Författare: Lars Burman (Sida 8 av 14)

Rudbeck kom aldrig till Padova

13 april 2017 / Lars Burman

Olof Rudbeck kom aldrig till Padova. Ändå finns han avbildad i ”De fyrtios sal” som en av Padovas viktiga internationella alumner. Men om han nu nått Italien hade Rudbeck säkert gärna ägnat någon termin åt studier vid ett betydligt äldre och kraftfullare universitet än hans eget. Nu blev det så att Rudbeck på sin bildningsresa 1653 tydligen inte kom längre än till Leiden i Nederländerna. Kanske Sverige och Uppsala hade tur. Tänk om det italienska vetenskapen, solen och pastan hade fått en chans att utöva sina krafter på universalgeniet från Fyris? Då hade han kanske inte återvänt till fäderneslandet och ingen fantastisk Atlantica blivit skriven.

Hur som helst måste Rudbeck hört mycket om Padova, för uppenbarligen kommer inspirationen till Uppsalas anatomiska teater från Italiens näst äldsta universitet, grundat 1222. Jag såg Padovas dissektionsteater igår, och det skall sägas att den är ännu vackrare än den i Uppsala. Men Rudbecks teater förefaller smartare byggd med sitt nedfallande ljus från takfönstren. Här i Padova ligger teatern i halvdunkel, och jag föreställer mig att den anatom som skall föra kniven behöver någorlunda arbetsljus. En makaber men rätt sympatisk syn i medicinska fakutetens rum i Palazzo del Bo var förresten raden av kranier från professorer som donerat sina kroppar till vetenskaplig forskning. Inte ens efter sin bortgång har de velat lämna fakultetsmötena.

Inte helt oväntat är Palazzo del Bo – universitetets huvudbyggnad – en imponerande konstruktion. Det mest anslående var de 3000 vapensköldar som hängde överallt där det fanns plats. För den som sysslat med studentorganisationers historia var de särskilt intressanta. Varje sköld bär ett namn och en härkomst och är en del av den europeiska studenthistorien. Från medeltiden till Napoleonkrigen vid sekelskiftet 1800 organiserade sig Padovas studenter i ”nationer” och dessa valde varsin ”consigliere”. Tjugotvå skulle dessa vara och de valde i sin tur rektor och beslutade om universitetsadministrationen. Det är över dessa ”consiglieri” som det sattes upp vapensköldar. Bland studenter från alla hörn av Europa finns även danskar och svenskar, vilka normalt tycks ha hört till den tyska nationen. (Det finns mycket mer att säga om det intrikata och komplicerade Padova-systemet – men det här är trots allt en blogg.)

Rudbeck kom aldrig till Padova. Måhända hade han armbågat sig fram till en plats som consigliere om så skett. Det hade han säkert varit kapabel till. Men vad han visste var hur viktigt det är att skapa en god organisation vid ett universitetet, vilken både skapar självdisciplin och medinflytande. Kanske hade hans kunskaper om italienska ”nazioni” och deras tyska motsvarigheter betydelse vid det för Uppsala-historien viktiga konsistoriesammanträdet 1663 då professorerna bestämde att nationerna i Uppsala inte längre skulle vara förbjudna. I stället erkändes de och fick var och en en inspektor som rådgivare och länk till universitetet. Mycket talar för att det var just Olof Rudbeck som kläckte den idé som fortfarande bestämmer hur studentvärlden i Uppsala fungerar.

Så kan tankarna gå medan man förundras över hur internationell den akademiska världen var redan på medeltiden.

Knut Gyllenstierna (svensk)

Carolina 2019

28 mars 2017 / Lars Burman

Evigt ung, evigt ny. Om än med rätt många år på nacken och med ständiga om- och tillbyggnader. Carolina står där hon står.

Ombyggnaden av entréplanet börjar sommaren 2017 och blir klar till höstterminens början 2019. Hela tiden kommer Carolina att vara öppet och allt material kommer att gå att ta fram. Öppettiderna kommer emellertid att påverkas en del. Men vad står man inte ut med för att få glittrande nya möjligheter att förverkliga visionen om ett riktigt modernt universitetsbibliotek? Och samtidigt ta med sig 400 års storslagenhet in i den digitala epoken?

