Författare: Lars Burman (Sida 13 av 14)

Den första och viktigaste av Svenska Akademiens ordboks förklaringar av ordet ”bibliotek” lyder: ”(ordnadt) förråd af litteraturalster, särsk. böcker (tillhörigt viss person l. viss institution), boksamling; i sht om betydligare, för allmänheten tillgänglig, i särskild lokal förvarad boksamling, ofta med inbegripande af lokalen”. Kanhända finns här flera nycklar till biblioteksbegreppets innersta väsen. Det skall alltså framförallt vara ett förråd av språkliga verk, det skall helst vara välordnat, och vara ägt av någon. Definitionen öppnar också för att ett bibliotek kan vara en offentligt tillgänglig boksamling där själva rummet eller byggnaden är en del av begreppet.

På Museo di Civilitá Romana i Rom finns ett rekonstruerat bibliotek från den tidiga romerska kejsartiden. Vilka ”litteraturalster” som kan ha funnits på hyllorna lämnar museet åt sidan. Istället är det rummet som står i fokus, och det är lätt att föreställa sig hur en romersk patricier betraktade sitt bibliotek som ett andligt förråd, som samtidigt uttryckte hans plats i samhället och hans personliga intellektuella prägel. Redan ett romersk bibliotek var ett individualiserat uttryck för sin ägare.

På UUB:s hemsida berättas att Hogenskild Bielkes (1538-1605) bibliotek ingick i Gustav II Adolfs donation till Uppsala universitet och att nästan hela samlingen finns kvar. Böckerna är numera uppställda i boksalen som ett fascinerande vittnesbörd om hur adelsmannen på 1500-talet intellektuellt lät sig representeras av sitt bibliotek. http://www.ub.uu.se/sv/Samlingar/Aldre-tryck/Specialsamlingar/Hogenskild-Bielkes-bibliotek/ Men i detta fall är det själva böckerna som kan ses, inte den lokal där de en gång ingått som organiska delar.

Både den romerska patricierns och Hogenskild Bielkes bibliotek svarar åtminstone mot vissa av de grundläggande momenten i definitionen ovan: de är ordnade förråd av språkliga verk och tillhöriga någon. Det finns ett starkt privat drag – bådas bibliotek torde ha uttryckt vilka just de själva ville vara.

Men varken patriciern eller Bielke följde något allmänt erkänt uppställningssystem och ännu mindre var deras bibliotek tillgängliga för allmänheten. En och annan vän släpptes rimligen in, men så mycket mer var det nog inte. I en tidigare text har jag skrivit om hur Almqvist på 1810-talet som informator ordnade biblioteket åt herren på Fagervik i Finland. Brukspatron Hisinger skulle nog ha kunnat känna igen sig i både Bielke och patriciern, men levde i en tid när bokproduktionen hela tiden ökade. I Fagervikkatalogens förord reflekterar Almqvists om hur man ordnar böcker. Både då och nu är det en brännande fråga: hur skall man professionellt klara uppgiften att ordna och hitta i den tilltagande rikedomen? Och hur samsa praktiska behov med viljan att biblioteket skall uttrycka någon slags personlighet?

På trottoarerna i Rom säljer gatuförsäljarna Iphone-skal i tusentals olika

Hogenskild Bielkes bibliotek

modeller. För den mer sofistikerade erbjuder designbutikerna ett läckert urval fodral till din Ipad. Min redan från början elegant designade padda bor nu i en smakfull brun skinnmapp à la dokumentportfölj. Förmodligen försöker jag därigenom uttrycka min egen personlighet. Uttrycksbehovet bakom mitt digitala bibliotek i sin Campo Marzio-mapp, liggande på kafébordet, är snarlik Bielkes, brukpatron Hisingers, och patricierns. Textfilerna är ordnade på mitt sätt, min digitala samling är privat, och den beskriver vem jag är. Man skall vara glad åt att de allra flesta idag har ekonomiskt utrymme att genom google, internet, fria textsamlingar och köpta resurser kan bygga ett alldeles eget och ständigt tillgängligt digitalt bibliotek. Dessutom ett bibliotek vars innehåll redan efter någon halvtimmes nedladdningar utklassar patricierns och Bielkes.

Det pratas mycket om konflikten digitalt-analogt. Jag skulle vilja säga att andra poler är betydligt viktigare att fundera kring. Till exempel det privata/individuella å ena sidan och det kollektiva/offentligt å den andra. Lika viktiga är polerna professionell ordning och hemgjorda system. Jag hittar själv i min analoga bokhylla och i min digitala padda, men ingen annan gör det. En parallell är framstående vetenskapares arbetsmaterial: jag känner till osannolikt rika gamla kort- och pärmkataloger, ibland samlade under ett helt forskarliv. Men när forskaren gått bort är katalogen oanvändbar – ingen kan genomskåda systemen och hänvisningarna.

Vad försöker jag åstadkomma med denna text? Framförallt avdramatisera skillnaden mellan det fysiska och det digitala. Texter som texter. Den romerska patricierns bibliotek var avsett för bokrullar, Bielkes för böcker i kodexform och min padda för digitala filer. Än sen? Utmaningen är istället att vårda idén om det professionellt ordnade och konsekvent sökbara materialet, nåbart på friast möjliga sätt genom offentliga inrättningar.

En helt annan sak är min och mångas kärlek till boken som fysiskt objekt. Men den kärleken är inte konstigare än förälskelsen i biblioteket som fysisk gestaltning – aningen som en kolonnförsedd monumentalbyggnad eller en väldesignad och indviduellt förskönad läsplatta.

Vintersemester i Rom. Vädret är överraskande bra. Sol och klar himmel. Från Spanska trappan avtecknar sig den eviga staden knivskarp mot januarihimlen: basilikor, klocktorn och monumentalbyggnader. Och termometern når välsignade 10-14 grader i skuggan. I sol och lä är det sommarvarmt.

Det finns en deckare av Dorothy Sayers som heter Busman’s Honeymoon. Den tamare svenska titeln är Lord Peters smekmånad, och i boken löser den nygifte stordetektiven mordgåtor. Bakgrunden till den lite underliga engelska titeln är uttrycket ”busman’s holiday”. Vad gör en busschaufför när han har semester? Åker buss.

Själv sitter jag på Svenska institutets bibliotek i Rom och knåpar så smått på ett antal projekt. Busman’s holiday. Bibliotekariesemester.

