Kategori: Uncategorized (Sida 12 av 13)

I Köpenhamn har jag och andra bokhistoriker/editionsfilologer pratat om ”textens transmissioner”. Seminariet i fredags stöttades av Einar Hansens forskningsfond. Det där med donationer är bra. Dansk-svenske Einar Hansen (1902-1994) var redare men också VD för Allhems förlag. Som stor bokvän donerade han klokt nog medel till en professur i bokhistoria. Lite synd bara att det var Lund som fick slantarna. Även i Uppsala skulle det behövas mer forskningsresurser på fältet, inte minst eftersom Carolinas samlingar alltid ger bokhistorikern en drömsk uppsyn.

Men vad skedde nu i Köpenhamn? En av Wikipedias förklaringar till ordet ”transmission” är ”teknik att överföra mekanisk kraft”. Inom den aktuella delen av humanistisk forskning handlar det om helt andra saker – även om det faktiskt rör sig om överförande av starka krafter. ”Textransmission” används för att beskriva hur en text vandrar. Exempelvis mellan versioner. Eller mellan genrer. Eller – som i mitt bidrag – mellan talat och skrivet.

Ett roligt och lärorikt seminariebidrag kom från den köpenhamnske Palle Schantz Lauridsen, som talade om ”En Opdagers triumfer”. Närmare bestämt handlade det om Sherlock Holmes öden och äventyr i Danmark 1891-1910. De danska tidningarna tryckte följetonger som den läshungrige kunde klippa ut och låta binda in till en bok. Men naturligtvis kunde man också läsa om kokainisten från Baker Street direkt i bokform. Mästerdetektiven transmitterades språkligt genom en rad översättningar, ofta parallella översättningar av samma bok, och de danska titlarna kunde variera åtskilligt på samma verk. The Sign of Four hette Det mystiske Tegn när den på följande vis började i en Aarhus-tidning 1891: ”Sherlock Holmes tog sin lille Flaske fra en Krog af Kamingesimsen og sin Morfinsprøjte ud af dens sirlige Safiansetui.” I en bok som fick titeln Agra-skatten (1905) bakas De fyras tecken in som ett andra kapitel. Detta börjar: ”Sherlock Holmes og jeg sad samman i vor Dagligstue. Han havde taget sin lille Flaske ned från Kaminhylden og sit Værktøj för underhudisk Indsprøjtning ud af et Maroki-Futteral.”

Lagda sida vid sida kan man ju undra om de olika översättningarna egentligen är samma litterära verk. En italienare har förstått transmissionens spännande värld när han utbrister ”Traduttore traditore!” Översättaren är en bedragare. Eller om man vill se det på ett annat sätt: en skapare.

Ännu mer spännande blev det när Schantz Lauridsen utredde relationen mellan de klassiska berättelserna och de 12 Sherlock Holmes-filmer, vardera på femton minuter, vilka gjordes före första världskriget (typiskt nog är bara en bevarad). Man behöver inte vara litteraturvetare för att inse det kinkiga i att ”översätta” ett språkligt verk till stumfilm. Allt som sker genom ord i boken blir ordlöst gestaltat och omgestaltat på vita duken.

Att tro på stabila och givna litterära verk är inte möjligt. Ständigt byter texten skepnad, och Harry Potter-böckerna finns i (minst) två engelska versionen – en amerikansk och brittisk. Dessutom gavs böckerna ut i olika utföranden – ett sobert för den vuxne läsaren som inte ville skämma ut sig på tunnelbanan, och en glatt designad för barnpublik. Det säger sig ju själv att när sedan texten flyttar över till filmatiseringar eller som text på en digital skärmen så innebär det konsekvenser för hur vi läser och hur vi tolkar. Litteraturvetaren njuter av att begripa transmissionens komplexitet, och utbrister världsvant: ”Elementärt, min käre Watson!”

Smulor från veckan som gått:

I torsdags var hela Uppsala universitets så kallade akademiska senat på besök vid UUB. Nyfikna på Carolinas inre miljöer hade de bett om att få hålla sitt decembersammanträde i boksalen, något som givetvis glatt beviljades. Jag fick glädjen att för en uppmärksam publik presentera bibliotekets verksamhet under en halvtimme.

Gotlandsarbetet går vidare, och under veckan deltog jag och Gunilla Sundström i ett telefonsammanträde där vi redde ut administrativa frågetecken. Vi var fyra i ett tjänsterum på förvaltningen här i Uppsala och tre på Gotland och en i Stockholm. Knaster, knaster och det där envisa pipandet var 5:e minut som skall påminna om det är ett gruppmöte. Men effektivt och positivt. De högskoleanställda bibliotekarierna på Gotland kommer för övrigt på besök 17-18 december, och skall då få se ett antal av UUB:s miljöer.

För inte så länge sedan låg butikerna sida vid sida på städernas huvudgata: sybehörsbutik, fiskhandel och järnaffär. Inköpsturen i 1800-talets lilla stad, där folk lyfter på hatten för varandra och småpratar om vädret, är en standardingrediens i äldre tiders romaner. I Luthagen, mitt hörn av världen, finns tv- och radioaffären och blomsterhandeln kvar, men posten (den riktiga) är borta liksom färgaffären, systemet och en bra bokhandel som också förde pappersvaror. Naturligt och inget att säga om. Världen förändras. Man ser inte längre sådana scener ur en försvunnen akademiska småstadsvärld som den jag en gång för tjugo år sedan såg i hörnet Skolgatan/Sysslomansgatan. En äldre (men kort) man som lyfte på hatten och mycket djupt bockade för den synnerligen långe professor Torgny Segerstedt (en gång formidabel rektor magnificus), som förstrött lyfte på sin hatt och bockade tillbaka, men långt ifrån lika djupt.