Toppbilden idag är arkitekten Johan Celsings skiss till förhallens omgestaltning. Shoppen skall bort och rummets mäktighet tas fram. Färg på väggarna kommer inte att skada. Troligen kommer färgsättningen att påminna mer om hur det såg ut när inflyttningen skedde 1841 än hur det såg ut när följande foto togs 1918. Notera garderoben.

Å ena sidan klassicistisk stillhet och storslagenhet. Å andra sidan modernitet. I det som fram till förra veckan varit katalogrum kommer ett café/restaurang att byggas. Det blri plats för 160 personer i två våningar. (En väggsoffa på galleriet blir 18 meter lång. Bara där ryms många.) Jag är glad att Johan Celsing tar fram den lite brutala betongstilen från 1960-talet då denna del av Carolina uppfördes. Vissa väggar kläs med gult akustiktegel. För mig signalerar arkitekturen framtidstro och 60-talets förväntansfulla uppbrott från traditioner. Det är inte för inte som uppförandet av C-salen och katalogrummet sammanfaller i tid med första omgången av science-fiction-serien Star Trek. Världen bara växte. Universiteten bågnade av kunskapssökande och kunskapen i sig ökade exponentiellt. (Detta märktes verkligen i våra magasin.)

Gammalt och ungt. Klassicism och modernism. Recentiorer och emeriterade professorer. Tyst läsning och livliga kafémiljöer. Ett universitetsbibliotek lever av sina kontraster.

P.S. En bild från byggenskapet kring 1968 ansluter direkt till skissen ovan. Notera de gamla fönsteröppningarna längst till höger (både ovan och nedan). Före tillbyggnaden på 60-talet var de verkligen fönster, senare blev de dörröppningar in till katalogrummet.

Katalogrum anno 1969 och 2017

26 mars 2017 / Lars Burman

I fredags flyttades Carolina Redivivas katalogrum. Det är en större händelse än vad det kan verka, för katalogerna och informationsdisken är inget att leka med. Miljontals poster skall hållas reda på i otaliga olika kataloger på kort och i inbundna volymer. Långt ifrån allt i samlingarna finns digitalt sökbart.

Den omedelbara orsaken till flytten är ombyggnaden av Carolinas entréplan vilken nu rycker allt närmare. Under de två år ombyggnaden pågår kommer information, reception och kataloger att hanteras i C-salen. Arbetssätten förändras, och bibliotekets personal träder på ett nytt sätt ut bland bibliotekets användare. Fysiskt manifesteras detta med de nätta små infodiskar på hjul som nu står i C-salens centrum. Här ses de upprullade i den nakna C-salen men utan datorerna monterade. Men innan de hann upp i entréplanet skulle de som synes packas upp i Carolinas nedre regioner.Det katalogrum som nu demonterats har funnits på plats i nästan femtio år. Biblioteket hade därför inför flytten mobiliserat ”kaosvärdar” som stått på post de senaste dagarna. Allt tyder dock på att förberedelserna har varit så goda att något större kaos inte brutit ut. Men värdarna har fått många tillfällen att hjälpa låntagare och platsletande till rätta. Med eller utan renoveringsarbeten är Carolina en svårnavigerad byggnad.

Nu när en epok avlöser en annan kan det vara på sin plats med en ögonblickbild från det katalogrum som togs i bruk kring 1968-69 och en annan från sista dagens verksamhet i samma katalogrum i mars 2017. Inom kort skall jag skriva om vad som nu skall hända i lokalen.

(Bilden från 1969-1970 är hämtad ur Alvin-plattformen: alvin-portal.org)

Året som gick

19 mars 2017 / Lars Burman

Till årets mödor och glädjeämnen hör författande av en verksamhetsberättelse. Möda därför att det kostar arbete. Glädje eftersom berättelsen verkligen visar hur mycket bra verksamhet som blir utförd. Ibland tänker jag så här: ett tecken på att en stödjande infrastruktur – som ett universitetsbibliotek – gör sitt jobb är att det inte märks. Det skall vara självklart att informationsresurserna hamnar på användarnas skärmar, att boken kommer upp från magasinen och att man snabbt och självklart får svar från Fråga biblioteket. Just på grund av denna ”service-funktions-osynlighet” är det välgörande att få berätta hur mycket som sker i en stor verksamhet som vår.

2016 års verksamhetsberättelse för Uppsala universitetsbibliotek har nu överlämnats till Rektor. Länken hittar läsaren nedan.

