Kategori: Uncategorized (Sida 11 av 13)

Våren har anlänt, om än inte till Uppsala. Under veckan som gick mötte jag värmen i belgiska Leuven, dit universitetsbibliotekets ledningsgrupp förlagt ett internat. Solen strålade retsamt in genom de små medeltida fönstren i Begijnhof och riskerade att ta uppmärksamheten från powerpoint-presentationer och utbredda excel-ark. Begijnhof visade sig vara en fascinerade medeltida del av staden, där en gång de självständiga, förfeministiska kvinnor som kallas beginer huserade. Mer om dem i en understreckare i Svenska Dagbladet 8 mars i år.

Att komma till Leuven påminde rätt mycket om att komma till Uppsala. Det är en inte alltför stor stad med ståtlig katedral och med ett mycket intensivt studentliv. Universitetet har fjorton fakulteter och är högt rankat. Antalet studenter och anställda är ungefär som i Uppsala. En präktig universitetsbiblioteksbyggnad ligger mitt i staden, och ett tiotal ämnesbibliotek ligger utspridda på campusområdena, precis som här hemma.

Ett avgörande skäl att besöka Leuven var naturligtvis universitetsbiblioteket, där vi blev mycket väl mottagna. Katholieke Universiteit Leuven är äldre än Uppsala (1425 mot 1477) men dess bibliotek några år yngre än vårt (1636 mot 1620). Ålder betyder dock mindre. Viktigare är lärdomarna av en lång historia. Biblioteket i Leuven har utsatts för åtskilligt. Under de senaste hundra åren har tre katastrofer drabbat samlingarna.

25 augusti 1914 stacks biblioteket i brand av invaderande tyska trupper och 300.000 volymer manuskript och böcker förstördes avsiktligt. Mycket av materialet var medeltida, och 1000 inkunabler blev till aska liksom den mystiska träinskriptionen Rongorongo E från Påskön. Bilder från förödelsen finns på nätet. Tankarna går till försöken att utplåna kulturarvssamlingarna i Timbuktu för bara några månader sedan. Men då hindrades förstörelsen som bekant genom att den heroiska personalen i hemlighet och med hjälp av laståsnor hade lyckats flytta materialet.

Den nytillträdde bibliotekschefen i Leuven, Stefan Gradmann, vid en monter med böcker från branden 1914

Under mellankrigstiden blev kulturarvsbrottet i Leuven mycket uppmärksammat, och inte minst genom stöd från USA byggdes återigen stora samlingar. Den nuvarande huvudbyggnaden är uppförd 1921-1928 i gammal stil men ritad av amerikanen Whitney Warren. Det är fascinerande att försöka tolka spåren av det gamla arvet i den nya byggnaden.

Men det tog bara några år innan biblioteket återigen brann. Även nu följde elden i spåren av en tysk invasion. Förlusterna 1940 uppgick till 900.000 manuskript och böcker. Ännu en gång återuppbyggdes biblioteket. Samme överbibliotekarie sades ha sett sitt bibliotek brinna två gånger, och två gånger byggt upp det igen.

År 1968 delades universitetet i ett fransk- och ett nederländskspråkigt lärosäte. Det förra flyttade till Louvain-la-Neuve. Delningen innebar att biblioteket i Leuven splittrades, och det berättas att vartannat signum gick till det ena universitet och vartannat till det andra. Tydligen är det dock inte sant att uppslagsverken delades mitt itu – men den klyvning som gjordes var förstås illa nog. Det påstås att ”information wants to be free”, men man kan ju också säga att information vill vara samlat tillgänglig.

Leuvenvistelsen var fruktbärande och lärorik och dessutom en välbehövlig påminnelse om att våren är på väg. Men den lämnade också efter sig en stark känsla av sorg över mänsklighetens förlorade minnen och en tyst uppmaning om ansvarstagande vid kulturarvsinstitutioner som varit mindre drabbade.

Källornas allra äldsta omnämnandet av staden Leuven är från 891 då en vikingaarmé besegrades av den frankiske kungen Arnulf. I veckan som gick togs besökarna från norr emot med värme och gästfrihet. Men så vi kom också i fredliga syften.

Det går att läsa i snö. Den som behärskar rätt alfabet har mycket att förmedla om fauna, väderförändringar och framkomlighet, det vet alla som vuxit upp i ödsliga landsändar med vänner som lever utomhusliv. Svenska skidlandslaget stöds förresten av ett helt valla-team som inte bara behärskar tecknen i snöns alfabet utan alla snöspråkets många dolda meningar, hänsyftningar och estetiska uttryck. Landslagets valla-lastbil (en slags motsvarighet till en akademisk litteraturvetenskaplig institution) har en 13,5 meter lång semitrailer som innehåller en vallabod på 70 kvadratmeter.

Själv är jag trött på snön. Dessutom är jag ganska dålig på att läsa den. Just nu uttrycker snön i Uppsalas innerstad mest trötthet och förvirring. Den är smutsig och grusig och uppskottad i oformliga högar. Det är som en gammal sliten bok med kaffefläckar och utrivna sidor. Inte mycket att läsa där längre.

Boken är en stark metafor. Den står för civilisation, bildning och kunskapsutveckling. Men hur länge till? Pappersboken är sedan länge en billig vardagsvara, och e-medierna gör den traditionella formen obsolet. Men vem vet. Kanske just det faktum att den traditionella boken långsamt bleknar bort som informationsbärare innebär en ny aktualitet för den fysiska bokens symboliska betydelse.

I en nyutkommen bok om Petrarca lär jag mig att 1300-talsförfattaren hörde till dem som kunde tala om böcker som om levande människor. Anders Bergman berättar att Petrarca kunde säga ”Platon kom hem till mig” när äntligen ett efterlängtat grekiskt manuskript anlänt.

