Commons)

Bland förstaklasspassagerarna som klev ombord på Titanic i april 1912 fanns Harry Elkins Widener. Fem år tidigare hade han genomgått sin examen på Harvard. I Europa hade han bland annat ägnat sig åt sin passion – boksamlande. I ett brev, utlagt i en monter på Widener Library, berättar han att en släkting just kommit över en Gutenbergbibel – tryckkonstens ur-artefakt – och Harry har svårt att hålla tillbaka sin entusiam. I montern bredvid brevet ligger just denna bibel, vilken, till skillnad från Harry, nådde Amerika. Den är fullständig och i perfekt skick. Så väl har den överlevt mer än 550 år att den närmast ser ut som en facsimil av sig själv.

Harry omkom när Titanic sjönk. Han var ende sonen och hans mor Eleanor Elkins donerade 3,5 miljoner dollar till ett bibliotek, tänkt som ett minnesmonument över sonen. Mitt i byggnaden finns ett märkligt mellanting mellan ett kapell och ett edwardianskt herrum. Mörka dyrbara bokhyllor och läsmöbler, hyllor fyllda med Harrys rariteter och på mittvägen, med blicken fäst på bibliotekets besökare, ett oljeporträtt av honom själv. Runt om detta minnesrum reser sig en gigantisk biblioteksbyggnad med miljoner bokvolymer och oändliga e-resurser. Widener brukar ofta anses som platsen där de Harvardstudenter som fortsätter till högre akademiska nivåer arbetar, men också grundstudenterna är naturligtvis välkomna. Men det är stolt och anspråksfull byggnad. Jag hade en intressant diskussion om biblioteksskräck med en av bibliotekarierna på Widener, och vi kunde konstatera att på detta område har biblioteket vissa likheter med Carolina Rediviva. Det krävs – tyvärr – ett visst akademisk självförtroende för att kliva uppför de höga trapporna på Carolina och Widener. Såväl i Uppsala som i Cambridge (Mass) arbetar man på att göra biblioteken till välkomnande platser även för den nyanlända studenten.

Likheterna mellan biblioteken går dock längre än så. Byggnaderna är inte bara mäktiga repositorier för vetenskaplig information utan också starka symboler. I arkitekturen uttrycker de värden, främst den om lärdomens och forskningens betydelse. Den svala klassicismen påminner om vetenskapens kyliga och systematiska, men samtidigt passionerade karaktär. Det finns också likheter yttre likheter mellan de två biblioteken – inte minst den stora trappan och pelarraden. På Wideners hemsida kan man läsa vad som krävs när Harvardstudenterna vill använda trappan för evenemang: ljudnivån skall vara lagom och dans är inte tillåten.

Mellan 1997 och 2004 genomgick Widener en gigantisk ombyggnad som kostade uppemot 100 miljoner dollar. Behovet var stort. Eleanor Elkins donation bestämde dock förutsättningarna. Hon hade förbjudit alla förändringar av exteriören, vilket innebar att arkitekterna fick ta till allehanda sluga lösningar: våningssystem i gamla ljuschakt, underjordiska förbindelsegångar till andra biblioteket och entreer genom gamla fönster – inte en tegelsten fick tas bort.

I samtalen med bibliotekarierna framgick att ombyggnaden blev en välkommen chans att tänka igenom moderna biblioteksbehov. Det stod redan för tio år sedan klart att behovet av tysta läsesalar kvarstår, och Wideners stora läsesal är tillsnyggat. De gamla borden har återanvänts men sänktes för att tillmötesgå moderna krav på ergonomi. Dessutom installerades mängder av eluttag på varje bord – en nödvändighet på ett modernt bibliotek. Bekväma fåtöljgrupper införskaffades, och vid mitt besök tyckte jag mig känna igen en världsberömd litteraturforskare djupt nedsjunken i en av öronlappsfåtöljerna och lika djupt försjunken i en tidskiftsvolym.

Min bild av moderna bibliotek förstärktes på Harvard. De är såväl digitala som fysiska, och de måste erbjuda alla slags arbetsytor, både tysta och mindre tysta. Det behövs stora läsesalar och det behövs insprängda och undanskymda arbetsplatser i de öppna samlingarna. Det var en fröjd att se det nyinredda undervisningsrummet med tak-dokumentkamera, touch-screens på flera väggar, el-uttag infällda i golvet och samliga stolar och bord på hjul. Biblioteket använder dels lokalen för egen undervisning, men universitetets lärare får boka in sina grupper för undervisningspass, så länge seminariet ägnades undervisning som på ena eller andra sättet hänger ihop med biblioteket och dess samlingar. Efterfrågan är stor.

Universitetsbiblioteket i Uppsala tillkom genom ett kungligt brev från Gustav II Adolf. Det var också han som gjorde de grundläggande donationerna. Hans efterträdare Karl XIV Johan pekade ut platsen där Carolina skulle byggas 1811. De konungsliga drivkrafterna var väl inte riktigt desamma som för den sörjande Eleanor Elkins, men resultatet blev detsamma: en kraftfull centralbyggnad i ett viktigt universitets bibliotekssystem.