På första sidan konstaterar jag: ”Året 2016 har varit ett av de mest händelserika sedan universitetsbiblioteket 1977 övergick från att vara ett s.k. ’statligt bibliotek’ med separat finansiering och istället blev en helt integrerad del i Uppsala universitet. Biblioteket har genomfört en omfattande omorganisation, fått ny arbetsordning, påbörjat arbetet med nya mål och strategier, erhållit beslut om en större ombyggnad av Carolina Rediviva samt genomgår en omfattande generationsväxling.”

Det ovanstående är lite av en sammanfattning av det nya som är på gång. Därtill kommer redovisningen av allt det löpande som sker.: 1,6 miljoner besökare (Carolinabesöken ökade med 100.000 under 2016). 6 miljoner universitetsinterna full-textnedladdningar ur vår databaser, 405 fysiska böcker producerade i huset, drygt 16.000 studenter som tagit del i vår undervisning. Och så vidare.

Ibland kan man unna sig en liten piruett i en verksamhetsberättelse. Carolina-byggnaden står centralt placerad året runt – dels i stadens öst-västliga huvudaxel, dels på linjen mellan universitetshuset och nya Segerstedthuset. Men en dag per år är Carolina alldeles särskilt i centrum. Jag tillät mig skriva följande om sista-april-firandet förra året:

”På grund av universitetshusets ombyggnad förlades 2016 års konsert med Orphei Drängar till Carolinas trappa. Utomhuskonserten inleddes några minuter efter klockan tre och förmodligen har aldrig tidigare så många personer samlats framför en svensk biblioteksbyggnad: uppskattningsvis 35 000 personer deltog i vårfirandet utanför Carolina.”

Snart är det dags igen. Jag skriver detta på årets hittills vackraste dag. Glad vår.

Verksamhetsberättelsen hittas på http://ub.uu.se/digitalAssets/299/c_299234-l_3-k_verksamhetsberattelse-2016-universitetsbiblioteket-ufv-2017_13.pdf

Katalog på hjul

9 mars 2017 / Lars Burman

Idag flyttades de sista delarna av Katalog -62 in i slutna delar av Carolina Rediviva. Orsaken är den stundande ombyggnaden. Lite grann är det som en hjärttransplantation. Katalogen var under stora delar av 1900-talet själva centrum i bibliotekets hela informationsförsörjning. För forskare som jag själv, som varit med ett tag i jakten på material i bibliotekets äldre samlingar, är Katalog -62 nästan en del av det egna blodomloppet. Jag har ägnat många, många timmar åt att slå i de över tre tusen svarta volymerna. Lättarbetade är de inte. Mycket är handskrivet och signa kan vara ogenomskådliga och oläsliga. Ofta har gamla slitna blad arkiverats och fotokopior satts in istället. Och ska man in i anonym- och acta-avdelningarna gäller det att leta efter första substantivet i titeln – inget annat. Men rikedomen är ofantlig. På en miljon blad förtecknas det mesta av vad Uppsala universitetsbibliotek lyckades samla ihop fram till 1962. En överbibliotekariedröm är att katalogisera hela K-62 i Libris-katalogen, men uppgiften är överväldigande. Dock finns här mängder av internationell litteratur från flera århundraden som inte finns någon annanstans i landet. Huvudleden till denna rikedom går fortfarande genom Katalog -62.

Nu finns faktiskt Katalog -62 på nätet, men bara rakt av inskannad. Trots att sökarbetet fortfarande innebär bläddring (om än digital sådan) så innebar den digitala versionen ett rejält steg framåt. Det kan jag själv vittna om. För forskaren blev det inte längre nödvändigt att fysiskt förflytta sig till Carolina för att beställa en bok. Beställningar kan numera göras hemmavid, även om läsningen ofta behöver ske på Carolina. Gör gärna ett besök på http://www.ub.uu.se/soktips-och-sokteknik/bibliotekskataloger-a-till-o/katalog-1962/ En trolig följd av ombyggnadsarbetet på Carolina Rediviva är att nya arbetssätt kommer att utvecklas. Min egen tro och förhoppning är att forskaren framöver alltid kommer att vilja börja sökningarna i de digitala katalogerna.