Många delar nog Petrarcas känsla av att den fysiska boken har mänskliga egenskaper, och faktiskt nästan är en personlig och högst levande vän. I tiden före boktryckarkonsten var kanhända känslan ännu starkare, eftersom varje handskrift verkligen var unik, varje avskrift skiljde sig. När handskriften bands in fick den ju också ett unikt utförande. Petrarca, lär jag mig också, ville helst att boken skulle ha silverlås och vara klädd i silke. Man kan ju fundera åtskilligt på de komplexa föreställningar om hemlighetsfullhet och skönhet som döljer sig i den metaforiken. Men Petrarca hade en sund inställning. En bok blir inte vackrare bara för att den är mer utsmyckad: ”ofta är en chosefri enkelhet att föredra framför konstfärdiga dräkter.”

Förmodligen skulle C.J.L. Almqvist ha stämt in ett halvt årtusende senare. Almqvists värld var dock annorlunda. Bokbranschen höll på att industrialiseras och böcker bli vardagsting. Men Almqvist fortsätter att glädjas åt böcker gestaltade som människor och människor gestaltade som böcker. En rolig episod finns i guvernantromanen Amalia Hillner (1840) där den förälskade baron Oscar kommer med sin fattiga fästmö Amalia till Uppsala, där de för första gången skall träffa hennes mor. När de sitter i moderns enkla rum på Kungsängsgatan menar Oscar att Amalias mamma i hela sitt sätt är så lik dottern, att han tycker sig se sin Amalia men i en förstaupplaga. ”Det är klart, att den sednare väl var nyare och yngre till tiden: permarne litet ljusare och mindre medfarna. Men intet stod att läsa i denna, som icke fans i den förra. Hvilken hade väl läst korrekturet till detta poem, som i begge sina editioner sågs så felfritt?”

I citatet blandas på ett obetalbart sätt textkritisk insikt, bokkärlek och romantikens kvinnodyrkan. Bakom Almqvists ironier ligger en fascinerade tro på en gudomligt ordnad värld. Andlighet och realism möts hos Almqvist på ett sätt man sällan ser. Mitt i gudstron kan författaren vara befriande vanvördig. En prefekt människa, liksom en perfekt bokutgåva, kräver självaste Gud som korrekturläsare. Han är den enda som skulle kunna klara den omöjliga uppgiften att göra en bok fri från fel, och två editioner identiska. Det är bara att instämma.

Oscar och Amalia besöker Uppsala när det är försommar och linnean blommar i Linnéträdgården. Det snöade igår, och jag kan inte läsa några omedelbara tecken på vårens ankomst i snöhögarna. Låt oss dock tolka demonterandet av byggnadsställningarna på Carolina Rediviva som ett vårtecken. Igår passerade en jämn ström av jobbare utanför mitt fönster – det såg vådligt farligt ut. Stag, spiror, balkar och trallar plockades isär och hissades ner på marken. Biblioteksbyggnaden har fått ett nytt tak.

Eller kanske kan man säga att Carolina har fått en ny, fin vårhatt att glädja sig åt.

Utsikt från Carolina Rediviva. UKK i fonden.

Till förrätt serverades ostron, den där januarikvällen hemma hos 28-årige Magnus Block. Bjudna var den ett år yngre Olof Celsius och en bara 18-årig Johan von Schaar. Och så Magliabechi.

Även om det var en vinterkväll så var det säkert inte kallt. Blocks arbetsgivare, storhertigen av Toscana, hade låtit Magnus Block flytta in i ett litet hus med trädgård, och där skulle klosterliljorna börja blomma bara tre dagar senare. Bor man i Florens så bor man i Florens.

Efter ostronen vankades ”veritabel” parmesan och stekt kalkon. Block hade också lyckats få fram några flaskor Montepulciano ur storhertigens vinkällare. Det vara alltså tre Uppsalastudenter som hade samlats till en präktig italiensk måltid. Och så Magliabechi.

Vad talade de för språk, den där kvällen år 1698? Block var anställd att sköta storhertig Cosimo III:s utländska korrespondens och påstods tala elva språk och skriva på tretton. Olof Celsius var också en språkbegåvning och skulle komma att bli Uppsalaprofessor i österländska språk. Hans dagbok från Italien visar tydligt att han rörde sig hemtamt i den mest svårforcerade lingvistiska undervegetationen. Johan von Schaar var kanske en annan typ. Han var officer och skulle komma att överleva slagen vid Narva, Düna och Poltava och dessutom kalabaliken i Bender. Men även om han kanske var en bortskämd adelsslyngel, enligt tidens sed inskriven vid Uppsala universitet som 13-åring, kunde han säkert göra sig förstådd på de större europeiska språken, kanhända också på latin.

Men hedersgästen var den märklige Antonio Magliabechi. Med sina aktningsvärda 64 år var han betydligt äldre än de andra middagsgästerna. Magliabechi var bibliotekarie hos storhertigen och ansedd som en av Europas mest lärda personer. Hans bibliotek bestod av 40.000 böcker och 10.000 manuskript, och han påstods ha vad vi kallar fotografiskt minne. Allt han läst kunde han ordagrant återge. Lärt folk besökte honom och förundrades. Han beskyddade och hjälpte forskare från alla håll, och Olof Celsius uttrycker i dagboken sin tacksamhet för de introduktionsbrev som Magliabechi skrev åt honom till potentater i Rom.