Här och där i världen, utanför universiteten, finns beundransvärda små öar för forskning och studier. I Rom finns ett tjugotal nationella institut, avsedda särskilt för konstvetare, antikare, arkeologer och slikt folk. Doktorand- och masterkurser ges på plats bland antikens ruiner, och ibland finns på instituten också konstnärer och författare. Därmed är de ofta stimulerande kombinationer av kultur- och forskningsmiljöer. De ger den utländske vetenskaparen tillgång till Rom och Rom tillgång till vetenskapare och kultur från utlandet.

Normalt är hjärtat i ett humanistiskt forskningsinstitut dess bibliotek. Många av miljöerna är skapade med hjälp av välvilliga mecenater och i en tid av humanistisk ambition, och byggnader och bibliotek är ofta imponerande. Arkitekten bakom byggandet av Svenska institutet är Ivar Tengbom, och inredningen gjordes av bland andra Carl Malmsten.

Humanisterna kommer även i framtiden att behöva böcker. Digitaliseringen ger tillgång till fantastiska äldre resurser, men det kommer att dröja innan 1900-talets forskningslitteratur är fritt nåbar, bland annat på grund av

Biblioteket på Svenska institutet i Rom

rättighetsförhållanden. Just de forskare som lockas till Rom är ofta starkt beroende av bilder, och bildrättigheter är som bekant notoriskt svåra. Bibliotekssamlingarna vid inrättningar som Svenska Institutet kommer alltså att behövas länge. Genom tolv Rom-instituts gemensamma katalog URBS ( http://www.web.reteurbs.org/index.php?lang=it ) kan forskarna hitta det som inte finns vid det egna institutet. Likt läshungriga myror kryssar därför flitiga humanister fram och tillbaka genom Rom på väg till systerinstitutens bibliotek. Man kan ha det sämre.

Istituto Svedese di Roma har en stor vacker bibliotekssal, lämplig också för föreläsningar och konferenser. En våning upp finns ytterligare biblioteksutrymmen, och ännu en trappa upp ligger seminarielokalerna. Två källarmagasin med kompakthyllor kompletterar. Har man sedan en god uppkoppling till hemmauniversitetets databaser är man i den humanistiska forskarens förlovade land.

Det fysiskt och det digitala – systerligt förenade – är framtidens biblioteksmelodi. Stimulerande fysisk forskningsmiljö måste kombineras med tillgång till smidigt digital (men doftlös) informationsrikedom. Vi är på väg dit, men inte framme. En av de trådar jag i dessa dagar försöker knyta ihop gäller en Bellmanuppsats, och jag gladdes åt att hitta Gunnars Hillboms undersökning av Källorna till Fredmans sånger (1996) i institutets Magazzino nuovo. Jag behöver nödvändigt få klart för mig vilka olika textvarianter som finns i manuskripten. Hos den utmärkte Hillbom borde svaret finnas. Jag slår upp volymen, och mycket riktigt. Alla textvarianter finns redovisade. Men i form av en diger digital bilaga på föråldrade gamla disketter.

Ridå. Bilagan är lika användbar för mig som om den vore skriven på grekiska. Informationen finns där, men jag kommer inte åt den. Inte hittar jag den heller på nätet – ingen har väl ännu räddat över Hillboms forskningsmaterial till nya filformat och säkra servrar. Hemma i Uppsala vet jag visserligen var jag kan hitta ett fungerande gammalt tröskverk med diskettinkast, och snart 20 år gamla word-filer skall väl fortfarande kunna konverteras. Men det är i Uppsala det. Så här sitter jag i Rom med en diskett i handen och filosoferar om den digitala tillvarons sköra rikedom.

Den engelske poeten Keats dog och begravdes i Rom. På hans sten står: ”Here lies one whose name was writ in water.” Mycket av det digitala är faktiskt som skrivet i vatten eller med en pinne i sanden. Snabbt förflyktigat. Men tack och lov pågår arbete med att säkra inte bara digitala forskningsresultat och -material, utan också mycket annat som bara publiceras på nätet. Det får ju inte bli som med medeltidens handskrifter eller den tidiga stumfilmen: att stora delar helt enkelt spårlöst försvinner likt de såpbubblor som barnen blåser vid karusellerna i Villa Borghese en solig januarieftermiddag.

Årets längsta nätter. Tillvaron hukar under mörkret och vinterkylan. På Uppsala gamla kyrkogård sticker gravstenarna upp som avbrutna tänder ur snötäcket. De väldiga träden i Engelska parken tyngs under is och snö. Rötterna gräver känslolöst i den frusna myllan. Aftonmörkret faller.

Carolina Rediviva reser sig högt och mörkt i julnatten, men de åttiosju fönstren på östra fasaden skådar blinda ut över en stad som inte bara väntar förväntansfullt på julefrid, utan också i tyst skräck bidar solens återkomst. Skall verkligen jordaxeln även i år resa sig och ljuset komma åter? Nu är nätterna då skogarnas oknytt vågar sig ända in i den elektrifierade staden, och tysta vättar från mörkra hustak blickar ner på gågator, där hektiskt rödkindade föräldrar skyndar mellan Ica och Clas Ohlsson.

Men på Carolina är det tyst. Under flera mörka vinterdagar finns inte en levande människa i den tjugotusen kvadratmeter stora byggnaden. Larmen tickar lugnt. Detektorerna urskiljer allt som rör sig i byggnaden, åtminstone allt levande. Tjocka säkerhetsdörrar håller ute tjuvar och ovälkomna gäster. Åtminstone de av kött och blod. Luften är stilla, men vänta… Går inte ett kallt och nästan omärkligt vinddrag genom den ödsliga Boksalen?

Jag vet inte om det spökar på Carolina. Eller snarare. Det spökar inte på Carolina. Jag har inget sett, inget hört. Ingen annan jag talat med heller. Men det är faktiskt sant som de erfarna medarbetarna säger: ”När man går ner i källarvåningarna kommer man märkligt nog alltid upp någon annanstans än där man gick ner.” Och byggnaden påminner inte sällan om Harry Potters Hogwarts. Här finns märkliga trappor som ofta är svåra att återfinna, underliga och dammiga rum med pergamentsbandsklädda väggar och det är påfallande svårt att ta ur riktningarna – även när man har gott lokalsinne.