Till de riktigt stora utmaningarna vid ett universitetsbibliotek som det i Uppsala hör inte bara digitaliseringen av det äldre material. Ännu viktigare är skapa snabb digital tillgång till kataloger. Utan hittbarhet finns ju inte boken. Vi är bara i början av utvecklingen.

De fyra pelarna

5 mars 2017 / Lars Burman

Nya mål och strategier är på väg för Uppsala universitetsbibliotek. Ett underlag har behandlats vid biblioteksnämndens möte i februari , och nämnden väntar sig ett färdigt förslag för beslut till sitt sammanträde i april. Jag lär återkomma till detta viktiga dokument. Det skall bland annat avkasta verksamhets- och handlingsplaner och lär bli vårt främsta instrument för prioriteringar och verksamhetsdiskussioner.

Här nöjer jag mig med att lyfta fram de fyra huvuduppgifterna – de fyra verksamhetspelarna – som UUB vilar på. Dessa bildar också fyra egna avdelningar i mål- och strategidokumentet. Det handlar om samlingar, interaktion, publicering och platsskapande.

Internationellt har till exempel den amerikanska biblioteksmannen John P. Wilkin lyft fram de fyra fälten, men de förtjänar att formuleras även på svenska. Det är nämligen inte alltid helt lätt att hitta begrepp för verksamhetsområden som både kan upplevas som nya och under snabb förändring.

Hur som helst ser jag de fyra uppgifterna på följande sätt:

1) Ett universitetsbibliotek skall utveckla, underhålla och bevara informationsresurser, såväl digitala som fysiska. Samlingarna skall tillgängliggöras för såväl dagens som den framtida forskningens och utbildningens behov.

2) Ett universitetsbibliotek skall nära interagera med forskning och utbildning med syfte att öka deras kvalitet.

3) Ett universitetsbibliotek skall genom aktiv publiceringsverksamhet och vetenskaplig kommunikation tillgängliggöra sitt universitets forskning och bibliotekets samlingar.

4) Ett universitetsbibliotek skall skapa kreativa platser för studier, forskning och utvecklande av digitala färdigheter, samt säkra väl anpassade utrymmen för samlingarna.

Inom Uppsala universitetsbibliotek bedrivs intensiv verksamhet på alla fyra områdena. Samlingspolicies och skenande kostnadsutveckling för media… Biblioteksundervisning, digitalisering och digitala labb… DiVA-, Alvin-, Kriterium- och Acta-utveckling… Magasinsfrågor och ombyggnaden av Carolina Redivivas entréplan… Det finns anledning att återkomma.

De fyra stadiga pelare som vaktar Carolinas pampiga entré måste ha rests sisådär på 1830-talet. Men bilden ovan tog jag för tio minuter sedan.

Dag Hammarskjöld och Juridiska biblioteket återinvigt

17 februari 2016 / Lars Burman

Den 12 februari 2016 återinvigdes Dag Hammarskjöld och Juridiska biblioteket i praktfulla lokaler på Slottsgränd 3. Tack för ett par trivsamma eftermiddagstimmar; invigningen blev både värdigt och rolig. Universitetsbibliotekets egen kör bidrog verksamt till detta. Själv fick jag tillfälle att hålla ett invigningsanförande, vilket lät ungefär så här.

Kolleger och medarbetare inom universitetet och dess bibliotek, vänner från Stiftelsen Dag Hammarskjöldbiblioteket och från Uppsala kommun, Mina damer och herrar,

När jag vaknade imorse och tittade ut så hade det snöat. Uppsala såg ut som ett alldeles vitt, fräscht och nyinbundet pergamentband. Oläst och osolkat och otolkat – alldeles nytt.

Annars brukar jag ganska sällan se Uppsala metaforiskt som en bok. Jag ser snarare Uppsala, bildligt, som ett bibliotek. Här i Uppsala finns praktfulla arkitektdrömmar och dammiga krypin – ungefär som i ett stort bibliotek. Här i Uppsala råder ordning samtidigt som det finns en ständig upplevelse av att röra sig i en svårtolkad labyrint – ungefär som i ett stort bibliotek. Här i Uppsala finns lugn samtidigt som det råder en febril och hetsig aktivitet – precis som i ett stort bibliotek. Överallt här i stan möter man människor – alla med sin historia – och ungefär som böcker bär alla dessa medmänniskor med sig ett rikt och synnerligen varierat innehåll. Här i Uppsala är det så att man inte kan döma av utsidan av människan vad som finns därinnanför. Ett slarvigt yttre kan dölja ett knivskarpt intellekt och en sliten kappa en blivande nobelpristagare. Eller ett elegant yttre ett skäligen vardagligt inre.Det är ungefär som i ett stort bibliotek – döm inte boken efter dess yttre.