Nu är det galleriornas tid. Allt går lite mer rationellt och praktiskt tillväga, och det man behöver skall finnas lätt och snabbt tillgängligt, dessutom i princip dygnet runt. Det skall man mest vara glad över.

Varför tänker jag på detta? I fredags på Ångström invigdes det nya samarbetet mellan Studentservice och biblioteket. Efter intensiva omarrangemang, införskaffande av möbler och allehanda andra förändringar skall nu studenter, lärare och forskare ha en smidig plats där man både får hjälp med tentautlämningar och svåra litteratursökningsfrågor. Världen är ju nu sådan att allt hänger ihop. 1800-talets opraktiska men kanske idylliska detaljhandlare är och skall vara borta, i varje fall i vardagen. Istället är det samverkan och praktisk galleriatanke som gäller.

Många kommer att nyfiket följa hur Ångströms projekt med samlokaliserad studentservice och bibliotek utvecklas. Sannolikt blir detta ett efterföljansvärt exempel. Det kommer alltid att finnas fysiska och specialiserade bibliotek, och alla vid universitetet kommer alltid att vara en knapptryckning från det gemensamma digitala biblioteketet. Men renodling blir ovanligare. Istället väntar mängder av hybrida mötesplatser som delvis är fysiska bokbibliotek, delvis kaféer, delvis platser för studentservice, delvis platser där man skaffar tillgång till digitala informationsresurser. Och så vidare.

När jag talade vid invigningen i fredags berättade jag om ett besök nyligen i Budapest. Trots obefintliga kunskaper i ungerska besökte jag flera imponerande bokhandlar mitt i centrum. En hade flyttat in i ett gammalt varuhus på den centralt belägna världsarvsavenyn Andrássy. Flera våningar böcker och en helt magnifik kaféavdelning – tio meter till det förgyllda 1800-talstaket och djupa sittgrupper med tillgång till kraftfullt wifi, välsmakande Esterházy-bakelser och pianospel på eftermiddagarna. Och nere i bokhandeln hade man också försäljning av årgångsviner; till vänster annonserades nyutkommen fack- och skönlitteratur och till höger erbjöds oräkneliga tokajerbuteljer. Det gäller att hitta sätt att samverka.

Smulor från veckan som gått:

På fredagmorgonen höll biblioteksrådet ett mycket kreativt och bra sammanträde kring aktuella frågor. Överbibliotekarien gladdes och tog till sig de goda idéerna.

I torsdags kväll gjorde jag en välkommen utflykt till den litteraturvetenskapliga världen. Svenska Litteratursällskapet höll sitt höstmöte, där fyra nydisputerade forskare från landets alla hörn presenterade sina avhandlingar.

Mycket finns i gömmorna på Carolina. Till dessa hör Uppsala-eddan som ägnats ett stort och flerhövdat forskningsprojekt. Under veckan träffade jag några av dem som varit involverade och fick då en mycket värdefull inblick i arbetet kring denna märkliga nordiska kulturskatt.

Novembertorsdag i Stockholm. Grått väder över Strömmen, men från terrassen på Hilton Slussen har man en fantastisk utsikt över Gamla Stan och dess kajer. Är man en historiskt inriktad litteraturforskare kan man inte låta bli att dubbelexponera. Vid varje besök i Stockholm ser jag inte bara dagens urbana stadsliv, utan också Almqvists stora småstad från 1800-talets början och 1600-talets mångkulturella, stolta och brutala maktcentrum. Hiltons krökta vita stentrappor med mässingsräcken ledde dock inte tankarna till svenska adelspalats à la stormaktstiden, utan mer till global hotellkomfort modell Förenta Staterna.

Här på Hilton hade Kungliga Biblioteket förlagt sitt årliga möte för bibliotekschefer. Hela 125 av oss hade hörsammat kallelsen. För den som liksom jag är ny i branschen blev detta verkligen en lärorik dag med utmärkta möten med kolleger och värdefulla samtal i ”öppna hus” på olika håll på hotellet. Styrgruppen för BIBSAM höll till i grupprummet Sokrates och den för LIBRIS i Sofokles. Expertgruppen för informationsförsörjning och resursdelning träffades i Kronos och gruppen för digitalisering i Hades. 1600-talsmänniskan skulle belåtet ha känt igen sig i referenserna till antiken, men nyfiket undrat hur hotellets symbolprogram var tänkt.

Trots min nybörjarposition fanns jag med i ett panelsamtal med riksbibliotekarien Gunilla Herdenberg, rektor Kerstin Norén från Högskolan Väst och Elsebeth Tank som på förmiddagen talat om ”Modernt ledarskap och moderna bibliotek.” Vi grillades av samtalsledaren Angela Zetterlund från Linnéuniversitetet, och hela evenemanget filmades och läggs tydligen ut på kb.se under nästa vecka.