Den romantiska stämningen i Carolinabyggnaden lämnar jag emellertid åt sitt öde. Eventuella spöken är välkomna att utnyttja faciliteterna, så länge de underkastar sig ordnings- och låneregler, och inte är högljudda i A- och B-salarna.

Men kanske ändå spökar. I en annan och högre mening.

Jag har redan skrivit i bloggen om den svenska litteraturens märkligaste författare, Faust-gestalten Carl Jonas Love Almqvist. När han gav ut sin fantastiska Amorina år 1839 försåg han berättelsen med ett förord. Där berättas att Amorina egentligen är ett mystiskt manuskript, som nu äntligen utges. Utgivaren och förordets jag-person är bibliotekarie vid universitetsbiblioteket, och har hittat handskriften i ett tomt bokskåp i det stora biblioteket. Att Almqvist tänker på Uppsala framgår av att den originella bibliotekarien har hand om den Palmskiöldska manuskriptsamlingen, som mycket riktigt finns på Carolina.

Bibliotekarien är inte bara kärleksfullt skildrad som en löjlig och prudentlig bokordnare. Han har också sinne för handskrifternas demoni.

När den namnlösa universitetsbibliotekarien i Amorinaställt ifrån sig galoscherna och hängt hatt och rock på sin krok (kanske samma krok som jag

Den digitala Amorina på Litteraturbanken

brukar använda) ämnar han ägna sig åt sina manuskript. Åskan går och det mörknar. Bibliotekarien skriver:

”Jag började tänka på alla de osynliga Andar, som i tusen underbara stunder tecknat de massor af manuskripter, hvaraf rummet, der jag helt ensam befann mig, stod uppfyldt. Tänk om alla dessa andar ännu – kanske just i detta ögonblick – minnas på sina arbeten, hvari de säkert nedlagt mången för verlden okänd, mången förfärlig hemlighet! Tryckta böcker äro på långt när icke så dæmoniska, som manuskripter.”

Bibliotekarien berättar att när han ser manuskript, då snörs hans hjärta ihop. Hur många förfärliga hemligheter ligger inte förborgade i olästa manuskript? Hur många andar får ingen ro därför att deras tankar ligger för evigt dolda i handskrifterna? Bibliotekarien skriver att han bläddrat i gamla manuskript, somliga så gamla som från medeltiden, och att han i de grågula marginalerna sett spår av fingerspetsar, ibland av en tumme, men oftast av ett pekfinger. Och han berättar att för honom tycks dessa avtryck som inbrända.

”Jag har ryst och tänkt: anden sjelf har varit inne någon midnatt här, bläddrat i sitt verk, och velat på det sätt, som kanske nu endast återstod för honom att försöka, göra menniskor uppmärksamma på hvad som borde göras bekant.”

Därför, tycker bibliotekarien, är det oundgängligt viktigt att utge okända handskrifter så att andarna får ro. Han till och med hävdar att boktryckeriuppfinningen bäst förklaras av högre makter, som ville rädda osaliga andar. Genom tryckningen får de ro i sina gravar. Detta är också orsaken till att detta spökar så mycket mindre numera, skriver bibliotekarien. Alla vet att på medeltiden var det ett ständigt spökande, men det var ju också innan böcker började tryckas.

”Jag finner den största orsaken till spökeriernas starka aftagande, ligga i boktryckerikonstens tilltagande verksamhet, som slutar med att icke tillåta någon hemlighet ligga dold i archiver, och som i samma mån upphäfver hufvudskälet för andar att gå igen. Lugnet i andeverlden stadgas, allt som publiciteten ökas på jorden. Ju mera ljus och frihet bland menniskorna, ju mera fred bland andarne.”

På så sätt låter den ironiske Almqvist sin prudentliga bibliotekarie motivera varför det mystiska manuskriptet till Amorina skall utges. En modern textutgivare som jag själv sympatiserar. Man känner sig ibland själv som exorcist när man äntligen, efter flera århundradens glömska, lyckas hitta en hittills okänd textvariant eller lösa ett utgivningsproblem.

Almqvist såg utvecklingen på bokmarknaden ur en politisk synvinkel. Med billiga metoder att trycka böcker och tidningar fanns plötsligt möjlighet till folkupplysning och bred bildning. Jag gissar att Almqvist knappast delade sin bibliotekaries vidskeplighet. Möjligen tillhörde Almqvist de människor som inte tror på spöken, men är rädd för dem. Men poängen är: kunskap skall inte stängas in. Den skall tillgängliggöras. Tänk om Almqvist upplevt den digitala revolutionen, internet och digitaliseringen av kulturarvet. Framstegsvänlig som han var hade han nog då insett, att här finns chansen att sist och slutligen ge spökena den ro de förtjänar.

Noter till texten plus en smula angående bibliotekarielivet:

Jag vill naturligtvis tro att det bibliotek som Almqvist skriver om är Carolina, och det finns alltså ledtrådar i texten som pekar i den riktningen. Men naturligtvis har Almqvist, liksom alla författare, bakat ihop inspiration från olika håll när han skapat sitt mystiska bibliotek. Att Carolina inte slutgiltigt invigdes förrän 1841 är inget hinder för att Almqvist kan ha tänkt på Uppsalabiblioteket. Byggprocessen var lång och delar av samlingarna flyttades in redan före invigningen.

Amorina (1839) finns att läsa digitalt på Litteraturbanken (litteraturbanken.se). Jag rekommenderar bibliotekariens saftiga förord i denna version, men för den som verkligen vill läsa Almqvists oerhörda Amorina i dess vilda första form rekommenderas versionen från 1822. Också den finns digitalt på Litteraturbanken. Amorina (1822) nådde aldrig publiken, utan låg okänd i nästan två decennier, då Almqvist skrev om, slätade ut och publicerade en mer städad version. Hade Amorina (1822) kommit ut hade kanske den svenska litteraturen inspirerats att ta några skutt i helt andra riktningar.