Nu är den poetiska inledningen slut. Nu över till dagens ämne.
Vi skall inviga de nya lokalerna för Dag Hammarskjöld och Juridiska biblioteket, ett bibliotek som i sin tur är en del i hela det stora Uppsala universitetsbibliotek – utspritt på 11 fysiska platser men gemensamt arbetande i samma organisation och – förstås – verksamt i samma digitala moln.

Jag vill ta chansen att berätta vad ett forskningsbibliotek är idag. Jag ser att vi har fyra huvuduppgifter :

samlingsbyggande
samspel med forskning och högre utbildning
publicering
platsskapande

Kanske kan man tala om de fyra SSPP-uppgifterna. För det första bygga, vårda och utveckla samlingar – både digitala och fysiska. På detta område är Uppsala universitetsbibliotek bra, men så har vi också uppemot 400 års erfarenhet. Även vad gäller samspelet – interaktionen – med forskning och högre utbildning – och – vill jag lägga till – allmänheten – är vi bra. Ändå skulle jag gärna vilja komma dithän att vi är ännu mer närvarande i seminarielokaler och forskningslabb – här finns det vinster att skörda. Och när det gäller ett riktigt stort forskningsbibliotek – som det vi har här i stan – så räcker inte heller interaktionen med den vetenskapliga världen. Vi vill också vara i ett ständigt och fruktbärande samspel med allmänheten och spela en roll i samhället. Imorgon invigs Uppsalas vinterfestival Tusen vintrar på Carolina Redivivas trappa. Det känns riktigt.

Så kommer vi till den lite överraskande arbetsuppgiften publicering. I den nya värld som växer fram har detta trätt fram som något av en ny uppgift, även om vi länge varit involverade i ACTA-hantering och liknande. Vad jag tänker på är inte minst Open Access och digitalisering. Från den DiVA-plattform som administreras uppe på Carolina laddades det förra året ner 46 miljoner fulltexter – snacka om publicering.

Och så kommer vi till den fjärde huvuduppgiften: platsskapande. Vår uppgift är att utveckla platser för både samlingar och människor, platser som är inspirerande och effektiva. Platser där såväl själ som kropp får sitt. Det är bara att se sig kring i dessa lokaler så kan man konstatera att Uppsala universitet och Uppsala universitetsbibliotek är bra även på detta. Att komma till Dag Hammarskjöld- och Juridiska bibliotekets nya byggnad här på Slottsgränd är roligt. Inte ser man några spår av att mina medarbetare här har genomfört en av av svenska bibliotekshistorias snabbaste flyttar. Allt känns på sin plats och i värdig ordning – precis som det skall vara i Uppsala och vid universitetsbiblioteket. Lugn kvalitet – en självklarhet. Se er kring – Dag Hammarskjöld- och Juridiska biblioteket är ett riktigt gott exempel på detta. Och så är det ett gott exempel på något annat som Uppsala är och skall vara bra på – att förena historia och framtid.

Det finns massor av människor att tacka för att detta bibliotek nu återuppstått på ny plats. Byggfolk, institutioner, förvaltning och i synnerhet medarbetarna inom biblioteket som slitit hårt i projektet. Jag skall inte räkna upp några namn, men jag vill nämna flyttgeneralen och projektledaren Katarina Hjortsäter – tack till dig och tack till alla.

Nu är det dags att klippa självaste bandet. KLIPP-KLIPP Och när nu detta är gjort är Dag Hammarskjöld och Juridiska biblioteket återinvigt.

Slädfärd och kyla

9 januari 2016 / Lars Burman

För biblioteket och för mig var det gångna året bra. Utveckling och omorganisation pågår för fullt. Biblioteket är redo att möta de utmaningar som lär komma. Nu i mitten av januari anordnas ett upptaktsmöte för skapandet av något som kan komma att bli ett centrum för digital humaniora. Initiativet tas av professor Johan Svedjedal, avdelningen för litteratursociologi, och mig. För att modern forskning på området skall kunna utvecklas krävs ett nära samarbete mellan forskningsinstitutionerna och den infrastruktur som det moderna biblioteket utgör.