Och nog erbjuder biblioteksvärlden utmaningar för såväl chefer som medarbetare. En grundfråga är vad ett bibliotek och en bibliotekarie egentligen är; branschen anses ju i kraftig förändring. Ett klokt (och lugnande) svar från den som föredrar de långa perspektiven är att förändring alltid varit normaltillståndet. Alla plaskar vi i tidens flod. Men det gäller inte bara att hålla näsan över vattenytan utan också välja simsätt och riktning. Det är där konsten ligger.

Hur beskiver man dagens bibliotekssituation? Jag talar gärna om ett synligt och ett osynligt bibliotek. Det synliga är det traditionella, fysiska biblioteket där böckerna står på hyllorna och läsaren mycket påtagligt finns mitt i samlingarna. I Uppsala kan vi vara glada över att ha en av landets kraftigaste påminnelser om forskningsinformationens materialitet: byggnaden Carolina Rediviva. Symboliskt gestaltar huset vikten av samlad, rik och tillgängliggjord kunskap.

Men vid sidan av det synliga biblioteket finns idag det osynliga. Så fort en student eller forskare i Uppsala öppnar sin dator finns han eller hon i (eller en knapptryckning från) det digitala biblioteket. Miljoner artiklar och hundratals databaser finns ständigt tillgängliga. På ett magiskt sätt tycks allt lättåtkomligt.

Behovet av synliga och fysiska biblioteket försvinner aldrig, även om det långsamt kommer att förändras. Carolina står, så att säga, tryggt inför framtiden. Utmaningen blir istället att lika väl gestalta det osynliga digitala bibliotek som det fysiska. De samverkar och existerar parallellt.

Informationsrikedomen är större än någonsin. Allt finns nåbart, men uppgiften har inte blivit lättare för biblioteken. Att ordna digitala böcker på digitala hyllor i ett osynligt virtuellt bibliotek är lika arbetskrävande (och kostsamt) som att ställa folianter på plats i den fysiska läsesalen.

En särskild aspekt på universitetsbiblioteken är att informationsförsörjningen idealiskt skall vara så enkel som möjligt – egentligen så sömlös, direkt och osynlig som någonsin kan göras. Ett klick och artikeln skall finnas på läsplattan. För brukaren fungerar det bedrägligt lätt.

För vem ser den mäktiga, dyra och svårbemästrade biblioteksbyggnad som digitalt byggs i Uppsala och i alla andra starka akademiska städer? En osynlig byggnad där bibliotekarier redan flitigt ordnar och tillgängliggör materialet. Strindberg talade i Ett drömspel om ”det växande slottet”. Ett präktigt och underbart sådant reser sig nu vid sidan av Carolina Rediviva.

Smulor från veckan som gått:

I torsdags återinvigdes Geo-biblioteket som fått en ordentlig ansiktslyftning. Många på plats och fint program med pianospel, bokpresentationer, diktläsning, snittar och choklad. Ett behov som det digitala biblioteket aldrig förmår fylla är det av fysiska mötesplatser, analogt klingande röster och mat och dryck.

En annan av mina  debuter i veckan var den som ordförande i Vilhelm Ekmans fond, vilken delar ut tryckmedel till universitetets forskare enligt ett antal knepiga kriterier. Jag hade glädjen att lära känna ett antal forskarkolleger från alla fakulteter, och tillsammans genomförde vi ett långt men viktigt sammanträde.

Kemiprofessorn Olle Mattsson besökte boksalen och talade för bibliotekspersonalen om sin nya bok om gifter och deckare. Carolinabiblioteket kunde bidra med orginalupplagor av Agatha Christie, Dorothy Sayers och epokgörande 1700-talsverk om gifter och mediciner. Till och med gamla nummer av Fantomen förevisades, för även den vandrande vålnaden har genom åren utsatts för slemma förgiftningsförsök.

I Budapest står Ronald Reagan staty, alldeles intill ett hyllningsmonument över Sovjets Röda Armé. Någon kilometer därifrån, på shoppinggatan Vaci Utca, hänger en minnesplakett över Karl XII. På en vackert galopperande häst ser man den nordiska monarken, och en text från 1914 förklarar för flanören på såväl ungerska som svenska att ”Carl XII rastade här på Ridt från Turkiet till Stralsund. nov. 1714”. Det finns mycket kulturarvs-kitsch här i världen, och förmodligen är de tre monumenten konstnärligt rätt mistliga. Men de har mycket att säga om de tider i vilka de skapades, vilket är viktigt nog.

Karl XII:s brådstörtade ritt genom Europa till östersjökusten hamnade i historieböckerna som ett bevis på kungens hjälteläggning och tåliga bakdel. Ritten är en bra historia som likt alla goda berättelser har överlevnadsförmåga. På fjorton dagar, inkognito och med ett fåtal följeslagare, genomkorsades ett Europa där de flesta människor under sin levnad bara såg sin egen hemby. Berättelsen påminner om att det inte behövs marmor eller brons för att skapa kulturarv. Även om starka historier handlar om ytterst dubiösa hjältar är de gemensamma immateriella kulturminnen. Men det finns mer betydelsefulla exempel på kulturarv.

När Karl kom intravande i svenska Stralsund den där novemberkvällen 1714 kanske han red förbi gymnasiet. Förmodligen fick väl ynglingarna på skolan först senare veta vem som passerat , och kungen själv struntade säkert högaktningsfullt i lärdomsborgen. Kanske kan sådant varit förlåtet den som ser undergången grina och sitt imperium rinna bort som sand mellan fingrarna. Ändå hade såväl han som hans föregångare satsat hårt på utbildningssystemet – endast med välutbildat folk kan ett samhälle byggas.