Men även Celsius talar om Magliabechi som en stor excentriker. Många är historierna som under århundraden berättats om den florentiske bibliotekarien. Han var biblioman och läste alla böcker han kom över. Han lär ha misskött sitt yttre och inte slösat tid på att byta kläder till natten – ”livet är kort och böckerna många”. Han var sluskig och som middagsmat nöjde han sig med en slurk vatten och tre hårdkokta ägg. Åtminstone här ger Celsius en kompletterande bild – Magliabechi tycks inte ha avstått från livets goda när sådan bjöds. Men Celsius bekräftar att han såg osnygg ut, mest på grund av sin förkärlek för grovsnus. Storhertigen, berättar Celsius, hade till och med förbjudit handlarna att sälja snus till Magliabechi, men det fanns alltid någon beundrande utländsk besökare som kunde förse honom.

Antonio Magliabechi

Vad talade de om, de tre unga männen och den gamle bibliotekarien? Ibland önskar man att som en fluga ha fått sitta på en historisk vägg, både vid ödesdigra sammanträden och vardagliga möten, där orden klingat bort för länge sedan. Vi vet inte vad samtalen gick ut på, men vi vet att den fluga som möjligen satt på väggen hade det trångt, för Celsius berättar att hela Magnus Blocks hus var fullhängt av tavlor i svarta ramar med kärnfulla latinska epigram.

Helt imponerad av Magliabechi var inte den unge Uppsalaforskaren. Celsius skriver att italienaren talade dåligt latin, och är allmänt överseende mot den mångkunnige men vetenskapligt rätt improduktive mannen. Den skarpsynte Celsius noterar hur Magliabechi burit sig åt för att skapa sitt rykte i forskarvärlden. Florentinaren korresponderade med lärda i hela Europa och skrev gärna av manuskript åt dem utan att begära annan ”recompense” än deras vänskap. Därför hade författarna, särskilt i England, Holland och Tyskland, infogat tack till Magliabechi i förord och dedikationer, vilket gjort att läsarna i sin tur uppfattat honom som ”den lärdaste man, ja den endaste lärde i hela Italien”. Men hemma i Florens hölls han för vurm och pedant. Kanske Celsius säger något viktigt här, både om att ingen blir profet i sitt eget land, och om konsten att bygga inflytande i den akademiska världen. Det gäller att bli citerad. Vad Celsius dock glömmer är vikten av vetenskapliga nätverk och internationell informationsförsörjning. Magliabechi tycks ha varit ett rudimentärt och allvetande Internet, om än långsamt och snusigt.

Men jag hade ändå gärna varit med på middagen med Magliabecchi.

Olof Celsius (d.ä.), 1670-1756, var språkman, botaniker och farbror till termometeruppfinnaren. Professor blev han 1703. Under 42 år som nationsinspektor drev han på de viktiga disputations- och orationsövningar som jag har haft anledning att belysa i min senaste bok. Hans livliga och lärda reseanteckningar (som innehåller många inventeringar av utländska boksamlingar) finns bevarade på Uppsala universitetsbibliotek, och den italienska delen utgavs 1909.

Antonio Magliabechi, 1633-1714. Till skillnad från Celsius och hans vänner reste han aldrig på bildningsresor utomlands utan levde sitt liv hemstaden. Han donerade sin väldiga bok- och manuskriptsamling till storhertigen i syfte att det skulle bli ett publikt bibliotek. Så småningom blev det grunden till nationalbiblioteket i Florens.

E-boken är på tapeten. Men förmodligen borde det pratas mer om andra saker än om fördelar och nackdelar med själva formen. Den brinnande frågan i alla mediasammanhang är distributionen, inte mediet i sig. Vår tid tycks kunna uppfinna en oändlig rad av informationsbärare. Det knepiga är att hitta sätten att leverera till brukaren, hitta vägen genom rättighets- och teknikfrågor. Det omtumlande med e-boken på folkbiblioteken är ju att plötsligt är det inte längre nödvändigt att låna mediet på det fysiska biblioteket. Länge har det som bekant gått att låna grammofonskivor, filmer och cd-ar, men i princip alltid på plats i biblioteket. Nu anas en framtid där man inte behöver sätta sin fot på stadsbiblioteket och inte ens kommunicera med en bibliotekarie. Där ligger kanske folkbibliotekens stora utmaning. Hur skall spelet mellan internetdistribution och de fysiska biblioteken gestaltas?

Man kan nostalgiskt tycka att allt var mycket lättare förr. Låt mig rekommendera en underbar film från 1936 som ligger på SVT play (som är en underbar distributionsväg). http://www.svtplay.se/klipp/152325/en-van-for-livet-boken Titeln är ”En vän för livet”. Filmen handlar förstås om Boken med stort B, och som sig bör inleds filmen på Carolina Rediviva. Filmen är gjord av skådespelaren och regissören Knut Martin (1899-1959) som också regisserat filmer med titlar som ”Flinka flickor” och ”Bland päron och polkagrisar”.

Här får man på 12 minuter en utförlig bokhistorisk grundkurs, inklusive bokproduktion och bokhandels- och biblioteksdistribution. Fascinerande är avsnittet om fartygsbiblioteken som i särskilda lådor levereras till lastskeppen i Göteborgs hamn, snart på väg till Japan, eller till det isolerade fyrskeppet vid Vinga. Tidens journalfilmsspråk ger den rätta tonen av ”förr-i-världen”. Med käck och övertydlig diktion rapporteras från ett barnbibliotek i Göteborg att ”den snälla bibliotekarien kan väl knappast göra ett lämpligare val för en liten läshungrig parvel än den här boken.” Bilder visar förstås Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

När man ser filmen är det värt att grubbla på just medier och distribution, och hur underbart komplicerat allt har blivit. Detta är en film om bokmediet och dess distribution, gjord som journalfilm för biografer och spridd på filmrullar. Med tiden har filmen digitaliserats och tillgängliggjorts. Dig når den som ettor och nollor genom servrar, trådar och nätverk och förmedlad med hjälp av rättighetsklareringar av olika slag. I filmen förundras berättaren över att jordens böcker skulle räcka för att bygga en bro till månen. Det som sker idag är ännu märkligare.