Alla professioner utvecklas. Nya system tillkommer alltid och kräver nya arbetsinsatser. Som fortfarande nybliven bibliotekarie kan jag inte låta bli att citera bibliotekariens kommentar ur Almqvists Amorina-inledning: ”Såsom tjensteman vid ett af rikets största offentliga bibliotheker, var det min pligt, att söka iordningsätta och på hyllorna ordna böckerna efter en helt annan plan, än mina företrädare gjort. Derigenom vans den fördelen, att, om någon viste eller händelsevis hade i minnet hvar böckerna i förra tider stått, blef detta genom omsättningen utan nytta och min jemte min tjenstekamrats kunskaper måste derföre oupphörligen, oss och våre förmän till heder, anlitas. Bibliothekets hemligheter lågo i vår hand.”

Ett bibliotek är ett bibliotek är ett bibliotek. Eller inte.

Men en bok är väl ändå en bok? Eller kanske inte. Jag brukar påminna om att Johannes aldrig sett ett bok i modern kodex-form när han i Uppenbarelseboken talade om ”Livets bok”. Det framgår inte minst av den magnifika domedagsmetaforen i sjätte kapitelet: ”Och himlen drogs undan som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sina platser.”

I lördags hade Upsala Nya Tidning en stor sektion i sin kulturdel om E-boken, som ju ännu inte slagit igenom på den svenska bokmarknaden. Men saker händer. Jag fick själv uttala mig om universitetsbibliotekets e-samlingar. Verkligheten skiljer sig ju markant mellan ett stadsbibliotek och ett lärosätesbibliotek som UUB. Förutom när det gäller de äldre kulturarvssamlingarna så handlar det ju hos oss mindre om huruvida böckerna skall vara på papper eller i digital form. Ett universitetsbibliotek skall ju hantera den vetenskapliga informationsförsörjningen. Ur det perspektivet är mediet underordnat. Runsten, rulle, kodex eller elektronisk informationsbärare, alla har ju sina fördelar. (Sen är det ju onekligen en poäng att informationen ibland döljs i själva mediet. De fysiska egenskaperna hos en bok – eller runsten – kan vara betydelsebärande.)

Inom folkbiblioteken är som bekant e-boken en het fråga. Zlatan-boken markerade början på en ny epok. Lånetrycket på e-versionen blev ju sådant att finansieringsfrågan ställdes på sin spets.

Av stort intresse för den bok- och biblioteksengagerade är en alldeles färsk rapport från Svenska Förläggareföreningen. Författaren är Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap här i Uppsala och med särskild inriktning mot litteratursociologi. Titeln är Biblioteken och bokmarknaden – från folkskola till e-böcker, och den kan förstås läsas på närmaste skärm

http://forlaggare.se/media/4905/biblioteken%20och%20bokmarknaden%20rapport.pdf
Rapporten är koncentrerad men rik, inte minst i fakta och perspektiv. Det är nyttigt att påminna sig om att vår nuvarande föreställning om vad ett bibliotek är och skall vara – den är av sent datum. Svedjedal beskriver översiktligt den brokiga äldre bibliotekshistorien med sockenbibliotek, föreningsbibliotek, kommersiella lånebibliotek och mycket mer. Lika effektivt tecknar han en klargörande historisk bild av bokmarknadens utveckling, och han påminner om att bokbransch och bibliotek huvudsakligen har haft gemensamma intressen och inte upplevt sig som konkurrenter. Bibliotekens utlåning har bidragit till att öka bokförsäljningen, och de som länge kände sig förfördelade var författarna, inte förlagen, något som löstes med biblioteksersättningen. Med tiden har författareföreningen utvecklats till en stark kraft för ett stort och gratis folkbiblioteksverksamhet.

E-medierna är en ny utmaning. Svedjedals rapport ger en bra grund att stå på när man vill förstå vad som är på gång. Jag lyfter gärna fram en poäng som han gör: e-böckerna skiljer sig från andra AV-medier som folkbiblioteken tillhandahåller i det att man som låntagare inte behöver besöka det fysiska biblioteket. Många av folkbibliotekets traditionella funktioner försvinner därigenom. Här rör Svedjedal vid den centrala frågan om bibliotekets roll som mötes- och bildningsmiljö.

För oss inom den akademiska biblioteksvärlden är rapportens sidor 34-36 en effektiv snabbrepetition: databaser, licenser, topprankade tidskrifter, Open Access. Svedjedal beskriver den akademiska digitala marknaden som ”dopad” – kostnaderna för mediainköp skenar. Han konstaterar också att den akademiska marknaden ”utvecklats längs helt andra linjer än den för allmänlitteratur. I förlagsledet är den centraliserad på gränsen till monopoliserad, medan upphovsmännen tenderar att bli författarrättsligt överkörda.”

Det finns mycket att grubbla på för en universitetsbibliotekarie.

Smulor från senaste veckan:

Under en tidig morgonhalvtimme rapporterade jag till rektor och prorektor om vad som händer och sker inom UUB. Intressant och värdefullt samtal.

Viktigt säkerhetsmöte angående de äldre samlingarna genomfört med säkerhetsansvariga inom UUB och universitetets säkerhetschef.

Fredagsmorgonen innehöll en bra timme facklig samverkan. Tillsammans med fackens representanter söker jag goda former för möten. Under våren kommer vi att träffas varannan vecka.

Igår måndag kom högskolebibliotekarierna från Gotland på besök, för att bekanta sig med den organisation som de i framtiden kommer att arbeta inom. De besökte en rad olika ämnesbibliotek och kvällen avslutades med en middag. Men dessförinnan deltog vi universitetets fantastiska jul-sing-along i aulan. Leve universitetets musikliv! Hade inte järnkonstruktionerna i aulan varit så rejäla hade taket lyft vid den avslutande ”Dagen är kommen!” Det är psalmen som kanske är ännu mer känd som ”O Come All Ye Faithful”. King’s College i Cambridge gör den på sitt sätt; Uppsala universitet på ett annat. Häftigt är ordet, sa Bill.

När det är Lucia håller överbibliotekarien tal till medarbetarna i Carolinabyggnadens personalmatsal. I år gjorde jag min debut. Utkastet till talet hittar den nyfikne nedan, men jag misstänker att jag både la till och drog ifrån ett och annat i själva talsituationen. Den som läser skall ockå addera allt det där som hänger ihop med det levande talets framförande: kvardröjande stämning från luciatågets skönsång, nittio medarbetare samlade i den lilla matsalen, gryningsljuset över Engelska Parken, kaffe- och saffransdoft och till och med en nobelfanfar på trumpet vid prisutdelningen.

”Lucia! Kära nya medarbetare och kolleger!

