Författare: Lars Burman (Sida 12 av 14)

Idag sker samgåendet mellan Uppsala universitet och Högskolan på Gotland. Det innebär också att högskolebiblioteket i Visby blir en del av Uppsala universitetsbibliotek. Gotlänningen kommer inte att märka några större skillnader. Liksom tidigare samarbetar stadsbibliotek och universitetsbibliotek i Almedalsbibliotekets lokaler. Liksom tidigare samarbetar region- och universitetsanställd personal.

Klockan åtta i morse skedde invigningen. Rektor Eva Åkesson hörde till dem som höll tal, och hon genomförde också uppropet av de första studenterna vid Uppsala Universitet – Campus Gotland. Samtliga tycktes på plats, trots den tidiga timmen. Men så var också vädret strålande.

Ganska snart lär denna grupp studenter ta biblioteksresurserna i anspråk. Rimligen använder de det vackra Almedalsbiblioteket som läs- och mötesplats, men de kommer förmodligen ännu oftare att utnyttja universitetsbiblioteket digitalt.

Nyss påstod jag att gotlänningen inte kommer att märka några större skillnader på Almedalsbiblioteket. Men eftersom alla har rätt till så kallad ”walk in use”, så har faktiskt de akademiska samlingarna i Almedalsbiblioteket i ett enda slag mångdubblats även för den som inte formellt forskar eller studerar. Databaserna ökar från ett trettiotal till betydligt mer än fyrahundra. Och många, många tusen tidskrifter och e-böcker är plötsligt tillgängliga för läsning för vem som så önskar. Visserligen på plats i Almedalsbiblioteket, men ändå.

För den grupp Gotlandsbaserade arkeologistudenter som i morse registrerades  för Uppsalastudier blir förändringen och friheten ännu större. Med en bärbar dator, uppkopplad ute i ödemarken under en fältgrävning eller en exkursion, är hela Uppsala universitetsbiblioteks samlade digitala informationsresurser tillgängliga.

Det är första juli. Solen skiner, och det känns alldeles rätt att fysiskt befinna sig på Gotland. Tillsammans med andra representanter för Uppsala universitet vaknade jag i en stugby tre mil söder om Visby. Under Almedalsveckan är det svårt att inne i Visby hitta ett utrymme stort nog att breda ut en madrass. Havet utanför Klintehamn låg dock utbrett som ett blått sängtäcke några steg från verandan, och det kändes en aning svårt att stiga på Visbybussen klockan 7.30 och lämna strandängar och vindpinade furor. Men till och med där vid Östersjön, bland måsskrik och havsdoft, skulle UUB:s över 400.000 e-böcker och 20.000 e-tidskrifter på några sekunder kunna plockas fram ur sina digitala hyllor.

Tanken gav styrka nog att borda bussen, resa norrut och kasta sig ut i den kaotiskt böljande  Almedalsveckan. Äktenskapet mellan Högskolan på Gotland och Uppsala universitet lovar att bli mycket lyckligt. Såväl Uppsala som Visby är städer med stark identitet ocghh tunga av historia. Städerna är också både vackra och välkomnande. Och nu är de också förenade genom tillgång till vetenskapliga biblioteksresurser av högsta kvalitet.

Vad är det för likhet mellan Carolina Rediviva och Landsbokasafn Islands? Det finns förstås många likheter mellan universitetsbiblioteket i Uppsala och national- och universitetsbiblioteket i Reykjavik men jag begränsar mig till arkitekturens symbolik. Båda byggnaderna ligger dominerande på stadens höjd, de framstår som kraftfulla och fyrkantiga rätblock och de utstrålar lärdomskulturens betydelse. Ändå skiljer mer än 150 år de båda husen åt. Det arkitektoniska tänkandet är sig dock likt.

Man kan nog säga att båda är byggda som palats eller borgar. Det isländska nationalbiblioteket har till och med symbolisk vallgrav, murverk och en slags vindbrygga som entré. Vallgraven tycks dock bara vara sisådär 15 centimeter djup, men den är väl egentligen inte heller tänkt att avskräcka några fiender. Däremot blir den tysta deklarationen tydlig: ”Här vårdas viktiga och värdefulla ting”. Dock befinner sig faktiskt inte de berömda isländska medeltidshandskrifterna här, utan de finns på Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum, det vill säga Arni Magnússon-institutet i Reykjavik.

