Det skedde så plötsligt. Joggingturen kring Dartmouth College, Hanover, avbröts av mötet med en mamma med son och hund. Den snälla retrievern högg oväntat till. Rop, ursäkter och blod. Avtvättning i villakök. Efter att ha hämtat hundens rabiesvaccineringsintyg hos veterinären, tog familjen mig till ett amerikanskt sjukhus, stelkrampsspruta och antibiotika. Ispåse mot svullnaden. Hemma på hotellet ett telefonsamtal från Officer Shannon Kuehlwein hos Hanover-polisen, som vill ha min uppgifter. Ägaren fick böter, hunden tio dagar i karantän. Och jag en ny erfarenhet.

Historien hade inte hört hemma i den här bloggen om det inte varit för att den kan kopplas till Dartmouths suveräna biblioteksundervisning. Här är bibliotekarierna djupt involverade i studenternas utbildning och bidrar till att lära ut det som kallas ”student research”, det vill säga grunderna i materialinsamling, kontextualisering och tolkning. Vi fick en demonstration av metoderna av bibliotekarien Jay Satterfield vid specialsamlingarna. En av mönsterlektionerna såg ut på följande sätt.

På ett bord hade Jay lagt ut åtta dokument och böcker ur samlingarna. Det var ett 1700-talsrecept utfärdat i Hanover, ett brev från en grupp studenter till universitetets rektor, offentliga förbudsplakat , ett brev från en Dartmouthstudent till en vän, 1700-talstryck om medicin. Allt i original förstås, och studenterna (i grupper om 16) brukar arbeta med materialet i ett intensivt pass på 1 timme och 5 minuter. Jay berättade att han försökt förlänga övningen till två timmar, men då förlorade den i pedagogisk kraft. Poängen går att få fram betydligt snabbare.

Dartmouth

Två och två jobbar förstaårsstudenterna med varsitt dokument. Frågan är: Vad är detta? Och vad säger det er? Studenterna brukar kunna identifiera texttyperna men begriper inte så mycket av relevansen. Men medan de presenterar var sitt dokument för de övriga börjar en historia att rullas upp. Övningen handlar om smittkoppsinokulation på 1700-talet. Det handlar alltså inte om vaccinering utan om ”the real thing” – smittkoppsvar som gnuggades i uppskrapad hud för att sjukdomen skulle smitta. Unga friska människor brukade oftast överleva, och blev då immuna för livet.

Materialet som plockats fram ur specialsamlingarna lärde studenterna åtskilligt om smittkoppsverkligheten på 1700-talet. Myndigheterna utfärdade förbud mot okontrollerad inokulation på grund av risken för smittkoppsepidemier. Vid Dartmouth-universitetet fanns det ändå studenter som gärna vill försäkra sig om immunitet, och med en skrivelse till rektor kunde man få tillstånd att inokulera sig, förutsatt att man sökte sig ut i vildmarken och undvek kontakt med andra människor under en fjortondagsperiod. Apotekaren försåg studenterna med det material som behövdes. Alla de åtta studenter som i skrivit under anhållan om att få inokulera sig överlevde, men det framgår av andra av dokumenten att en passopp – en liten indianpojke – som följt med ut i isoleringen smittades. Denna gång gick det bra. Ingen epidemi uppstod, trots att isoleringen inte fungerade fullt ut..

Genom övningen lär sig studenter från alla discipliner (detta är ju ett liberal arts college) åtskilligt om medicinska utmaningar och praktiker under 1700-talet. Men de lär sig framförallt mycket om hur material måste tolkas och sättas in i sammanhang. I Sverige skulle materialet räcka till en B-uppsats i många ämnen. Jag är nästan mer tilltalad av det drygt timslånga bibloteksseminarium som Jay brukar hålla, där materialet självt talar, studenterna arbetar i grupp, och poängen står klar när seminarietiden är över. På det här sättet får nog fler en bredare insikt i allt från epidemihistoria och social ingenjörskonst till forskningsteknik.

Tänk vad man kan lära sig av en god historia och en packe dokument – och av skickliga bibliotekspedagoger.

Vad har smittkoppor och hundbett med varandra att göra? Vad jag upplevde i Hanover, New Hampshire, blev en modern uppföljare – en trygg nutida version av 1700-talsarbetet i Hanover kring sjukdomskontroll. I ett välordnat samhälle skall sjukdomsrisker minimeras.

Sjukhusbesöket var smidigt och välordnat. Det enda som överraskade mig var läkaren avskedsord: ”And now let’s hope God is on your side.” Jag tog det som ett bryskt skämt medelålders män emellan. Men sedan tänkte jag på det gamla talesätt som bland annat använts av Voltaire: ”Gud är på dens sida som har de största arméerna.” Kanske kan man vrida på det en gång till: ”Gud är på dens sida som har tillgång till bäst organiserad sjukvård.”