Jag har nu faktiskt hunnit göra mina första hundra dagar på Uppsala universitetsbibliotek, och alla de förväntningar jag i somras hade på min nya arbetsplats har verkligen infriats. Jag har kommit till en miljö för vetenskaplig informationsförsörjning som är komplex, men där jag mötts av nya människor som står för kompetens, kollektivt ansvar, konstruktiv problemlösning och kamratlighet. Jag känner mig mycket välkomnad. Här görs ett bra jobb.

Det är mycket som sker i högskolevärlden och framför oss har vi många förändringar. Det finns åtskilliga utmaningar att stolt anta, och många kreativa frågor att försöka ge rimliga svar på. Dessa utmaningar och frågor kommer Uppsala universitetsbibliotek att klara galant, just genom vår – er – förmåga att kombinera kompetens, kollektivt ansvar och konstruktivitet. (Många ord som börjar med ”K”, som synes.)

Det är fortfarande mörkt och över Frödings grav därute ligger ett rejält duntäcke av snö. Ingen säv som susar, ingen kung liljekonvalje av dungen, ingen sol som steker hett när vällingklockan ringer ett och det är vackert väder vid Brunnskogs kyrka.

Men vintern har verkligen sina goda sidor, och vi har ju faktiskt en förhoppningsvis vilsam julhelg framför oss. Och jag har ju fått uppleva något som jag aldrig upplevt tidigare – luciatåget i boksalen och luciakaffe här uppe. Tack till er alla som på olika sätt bidragit idag.

När jag håller tal brukar jag berätta vad en äldre lundensisk forskare jag kände sa till mig: ”Bättre med ett kort och dåligt tal än ett långt och bra.” Bra sagt, men förmodligen inte helt sant. Dock skall jag inte säga så mycket mer den här morgonen. Men jag har, har jag förstått, tre plikter:

Varje år sedan 1997 utdelas det Virginska priset för bibliografiska och/eller bokhistoriska insatser med avseende med avseende på samlingarna vid biblioteket. Mottagaren utses av en tremannanämnd bestående av rektor, ÖB och äldste 1:a bibliotekarie. Nämnden har rådgjort och beslutat att tilldela docent Maria Berggren priset för 2012. Hon får priset sitt framgångsrika bokhistoriska utvecklingsarbete; för ledarskapet för Uppsalas del i Pro-bok-projektet (inklusive konferens och utställning), engagemanget i ArkA-D och arbetet i Expertgruppen för digitalisering.

För det andra vill jag varmt tack Lucia för hennes insatser. I enlighet med traditionen görs detta med en liten present.

Och avslutningsvis vill jag tacka er alla för det gångna året och önska er God Jul och ett Gott Nytt År.”

I Köpenhamn har jag och andra bokhistoriker/editionsfilologer pratat om ”textens transmissioner”. Seminariet i fredags stöttades av Einar Hansens forskningsfond. Det där med donationer är bra. Dansk-svenske Einar Hansen (1902-1994) var redare men också VD för Allhems förlag. Som stor bokvän donerade han klokt nog medel till en professur i bokhistoria. Lite synd bara att det var Lund som fick slantarna. Även i Uppsala skulle det behövas mer forskningsresurser på fältet, inte minst eftersom Carolinas samlingar alltid ger bokhistorikern en drömsk uppsyn.

Men vad skedde nu i Köpenhamn? En av Wikipedias förklaringar till ordet ”transmission” är ”teknik att överföra mekanisk kraft”. Inom den aktuella delen av humanistisk forskning handlar det om helt andra saker – även om det faktiskt rör sig om överförande av starka krafter. ”Textransmission” används för att beskriva hur en text vandrar. Exempelvis mellan versioner. Eller mellan genrer. Eller – som i mitt bidrag – mellan talat och skrivet.

Ett roligt och lärorikt seminariebidrag kom från den köpenhamnske Palle Schantz Lauridsen, som talade om ”En Opdagers triumfer”. Närmare bestämt handlade det om Sherlock Holmes öden och äventyr i Danmark 1891-1910. De danska tidningarna tryckte följetonger som den läshungrige kunde klippa ut och låta binda in till en bok. Men naturligtvis kunde man också läsa om kokainisten från Baker Street direkt i bokform. Mästerdetektiven transmitterades språkligt genom en rad översättningar, ofta parallella översättningar av samma bok, och de danska titlarna kunde variera åtskilligt på samma verk. The Sign of Four hette Det mystiske Tegn när den på följande vis började i en Aarhus-tidning 1891: ”Sherlock Holmes tog sin lille Flaske fra en Krog af Kamingesimsen og sin Morfinsprøjte ud af dens sirlige Safiansetui.” I en bok som fick titeln Agra-skatten (1905) bakas De fyras tecken in som ett andra kapitel. Detta börjar: ”Sherlock Holmes og jeg sad samman i vor Dagligstue. Han havde taget sin lille Flaske ned från Kaminhylden og sit Værktøj för underhudisk Indsprøjtning ud af et Maroki-Futteral.”

Lagda sida vid sida kan man ju undra om de olika översättningarna egentligen är samma litterära verk. En italienare har förstått transmissionens spännande värld när han utbrister ”Traduttore traditore!” Översättaren är en bedragare. Eller om man vill se det på ett annat sätt: en skapare.

Ännu mer spännande blev det när Schantz Lauridsen utredde relationen mellan de klassiska berättelserna och de 12 Sherlock Holmes-filmer, vardera på femton minuter, vilka gjordes före första världskriget (typiskt nog är bara en bevarad). Man behöver inte vara litteraturvetare för att inse det kinkiga i att ”översätta” ett språkligt verk till stumfilm. Allt som sker genom ord i boken blir ordlöst gestaltat och omgestaltat på vita duken.

Att tro på stabila och givna litterära verk är inte möjligt. Ständigt byter texten skepnad, och Harry Potter-böckerna finns i (minst) två engelska versionen – en amerikansk och brittisk. Dessutom gavs böckerna ut i olika utföranden – ett sobert för den vuxne läsaren som inte ville skämma ut sig på tunnelbanan, och en glatt designad för barnpublik. Det säger sig ju själv att när sedan texten flyttar över till filmatiseringar eller som text på en digital skärmen så innebär det konsekvenser för hur vi läser och hur vi tolkar. Litteraturvetaren njuter av att begripa transmissionens komplexitet, och utbrister världsvant: ”Elementärt, min käre Watson!”

