I källaren i Almedalsbiblioteket på Gotland finns förunderliga ting. De finaste delarna av det gamla läroverksbiblioteket är nämligen säkert förvarade nere under jord. Just idag har har det emellertid badat i ljus och uppmärksamhet. Det är bra. Ett bibliotek som inte är tillgängligt är ju bara en tyst och nedfryst samling bundet papper, och därför behöver det ibland göras en insats. För ett par timmar sedan öppnades därför en utställning, och vid invigningen hade jag glädjen att få medverka. En rad intressanta kortföreläsningar hölls i en hörsal, en kör sjöng, minglande genomfördes och en visning av själva huvudpersonen – läroverksbiblioteket – genomfördes. En prydlig utställningskatalog har dessutom producerats, i vilken inte bara gotländska kännare utan också medarbetare från universitetsbiblioteket i Uppsala medverkat. Dessutom hålls under under november och december ett antal föreläsningar som utgår från samlingen. (Se Almedalsbibliotekets webbsida.)
Samlingen tillhör Region Gotland och i biblioteket ingår uppemot 25000 volymer. Av dessa har de ungefär 5000 äldsta katalogiserats. Bland dessa finns till och med ett par inkunabler (Cicero och Julius Caesar), men också ett stort antal imponerande och betydelsefulla verk från den moderna vetenskapens ungdom (Newton och Cartesius och det ena och det andra).
Almedalsbiblioteket är landets enda integrerade folk- och högskolebibliotek. Uppsala universitetsbibliotek och Region Gotland delar på arbetet i lokalerna, och det är uppenbart att det är ett ömsesidigt befruktande samarbete. Utställningen på Gotland är ett exempel på hur folkbiblioteksverksamheten i Visby kan dra nytta av specialistkompetensen i Uppsala. Detta gläder förstås mig.
I mitt lilla invigningstal berörde jag samarbetet, biblioteksväsendets nya uppgifter, den digitala verklighetens förändrade spelplan, och faktiskt också de utbildningspolitiska satsningar som i äldre tid alltid också innebar satsningar på den vetenskapliga infrastruktur som bibliotek är. Mot slutet försökte jag beskriva hur man möjligen kan betrakta det gotländska läroverksbibliotek, där de äldre delarna går tillbaka till samlingarna i 1600-talets trivialskola. Hur skall man se på ett bibliotek som detta? Ungefär så här formulerade jag mig.
”Det är ett historiskt arkiv av bokskatter. Men det är också ett material för utforskande av hur utbildning och vetenskap fungerade förr. För det tredje är läroverksbiblioteket en viktig symbolisk del av Visbys och Gotlands intellektuella identitet – det är just dessa böcker som strävsamma ungdomar suttit böjda över i sina försök att utveckla sig själva och sitt samhälle. Biblioteket är vidare en påminnelse om att Visby sedan århundraden varit en lärd centralpunkt, om än kanske blygsammare än en del stora fastlandsstäder. Men i äldre tid forskade många lärare här så gott de hann vid sidan av sin undervisning. Ett läroverk för hundra eller hundrafemtio år sedan kan nästan jämföras med en liten högskola. Boksamlingen har vidare ett skönhetsvärde. Böcker är ”Things of Beauty”, och där överträffar de alltid sina yngre elektroniska kamrater. När ni ser ett tryck från 1500-talet: tänk på pappers- och tryckkvaliteten. Slutligen påminner läroverksbiblioteket oss om ännu en sak: kunskap och information är inte något vi får ta för givet. Kunskap behöver alltid samlas, vårdas, försvaras och tillgängliggöras.”
Lars Burman