Den första och viktigaste av Svenska Akademiens ordboks förklaringar av ordet ”bibliotek” lyder: ”(ordnadt) förråd af litteraturalster, särsk. böcker (tillhörigt viss person l. viss institution), boksamling; i sht om betydligare, för allmänheten tillgänglig, i särskild lokal förvarad boksamling, ofta med inbegripande af lokalen”. Kanhända finns här flera nycklar till biblioteksbegreppets innersta väsen. Det skall alltså framförallt vara ett förråd av språkliga verk, det skall helst vara välordnat, och vara ägt av någon. Definitionen öppnar också för att ett bibliotek kan vara en offentligt tillgänglig boksamling där själva rummet eller byggnaden är en del av begreppet.

På Museo di Civilitá Romana i Rom finns ett rekonstruerat bibliotek från den tidiga romerska kejsartiden. Vilka ”litteraturalster” som kan ha funnits på hyllorna lämnar museet åt sidan. Istället är det rummet som står i fokus, och det är lätt att föreställa sig hur en romersk patricier betraktade sitt bibliotek som ett andligt förråd, som samtidigt uttryckte hans plats i samhället och hans personliga intellektuella prägel. Redan ett romersk bibliotek var ett individualiserat uttryck för sin ägare.

På UUB:s hemsida berättas att Hogenskild Bielkes (1538-1605) bibliotek ingick i Gustav II Adolfs donation till Uppsala universitet och att nästan hela samlingen finns kvar. Böckerna är numera uppställda i boksalen som ett fascinerande vittnesbörd om hur adelsmannen på 1500-talet intellektuellt lät sig representeras av sitt bibliotek. http://www.ub.uu.se/sv/Samlingar/Aldre-tryck/Specialsamlingar/Hogenskild-Bielkes-bibliotek/ Men i detta fall är det själva böckerna som kan ses, inte den lokal där de en gång ingått som organiska delar.

Både den romerska patricierns och Hogenskild Bielkes bibliotek svarar åtminstone mot vissa av de grundläggande momenten i definitionen ovan: de är ordnade förråd av språkliga verk och tillhöriga någon. Det finns ett starkt privat drag – bådas bibliotek torde ha uttryckt vilka just de själva ville vara.

Men varken patriciern eller Bielke följde något allmänt erkänt uppställningssystem och ännu mindre var deras bibliotek tillgängliga för allmänheten. En och annan vän släpptes rimligen in, men så mycket mer var det nog inte. I en tidigare text har jag skrivit om hur Almqvist på 1810-talet som informator ordnade biblioteket åt herren på Fagervik i Finland. Brukspatron Hisinger skulle nog ha kunnat känna igen sig i både Bielke och patriciern, men levde i en tid när bokproduktionen hela tiden ökade. I Fagervikkatalogens förord reflekterar Almqvists om hur man ordnar böcker. Både då och nu är det en brännande fråga: hur skall man professionellt klara uppgiften att ordna och hitta i den tilltagande rikedomen? Och hur samsa praktiska behov med viljan att biblioteket skall uttrycka någon slags personlighet?

På trottoarerna i Rom säljer gatuförsäljarna Iphone-skal i tusentals olika

Hogenskild Bielkes bibliotek

modeller. För den mer sofistikerade erbjuder designbutikerna ett läckert urval fodral till din Ipad. Min redan från början elegant designade padda bor nu i en smakfull brun skinnmapp à la dokumentportfölj. Förmodligen försöker jag därigenom uttrycka min egen personlighet. Uttrycksbehovet bakom mitt digitala bibliotek i sin Campo Marzio-mapp, liggande på kafébordet, är snarlik Bielkes, brukpatron Hisingers, och patricierns. Textfilerna är ordnade på mitt sätt, min digitala samling är privat, och den beskriver vem jag är. Man skall vara glad åt att de allra flesta idag har ekonomiskt utrymme att genom google, internet, fria textsamlingar och köpta resurser kan bygga ett alldeles eget och ständigt tillgängligt digitalt bibliotek. Dessutom ett bibliotek vars innehåll redan efter någon halvtimmes nedladdningar utklassar patricierns och Bielkes.

Det pratas mycket om konflikten digitalt-analogt. Jag skulle vilja säga att andra poler är betydligt viktigare att fundera kring. Till exempel det privata/individuella å ena sidan och det kollektiva/offentligt å den andra. Lika viktiga är polerna professionell ordning och hemgjorda system. Jag hittar själv i min analoga bokhylla och i min digitala padda, men ingen annan gör det. En parallell är framstående vetenskapares arbetsmaterial: jag känner till osannolikt rika gamla kort- och pärmkataloger, ibland samlade under ett helt forskarliv. Men när forskaren gått bort är katalogen oanvändbar – ingen kan genomskåda systemen och hänvisningarna.

Vad försöker jag åstadkomma med denna text? Framförallt avdramatisera skillnaden mellan det fysiska och det digitala. Texter som texter. Den romerska patricierns bibliotek var avsett för bokrullar, Bielkes för böcker i kodexform och min padda för digitala filer. Än sen? Utmaningen är istället att vårda idén om det professionellt ordnade och konsekvent sökbara materialet, nåbart på friast möjliga sätt genom offentliga inrättningar.