Jag är för första gången på Island och sammanträder i Nordiska Afrikainstitutets program- och forskningsråd. När jag promenerar runt  i Reykjavik kan jag emellertid inte låta bli att tänka på det magnifika isländska litteraturarvet.  Men jag tänker också på det isländska arv som finns i Uppsala. Bland UUB:s  handskrifter är en av de glittrande juvelerna den så kallade Uppsala-Eddan, vilket skänktes till universitetsbiblioteket av välgöraren Magnus Gabriel De la Gardie. (Det finns många skäl till att han hänger i olja över mitt skrivbord.) Uppsala-Eddan är Snorres Edda – en slags handledning i skaldekonst. Den finns i tre någorlunda kompletta handskrifter, av vilka den i Uppsala anses äldst och är tillkommen vid 1300-talets början. Det finns de som gärna kallar Uppsala-Eddan Carolina Redivivas främsta skatt efter Silverbibeln.

Alldeles i närheten av Nationalbiblioteket i Reykjavik (som alltså också är universitetsbibliotek) finns en grop. Det är en väldig grop där aktiviteten är livlig. Schakt- och grävmaskiner brummar, allt till den isländska forskningens fromma. För här skall en ny universitetsbyggnad resas för Árni Magnússon-institutet och för institutionerna för isländska samt för jämförande kulturstudier. Det blir intressant att se hur det hus utformas vilket skall härbärgera Islands viktigaste nationella arv – ett samling slitna handskrifter från tidig medeltid.

Maj möter med sol. Igår upplevde Carolina Rediviva den årliga upphetsningen av att stå mitt i händelsernas centrum. Klockan tre vinkar universitetets rektor (med mig nära intill) från balkongen med studentmössan. Tusentals människor myllrar i Carolinabacken, och tusen sinom tusen bilder tas med kameror och mobiltelefoner. Har Valborgsfirandet i Sverige ett centrum är detta balkongen på Carolina. Det är få bibliotek som likt Uppsala universitetsbibliotek rent fysiskt får vara ett nationellt centrum, åtminstone i några minuter varje år.

Folksamling sista april utanför Carolina Rediviva, troligen på 1940-talet. Bilden från UUB:s samlingar.

Efter mösspåtagningen får överbibliotekarien chansen att hålla tal till den festförsamling som samlats på Carolina. Gårdagens tal handlade om både det ena och det andra, men min viktigaste poäng var att påminna om att det vid sidan Carolinas kraftfulla stenhus håller på att växa upp en ny, osynlig och ännu större byggnad, uppförd med digital byggnadskonst och inredd med elektroniska hyllor. På dessa ställer flitiga virtuella händer upp böcker byggda med ettor och nollor. Och på denna digitala byggnad kan inte flaggan blåsa av flaggstången – något som faktiskt skedde på Carolina Redivivas tak igår på förmiddagen. Det blåste nämligen rejält. Efter en snabb utryckning var ordningen återställd. Utmaningarna på det digitala biblioteket är vida större. Och möjligheterna enorma.

Under de gångna veckorna har Sverige och världen fått nya spännande digitala mötesplatser. Sveriges Television öppnade 16 april sitt Öppna arkiv. Vid starten låg 500 teve-timmar ute, och jag har en aning oroligt kontrollerat om gamla favoriter från 1960-talet fortfarande håller måttet. Vissa program gjorde det och andra inte. Men det är en stor sak att omläsningens konst nu kan utövas även på teve-området. Litteraturen har ju alltid varit underkastad denna kontrollbesiktningsmöjlighet, medan de teve-serier man en gång älskat oftast fått leva kvar i minnets känslosamma okontrollerbarhet. Det var bra att i förra veckan kunna konstatera att en och annan av sketcherna i Mosebacke Monarki fortfarande håller.