Jag ser också tillbaka på publiceringen av min framtidsinriktade artikel om biblioteksutvecklingen vid högskolor och universitet, och gläds åt att den laddats ner nästan tusen gånger på DiVA-plattformen. Jag vet att den nått Danmark. Kanske borde jag ha skrivit den på engelska.

Under året som gick har jag också på fria stunder ägnat mig åt ett gammalt forskningsintresse, sonettsamlingen Venerid (1680). Den skrevs av en okänd författare som kallade sig Skogekär Bergbo. Det vara Svenska Akademien som 2015 önskade ge ut den i sin klassikerserie, och jag fick i uppdrag att redigera volymen och modernisera stavningen – inget lätt uppdrag. Horace Engdahl skrev ett helt lysande förord, som verkligen visar vilket egenartat och litterärt storslaget verk denna samling av 101 kärlekssonetter är. Volymen kom ut lagom till bokmässan.

Originalutgåvan är oerhört ovanlig. Tills jag fick höra antikvariatbokhandlarskvaller på bokmässan trodde jag att det bara fanns fyra exemplar bevarade – tre på Carolina Rediviva och ett ensamt exemplar på KB. Nu fick jag höra att det skall finnas ett exemplar även i privat ägo. Mer än så vet jag inte.

Det här skrivs under en semestervistelse i Rom. Det är inte för inte jag tänker på Skogekär Bergbo här i den eviga staden, för hela diktsamlingen är oerhört italiensk och helt skriven i den tradition som Petrarca skapade. Men samtidigt är den så svensk. Författaren har försökt skapa italiensk kärleksdikt i svensk klädedräkt – ingen liten uppgift.

Min egen tro är att författaren bakom pseudonymen är den melankoliske aristokraten Gustaf Rosenhane. Om denne vet vi att han faktiskt var i både Frankrike och Italien under ungdomens stora bildningsresa. Jag tänker mig att han under vuxenårens kalla svenska vintrar – när solen knappt steg över grantopparna – längtade tillbaka till osteriorna i Rom.

Samtidigt förstod han att locka fram skönhet ur den svenska kylan. I sonett 63 berättar han om hur den blåaktiga isen lägger sig över sjöarna och därmed skapar ilsnabba slädvägar. Alla floder har fått ett tak av is (Skogekär kan trots sin klassiska stil vara nog så barock i bildspråket). Men viktigast är att isen ger diktjaget möjlighet att snabbast möjligt färdas till Venerid. Ingen möda och inga besvär är för stora när så skall ske, och när släden skär som en segelbåt genom snön, och snöpudret sprutar över dem som färdas däri, är allting bara en glädje.

Se vad för jämnan väg har stilla frostet bäddat
på kylte vattns rygg, där varken knagglat sten
ej heller tröger sand, gör slädans meder men
som resa över is, skull’ eljest hava räddat.

När han så glansk och blå har alla strander bräddat
till ingen liten båt finns öppen sjö och ren
av strömmar utan tak, finnes nu mer icke en
och icke mera en som ej med is är gräddat.

Slätfota släden går rätt som för segel fram
snön stöter som en fors på främsta karmens stam
sittandes stilla gör jag ved en håj långt stycke

ändock jag fåfäng syns så gör jag likväl mycke
när jag mig skyndar dit som Venerid min är
då är all möda lätt och ljuvligt allt besvär.

Så här träffsäkert slutar Horace Engdahl sitt förord till utgåvan: ”Tack vare sin dubbla trohet mot Venerid och mot sonett konstens höga ideal har den okände mästare som kallade sig Skogekär Bergbo efterlämnat en äkta, svensktillverkad italiensk klenod att vårdas i århundrade efter århundrade av starka själar.”