En helt annan sak är min och mångas kärlek till boken som fysiskt objekt. Men den kärleken är inte konstigare än förälskelsen i biblioteket som fysisk gestaltning – aningen som en kolonnförsedd monumentalbyggnad eller en väldesignad och indviduellt förskönad läsplatta.

Vintersemester i Rom. Vädret är överraskande bra. Sol och klar himmel. Från Spanska trappan avtecknar sig den eviga staden knivskarp mot januarihimlen: basilikor, klocktorn och monumentalbyggnader. Och termometern når välsignade 10-14 grader i skuggan. I sol och lä är det sommarvarmt.

Det finns en deckare av Dorothy Sayers som heter Busman’s Honeymoon. Den tamare svenska titeln är Lord Peters smekmånad, och i boken löser den nygifte stordetektiven mordgåtor. Bakgrunden till den lite underliga engelska titeln är uttrycket ”busman’s holiday”. Vad gör en busschaufför när han har semester? Åker buss.

Själv sitter jag på Svenska institutets bibliotek i Rom och knåpar så smått på ett antal projekt. Busman’s holiday. Bibliotekariesemester.

Här och där i världen, utanför universiteten, finns beundransvärda små öar för forskning och studier. I Rom finns ett tjugotal nationella institut, avsedda särskilt för konstvetare, antikare, arkeologer och slikt folk. Doktorand- och masterkurser ges på plats bland antikens ruiner, och ibland finns på instituten också konstnärer och författare. Därmed är de ofta stimulerande kombinationer av kultur- och forskningsmiljöer. De ger den utländske vetenskaparen tillgång till Rom och Rom tillgång till vetenskapare och kultur från utlandet.

Normalt är hjärtat i ett humanistiskt forskningsinstitut dess bibliotek. Många av miljöerna är skapade med hjälp av välvilliga mecenater och i en tid av humanistisk ambition, och byggnader och bibliotek är ofta imponerande. Arkitekten bakom byggandet av Svenska institutet är Ivar Tengbom, och inredningen gjordes av bland andra Carl Malmsten.

Humanisterna kommer även i framtiden att behöva böcker. Digitaliseringen ger tillgång till fantastiska äldre resurser, men det kommer att dröja innan 1900-talets forskningslitteratur är fritt nåbar, bland annat på grund av

Biblioteket på Svenska institutet i Rom

rättighetsförhållanden. Just de forskare som lockas till Rom är ofta starkt beroende av bilder, och bildrättigheter är som bekant notoriskt svåra. Bibliotekssamlingarna vid inrättningar som Svenska Institutet kommer alltså att behövas länge. Genom tolv Rom-instituts gemensamma katalog URBS ( http://www.web.reteurbs.org/index.php?lang=it ) kan forskarna hitta det som inte finns vid det egna institutet. Likt läshungriga myror kryssar därför flitiga humanister fram och tillbaka genom Rom på väg till systerinstitutens bibliotek. Man kan ha det sämre.

Istituto Svedese di Roma har en stor vacker bibliotekssal, lämplig också för föreläsningar och konferenser. En våning upp finns ytterligare biblioteksutrymmen, och ännu en trappa upp ligger seminarielokalerna. Två källarmagasin med kompakthyllor kompletterar. Har man sedan en god uppkoppling till hemmauniversitetets databaser är man i den humanistiska forskarens förlovade land.

Det fysiskt och det digitala – systerligt förenade – är framtidens biblioteksmelodi. Stimulerande fysisk forskningsmiljö måste kombineras med tillgång till smidigt digital (men doftlös) informationsrikedom. Vi är på väg dit, men inte framme. En av de trådar jag i dessa dagar försöker knyta ihop gäller en Bellmanuppsats, och jag gladdes åt att hitta Gunnars Hillboms undersökning av Källorna till Fredmans sånger (1996) i institutets Magazzino nuovo. Jag behöver nödvändigt få klart för mig vilka olika textvarianter som finns i manuskripten. Hos den utmärkte Hillbom borde svaret finnas. Jag slår upp volymen, och mycket riktigt. Alla textvarianter finns redovisade. Men i form av en diger digital bilaga på föråldrade gamla disketter.

Ridå. Bilagan är lika användbar för mig som om den vore skriven på grekiska. Informationen finns där, men jag kommer inte åt den. Inte hittar jag den heller på nätet – ingen har väl ännu räddat över Hillboms forskningsmaterial till nya filformat och säkra servrar. Hemma i Uppsala vet jag visserligen var jag kan hitta ett fungerande gammalt tröskverk med diskettinkast, och snart 20 år gamla word-filer skall väl fortfarande kunna konverteras. Men det är i Uppsala det. Så här sitter jag i Rom med en diskett i handen och filosoferar om den digitala tillvarons sköra rikedom.

Den engelske poeten Keats dog och begravdes i Rom. På hans sten står: ”Here lies one whose name was writ in water.” Mycket av det digitala är faktiskt som skrivet i vatten eller med en pinne i sanden. Snabbt förflyktigat. Men tack och lov pågår arbete med att säkra inte bara digitala forskningsresultat och -material, utan också mycket annat som bara publiceras på nätet. Det får ju inte bli som med medeltidens handskrifter eller den tidiga stumfilmen: att stora delar helt enkelt spårlöst försvinner likt de såpbubblor som barnen blåser vid karusellerna i Villa Borghese en solig januarieftermiddag.

Årets längsta nätter. Tillvaron hukar under mörkret och vinterkylan. På Uppsala gamla kyrkogård sticker gravstenarna upp som avbrutna tänder ur snötäcket. De väldiga träden i Engelska parken tyngs under is och snö. Rötterna gräver känslolöst i den frusna myllan. Aftonmörkret faller.

