”Böcker har sina öden”, heter det. Det har nog bibliotekarier också. Inte sällan har såväl bibliotekarier som böcker skäl att resa. På medeltiden fanns en praktisk inbindningsteknik som gick ut på att bokens skinnklädsel inte bara omslöt bokblocket utan fortsatte upp i dubbla läderstroppar som kunde knytas fast i livremmen. På så sätt dinglade boken väl skyddad som en liten påse från bältet, mycket praktiskt i tider när lagom stora fickor för ”pocket”-böcker ännu inte hörde till modet. ”Girdle books” heter det på engelska, och vad det heter på svenska kommer jag att få veta när jag kommer till jobbet nästa gång.

Just en sådan bokinbindning såg jag för några år sedan på en medeltida skulptur i ett altarskåp, utställt på Fornsalen i Visby. Förmodligen var väl boken en statussymbol för den avbildade lärde. Istället för dyrbart svärd bar han en värdefull bok.

I måndags besökte jag den märkliga och uttrycksfulla staden Visby. Det var regnigt och grått, men staden talar tydligare till besökaren när inte turister fyller Adelsgatan och Hästbacken. Det är en gammal, gammal stad, en gång rik, senare betydligt fattigare. Ja, så fattig att man inte ens hade ork eller råd att riva ringmuren. Men ruinerna visar den väldiga rikedom som en gång fanns. Köpmanshus vid köpmanshus, kyrka vid kyrka, kloster vid kloster.

Jag undrar vart alla de medeltida klostrens handskrifter tog vägen? Gotland måste ha varit en sjudande intellektuell miljö på 1300-talet, och naturligtvis måste kloster och kyrkor ha ståtat med dyrbara bokband. Rimligen bedrevs också handskriftsproduktion i klostrens skriptorier. Med största säkerhet finns det forskare som vet det mesta om hur det medeltida Gotlands bokvärld såg ut, och jag borde av självbevarelsedrift låta bli att skriva om saken. Även om detta kunskapsfält lär jag få besked när jag kommer till jobbet. Men det är trevligt att spekulera.

På fastare mark är jag när det gäller det moderna Visby. Besöksmålet på Gotland var Almedalsbiblioteket, det sambibliotek som både bedriver folkbiblioteksverksamhet och fungerar som bibliotek för Högskolan på Gotland. Orsaken till besöket var förstås det planerade samgåendet mellan Uppsala universitet och Högskolan på Gotland. Hur det blir i detalj vet vi inte, men varje gång jag besöker Almedalsbiblioteket gläds jag åt den dynamiska verksamheten, bedriven i en mycket miljöeffektiv byggnad med ett av Sveriges härligaste lägen. Hundra meter bort rullar Östersjöns vågor in mot Visby havsbad och utanför biblioteket breder Almedalen ut sig. Tack till Almedalsbibliotekets personal som så välkomnande tog emot mig och en Uppsalakollega.

Någonstans mitt i tiden mellan det hypermoderna Almedalsbiblioteket och medeltidens skingrade klostersamlingar befinner sig det gamla läroverksbiblioteket, ägt av Visby kommun. Vi hade förmånen att släppas in den väl tillslutna lokal i Almedalsbiblioteket där uppåt 30.000 tryckta volymer står uppställda. Rariteterna är många och inkluderar till och med ett par inkunabler, det vill säga böcker tryckta före år 1501. Där finns exempelvis Julius Caesars Galliska kriget, tryckt 1494 i Venedig. Vid den tiden var Uppsala universitet ännu i blöjor och Gotland under danskt styre. Vilka vägar tog volymen på sin färd till läroverket i Visby? Böcker har sina öden.

Själv åker jag strax till Budapest.

Om läroverksbiblioteket  finns att läsa på http://www.almedalsbiblioteket.se/sok/g1/190-bibl.html

Smulor från veckan som gått:

Värdefull träff i ledningsgruppen idag om Uppsala universitets Medarbetarportal och om bibliotekets arbete med mål och strategier. Det rör på sig.

Lönearbetet rullar också på. Möten, möten.

Mail, mail, mail. Dryga tvåtusen har jag sparat sedan 21 augusti när jag fick  min nya adress.