Förändringen har ju varit på gång ett bra tag, och videor och DVD-er har gett tittaren rätt många möjligheter att återknyta gamla bekantskaper. SVT:s Öppna arkiv är ännu ett viktigt steg mot drömmen om allts ständiga tillgänglighet.

Men det behöver också understrykas att Öppet arkiv inte är ett ”riktigt” arkiv. Det som ligger ute är bestämt genom redaktionella val. Man har valt och man har valt bort. Dessutom innebär rättighetsbegränsningar att allt inte kan läggas ut och inte heller stanna i arkivet för evigt. För den som vill studera teve-historia är det öppna arkivet bara ett smakprov.

Två dagar efter invigningen av Öppet arkiv öppnade Digital Public Library of America. Här handlar det om något helt annat. DPLA ger tillgång till oerhörda och hela tiden växande mängder material spritt på olika bibliotek i USA. Det är en portal för sökningar och en plattform för nya sätt att använda det digitaliserade kulturarvet. DPLA ser sig också som en röst för öppen tillgänglighet. På hemsidan understryks att fri tillgång till information på offentliga bibliotek alltid varit centralt i skapandet av kunniga och engagerade samhällsmedborgare. När Anthony Marx, president för New York Public Library, hyllade sjösättningen av DPLA använde han ett citat från Jefferson: “I look to the diffusion of light and education as the resource most to be relied on for ameliorating the condition promoting the virtue and advancing the happiness of man.” Det är högstämt, men lätt att instämma i.

DPLA (som har den tilltalande nätadressen dp.la) fungerar som en slags växlingsstation. Genom att skriva in sökord i sökrutan forsar systemet igenom oerhörda mängder meta-data och användaren länkas vidare till de nätplatser (bibliotek, arkiv och museer) där materialet finns att digitalt beskåda. Söker man på ”Uppsala” får man redan 151 träffar i detta amerikanska nätbibliotek och ”Upsala” ger 77 träffar till. På The Smithsonian hittar jag till exempel ett stereoskopiskt fotografi från 1905, vilket föreställer universitetshuset i Uppsala. Man får samma känsla som inför Sista april: mycket är likt sig men mycket förändras också år från år. Bilden påminner om att Uppsala för bara hundra år sedan tog slut ganska fort på andra sidan universitetshuset och Carolina.

Den nya tiden har bara börjat rulla upp sin digitala bokrulle. Möjligheterna är oändliga, men realiserandet krävande. Vägen är inte oproblematisk.

En from förhoppning är dock att hårdvaruproducenterna snart lanserar billiga skärmar som går att använda utomhus. Före fotogenlampan och det elektriska ljuset var våren befrielsens tid. Äntligen räckte ljuset till för läsning. Den äldre litteraturen är full av skildringar av utomhusläsningens ljuvligheter. Boken och vårljuset hängde samman. Så här långt utspelar sig det digitala livet framförallt inomhus.

Nu tar jag med en bok ut i parken. Glad vår!

Länkar:

Digital Public Library of America: http://dp.la/

I en utmärkt artikel i New York Review of Books sätter Robert Darnton, en av initiativtagarna till DPLA, in det nya digitala biblioteket i ett större sammanhang: http://www.nybooks.com/articles/archives/2013/apr/25/national-digital-public-library-launched/?pagination=false

Öppet arkiv: http://www.oppetarkiv.se/

Smithsonian-bilden:
http://collections.si.edu/search/results.htm?q=record_ID%3Asiris_arc_148744&repo=DPLA

I andra sammanhang har jag beskrivit ett långt förhållande till bibliotek. Lån på stadsbiblioteken i Stockholm och Arvika, studier på Carolina Rediviva, forskning i gamla läsesalen på British Library och i Herzog August Bibliothek i Wolfenbüttel. Förteckningen kan göras längre, och jag återkommer till Hungertornet i Pisa, stifts- och landsbiblioteket i Skara och collegebiblioteken i Cambridge.

