Kategori: Bibliotek i utveckling (Sida 2 av 2)

Det finns mycket att fundera över när det gäller universitetsbibliotekens framtid.
När jag var relativt ny som överbibliotekarie anordnade Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala ett seminarium, där jag och riksbibliotekarie Gunilla Herdenberg gav vår olika bilder av förändringar och utmaningar inom bibliotekssektorn. Efteråt blev det ett mycket spännande samtal där erfarna forskare från olika delar av Uppsala universitet fick chansen att reflektera över bibliotekens utveckling. Jag tror många fick åtskilliga nya tankar kring en sektor, som mer – och tidigare – än andra radikalt förändrats av digitaliseringen.

Kungl. Vetenskapssamhället utger en skriftserie, och jag blev i höstas ombedd att ta fram stolparna från mitt föredrag 2013 och utarbeta en aktualiserad artikel om tillståndet inom forskningsbiblioteken. Artikeln skrevs veckorna efter nyår, faktiskt på olika bibliotek i Rom, av alla ställen. I somras nådde boken pressarna och finns numera även tillgänglig på nätet. Den som till äventyrs är intresserad av vad överbibliotekarien i Uppsala tänker om biblioteksväsendets utmaningar rekommenderas därför att läsa ”Sju oroande perspektiv”. Den finns fritt tillgänglig  på DiVA-plattformen genom http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-257584

Och vilka är då de sju oroande perspektiven?

1) Den svenska biblioteksvärlden – en gång så väl sammanhållen – hotas av splittring.
2) Avståndet riskerar att öka mellan forskning och bibliotekarieprofession.
3) Digitaliseringen ersätter inte det fysiska biblioteket. Istället är utmaningen att hantera två bibliotek – ofta med mindre resurser än man hade när man skötte ett.
4) Kunskap riskerar att låsas in genom licenser etc.
5) Mediakostnaderna skenar och nya finansieringsformer behövs av t.ex. Open Access.
6) Digital gruvdrift försvåras och behoven av stora och välfungerande repositorier/databaser ökar.
7) De fysiska bibliotekslokalernas betydelse för högre studier och forskning riskerar att underskattas.

Min förhoppning är förstås att uppsatsen skall uppfattas som något av en debattskrift, och jag har redan noterat att den laddats ner flitigt och citerats i bloggosfären.

Det blev 35,1 grader varmt och värmerekord. En skoningslös sol härskade på den blå himlen. Sveriges varmaste dag 2014 (så här långt) inträffade i Falun måndagen 4 augusti. Vi var där. Det blev tydligen också den varmaste dagen i staden sedan mätningarna började 1860. Semesterresan genom landet bjöd alltså på en minnesvärd söndagskväll i en mer eller mindre lamslagen stad. Till och med läsning på hotellrummet innebar en ansträngning. Redan tidigt på måndagsmorgonen var återigen värmen tryckande, men istället för att skynda till en svensk badstrand besöktes Högskolan Dalarnas nya bibliotek.

Biblioteket invigdes 15 maj men jag hade då ingen möjlighet att närvara. Nu passade jag på att orientera mig om ett av de nyaste högskolebiblioteksbyggena i landet. Helt uppenbart är det konstruerat som ett landmärke, en symbolisk byggnad som framhäver Högskolan, samtidigt som den erbjuder goda förutsättningar för studier.

Pentagon-byggnaden är öppen och ljus, saknar egentliga våningsplan och fungerar istället som en högervriden spiral. Man kan ta allt sig allt högre längs trappor och lutande plan och hittar på vägen sedvanliga och välutrustade grupprum, tysta läsesalar, AV-rum, digitala resurser och traditionella böcker. Tydligen har utrymmena redan hunnit integreras väl i undervisningen. De vita bokhyllorna används medvetet som väggytor, inte bara som bokförvaring. Kafé finns förstås i biblioteket. Som alla moderna högskolebibliotek förenas tillgängliggörandet av informationsresurser med en social mötesplats. Människor är trots allt analoga.

Särskilt intressant är husets öppna centrum som liknar en amfiteater. Takhöjden är 14 meter. Här kan föreläsningar och samlingar genomföras – mitt i bibliotekets vardag. Jag tänker mig att rummet därmed får lite av en aula-funktion, förstärkt genom arkitekturen och den centrala placeringen i en läromiljö.

Det var alltså årets varmaste dag och första veckan i augusti. Ändå var tillströmningen av användare rätt god. Här som överallt annars skall väl uppsatser äntligen skrivas färdigt och resttentor läggas till handlingarna. Här skiljer sig inte stora lärosäten från mindre.

