Våren har anlänt, om än inte till Uppsala. Under veckan som gick mötte jag värmen i belgiska Leuven, dit universitetsbibliotekets ledningsgrupp förlagt ett internat. Solen strålade retsamt in genom de små medeltida fönstren i Begijnhof och riskerade att ta uppmärksamheten från powerpoint-presentationer och utbredda excel-ark. Begijnhof visade sig vara en fascinerade medeltida del av staden, där en gång de självständiga, förfeministiska kvinnor som kallas beginer huserade. Mer om dem i en understreckare i Svenska Dagbladet 8 mars i år.

Att komma till Leuven påminde rätt mycket om att komma till Uppsala. Det är en inte alltför stor stad med ståtlig katedral och med ett mycket intensivt studentliv. Universitetet har fjorton fakulteter och är högt rankat. Antalet studenter och anställda är ungefär som i Uppsala. En präktig universitetsbiblioteksbyggnad ligger mitt i staden, och ett tiotal ämnesbibliotek ligger utspridda på campusområdena, precis som här hemma.

Ett avgörande skäl att besöka Leuven var naturligtvis universitetsbiblioteket, där vi blev mycket väl mottagna. Katholieke Universiteit Leuven är äldre än Uppsala (1425 mot 1477) men dess bibliotek några år yngre än vårt (1636 mot 1620). Ålder betyder dock mindre. Viktigare är lärdomarna av en lång historia. Biblioteket i Leuven har utsatts för åtskilligt. Under de senaste hundra åren har tre katastrofer drabbat samlingarna.

25 augusti 1914 stacks biblioteket i brand av invaderande tyska trupper och 300.000 volymer manuskript och böcker förstördes avsiktligt. Mycket av materialet var medeltida, och 1000 inkunabler blev till aska liksom den mystiska träinskriptionen Rongorongo E från Påskön. Bilder från förödelsen finns på nätet. Tankarna går till försöken att utplåna kulturarvssamlingarna i Timbuktu för bara några månader sedan. Men då hindrades förstörelsen som bekant genom att den heroiska personalen i hemlighet och med hjälp av laståsnor hade lyckats flytta materialet.

Den nytillträdde bibliotekschefen i Leuven, Stefan Gradmann, vid en monter med böcker från branden 1914

Under mellankrigstiden blev kulturarvsbrottet i Leuven mycket uppmärksammat, och inte minst genom stöd från USA byggdes återigen stora samlingar. Den nuvarande huvudbyggnaden är uppförd 1921-1928 i gammal stil men ritad av amerikanen Whitney Warren. Det är fascinerande att försöka tolka spåren av det gamla arvet i den nya byggnaden.

Men det tog bara några år innan biblioteket återigen brann. Även nu följde elden i spåren av en tysk invasion. Förlusterna 1940 uppgick till 900.000 manuskript och böcker. Ännu en gång återuppbyggdes biblioteket. Samme överbibliotekarie sades ha sett sitt bibliotek brinna två gånger, och två gånger byggt upp det igen.

År 1968 delades universitetet i ett fransk- och ett nederländskspråkigt lärosäte. Det förra flyttade till Louvain-la-Neuve. Delningen innebar att biblioteket i Leuven splittrades, och det berättas att vartannat signum gick till det ena universitet och vartannat till det andra. Tydligen är det dock inte sant att uppslagsverken delades mitt itu – men den klyvning som gjordes var förstås illa nog. Det påstås att ”information wants to be free”, men man kan ju också säga att information vill vara samlat tillgänglig.

Leuvenvistelsen var fruktbärande och lärorik och dessutom en välbehövlig påminnelse om att våren är på väg. Men den lämnade också efter sig en stark känsla av sorg över mänsklighetens förlorade minnen och en tyst uppmaning om ansvarstagande vid kulturarvsinstitutioner som varit mindre drabbade.

Källornas allra äldsta omnämnandet av staden Leuven är från 891 då en vikingaarmé besegrades av den frankiske kungen Arnulf. I veckan som gick togs besökarna från norr emot med värme och gästfrihet. Men så vi kom också i fredliga syften.