Årets längsta nätter. Tillvaron hukar under mörkret och vinterkylan. På Uppsala gamla kyrkogård sticker gravstenarna upp som avbrutna tänder ur snötäcket. De väldiga träden i Engelska parken tyngs under is och snö. Rötterna gräver känslolöst i den frusna myllan. Aftonmörkret faller.

Carolina Rediviva reser sig högt och mörkt i julnatten, men de åttiosju fönstren på östra fasaden skådar blinda ut över en stad som inte bara väntar förväntansfullt på julefrid, utan också i tyst skräck bidar solens återkomst. Skall verkligen jordaxeln även i år resa sig och ljuset komma åter? Nu är nätterna då skogarnas oknytt vågar sig ända in i den elektrifierade staden, och tysta vättar från mörkra hustak blickar ner på gågator, där hektiskt rödkindade föräldrar skyndar mellan Ica och Clas Ohlsson.

Men på Carolina är det tyst. Under flera mörka vinterdagar finns inte en levande människa i den tjugotusen kvadratmeter stora byggnaden. Larmen tickar lugnt. Detektorerna urskiljer allt som rör sig i byggnaden, åtminstone allt levande. Tjocka säkerhetsdörrar håller ute tjuvar och ovälkomna gäster. Åtminstone de av kött och blod. Luften är stilla, men vänta… Går inte ett kallt och nästan omärkligt vinddrag genom den ödsliga Boksalen?

Jag vet inte om det spökar på Carolina. Eller snarare. Det spökar inte på Carolina. Jag har inget sett, inget hört. Ingen annan jag talat med heller. Men det är faktiskt sant som de erfarna medarbetarna säger: ”När man går ner i källarvåningarna kommer man märkligt nog alltid upp någon annanstans än där man gick ner.” Och byggnaden påminner inte sällan om Harry Potters Hogwarts. Här finns märkliga trappor som ofta är svåra att återfinna, underliga och dammiga rum med pergamentsbandsklädda väggar och det är påfallande svårt att ta ur riktningarna – även när man har gott lokalsinne.

Den romantiska stämningen i Carolinabyggnaden lämnar jag emellertid åt sitt öde. Eventuella spöken är välkomna att utnyttja faciliteterna, så länge de underkastar sig ordnings- och låneregler, och inte är högljudda i A- och B-salarna.

Men kanske ändå spökar. I en annan och högre mening.

Jag har redan skrivit i bloggen om den svenska litteraturens märkligaste författare, Faust-gestalten Carl Jonas Love Almqvist. När han gav ut sin fantastiska Amorina år 1839 försåg han berättelsen med ett förord. Där berättas att Amorina egentligen är ett mystiskt manuskript, som nu äntligen utges. Utgivaren och förordets jag-person är bibliotekarie vid universitetsbiblioteket, och har hittat handskriften i ett tomt bokskåp i det stora biblioteket. Att Almqvist tänker på Uppsala framgår av att den originella bibliotekarien har hand om den Palmskiöldska manuskriptsamlingen, som mycket riktigt finns på Carolina.

Bibliotekarien är inte bara kärleksfullt skildrad som en löjlig och prudentlig bokordnare. Han har också sinne för handskrifternas demoni.

När den namnlösa universitetsbibliotekarien i Amorinaställt ifrån sig galoscherna och hängt hatt och rock på sin krok (kanske samma krok som jag

Den digitala Amorina på Litteraturbanken

brukar använda) ämnar han ägna sig åt sina manuskript. Åskan går och det mörknar. Bibliotekarien skriver:

”Jag började tänka på alla de osynliga Andar, som i tusen underbara stunder tecknat de massor af manuskripter, hvaraf rummet, der jag helt ensam befann mig, stod uppfyldt. Tänk om alla dessa andar ännu – kanske just i detta ögonblick – minnas på sina arbeten, hvari de säkert nedlagt mången för verlden okänd, mången förfärlig hemlighet! Tryckta böcker äro på långt när icke så dæmoniska, som manuskripter.”

Bibliotekarien berättar att när han ser manuskript, då snörs hans hjärta ihop. Hur många förfärliga hemligheter ligger inte förborgade i olästa manuskript? Hur många andar får ingen ro därför att deras tankar ligger för evigt dolda i handskrifterna? Bibliotekarien skriver att han bläddrat i gamla manuskript, somliga så gamla som från medeltiden, och att han i de grågula marginalerna sett spår av fingerspetsar, ibland av en tumme, men oftast av ett pekfinger. Och han berättar att för honom tycks dessa avtryck som inbrända.