Carolina Rediviva reser sig högt och mörkt i julnatten, men de åttiosju fönstren på östra fasaden skådar blinda ut över en stad som inte bara väntar förväntansfullt på julefrid, utan också i tyst skräck bidar solens återkomst. Skall verkligen jordaxeln även i år resa sig och ljuset komma åter? Nu är nätterna då skogarnas oknytt vågar sig ända in i den elektrifierade staden, och tysta vättar från mörkra hustak blickar ner på gågator, där hektiskt rödkindade föräldrar skyndar mellan Ica och Clas Ohlsson.

Men på Carolina är det tyst. Under flera mörka vinterdagar finns inte en levande människa i den tjugotusen kvadratmeter stora byggnaden. Larmen tickar lugnt. Detektorerna urskiljer allt som rör sig i byggnaden, åtminstone allt levande. Tjocka säkerhetsdörrar håller ute tjuvar och ovälkomna gäster. Åtminstone de av kött och blod. Luften är stilla, men vänta… Går inte ett kallt och nästan omärkligt vinddrag genom den ödsliga Boksalen?

Jag vet inte om det spökar på Carolina. Eller snarare. Det spökar inte på Carolina. Jag har inget sett, inget hört. Ingen annan jag talat med heller. Men det är faktiskt sant som de erfarna medarbetarna säger: ”När man går ner i källarvåningarna kommer man märkligt nog alltid upp någon annanstans än där man gick ner.” Och byggnaden påminner inte sällan om Harry Potters Hogwarts. Här finns märkliga trappor som ofta är svåra att återfinna, underliga och dammiga rum med pergamentsbandsklädda väggar och det är påfallande svårt att ta ur riktningarna – även när man har gott lokalsinne.

Den romantiska stämningen i Carolinabyggnaden lämnar jag emellertid åt sitt öde. Eventuella spöken är välkomna att utnyttja faciliteterna, så länge de underkastar sig ordnings- och låneregler, och inte är högljudda i A- och B-salarna.

Men kanske ändå spökar. I en annan och högre mening.

Jag har redan skrivit i bloggen om den svenska litteraturens märkligaste författare, Faust-gestalten Carl Jonas Love Almqvist. När han gav ut sin fantastiska Amorina år 1839 försåg han berättelsen med ett förord. Där berättas att Amorina egentligen är ett mystiskt manuskript, som nu äntligen utges. Utgivaren och förordets jag-person är bibliotekarie vid universitetsbiblioteket, och har hittat handskriften i ett tomt bokskåp i det stora biblioteket. Att Almqvist tänker på Uppsala framgår av att den originella bibliotekarien har hand om den Palmskiöldska manuskriptsamlingen, som mycket riktigt finns på Carolina.

Bibliotekarien är inte bara kärleksfullt skildrad som en löjlig och prudentlig bokordnare. Han har också sinne för handskrifternas demoni.

När den namnlösa universitetsbibliotekarien i Amorinaställt ifrån sig galoscherna och hängt hatt och rock på sin krok (kanske samma krok som jag

Den digitala Amorina på Litteraturbanken

brukar använda) ämnar han ägna sig åt sina manuskript. Åskan går och det mörknar. Bibliotekarien skriver:

”Jag började tänka på alla de osynliga Andar, som i tusen underbara stunder tecknat de massor af manuskripter, hvaraf rummet, der jag helt ensam befann mig, stod uppfyldt. Tänk om alla dessa andar ännu – kanske just i detta ögonblick – minnas på sina arbeten, hvari de säkert nedlagt mången för verlden okänd, mången förfärlig hemlighet! Tryckta böcker äro på långt när icke så dæmoniska, som manuskripter.”

Bibliotekarien berättar att när han ser manuskript, då snörs hans hjärta ihop. Hur många förfärliga hemligheter ligger inte förborgade i olästa manuskript? Hur många andar får ingen ro därför att deras tankar ligger för evigt dolda i handskrifterna? Bibliotekarien skriver att han bläddrat i gamla manuskript, somliga så gamla som från medeltiden, och att han i de grågula marginalerna sett spår av fingerspetsar, ibland av en tumme, men oftast av ett pekfinger. Och han berättar att för honom tycks dessa avtryck som inbrända.

”Jag har ryst och tänkt: anden sjelf har varit inne någon midnatt här, bläddrat i sitt verk, och velat på det sätt, som kanske nu endast återstod för honom att försöka, göra menniskor uppmärksamma på hvad som borde göras bekant.”

Därför, tycker bibliotekarien, är det oundgängligt viktigt att utge okända handskrifter så att andarna får ro. Han till och med hävdar att boktryckeriuppfinningen bäst förklaras av högre makter, som ville rädda osaliga andar. Genom tryckningen får de ro i sina gravar. Detta är också orsaken till att detta spökar så mycket mindre numera, skriver bibliotekarien. Alla vet att på medeltiden var det ett ständigt spökande, men det var ju också innan böcker började tryckas.

”Jag finner den största orsaken till spökeriernas starka aftagande, ligga i boktryckerikonstens tilltagande verksamhet, som slutar med att icke tillåta någon hemlighet ligga dold i archiver, och som i samma mån upphäfver hufvudskälet för andar att gå igen. Lugnet i andeverlden stadgas, allt som publiciteten ökas på jorden. Ju mera ljus och frihet bland menniskorna, ju mera fred bland andarne.”

På så sätt låter den ironiske Almqvist sin prudentliga bibliotekarie motivera varför det mystiska manuskriptet till Amorina skall utges. En modern textutgivare som jag själv sympatiserar. Man känner sig ibland själv som exorcist när man äntligen, efter flera århundradens glömska, lyckas hitta en hittills okänd textvariant eller lösa ett utgivningsproblem.