Stralsund var svenskt i nästan 200 år. 1815 såldes Pommern till Preussen, och blev en del i den våldsamma tyska historien. Men det präktiga gymnasiebiblioteket med anor från början av 1500-talet överlevde allt – inklusive två världskrig och 40 år i DDR. Men i somras sålde borgmästaren Alexander Badrow ut de 5926 dyrbara volymerna. För att täta hål i kommunbudgeten.

Försäljningen av detta ovärderliga kulturarv har skett i tysthet. Inte ens sakkunnig rådgivning har inhämtats. Stans arkivchef har belagts med munkavle. Allt, eller åtminstone mycket, är putz weg, och nu misstänker man att Stralsund även sålt andra bokvolymer ur stadsarkivet. Ett rart turkiskt tryck från 1537, som bör komma från Stralsund, bortauktioneras den här månaden, och utrop ligger på 3000 Euro. (Frankfurter Allgemeine Zeitung 10/11 2012).

Historiker och biblioteksmänniskor är upprörda och talar med rätta om ”historielöst barbari”. Nu dras Stralsund inför Förvaltningsrätten. Kulturarv ska inte skingras på detta sätt. Men skadan är gjord och kan inte göras ogjord. En samling som speglar stadens historiska utveckling och själ har bara skingrats för vindarna. Och det har gjorts genom hemlighetsmakeri, smussel och sekretessbeläggning.

Några tiotal meter från monumenten över Reagan och Röda Armén finns ett tredje osannolikt minnesmärke, om vilket ännu en märklig och mångschatterad berättelse om historieutnyttjande kunde vävas. Hur som helst. Det är en staty av den bistert blickande amerikanska generalen Harry Hill Bandholtz som 1919 med ridpiskan hindrade de rumänska (allierade) soldaterna att plundra det ungerska nationalmuseet. På sockeln står det: ”I simply carried out the instructions of my government as I understood them as an officer and gentleman of the United States army”.

Ett sunt samhälle tar ansvar för sitt och andras kulturarv.

Smulor från veckan som gått:

Idag har jag haft ett mycket värdefullt och bra möte med de lokala fackklubbarna inom UUB.

Idag har det också hållits ett bra och lärorikt möte med systemägarna (=bibliotekscheferna) inom DiVA-samarbetet. Det utmärkta verktyget DiVA vässas ytterligare.

”Böcker har sina öden”, heter det. Det har nog bibliotekarier också. Inte sällan har såväl bibliotekarier som böcker skäl att resa. På medeltiden fanns en praktisk inbindningsteknik som gick ut på att bokens skinnklädsel inte bara omslöt bokblocket utan fortsatte upp i dubbla läderstroppar som kunde knytas fast i livremmen. På så sätt dinglade boken väl skyddad som en liten påse från bältet, mycket praktiskt i tider när lagom stora fickor för ”pocket”-böcker ännu inte hörde till modet. ”Girdle books” heter det på engelska, och vad det heter på svenska kommer jag att få veta när jag kommer till jobbet nästa gång.

Just en sådan bokinbindning såg jag för några år sedan på en medeltida skulptur i ett altarskåp, utställt på Fornsalen i Visby. Förmodligen var väl boken en statussymbol för den avbildade lärde. Istället för dyrbart svärd bar han en värdefull bok.

I måndags besökte jag den märkliga och uttrycksfulla staden Visby. Det var regnigt och grått, men staden talar tydligare till besökaren när inte turister fyller Adelsgatan och Hästbacken. Det är en gammal, gammal stad, en gång rik, senare betydligt fattigare. Ja, så fattig att man inte ens hade ork eller råd att riva ringmuren. Men ruinerna visar den väldiga rikedom som en gång fanns. Köpmanshus vid köpmanshus, kyrka vid kyrka, kloster vid kloster.

Jag undrar vart alla de medeltida klostrens handskrifter tog vägen? Gotland måste ha varit en sjudande intellektuell miljö på 1300-talet, och naturligtvis måste kloster och kyrkor ha ståtat med dyrbara bokband. Rimligen bedrevs också handskriftsproduktion i klostrens skriptorier. Med största säkerhet finns det forskare som vet det mesta om hur det medeltida Gotlands bokvärld såg ut, och jag borde av självbevarelsedrift låta bli att skriva om saken. Även om detta kunskapsfält lär jag få besked när jag kommer till jobbet. Men det är trevligt att spekulera.

På fastare mark är jag när det gäller det moderna Visby. Besöksmålet på Gotland var Almedalsbiblioteket, det sambibliotek som både bedriver folkbiblioteksverksamhet och fungerar som bibliotek för Högskolan på Gotland. Orsaken till besöket var förstås det planerade samgåendet mellan Uppsala universitet och Högskolan på Gotland. Hur det blir i detalj vet vi inte, men varje gång jag besöker Almedalsbiblioteket gläds jag åt den dynamiska verksamheten, bedriven i en mycket miljöeffektiv byggnad med ett av Sveriges härligaste lägen. Hundra meter bort rullar Östersjöns vågor in mot Visby havsbad och utanför biblioteket breder Almedalen ut sig. Tack till Almedalsbibliotekets personal som så välkomnande tog emot mig och en Uppsalakollega.