Denna del av Högskolan Dalarna ligger en bit från centrum och bakom en hög och dominerande hotellbyggnad. Behovet av arkitektonisk självhävdelse är uppenbart. Glädjande är att den relativt lilla högskolan lyckats få en tilltalande och säkert inte billig konstnärlig utsmyckning av fasaden, gjord av den danske konstnären Jeppe Hein. Ovanpå panelen av obehandlat sibiriskt lärkträ ligger ett horisontellt raster av högglanspolerat rostfritt stål, som naturligtvis skall hålla ner instrålningen av sol, men som också blir en slags symbolisk stålkorsett eller palissad kring kunskapens högborg. Den både stänger ute och bjuder in på ett riktigt lyckat sätt.

Semesterresan återupptas. Den lilla bilens AC arbetar tappert. Trots de stängda fönstren når oss röken efter ett par mil. Röklukten från den stora skogsbranden följer oss sedan genom Dalarna och Västmanland och Uppland. Den blir en påminnelse inte bara om naturens förstörelsekraft utan också om behovet av ständig vaksamhet i värnandet av alla de värden som människor bygger upp. Palissader behövs, både symboliskt och i verkligheten.

”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet”, säger Predikaren. Han kunde ha tillagt att ingen ände är på byggandet av bibliotek. Världens digitalisering har inte inneburit någon förändring, och varför skulle den det? Människor fortsätter att vara beroende av sina fysiska kroppar, och det krävs platser att vara på när man utnyttjar såväl modern som traditionell teknik för läsande. Digitaliseringen har visserligen medfört ett distribuerat bibliotek. Läsaren kan ofta arbeta på distans och vid egen skärm. Man skulle kunna säga ”var och en sin egen biblioteksfilial.” Men det hindrar inte att hårdvaran är fysisk och behovet av en stol mycket påtaglig.

Men varför byggs nya bokpalats i den numera distribuerade biblioteksvärlden? Svaren är många och beror på vilken typ av verksamhet det handlar om. Folkbiblioteken fyller ett roll som välfyllt socialt och demokratiskt vardagsrum. Nationalbibliotek har plikten att bevara och ordna det som publiceras i ett land, och intressant nog har mängden tryck inte minskat, utan istället fortsatt att öka. (Orsaken är återigen digitaliseringens frihet.) Det finns alltså fysiska böcker som måste tas om hand.

I Riga har ett alldeles nytt nationalbibliotek precis färdigställts.  Invigningen sker 29 augusti. Det är en sannerligen imponerande byggnad med konferens- och utställningsytor, 1000 läsplatser och plats  för sex miljoner böcker. Naturligtvis är det också en plats varifrån de digitala biblioteksresurserna kan dirigeras. Arkitekt är letten Gunnar Birkerts, och det är uppenbart att byggnaden skall spela en roll som symbol för nytänkande och identitet. Från vissa vinklar är huset helt magnifikt i sin modernitet, medan fasaden mot Daugava verkligen sticker av mot alla förväntningar. Den förvånade åskådaren  lutar huvudet bakåt och undrar hur generationer av Riga-besökare kommer att uppfatta detta osymmetriska landmärke som mer liknar en vulkan än ett hus. Men jag blir mer och mer förtjust i det ambitiösa byggnadsverket. Bergssymboliken är naturligtvis inte en slump, utan hämtar inspiration från det rika men svårbestigna ”kristallberget” i lettisk folkkultur. Inspiration hämtas också från en myt om hur ett ”ljusslott” med förlorad visdom en gång skall resa sig ur Daugavas djup.

Man kan tycka vad man vill, men byggnader är inte bara praktiska platser för arbete, de fyller också symboliska funktioner. Många av Uppsala universitetsbiblioteks äldre böcker bär bibliotekets präktiga pärmexlibris med texten ”själens läkehus” på grekiska: IATΡEION ΨΥΧHΣ (iatreion psyches). Det abstrakta intellektuella innehållet ges därmed konkret fysisk form. Inskriptionen skall tydligen funnit på ett bibliotek i Thebe före Kristi födelse. Kanske behöver trots allt den osynliga kunskapen ibland framträda i fysisk prakt.

Ett universitetsbibliotek behöver lokaler av en rad olika orsaker. Kort sammanfattat: ett universitetsbibliotek skall vara en mångsidig plats för studier, forskning och mänskliga möten, och det skall husera, administrera och tillgängliggöra såväl digitala som fysiska samlingar. Därtill skall det arkitektoniskt uttrycka universitetets värdegrund – vikten av kunskap och forskning.