”Jag har ryst och tänkt: anden sjelf har varit inne någon midnatt här, bläddrat i sitt verk, och velat på det sätt, som kanske nu endast återstod för honom att försöka, göra menniskor uppmärksamma på hvad som borde göras bekant.”

Därför, tycker bibliotekarien, är det oundgängligt viktigt att utge okända handskrifter så att andarna får ro. Han till och med hävdar att boktryckeriuppfinningen bäst förklaras av högre makter, som ville rädda osaliga andar. Genom tryckningen får de ro i sina gravar. Detta är också orsaken till att detta spökar så mycket mindre numera, skriver bibliotekarien. Alla vet att på medeltiden var det ett ständigt spökande, men det var ju också innan böcker började tryckas.

”Jag finner den största orsaken till spökeriernas starka aftagande, ligga i boktryckerikonstens tilltagande verksamhet, som slutar med att icke tillåta någon hemlighet ligga dold i archiver, och som i samma mån upphäfver hufvudskälet för andar att gå igen. Lugnet i andeverlden stadgas, allt som publiciteten ökas på jorden. Ju mera ljus och frihet bland menniskorna, ju mera fred bland andarne.”

På så sätt låter den ironiske Almqvist sin prudentliga bibliotekarie motivera varför det mystiska manuskriptet till Amorina skall utges. En modern textutgivare som jag själv sympatiserar. Man känner sig ibland själv som exorcist när man äntligen, efter flera århundradens glömska, lyckas hitta en hittills okänd textvariant eller lösa ett utgivningsproblem.

Almqvist såg utvecklingen på bokmarknaden ur en politisk synvinkel. Med billiga metoder att trycka böcker och tidningar fanns plötsligt möjlighet till folkupplysning och bred bildning. Jag gissar att Almqvist knappast delade sin bibliotekaries vidskeplighet. Möjligen tillhörde Almqvist de människor som inte tror på spöken, men är rädd för dem. Men poängen är: kunskap skall inte stängas in. Den skall tillgängliggöras. Tänk om Almqvist upplevt den digitala revolutionen, internet och digitaliseringen av kulturarvet. Framstegsvänlig som han var hade han nog då insett, att här finns chansen att sist och slutligen ge spökena den ro de förtjänar.

Noter till texten plus en smula angående bibliotekarielivet:

Jag vill naturligtvis tro att det bibliotek som Almqvist skriver om är Carolina, och det finns alltså ledtrådar i texten som pekar i den riktningen. Men naturligtvis har Almqvist, liksom alla författare, bakat ihop inspiration från olika håll när han skapat sitt mystiska bibliotek. Att Carolina inte slutgiltigt invigdes förrän 1841 är inget hinder för att Almqvist kan ha tänkt på Uppsalabiblioteket. Byggprocessen var lång och delar av samlingarna flyttades in redan före invigningen.

Amorina (1839) finns att läsa digitalt på Litteraturbanken (litteraturbanken.se). Jag rekommenderar bibliotekariens saftiga förord i denna version, men för den som verkligen vill läsa Almqvists oerhörda Amorina i dess vilda första form rekommenderas versionen från 1822. Också den finns digitalt på Litteraturbanken. Amorina (1822) nådde aldrig publiken, utan låg okänd i nästan två decennier, då Almqvist skrev om, slätade ut och publicerade en mer städad version. Hade Amorina (1822) kommit ut hade kanske den svenska litteraturen inspirerats att ta några skutt i helt andra riktningar.

Alla professioner utvecklas. Nya system tillkommer alltid och kräver nya arbetsinsatser. Som fortfarande nybliven bibliotekarie kan jag inte låta bli att citera bibliotekariens kommentar ur Almqvists Amorina-inledning: ”Såsom tjensteman vid ett af rikets största offentliga bibliotheker, var det min pligt, att söka iordningsätta och på hyllorna ordna böckerna efter en helt annan plan, än mina företrädare gjort. Derigenom vans den fördelen, att, om någon viste eller händelsevis hade i minnet hvar böckerna i förra tider stått, blef detta genom omsättningen utan nytta och min jemte min tjenstekamrats kunskaper måste derföre oupphörligen, oss och våre förmän till heder, anlitas. Bibliothekets hemligheter lågo i vår hand.”