Någonstans mitt i tiden mellan det hypermoderna Almedalsbiblioteket och medeltidens skingrade klostersamlingar befinner sig det gamla läroverksbiblioteket, ägt av Visby kommun. Vi hade förmånen att släppas in den väl tillslutna lokal i Almedalsbiblioteket där uppåt 30.000 tryckta volymer står uppställda. Rariteterna är många och inkluderar till och med ett par inkunabler, det vill säga böcker tryckta före år 1501. Där finns exempelvis Julius Caesars Galliska kriget, tryckt 1494 i Venedig. Vid den tiden var Uppsala universitet ännu i blöjor och Gotland under danskt styre. Vilka vägar tog volymen på sin färd till läroverket i Visby? Böcker har sina öden.

Själv åker jag strax till Budapest.

Om läroverksbiblioteket  finns att läsa på http://www.almedalsbiblioteket.se/sok/g1/190-bibl.html

Smulor från veckan som gått:

Värdefull träff i ledningsgruppen idag om Uppsala universitets Medarbetarportal och om bibliotekets arbete med mål och strategier. Det rör på sig.

Lönearbetet rullar också på. Möten, möten.

Mail, mail, mail. Dryga tvåtusen har jag sparat sedan 21 augusti när jag fick  min nya adress.

Forskaren lär sig under karriären åtskilligt. För arkivforskaren är kunskaper om att ta sig in i bibliotek grundläggande. Tidigt lär man sig att skaffa rätt sorts intyg inför insamlingsresor utomlands. På många håll krävs tunga underskrifter, lila stämplar och arkivbeständigt 100-gramsbrevpapper för att ta sig förbi grindväktarna. Och på plats i det främmande biblioteket gäller det att övervinna det ena hindret efter det andra på vägen in mot hägrande arkivfynd. Det är lite grann som ett modernt dataspel i ”quest”-genren. Hjälten/hjältinnan skall klurigt klara labyrinten och överlista allt motstånd. Några snabba sökningar visar mycket riktigt att Umberto Ecos Rosens namn, med alla dess hemlighetsfulla biblioteksmysterier, givit upphov till flera dataspel.

Och visst skall portarna vara svårforcerade när det gäller bibliotekens värdefullaste samlingar.

Hemma har jag en liten samling plastade kort som gett mig inträde till bibliotek ute i Europa. Det påminner om en körkortsamling, och i någon mening är det väl precis det det är. Jag minns vägen in till Vatikanens hemliga arkiv (som sedan 1881 inte är så särskilt hemligt). Fysiskt påminde miljön om Rom-spelet ”Assassin’s Creed”, och först gällde det att ta sig förbi schweizergardet, sedan de mer normala säkerhetsvakterna, därefter en gammal arkivman, inför vilken ärendet skulle förklaras på italienska (det gick också bra att använda latin). Men sedan var man inne i helt fantastiska samlingar. Andra biblioteksforceringar har gett mindre outplånliga minnen, men flera gånger har jag fotograferats, förhörts och till sist fått den åtrådda tillgången till ett forskningsbibliotek.

Det är den ena bilden av biblioteket – skattkammaren där draken girigt ruvar på sina skatter. Den andra bilden är det öppna vardagsrummet, den enda plats i samhället där man nu kan vara utan att behöva köpa något och utan att tillfrågas om vad man gör. Idag är det ju så att bibliotek mycket aktivt bjuder in – bibliotekarien blir inkastare istället för grindväktare. Jag värnar båda bilderna. Båda beskriver den nödvändiga verkligheten.

Funderar man på denna paradox står plötsligt den mest utnyttjade bibliotekarie-schablonen i ett förklarat ljus. Jag tänker på populärkulturens kvinnliga bibliotekarie med sträng hårknut och strikta glasögon, som i nyckelscenen tar av glasögonen och drar nålarna ur håret. I någon mening är denna fiktiva bibliotekarie en personifiering av biblioteksidén som sådan. Sträng, tyst, vakande men samtidigt öppen för mer eller mindre passionerat tankeutbyte.

Ett universitetsbibliotek som det i Uppsala måste inte bara balansera mellan de två rollerna – drakens och inkastarens. Det måste kanske till och med renodla och klargöra dem. Öppenheten i modern informationsförsörjning är självklar. Allt i såväl det digitala som det fysiska biblioteket skall vara ”en knapptryckning bort” . Såväl e-boken, läsplatsen och referenslitteraturen skall bjuda in. Dörrarna skall stå öppna och överallt skall höras ett stilla rassel av kunskapssamlande i en trivsam social miljö. Men det måste också finnas trösklar. Ett ”Rare Books’ Room” skall naturligtvis erbjuda bästa tänkbara service och stöd. (Under mina forskarår ”på andra sidan disken” i specialläsesalen och kart- och bildenheten har jag alltid behandlats mycket väl – hurra för UUB:s utmärkta personal). Men brukaren måste också förstå säkerhetsfrågorna, vilka handlar såväl om att skydda värden som om symbolisk respekt för skör och lättförstörd kunskap.

Jag är ganska trakterad av rollen som vänlig drake.

Smulor från veckan som gått:

En vecka i det digitala bibliotekets tecken. Jag har genomfört värdefulla studiebesök på enheterna för elektroniska resurser och digital publicering, och lärt mer om vår höga kompetens på området. Tack till de enheterna.