Almqvist såg utvecklingen på bokmarknaden ur en politisk synvinkel. Med billiga metoder att trycka böcker och tidningar fanns plötsligt möjlighet till folkupplysning och bred bildning. Jag gissar att Almqvist knappast delade sin bibliotekaries vidskeplighet. Möjligen tillhörde Almqvist de människor som inte tror på spöken, men är rädd för dem. Men poängen är: kunskap skall inte stängas in. Den skall tillgängliggöras. Tänk om Almqvist upplevt den digitala revolutionen, internet och digitaliseringen av kulturarvet. Framstegsvänlig som han var hade han nog då insett, att här finns chansen att sist och slutligen ge spökena den ro de förtjänar.

Noter till texten plus en smula angående bibliotekarielivet:

Jag vill naturligtvis tro att det bibliotek som Almqvist skriver om är Carolina, och det finns alltså ledtrådar i texten som pekar i den riktningen. Men naturligtvis har Almqvist, liksom alla författare, bakat ihop inspiration från olika håll när han skapat sitt mystiska bibliotek. Att Carolina inte slutgiltigt invigdes förrän 1841 är inget hinder för att Almqvist kan ha tänkt på Uppsalabiblioteket. Byggprocessen var lång och delar av samlingarna flyttades in redan före invigningen.

Amorina (1839) finns att läsa digitalt på Litteraturbanken (litteraturbanken.se). Jag rekommenderar bibliotekariens saftiga förord i denna version, men för den som verkligen vill läsa Almqvists oerhörda Amorina i dess vilda första form rekommenderas versionen från 1822. Också den finns digitalt på Litteraturbanken. Amorina (1822) nådde aldrig publiken, utan låg okänd i nästan två decennier, då Almqvist skrev om, slätade ut och publicerade en mer städad version. Hade Amorina (1822) kommit ut hade kanske den svenska litteraturen inspirerats att ta några skutt i helt andra riktningar.

Alla professioner utvecklas. Nya system tillkommer alltid och kräver nya arbetsinsatser. Som fortfarande nybliven bibliotekarie kan jag inte låta bli att citera bibliotekariens kommentar ur Almqvists Amorina-inledning: ”Såsom tjensteman vid ett af rikets största offentliga bibliotheker, var det min pligt, att söka iordningsätta och på hyllorna ordna böckerna efter en helt annan plan, än mina företrädare gjort. Derigenom vans den fördelen, att, om någon viste eller händelsevis hade i minnet hvar böckerna i förra tider stått, blef detta genom omsättningen utan nytta och min jemte min tjenstekamrats kunskaper måste derföre oupphörligen, oss och våre förmän till heder, anlitas. Bibliothekets hemligheter lågo i vår hand.”

Ett bibliotek är ett bibliotek är ett bibliotek. Eller inte.

Men en bok är väl ändå en bok? Eller kanske inte. Jag brukar påminna om att Johannes aldrig sett ett bok i modern kodex-form när han i Uppenbarelseboken talade om ”Livets bok”. Det framgår inte minst av den magnifika domedagsmetaforen i sjätte kapitelet: ”Och himlen drogs undan som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sina platser.”

I lördags hade Upsala Nya Tidning en stor sektion i sin kulturdel om E-boken, som ju ännu inte slagit igenom på den svenska bokmarknaden. Men saker händer. Jag fick själv uttala mig om universitetsbibliotekets e-samlingar. Verkligheten skiljer sig ju markant mellan ett stadsbibliotek och ett lärosätesbibliotek som UUB. Förutom när det gäller de äldre kulturarvssamlingarna så handlar det ju hos oss mindre om huruvida böckerna skall vara på papper eller i digital form. Ett universitetsbibliotek skall ju hantera den vetenskapliga informationsförsörjningen. Ur det perspektivet är mediet underordnat. Runsten, rulle, kodex eller elektronisk informationsbärare, alla har ju sina fördelar. (Sen är det ju onekligen en poäng att informationen ibland döljs i själva mediet. De fysiska egenskaperna hos en bok – eller runsten – kan vara betydelsebärande.)

Inom folkbiblioteken är som bekant e-boken en het fråga. Zlatan-boken markerade början på en ny epok. Lånetrycket på e-versionen blev ju sådant att finansieringsfrågan ställdes på sin spets.

Av stort intresse för den bok- och biblioteksengagerade är en alldeles färsk rapport från Svenska Förläggareföreningen. Författaren är Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap här i Uppsala och med särskild inriktning mot litteratursociologi. Titeln är Biblioteken och bokmarknaden – från folkskola till e-böcker, och den kan förstås läsas på närmaste skärm

http://forlaggare.se/media/4905/biblioteken%20och%20bokmarknaden%20rapport.pdf
Rapporten är koncentrerad men rik, inte minst i fakta och perspektiv. Det är nyttigt att påminna sig om att vår nuvarande föreställning om vad ett bibliotek är och skall vara – den är av sent datum. Svedjedal beskriver översiktligt den brokiga äldre bibliotekshistorien med sockenbibliotek, föreningsbibliotek, kommersiella lånebibliotek och mycket mer. Lika effektivt tecknar han en klargörande historisk bild av bokmarknadens utveckling, och han påminner om att bokbransch och bibliotek huvudsakligen har haft gemensamma intressen och inte upplevt sig som konkurrenter. Bibliotekens utlåning har bidragit till att öka bokförsäljningen, och de som länge kände sig förfördelade var författarna, inte förlagen, något som löstes med biblioteksersättningen. Med tiden har författareföreningen utvecklats till en stark kraft för ett stort och gratis folkbiblioteksverksamhet.