Smulor från veckan som gått:

I torsdags var hela Uppsala universitets så kallade akademiska senat på besök vid UUB. Nyfikna på Carolinas inre miljöer hade de bett om att få hålla sitt decembersammanträde i boksalen, något som givetvis glatt beviljades. Jag fick glädjen att för en uppmärksam publik presentera bibliotekets verksamhet under en halvtimme.

Gotlandsarbetet går vidare, och under veckan deltog jag och Gunilla Sundström i ett telefonsammanträde där vi redde ut administrativa frågetecken. Vi var fyra i ett tjänsterum på förvaltningen här i Uppsala och tre på Gotland och en i Stockholm. Knaster, knaster och det där envisa pipandet var 5:e minut som skall påminna om det är ett gruppmöte. Men effektivt och positivt. De högskoleanställda bibliotekarierna på Gotland kommer för övrigt på besök 17-18 december, och skall då få se ett antal av UUB:s miljöer.

För inte så länge sedan låg butikerna sida vid sida på städernas huvudgata: sybehörsbutik, fiskhandel och järnaffär. Inköpsturen i 1800-talets lilla stad, där folk lyfter på hatten för varandra och småpratar om vädret, är en standardingrediens i äldre tiders romaner. I Luthagen, mitt hörn av världen, finns tv- och radioaffären och blomsterhandeln kvar, men posten (den riktiga) är borta liksom färgaffären, systemet och en bra bokhandel som också förde pappersvaror. Naturligt och inget att säga om. Världen förändras. Man ser inte längre sådana scener ur en försvunnen akademiska småstadsvärld som den jag en gång för tjugo år sedan såg i hörnet Skolgatan/Sysslomansgatan. En äldre (men kort) man som lyfte på hatten och mycket djupt bockade för den synnerligen långe professor Torgny Segerstedt (en gång formidabel rektor magnificus), som förstrött lyfte på sin hatt och bockade tillbaka, men långt ifrån lika djupt.

Nu är det galleriornas tid. Allt går lite mer rationellt och praktiskt tillväga, och det man behöver skall finnas lätt och snabbt tillgängligt, dessutom i princip dygnet runt. Det skall man mest vara glad över.

Varför tänker jag på detta? I fredags på Ångström invigdes det nya samarbetet mellan Studentservice och biblioteket. Efter intensiva omarrangemang, införskaffande av möbler och allehanda andra förändringar skall nu studenter, lärare och forskare ha en smidig plats där man både får hjälp med tentautlämningar och svåra litteratursökningsfrågor. Världen är ju nu sådan att allt hänger ihop. 1800-talets opraktiska men kanske idylliska detaljhandlare är och skall vara borta, i varje fall i vardagen. Istället är det samverkan och praktisk galleriatanke som gäller.

Många kommer att nyfiket följa hur Ångströms projekt med samlokaliserad studentservice och bibliotek utvecklas. Sannolikt blir detta ett efterföljansvärt exempel. Det kommer alltid att finnas fysiska och specialiserade bibliotek, och alla vid universitetet kommer alltid att vara en knapptryckning från det gemensamma digitala biblioteketet. Men renodling blir ovanligare. Istället väntar mängder av hybrida mötesplatser som delvis är fysiska bokbibliotek, delvis kaféer, delvis platser för studentservice, delvis platser där man skaffar tillgång till digitala informationsresurser. Och så vidare.

När jag talade vid invigningen i fredags berättade jag om ett besök nyligen i Budapest. Trots obefintliga kunskaper i ungerska besökte jag flera imponerande bokhandlar mitt i centrum. En hade flyttat in i ett gammalt varuhus på den centralt belägna världsarvsavenyn Andrássy. Flera våningar böcker och en helt magnifik kaféavdelning – tio meter till det förgyllda 1800-talstaket och djupa sittgrupper med tillgång till kraftfullt wifi, välsmakande Esterházy-bakelser och pianospel på eftermiddagarna. Och nere i bokhandeln hade man också försäljning av årgångsviner; till vänster annonserades nyutkommen fack- och skönlitteratur och till höger erbjöds oräkneliga tokajerbuteljer. Det gäller att hitta sätt att samverka.

Smulor från veckan som gått:

På fredagmorgonen höll biblioteksrådet ett mycket kreativt och bra sammanträde kring aktuella frågor. Överbibliotekarien gladdes och tog till sig de goda idéerna.

I torsdags kväll gjorde jag en välkommen utflykt till den litteraturvetenskapliga världen. Svenska Litteratursällskapet höll sitt höstmöte, där fyra nydisputerade forskare från landets alla hörn presenterade sina avhandlingar.

Mycket finns i gömmorna på Carolina. Till dessa hör Uppsala-eddan som ägnats ett stort och flerhövdat forskningsprojekt. Under veckan träffade jag några av dem som varit involverade och fick då en mycket värdefull inblick i arbetet kring denna märkliga nordiska kulturskatt.

Novembertorsdag i Stockholm. Grått väder över Strömmen, men från terrassen på Hilton Slussen har man en fantastisk utsikt över Gamla Stan och dess kajer. Är man en historiskt inriktad litteraturforskare kan man inte låta bli att dubbelexponera. Vid varje besök i Stockholm ser jag inte bara dagens urbana stadsliv, utan också Almqvists stora småstad från 1800-talets början och 1600-talets mångkulturella, stolta och brutala maktcentrum. Hiltons krökta vita stentrappor med mässingsräcken ledde dock inte tankarna till svenska adelspalats à la stormaktstiden, utan mer till global hotellkomfort modell Förenta Staterna.

Här på Hilton hade Kungliga Biblioteket förlagt sitt årliga möte för bibliotekschefer. Hela 125 av oss hade hörsammat kallelsen. För den som liksom jag är ny i branschen blev detta verkligen en lärorik dag med utmärkta möten med kolleger och värdefulla samtal i ”öppna hus” på olika håll på hotellet. Styrgruppen för BIBSAM höll till i grupprummet Sokrates och den för LIBRIS i Sofokles. Expertgruppen för informationsförsörjning och resursdelning träffades i Kronos och gruppen för digitalisering i Hades. 1600-talsmänniskan skulle belåtet ha känt igen sig i referenserna till antiken, men nyfiket undrat hur hotellets symbolprogram var tänkt.