Romersk vandring med en bok

10 november 2015 / Lars Burman

“Jag är en stackars liten bok, ny i stan och har ingenstans att bo.” Ungefär så talar Ovidius diktsamling Tristia 3, skriven år 9 och 10 e.Kr. Varför är det så synd om boken och varför letar den någonstans att bo? Diktsamlingens berömda författare – född 43 f.Kr och död 17 eller 18 e.Kr. – hade drivits i exil av Augustus, dömd för ett ”fel” han begått. Vi lär aldrig få veta vad Ovidius hade gjort. Kanske rörde det sig, som vissa tror, om kärleksäventyr som inte borde ha skett. Men snarare handlar det om politiska ting, möjligen sådant han fått höra men inte rapporterat vidare. Hur som helst hade Ovidius gjort sig känd som en vågad erotisk författare så det gick ju alltid att dölja hans ”fel” under antydningar om att det handlade om moraliska snedsteg. Hans bok Konsten att älska togs bort från Roms tre publika bibliotek. I en tid när Augustus försökte ingjuta moral i sin överklass var det inte så lyckat att ståta med ett författarskap fullt av tips om hur otrohetsaffärer bör hanteras. I exilen avsvär sig Ovidius den mer vågade kärleksdiktningen i hopp om att få återvända till Rom.

Anhalt I. Under ruinerna på Palatinen och med utsikt över Circus Maximus låg biblioteket i Apollotemplet.

Åter till Tristia – Sorgesångerna. De skrevs i den lilla staden Tomis (nu Constanta) vid Svarta havet. Ovidius begråter sitt öde. Kylan plågar honom och barbarerna angriper då och då Tomis, en avkrok långt från Roms civilisation och skönhet. Något som särskilt tycks ha plågat diktaren var tanken att hans författarskap skulle glömmas bort i den eviga staden. Och om hans böcker skulle försvinna ur romarnas minne, boksamlingar och bibliotek så skulle förstås också allt hopp om ett eftermäle i en fjärran framtid gå förlorat. Ovidus dog i Tomis och fick aldrig veta att han skulle bli en av de stora klassikerna. I min bokhandel Feltrinelli här i Rom finns nästan en meter Ovidius på hyllan, huvudsakligen Metamorfoserna förstås, men också Tristia.

Men för tvåtusen år sedan beklagade sig diktsamlingen. Inget högre önskar boken än att tas in i ett av de tre publika bibliotek som då fanns i Rom. Tillåter man sig en fri översättning berättar boken på följande vis om sina försök att få ett hem i den stad varifrån dikternas upphovsman förvisats. Vi befinner oss på Palatinen, en av Rom sju kullar.

Härifrån leddes jag upp längs branta trappor mot templet:

skinande, alldeles vitt, ägnat en skönlockig gud.

Främmande marmorkolonner växlar här om med statyer

av Danaider i sten. Deras råskinn till far

drar bryskt sitt svärd ibland böcker, både moderna och gamla,

böcker som utlånas fritt, vem som än önskar ett lån.

Syskonen mina – förutom de som aldrig bort avlats –

gick ej att hitta men ack! hastigt slängdes jag ut.

Överbibliotekarien var det, vars stränga befäl strax

tvang mig att lämna hans hus, känt som heligt och högt.

Vägen gick nu till templet alldeles intill teatern,

men också här, och i hast, stängdes dörren för mig.

Ej heller Frihetens sal, det äldsta biblioteket

här i kejsarens Rom, ville ge mig beskydd. (III:59-72)

En vacker lördagsförmiddag i november följer jag i bokens spår. Två årtusenden har gått. Inte mycket finns kvar av de antika biblioteken.

Anhalt II. Vid Marcellusteatern ligger Octavias Portik. Här inne fanns en gång ett av det antika Roms stora bibliotek. Nu är portiken dold av byggnadsställningar.

Allra först går jag tillsammans med boken till biblioteket i Apollontemplet på Palatinen. Det grundades av Augustus och hade som brukligt en avdelning för grekisk litteratur och en avdelning för latinsk. Medaljonger med porträtt av berömda författare hängde på väggarna, och biblioteket var så stort att senaten kunde mötas i byggnaden. Av Ovidius dikt framgår att det var prytt med kolonner och statyer. Inget annat än ruiner syns idag. Turisterna går runt på Palatinen och ser ut över Circus Maximus – en gång hade kanske bibliotekets bokrullar samma utsikt.

Nästa anhalt är nära Marcellusteatern, alldeles intill det gamla judiska gettot i Rom. Här i Octaviaportiken fanns också ett bibliotek. Portiken finns kvar, men bakom denna finns idag en kyrka, och antagligen har väl många omgestaltningar skett av kvarteret sen Ovidius dagar. Böckerna brann redan år 80, men biblioteket lär ha återupprättats igen.