E-medierna är en ny utmaning. Svedjedals rapport ger en bra grund att stå på när man vill förstå vad som är på gång. Jag lyfter gärna fram en poäng som han gör: e-böckerna skiljer sig från andra AV-medier som folkbiblioteken tillhandahåller i det att man som låntagare inte behöver besöka det fysiska biblioteket. Många av folkbibliotekets traditionella funktioner försvinner därigenom. Här rör Svedjedal vid den centrala frågan om bibliotekets roll som mötes- och bildningsmiljö.

För oss inom den akademiska biblioteksvärlden är rapportens sidor 34-36 en effektiv snabbrepetition: databaser, licenser, topprankade tidskrifter, Open Access. Svedjedal beskriver den akademiska digitala marknaden som ”dopad” – kostnaderna för mediainköp skenar. Han konstaterar också att den akademiska marknaden ”utvecklats längs helt andra linjer än den för allmänlitteratur. I förlagsledet är den centraliserad på gränsen till monopoliserad, medan upphovsmännen tenderar att bli författarrättsligt överkörda.”

Det finns mycket att grubbla på för en universitetsbibliotekarie.

Smulor från senaste veckan:

Under en tidig morgonhalvtimme rapporterade jag till rektor och prorektor om vad som händer och sker inom UUB. Intressant och värdefullt samtal.

Viktigt säkerhetsmöte angående de äldre samlingarna genomfört med säkerhetsansvariga inom UUB och universitetets säkerhetschef.

Fredagsmorgonen innehöll en bra timme facklig samverkan. Tillsammans med fackens representanter söker jag goda former för möten. Under våren kommer vi att träffas varannan vecka.

Igår måndag kom högskolebibliotekarierna från Gotland på besök, för att bekanta sig med den organisation som de i framtiden kommer att arbeta inom. De besökte en rad olika ämnesbibliotek och kvällen avslutades med en middag. Men dessförinnan deltog vi universitetets fantastiska jul-sing-along i aulan. Leve universitetets musikliv! Hade inte järnkonstruktionerna i aulan varit så rejäla hade taket lyft vid den avslutande ”Dagen är kommen!” Det är psalmen som kanske är ännu mer känd som ”O Come All Ye Faithful”. King’s College i Cambridge gör den på sitt sätt; Uppsala universitet på ett annat. Häftigt är ordet, sa Bill.

När det är Lucia håller överbibliotekarien tal till medarbetarna i Carolinabyggnadens personalmatsal. I år gjorde jag min debut. Utkastet till talet hittar den nyfikne nedan, men jag misstänker att jag både la till och drog ifrån ett och annat i själva talsituationen. Den som läser skall ockå addera allt det där som hänger ihop med det levande talets framförande: kvardröjande stämning från luciatågets skönsång, nittio medarbetare samlade i den lilla matsalen, gryningsljuset över Engelska Parken, kaffe- och saffransdoft och till och med en nobelfanfar på trumpet vid prisutdelningen.

”Lucia! Kära nya medarbetare och kolleger!

Jag har nu faktiskt hunnit göra mina första hundra dagar på Uppsala universitetsbibliotek, och alla de förväntningar jag i somras hade på min nya arbetsplats har verkligen infriats. Jag har kommit till en miljö för vetenskaplig informationsförsörjning som är komplex, men där jag mötts av nya människor som står för kompetens, kollektivt ansvar, konstruktiv problemlösning och kamratlighet. Jag känner mig mycket välkomnad. Här görs ett bra jobb.

Det är mycket som sker i högskolevärlden och framför oss har vi många förändringar. Det finns åtskilliga utmaningar att stolt anta, och många kreativa frågor att försöka ge rimliga svar på. Dessa utmaningar och frågor kommer Uppsala universitetsbibliotek att klara galant, just genom vår – er – förmåga att kombinera kompetens, kollektivt ansvar och konstruktivitet. (Många ord som börjar med ”K”, som synes.)

Det är fortfarande mörkt och över Frödings grav därute ligger ett rejält duntäcke av snö. Ingen säv som susar, ingen kung liljekonvalje av dungen, ingen sol som steker hett när vällingklockan ringer ett och det är vackert väder vid Brunnskogs kyrka.

Men vintern har verkligen sina goda sidor, och vi har ju faktiskt en förhoppningsvis vilsam julhelg framför oss. Och jag har ju fått uppleva något som jag aldrig upplevt tidigare – luciatåget i boksalen och luciakaffe här uppe. Tack till er alla som på olika sätt bidragit idag.

När jag håller tal brukar jag berätta vad en äldre lundensisk forskare jag kände sa till mig: ”Bättre med ett kort och dåligt tal än ett långt och bra.” Bra sagt, men förmodligen inte helt sant. Dock skall jag inte säga så mycket mer den här morgonen. Men jag har, har jag förstått, tre plikter:

Varje år sedan 1997 utdelas det Virginska priset för bibliografiska och/eller bokhistoriska insatser med avseende med avseende på samlingarna vid biblioteket. Mottagaren utses av en tremannanämnd bestående av rektor, ÖB och äldste 1:a bibliotekarie. Nämnden har rådgjort och beslutat att tilldela docent Maria Berggren priset för 2012. Hon får priset sitt framgångsrika bokhistoriska utvecklingsarbete; för ledarskapet för Uppsalas del i Pro-bok-projektet (inklusive konferens och utställning), engagemanget i ArkA-D och arbetet i Expertgruppen för digitalisering.

För det andra vill jag varmt tack Lucia för hennes insatser. I enlighet med traditionen görs detta med en liten present.

Och avslutningsvis vill jag tacka er alla för det gångna året och önska er God Jul och ett Gott Nytt År.”