Projektet Plantskolan (icke att sammanblanda med byggenskapen i kvarteret Plantskolan invid  Botan) presenterades för styrgruppen i onsdag. UUB-projektet handlar om kompetensutveckling vad gäller kommunikation på biblioteksfältet. UUB:s anställda är redan idag uppmärksammade som framstående och verksamhetsutvecklande föreläsare vid nationella och internationella konferenser. Det skall bli ännu mer av sådant.

Philip Larkin – den obarmhärtige bibliotekarien – har jag redan skrivit om. Men det finns fler författare som har arbetat på bibliotek. Strindbergs KB-tid känner vi ju till, men en kanske mer oväntad kandidat är Carl Jonas Love Almqvist. Visserligen brukar han ju betraktas som den svenska litteraturens mest mångsidige trollkarl. Men bibliotekarie?

När Almqvist var några och tjugo arbetade han som informator hos familjen Hisinger på Fagervik i Finland. Han fick uppleva det vanliga informatorsslitet. Visserligen satt man som informator vid det fina middagsbordet tillsammans med sin mer eller mindre begåvade elev men ändå hörde man till det föraktade tjänstefolket. Informatorns amfibieliv skildrade Almqvist många år senare i den gladlynta men egentligen revolutionära romanen Tre fruar i Småland. Här möter läsaren den unge Medenberg, som studerat i Uppsala. Han försörjer sig nu som lärare i en adelsfamilj på landet, men genom sina överlägsna själsliga gåvor kliver han snart fram som traktens ledare, och till sist skapar han ett småländskt idealsamhälle – ett kollektiv av goda kvinnor och omvända rövare. Ett nytt och bättre samhälle står för dörren när väl patriarkatet brutits ner.  Romanen en kompensatorisk gest av den Almqvist som ofta tvingades knyta näven i byxfickan, men den är också spännande, och tänka sig, när jag nu bläddrar i Litteraturbankens digitala utgåva, så upptäcker jag att Uppsala universitetsbibliotek faktiskt nämns. En mystisk chifferlapp med nio rader kråkfötter dyker upp, och de unga hjältarna kan inte förstå innehållet. Medenbergs studentvän, prästsonen Göran, undrar vad det kan vara för egendomlig skrift: ”I min ögon liknar det koptiska, hvars alfabet jag en gång skådat på Upsala bibliothek.” UUB kan alltid stå till tjänst när det gäller det främmande, mystiska och lärda.

Men nu har jag förirrat mig. Bland Almqvists informatorplikter på Fagervik ingick att sköta om herrgårdsbiblioteket, och därför tog han sig för att göra en ny uppställning och en katalog. Förordet till katalogen hör till törnrosdiktarens ungdomsverk, men till och med i denna rena brukstext möter man Almqvists romantiskt förtätade tänkande. Förordet försöker reda ut i vilken ordning böckerna bör stå på hyllorna och hur de skall ordnas i katalogen. Sagt och gjort – Almqvist förklarar intressant vilka principer han följer.

Det man fastnar för är hans metaforik. När det gäller bokuppställningen konstaterar författaren att det är bandens storlek och utseende som måste bestämma uppställningen – snyggt skall det vara. Men han fördjupar resonemanget: ”I följe härav måste böcker, om de också innehålla de skönaste och förträffeligaste saker, likväl bekväma sig att stå bakom i någon mörk vrå, om de genom sin ägares eller händelsens kapris, icke erhållit en inbindning, vars prydlighet kan rekommendera dem en plats på främsta raden. Denna plats skall däremot intagas av varje bok, som äger ett skönt band, den må för övrigt innehålla de största uselheter. Ingen må säga att detta är orätt; – ingen må beklaga att det som understundom händer i den stora världen även skall sträcka sig ända till böckernas värld. – Tvärtom vore det ganska lyckligt, om detta blott sträckte sig inom den senare.”

Gång efter gång skulle Almqvist återkomma till att se människor som böcker och vice versa. Det här blev utgångspunkten när jag i ett kapitel i boken Tre fruar och en mamsell skrev om Almqvist utifrån ett bokhistoriskt perspektiv. För honom var människan ett ”själspoem”.

Mycket kan sägas om Almqvist, och han är ingalunda uttröskad i den här bloggen. Han kommer att återkomma minst två gånger. Den ena gången kommer det att handla om Almqvists visionära dröm om Internet . Den andra gången blir förmodligen titeln ”Spökar det på Carolina?”

Den som väntar på något gott…

Smulor från veckan som gått:

I måndags agerade jag moderator på det viktiga seminariet Open access till forskningsdata – vad innebär det? Hela evenemanget filmades och länk hittas på http://www.ub.uu.se/oaw2012 (Jag gläder mig i sammanhanget åt att jag ingick i den redaktion som redan i Internets barndom la ut de textkritiska editionerna av Almqvists skrifter digitalt. Nu är samma texter läsbara på litteraturbanken.se)

Vid ett lunch-till-lunch-möte i slutet av veckan deltog jag i SUHF:s Forum för bibliotekschefer. Stimulerande möten med kolleger från andra lärosäten och värdefulla diskussioner – bland annat en visionsövning kring vad ett högskolebibliotek är år 2030.