Det har hänt en del sen 1620-talet då UUB:s samlingar inrymdes i ett nu rivet hus intill domkyrkan. Det huset var knappast någon vibrerande mötesplats för unga forskare och studenter, snarare ett illa skött magasin. Huset var ”snedt i mer än en riktning” berättar Annerstedt, och bestod av två våningar om vardera mindre än 150 kvadratmeter. Taket var torvtäckt, och mer torv och näver fick  införskaffas när det regnade in. Huset var uppenbarligen eländigt, och led av fukt, kyla och ”unken lukt”. Först 1691 flyttades biblioteket in i Gustavianum, vilket alltså betyder att UUB:s oerhörda samlingar av handskrifter och tryck i en mansålder förvarades i en möglig rivningskåk. Det är märkligt att så mycket överlevt och ändå befinner sig i gott tillstånd.

Fullt ansvar för verksamheten tog nog inte 1600-talets universitetsledare för sin intellektuella infrastruktur. Men gamla överbibliotekarien Claes Annerstedt konstaterar 1894 belåtet att universitetskanslern knäppte professorerna på näsan när de 1678 tycker att ett överskott i universitetets finanser inte skall gå till biblioteksbyggnaden utan i stället användas för att äntligen betala professorernas sedan länge innestående löner. Kanslern Magnus Gabriel de la Gardie avvisade detta förslag med ”ovilja”. Det är som det alltid varit. Universitetspolitik handlar om prioriteringar.

Källa: Claes Annerstedt, Upsala universitetsbiblioteks historia intill år 1702 (Stockholm 1894)

Enligt Claes Annerstedt UUB:s äldsta byggnad. Huset låg i hörnet av Akademigatan och S:t Eriks torg nära domkyrkan och är nu rivet. UUB, signum U 65.

För första gången har jag deltagit i LIBERS årliga konferens. LIBER står för Ligue des Bibliothèques Européennes de Recherche och mötet samlade i år ett par hundra delegater, företrädesvis chefer från större universitets- och nationalbibliotek. Fyradagarskonferensen var förlagd till Riga, och för en svensk 1600-talsforskare är varje besök på andra sidan Östersjön förknippat med historia. Från min egen forskning om tillfällestryck från stormaktstiden minns jag hur rik den litterära kulturen i Riga framstod i jämförelse med vad som producerades i Sverige på 1640-talet. Redan då var Riga en rik stad, både finansiellt och kulturellt, och mycket av välståndet har nog sin förklaring i den strategiska placeringen vid den väldiga floden Daugava, som på tyska bär namnet Düna.

Nu står det nya lettiska nationalbiblioteket vid Daugavas strand. Det har inte ens hunnit invigas ännu, utan detta sker i augusti. LIBER-mötet var den första konferensen som hölls i den imponerande byggnaden, och aldrig tidigare har en så stor bibliotekskonferens arrangerats i Lettland.

Vad pratade man om? Inte särskilt överraskande är det den nya digitala verkligheten som står i centrum. Hur hanteras forskningsdata? Hur omformas forskningsbiblioteken så att digitaliserade samlingar blir internationellt tillgängliga? Hur fungerar ”Crowd-sourcing” och ”gamification”? Hur skall biblioteken stödja forskarna i den vetenskapliga kommunikationen? Hur skall ”open access” möjliggöras? Och hur kan – som i Norge – bibliotekens utveckling gå från ”Research Library” till ”Research Lab”? Jon Arild Olsen, som leder forskning och förmedling vid nationalbiblioteket i Norge, höll till exempel en fascinerande framställning av hur n-gram-modeller kan användas i det digitaliserade materialet för innehållsanalyser och ”culturomics”. (Här är inte platsen att förklara vad som gömmer sig bakom begreppen – men intressant var föreläsningen!) I Norge kommer förresten all norsk litteratur att finnas digitaliserad 2018 och nåbar för alla med norsk IP-adress. Utvecklingen är obegripligt snabb. Om fyra år har alla norrmän ett komplett nationalbibliotek i mobiltelefonen.

Det starkaste intrycket gjorde emellertid samtalen om de juridiska frågorna. Hela biblioteksvärlden har kommit att cirkla kring copyright och licensrättigheter. Vem får läsa och vad får man göra med materialet? En given snackis var förstås de oerhörda möjligheter som erbjuder sig genom ”Text and Data Mining” (TDM). Och kanske ännu mer de olika juridiska hinder som  styr utnyttjandet av den moderna teknologin. LIBER har engagerad sig i frågan, och ifrågasatt varför europeiska forskare skall ha mindre möjligheter att utnyttja TDM än kollegerna i exempelvis USA eller Japan.  Den intresserade kan läsa mer på http://libereurope.eu/text-data-mining/

Men Riga var vackert. Och så även det nya nationalbiblioteket. Fortsättning följer.