Trots min nybörjarposition fanns jag med i ett panelsamtal med riksbibliotekarien Gunilla Herdenberg, rektor Kerstin Norén från Högskolan Väst och Elsebeth Tank som på förmiddagen talat om ”Modernt ledarskap och moderna bibliotek.” Vi grillades av samtalsledaren Angela Zetterlund från Linnéuniversitetet, och hela evenemanget filmades och läggs tydligen ut på kb.se under nästa vecka.

Och nog erbjuder biblioteksvärlden utmaningar för såväl chefer som medarbetare. En grundfråga är vad ett bibliotek och en bibliotekarie egentligen är; branschen anses ju i kraftig förändring. Ett klokt (och lugnande) svar från den som föredrar de långa perspektiven är att förändring alltid varit normaltillståndet. Alla plaskar vi i tidens flod. Men det gäller inte bara att hålla näsan över vattenytan utan också välja simsätt och riktning. Det är där konsten ligger.

Hur beskiver man dagens bibliotekssituation? Jag talar gärna om ett synligt och ett osynligt bibliotek. Det synliga är det traditionella, fysiska biblioteket där böckerna står på hyllorna och läsaren mycket påtagligt finns mitt i samlingarna. I Uppsala kan vi vara glada över att ha en av landets kraftigaste påminnelser om forskningsinformationens materialitet: byggnaden Carolina Rediviva. Symboliskt gestaltar huset vikten av samlad, rik och tillgängliggjord kunskap.

Men vid sidan av det synliga biblioteket finns idag det osynliga. Så fort en student eller forskare i Uppsala öppnar sin dator finns han eller hon i (eller en knapptryckning från) det digitala biblioteket. Miljoner artiklar och hundratals databaser finns ständigt tillgängliga. På ett magiskt sätt tycks allt lättåtkomligt.

Behovet av synliga och fysiska biblioteket försvinner aldrig, även om det långsamt kommer att förändras. Carolina står, så att säga, tryggt inför framtiden. Utmaningen blir istället att lika väl gestalta det osynliga digitala bibliotek som det fysiska. De samverkar och existerar parallellt.

Informationsrikedomen är större än någonsin. Allt finns nåbart, men uppgiften har inte blivit lättare för biblioteken. Att ordna digitala böcker på digitala hyllor i ett osynligt virtuellt bibliotek är lika arbetskrävande (och kostsamt) som att ställa folianter på plats i den fysiska läsesalen.

En särskild aspekt på universitetsbiblioteken är att informationsförsörjningen idealiskt skall vara så enkel som möjligt – egentligen så sömlös, direkt och osynlig som någonsin kan göras. Ett klick och artikeln skall finnas på läsplattan. För brukaren fungerar det bedrägligt lätt.

För vem ser den mäktiga, dyra och svårbemästrade biblioteksbyggnad som digitalt byggs i Uppsala och i alla andra starka akademiska städer? En osynlig byggnad där bibliotekarier redan flitigt ordnar och tillgängliggör materialet. Strindberg talade i Ett drömspel om ”det växande slottet”. Ett präktigt och underbart sådant reser sig nu vid sidan av Carolina Rediviva.

Smulor från veckan som gått:

I torsdags återinvigdes Geo-biblioteket som fått en ordentlig ansiktslyftning. Många på plats och fint program med pianospel, bokpresentationer, diktläsning, snittar och choklad. Ett behov som det digitala biblioteket aldrig förmår fylla är det av fysiska mötesplatser, analogt klingande röster och mat och dryck.

En annan av mina  debuter i veckan var den som ordförande i Vilhelm Ekmans fond, vilken delar ut tryckmedel till universitetets forskare enligt ett antal knepiga kriterier. Jag hade glädjen att lära känna ett antal forskarkolleger från alla fakulteter, och tillsammans genomförde vi ett långt men viktigt sammanträde.

Kemiprofessorn Olle Mattsson besökte boksalen och talade för bibliotekspersonalen om sin nya bok om gifter och deckare. Carolinabiblioteket kunde bidra med orginalupplagor av Agatha Christie, Dorothy Sayers och epokgörande 1700-talsverk om gifter och mediciner. Till och med gamla nummer av Fantomen förevisades, för även den vandrande vålnaden har genom åren utsatts för slemma förgiftningsförsök.

I Budapest står Ronald Reagan staty, alldeles intill ett hyllningsmonument över Sovjets Röda Armé. Någon kilometer därifrån, på shoppinggatan Vaci Utca, hänger en minnesplakett över Karl XII. På en vackert galopperande häst ser man den nordiska monarken, och en text från 1914 förklarar för flanören på såväl ungerska som svenska att ”Carl XII rastade här på Ridt från Turkiet till Stralsund. nov. 1714”. Det finns mycket kulturarvs-kitsch här i världen, och förmodligen är de tre monumenten konstnärligt rätt mistliga. Men de har mycket att säga om de tider i vilka de skapades, vilket är viktigt nog.

Karl XII:s brådstörtade ritt genom Europa till östersjökusten hamnade i historieböckerna som ett bevis på kungens hjälteläggning och tåliga bakdel. Ritten är en bra historia som likt alla goda berättelser har överlevnadsförmåga. På fjorton dagar, inkognito och med ett fåtal följeslagare, genomkorsades ett Europa där de flesta människor under sin levnad bara såg sin egen hemby. Berättelsen påminner om att det inte behövs marmor eller brons för att skapa kulturarv. Även om starka historier handlar om ytterst dubiösa hjältar är de gemensamma immateriella kulturminnen. Men det finns mer betydelsefulla exempel på kulturarv.

När Karl kom intravande i svenska Stralsund den där novemberkvällen 1714 kanske han red förbi gymnasiet. Förmodligen fick väl ynglingarna på skolan först senare veta vem som passerat , och kungen själv struntade säkert högaktningsfullt i lärdomsborgen. Kanske kan sådant varit förlåtet den som ser undergången grina och sitt imperium rinna bort som sand mellan fingrarna. Ändå hade såväl han som hans föregångare satsat hårt på utbildningssystemet – endast med välutbildat folk kan ett samhälle byggas.