Anhalt III. Pollios bibliotek – det första publika – låg nära Viktor Emanuel-monumentet, förmodligen under den väg som Mussolini drog genom innerstaden.

Asinius Pollios bibliotek var Roms första publika bibliotek, och det är här som Trista gör sitt tredje försök att hamna på bibliotekshyllan. Pollio byggde upp sitt bibliotek i Atrium Libertatis, tydligen med hjälp av krigsbyten. Här fanns inte bara grekiska och latinska böcker utan också konst. Men inget återstår. Navigerar jag rätt i Rom så tycks biblioteket ha varit beläget där Mussolini lät dra fram genomfarten Via dei Foro Imperiali. Några steg från Viktor Emanuel-monumentet (den så kallade ”skrivmaskinen” från 1925) låg biblioteket – nära Trajanuskolonnen. Nu är detta ett av de mest turistiska stråken i Rom, belägrat av glasstånd, gatumusikanter och försäljare. Få av turisterna anar väl att under deras fötter fanns ett av antikens mest framstående bibliotek, möjligen skapat efter uppslag av Julius Caesar, och säkerligen som ett led i konsolideringen av det romerska imperiet. Men vad Plinius sa om Pollio är ändå värt att påminna sig: ingenia hominium rem publicam fecit – ungefär ”han var den förste att göra människors begåvning till allmän egendom”. Ett nog så gott eftermäle för en biblioteksbyggare.

Biblioteket Pollio skapade är emellertid borta – precis som Roms andra antika bibliotek. Lärorikt och lite paradoxalt är det ändå att diktsamlingen från rumänska Tomis, skriven av en landsförvisad poet, har överlevt så mycket bättre än biblioteken.

Anmärkning: Inspiration till denna betraktelse kommer från läsningen av Edith Halls lysande uppsats ”Adventures in Ancient Greek and Roman Libraries” i The Meaning of the Library. A Cultural History (2015). Min fria, nästan vanvördiga översättning ur Tristia drar nytta av engelska översättningar, främst Peter Greens i hans Penguin-utgåva av Ovidius The Poems of Exile (1994).

Sju oroande perspektiv

18 augusti 2015 / Lars Burman

Det finns mycket att fundera över när det gäller universitetsbibliotekens framtid.
När jag var relativt ny som överbibliotekarie anordnade Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala ett seminarium, där jag och riksbibliotekarie Gunilla Herdenberg gav vår olika bilder av förändringar och utmaningar inom bibliotekssektorn. Efteråt blev det ett mycket spännande samtal där erfarna forskare från olika delar av Uppsala universitet fick chansen att reflektera över bibliotekens utveckling. Jag tror många fick åtskilliga nya tankar kring en sektor, som mer – och tidigare – än andra radikalt förändrats av digitaliseringen.

Kungl. Vetenskapssamhället utger en skriftserie, och jag blev i höstas ombedd att ta fram stolparna från mitt föredrag 2013 och utarbeta en aktualiserad artikel om tillståndet inom forskningsbiblioteken. Artikeln skrevs veckorna efter nyår, faktiskt på olika bibliotek i Rom, av alla ställen. I somras nådde boken pressarna och finns numera även tillgänglig på nätet. Den som till äventyrs är intresserad av vad överbibliotekarien i Uppsala tänker om biblioteksväsendets utmaningar rekommenderas därför att läsa ”Sju oroande perspektiv”. Den finns fritt tillgänglig på DiVA-plattformen genom http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-257584

Och vilka är då de sju oroande perspektiven?

1) Den svenska biblioteksvärlden – en gång så väl sammanhållen – hotas av splittring.
2) Avståndet riskerar att öka mellan forskning och bibliotekarieprofession.
3) Digitaliseringen ersätter inte det fysiska biblioteket. Istället är utmaningen att hantera två bibliotek – ofta med mindre resurser än man hade när man skötte ett.
4) Kunskap riskerar att låsas in genom licenser etc.
5) Mediakostnaderna skenar och nya finansieringsformer behövs av t.ex. Open Access.
6) Digital gruvdrift försvåras och behoven av stora och välfungerande repositorier/databaser ökar.
7) De fysiska bibliotekslokalernas betydelse för högre studier och forskning riskerar att underskattas.

Min förhoppning är förstås att uppsatsen skall uppfattas som något av en debattskrift, och jag har redan noterat att den laddats ner flitigt och citerats i bloggosfären.

Arkiv