Och i torsdags morse fick jag för första gången stå i informationsdisk. Det ingår i min kursplan för nya jobbet att lära känna alla verksamheter inom biblioteket. Ekonomikums bibliotek tog väl emot mig  vid mitt studiebesök, och jag fick utmärkta inblickar i det dagliga arbetet – bland annat bakom disken.

Den sista veckan har jag levt ett intensivt nationsliv. Inte så att jag hängt i barer eller bevistat klubbar och discon. Långt därifrån. Men jag har dels deltagit i det så kallade bibliotekskonventets 50-årsjubileum och dels publicerat en bok om nationernas långa historia som muntligt inriktade akademiska övningsmiljöer. Boken heter Eloquent Students och har givits ut i universitetets historiskt inriktade acta-serie.

För 150 år sedan konstaterade Carl Yngve Sahlin att fordom bildade nationerna ”hvar för sig […] en liten läroanstalt”. (Överkurs: Sahlin var med och skapade Uppsala studentkår och skulle bli mångårig professor och rektor. På universitetets baler uppvisade han ”sin allbekanta spänstighet, som var som en gummibolls.”)

Och Sahlin hade rätt. Under det gångna året har jag på lediga stunder arbetat i Carolinas härligt tysta specialläsesal och samlat material ur de cirka tusen volymer nationsarkivalier som finns i universitetsbibliotekets kulturarvssamlingar. En märklig bild av mångsidiga och intensiva övningar trädde fram: äldre studenter undervisade yngre i läroämnena, disputationer anordnades oavbrutet (och syftade förstås till att träna studenterna inför universitets offentliga disputationsprov) och tusentals orationer hölls. På 1800-talet ersattes på flera nationer de gamla övningarna av talföreningar där man diskuterade allt från dagspolitik till evolutionslära. Men allt det där kan man läsa mer om i boken. Den angelägne kan också lyssna på ett fördrag i Ihresalen (Engelska Parken) nu på onsdag kl 17.15.

Numera har nationerna inte samma roll som kompletterande utbildningsmiljöer – i varje fall inte vad gäller det rent akademiska. Helt uppenbart spelar de en viktig social och kulturell roll, och de är övningsplatser för demokrati, problemlösning, samarbete, ledarskap och entreprenörskap. De är också alldeles för lite utforskade.

Förra lördagen presenterade bibliotekskonventet sin nya bok Från samkatalog till Argus. Konventet organiserar alla de tretton nationernas bibliotek, och som bekant har dessa inte bara intressanta kulturarvssamlingar utan också kurslitteratur och viktiga läsplatser. Uppsala universitet (och dess bibliotek) har skäl att vara tacksamt mot de många akademiska miljöer som – alla på sitt sätt – bygger upp universitetslivet. Bibliotekariekonventet är 50 år men nationsbiblioteken flera hundra år gamla. Under långa tider var de centrala för litteratur- och informationsförsörjningen, i synnerhet för studenter med begränsade ekonomiska tillgångar. Från nationerna kunde kurslitteratur och mikroskop lånas, och läsesalarna höll med ett stort utbud av tidningar och tidskrifter. Ibland ger de gamla protokollen också fascinerande inblickar i striderna om vilka tidningar som ansågs lämpliga att bekosta.

Grattis till bibliotekariekonventet och nationsbiblioteken från storasyster!

Smulor från veckan som gått

UUB har haft besök från Almedalsbiblioteket på Gotland. Diskussionerna har så smått börjat om biblioteksutmaningar och -möjligheter inför samgåendet mellan Uppsala universitet och Högskolan på Gotland.

Nu har jag deltagit i möten i alla våra fyra samverkansgrupper. I onsdags träffades S-gruppen på Ekonomikum.

I fredags besökte jag Medicinska biblioteket i sällskap med sjukhusdirektör Lennart Persson. Vi fick en utmärkt introduktion i verksamheten. Tack för den.

Uppsala universitet ingår i många nätverk. Ett av dem är U4, vilket består av Groningen, Gent, Göttingen och Uppsala. Jag deltog i det senaste mötet (söndag/måndag), ty liksom som sina kolleger från de övriga lärosätena tog rektor i Uppsala med sig sin bibliotekarie. (Dessutom ingick förstås personer ur forsknings- och undervisningsverksamheten samt administrationen. Från universitetsbiblioteket reste även vår chef för kulturarvet – Per Cullhed.)

Den som reser lär sig ett och annat. Det gällde även denna resa. För mig var verkligen mötet med kolleger från universiteten i Nederländerna, Belgien och Tyskland av stort värde. Åtskilligt är likartat från bibliotek till bibliotek, vilket gör kommunikationen enkel, och samtidigt finns det avgörande skillnader i traditioner, organisation och finansieringsformer vilket gör tankeutbytet värdefullt.

Ett starkt fokus för bibliotekens kulturarvsarbete är idag digitaliseringen. Vi har hunnit en bra bit, men inte är detta så enkelt som man kan tro. Det är inte bara att ta en digital bild och ladda ner på en dator. Filer skall märkas upp, göras sökbara och lagras långsiktigt. Runt all digitalisering måste arbetsprocesser och arbetsflöden utvecklas. Återigen: det är inte så enkelt som det kan tyckas.

Men möjligheterna är enorma, och vi fyra U4-bibliotek samarbetar för att lära av varandra. Ju färre gånger hjulet uppfinns desto bättre. Workshops om digitalisering och digital infrastruktur kommer att anordnas och ett sätt att pröva vingarna i den virtuella världen vore att anordna en digital utställning med material från alla våra fyra universitet.