Stralsund var svenskt i nästan 200 år. 1815 såldes Pommern till Preussen, och blev en del i den våldsamma tyska historien. Men det präktiga gymnasiebiblioteket med anor från början av 1500-talet överlevde allt – inklusive två världskrig och 40 år i DDR. Men i somras sålde borgmästaren Alexander Badrow ut de 5926 dyrbara volymerna. För att täta hål i kommunbudgeten.

Försäljningen av detta ovärderliga kulturarv har skett i tysthet. Inte ens sakkunnig rådgivning har inhämtats. Stans arkivchef har belagts med munkavle. Allt, eller åtminstone mycket, är putz weg, och nu misstänker man att Stralsund även sålt andra bokvolymer ur stadsarkivet. Ett rart turkiskt tryck från 1537, som bör komma från Stralsund, bortauktioneras den här månaden, och utrop ligger på 3000 Euro. (Frankfurter Allgemeine Zeitung 10/11 2012).

Historiker och biblioteksmänniskor är upprörda och talar med rätta om ”historielöst barbari”. Nu dras Stralsund inför Förvaltningsrätten. Kulturarv ska inte skingras på detta sätt. Men skadan är gjord och kan inte göras ogjord. En samling som speglar stadens historiska utveckling och själ har bara skingrats för vindarna. Och det har gjorts genom hemlighetsmakeri, smussel och sekretessbeläggning.

Några tiotal meter från monumenten över Reagan och Röda Armén finns ett tredje osannolikt minnesmärke, om vilket ännu en märklig och mångschatterad berättelse om historieutnyttjande kunde vävas. Hur som helst. Det är en staty av den bistert blickande amerikanska generalen Harry Hill Bandholtz som 1919 med ridpiskan hindrade de rumänska (allierade) soldaterna att plundra det ungerska nationalmuseet. På sockeln står det: ”I simply carried out the instructions of my government as I understood them as an officer and gentleman of the United States army”.

Ett sunt samhälle tar ansvar för sitt och andras kulturarv.

Smulor från veckan som gått:

Idag har jag haft ett mycket värdefullt och bra möte med de lokala fackklubbarna inom UUB.

Idag har det också hållits ett bra och lärorikt möte med systemägarna (=bibliotekscheferna) inom DiVA-samarbetet. Det utmärkta verktyget DiVA vässas ytterligare.

”Böcker har sina öden”, heter det. Det har nog bibliotekarier också. Inte sällan har såväl bibliotekarier som böcker skäl att resa. På medeltiden fanns en praktisk inbindningsteknik som gick ut på att bokens skinnklädsel inte bara omslöt bokblocket utan fortsatte upp i dubbla läderstroppar som kunde knytas fast i livremmen. På så sätt dinglade boken väl skyddad som en liten påse från bältet, mycket praktiskt i tider när lagom stora fickor för ”pocket”-böcker ännu inte hörde till modet. ”Girdle books” heter det på engelska, och vad det heter på svenska kommer jag att få veta när jag kommer till jobbet nästa gång.

Just en sådan bokinbindning såg jag för några år sedan på en medeltida skulptur i ett altarskåp, utställt på Fornsalen i Visby. Förmodligen var väl boken en statussymbol för den avbildade lärde. Istället för dyrbart svärd bar han en värdefull bok.

I måndags besökte jag den märkliga och uttrycksfulla staden Visby. Det var regnigt och grått, men staden talar tydligare till besökaren när inte turister fyller Adelsgatan och Hästbacken. Det är en gammal, gammal stad, en gång rik, senare betydligt fattigare. Ja, så fattig att man inte ens hade ork eller råd att riva ringmuren. Men ruinerna visar den väldiga rikedom som en gång fanns. Köpmanshus vid köpmanshus, kyrka vid kyrka, kloster vid kloster.

Jag undrar vart alla de medeltida klostrens handskrifter tog vägen? Gotland måste ha varit en sjudande intellektuell miljö på 1300-talet, och naturligtvis måste kloster och kyrkor ha ståtat med dyrbara bokband. Rimligen bedrevs också handskriftsproduktion i klostrens skriptorier. Med största säkerhet finns det forskare som vet det mesta om hur det medeltida Gotlands bokvärld såg ut, och jag borde av självbevarelsedrift låta bli att skriva om saken. Även om detta kunskapsfält lär jag få besked när jag kommer till jobbet. Men det är trevligt att spekulera.

På fastare mark är jag när det gäller det moderna Visby. Besöksmålet på Gotland var Almedalsbiblioteket, det sambibliotek som både bedriver folkbiblioteksverksamhet och fungerar som bibliotek för Högskolan på Gotland. Orsaken till besöket var förstås det planerade samgåendet mellan Uppsala universitet och Högskolan på Gotland. Hur det blir i detalj vet vi inte, men varje gång jag besöker Almedalsbiblioteket gläds jag åt den dynamiska verksamheten, bedriven i en mycket miljöeffektiv byggnad med ett av Sveriges härligaste lägen. Hundra meter bort rullar Östersjöns vågor in mot Visby havsbad och utanför biblioteket breder Almedalen ut sig. Tack till Almedalsbibliotekets personal som så välkomnande tog emot mig och en Uppsalakollega.

Någonstans mitt i tiden mellan det hypermoderna Almedalsbiblioteket och medeltidens skingrade klostersamlingar befinner sig det gamla läroverksbiblioteket, ägt av Visby kommun. Vi hade förmånen att släppas in den väl tillslutna lokal i Almedalsbiblioteket där uppåt 30.000 tryckta volymer står uppställda. Rariteterna är många och inkluderar till och med ett par inkunabler, det vill säga böcker tryckta före år 1501. Där finns exempelvis Julius Caesars Galliska kriget, tryckt 1494 i Venedig. Vid den tiden var Uppsala universitet ännu i blöjor och Gotland under danskt styre. Vilka vägar tog volymen på sin färd till läroverket i Visby? Böcker har sina öden.

Själv åker jag strax till Budapest.

Om läroverksbiblioteket  finns att läsa på http://www.almedalsbiblioteket.se/sok/g1/190-bibl.html

Smulor från veckan som gått:

Värdefull träff i ledningsgruppen idag om Uppsala universitets Medarbetarportal och om bibliotekets arbete med mål och strategier. Det rör på sig.

Lönearbetet rullar också på. Möten, möten.

Mail, mail, mail. Dryga tvåtusen har jag sparat sedan 21 augusti när jag fick  min nya adress.