Därmed är rubrikens U4 förklarad. 3S återstår. Besöket i Groningen aktualiserade två av de tre S som jag nu ofta tänker på: Synlighet och Samverkan. Det tredje är Säkerhet. U4-samarbetet bidrar naturligtvis till att göra biblioteket och dess verksamhet synligt, såväl inom universitetet som nationellt och internationellt. Och synlighet och kommunikationsförmåga är nödvändiga förutsättningar för biblioteken, även om vi lever i den paradoxala situationen att vårt jobb i allra bästa fall skall vara ganska osynligt. Forskaren och studenten skall inte behöva grubbla över den långa process som leder från produktionen av tankar någon annanstans – genom juridisk och teknisk snårskog – till låntagarens bok eller digitala resurs.

Hela idén om samarbetande bibliotek bygger på insikten om nyttan av Samverkan. För mig är detta alfa och omega. Samverkan inom biblioteket, samverkan mellan biblioteket och universitetet i övrigt, samverkan med nationella och internationella vänner. Det kostar arbete men resultatet är värt det.

Det tredje S-et är Säkerhet. Här ryms allt från brukaren och personalens arbetstrivsel och trygghet till skyddet av ovärderliga kulturskatter. Rör inte min inkunabel! I alla fall inte med smutsiga händer.

Smulor från veckan som gått:

Fredagen 5 oktober lärde jag känna kollegerna från Stockholmsbiblioteken vid KI, KTH och Stockholms universitet. Trevligt folk inom biblioteksbranschen!

I torsdags deltog jag i invigningen av Nordiska Afrikainstitutets nya lokaler inne i Botaniska trädgården. Allt fler viktiga verksamheter grupperas i omedelbar närhet till Carolina Rediviva.

Under veckan har jag haft glädjen att besöka två bruksbibliotek: Carolina-biblioteket och Dag Hammarskjöld/Juridiska biblioteket. Tack till personalen som tog väl emot mig och visade sin mångskiftande verksamhet.

I Umeå var rönnbärsklasarna stora. Kanske blir vintern hård. I ett rönnbärsträd i närheten av campusområdet måste klasarna ha varit orimligt stora och tunga, för trädet hade fallit omkull och låg som en stupad hjälte, täckt av röda sår.

I Umeå deltog jag förra veckan i en nordisk utbildningshistorisk konferens. Anmälan gjordes i våras, och mycket vatten har runnit sedan dess. Mitt bidrag handlade inte alls om bibliotek, och ändå kändes det högst relevant att vara på plats.

Det var nog nästan hundra delegater på plats, som alla hade intressanta saker att förtälja om utbildningens historia. Men ibland är det nyttigt att vara uppmärksam på det som inte behandlas. Jag slogs av att biblioteken – och för den delen mediaförsörjningen i sin helhet – var ganska frånvarande. Och ändå har boken (och dess föregångare och efterföljare) ständigt varit en central resurs inom utbildningen.

Det är väl osäkert om 1800-talets breda folkundervisning skulle ha kunnat utvecklas på det sätt den gjorde utan tillgång till den allt effektivare tryckkonsten, som förmådde skapa billiga läroböcker, lämpade för massundervisning. Helt muntlig undervisning var i gamla tider ett privilegium för en aristokratisk överklass. Sådan en-till-en undervisning förekommer i princip inte längre, kanske undantagandes vissa konstnärsutbildningar.

I början av 1800-talet ställdes faktiskt frågan om man verkligen behövde de gammaldags universiteten där professorerna föreläste från katedern och studenterna skrev ner det som sades. I och med den exploderande bokutgivningen, en följd av ny billig teknik, kunde ju var och en med bokens hjälp skaffa sig den kunskap man önskade. Tillgång till informationsresurser ger makt över studierna.

Samtidigt som jag där upp i Umeå reflekterade över hur relativt lite man belyste skol- och högskolebibliotekens historiska roll inom undervisningen, presenterades den nya litteraturutredningen. Där ställer man sitt hopp om goda läsvanor till skolbibliotekarierna.

Om jag ännu en gång deltar i en utbildningshistorisk konferens tänker jag föreläsa om att informationsresurserna (läs biblioteken) alltid varit centrala. Kanske kommer jag att ta min utgångspunkt i det bokskåp som fanns i den gamla byskola jag gick i på 60-talets slut. Den lilla Dotteviksskolan låg en bit utanför Arvika, och där fanns bara två klasser – en 1-2:a och en 3-4:a. Men jag minns med glädje den underliga blandning av urmodigt läsmaterial som fanns där i det gamla skåp som alltså gällde för skolbibliotek. Mycket av det var förmodligen inte särskilt lämpligt vare sig med dagens eller dåtidens moraliska och pedagogiska mått. Men spännande var det.

Smulor från veckan som gått:

På konferensen i Umeå blev jag plötsligt inbjuden till en improviserad visning av det uppenbarligen välskötta universitetsbiblioteket. Tack för den!

Möten med Tek-Nat:s och Med-Farm:s bibliotekssamverkansgrupper genomförda i början av veckan. Gott samspel mellan brukare och bibliotek är A och O.

Idag (torsdag) har också biblioteksrådet sammanträtt. Bra möte med många kreativa ideer.