Men det är påsk nu, och en vacker men kall morgon. Det är tid för ett ögonblick av personlig återblick. För ett drygt halvår sedan blev jag bibliotekarie på riktigt, egentligen utan att någonsin ha siktat mot en karriär bland hyllorna. Fanns det hemliga tecken i min biografi som antydde att vägen trots allt var utstakad, och att ödets väg- och vatteningenjörer redan tidigt påbörjat sitt arbete? Jag skall nu avslöja vilka bibliotek jag varit verksam vid. Inte i första hand som användare, utan bibliotek som jag satts att vårda. Inget av dem berättade jag om under de utdragna anställningsintervjuerna förra sommaren.

Jag plockar fram en liten raritet ur min privata bokhylla. Det är en dedicerad barnbok från 1963, alltså precis femtio år gammal. Tillskriften lyder ”Till Lars med hälsning. Astrid Lindgren”. Boken är förstaeditionen av Emil i Lönneberga, och man ser tyvärr spår av en konflikten mellan den unge bokläsaren och den unge boksamlaren. Hundöron, vikta sidor och stötta hörn gör att marknaden nog inte skulle ge de hundringar som boken annars vore värd.

Ur författarens bibliotek

Men det finns en annan intressant konflikt. Den mellan bibliotekarien och boksamlaren. Ty på pärmens insida finns en ägaranteckning och dessutom ett nummer som återgår på gossens biblioteksordning. Tydligen tillämpade han en ”numerus currens”-uppställning, och detta är nummer 93 i hans bibliotek. En närbild gör iakttagelsen ännu mer dramatisk. Under bläcksiffran finns ett utsuddat äldre nummer, kanske i blyerts. Gossen hade tydligen vid något tillfälle omkatalogiserat sin samling och infört en ny hylluppställning. Förfarandet är inte okänt i biblioteksvärlden. Inte heller det nödvändiga förfulandet av sköna böcker genom ägaretiketter, streckkoder, stämplar och signa. För att inte tala om själva läsarslitaget.

Följer vi gossen några år framåt i tiden har han hamnat på en mellanstadieskola i Arvika. Till för några dagar sedan hade jag helt glömt att jag under en eller två terminer assisterade i Gateskolans bibliotek, där idrottslärarinnan Gertrud Wikström härskade. Tydligen kompletterade denna stränga äldre dam sin gymnastikundervisning med skolbibliotekariesysslan. Mig var hon snäll mot. Kanske uppvägdes det obefintliga intresset för bollsporter av ordningsamheten vid uppställningen av återlämnade böcker.

Efter det bibliotek som jag nu är satt att sköta är mitt bibliotek nummer tre det värdefullaste och märkligaste jag haft om hand. År 1982 blev jag bibliotekarie på Värmlands nation. Värmlands nations bokhylleklädda rum på andra våningen vid Riddartoget är det vackraste biblioteksrummet i Uppsala efter Carolina Redivivas boksal. Tre stora fönster öppnar sig mot domkyrkan och bakom en diskret dörr vindlade sig dåförtiden en spiraltrappa upp till bokförrådet på vinden. Samlingarna vore värd en egen studie. I synnerhet det så kallade Svaneholms-biblioteket, som är en 120 år gammal donation från en vacker gammal herrgård nära gränsen mellan Värmland och Dalsland. God upplysningslitteratur från 1700-talet är friskt blandad med romantisk engelsk underhållningslitteratur från 1800-talet i billiga tyska Tauschnitz-utgåvor.

Ordförandeskapet i nationens biblioteksnämnd var nog mitt första riktiga ledningsuppdrag. Måhända ett obetydligt sådant, men kanske en utmaning som ödets regissörer avsiktligen lagt i min väg. Jag glömmer aldrig ett fåfängt försök att öka avsättningarna till nationsbibliotekets förvärv och utlåningsverksamhet. Jag fick lägga fram min sak i nationsrådet, som emellertid förhöll sig kallsinnigt. Men jag lärde mig  argumentera för bibliotek.

Värmlands nation i Uppsala. Bibliotekets tre fönster mot Riddartorget är de till vänster på andra våningen.

Med bibliotek nummer fyra trädde den bokintresserade doktoranden in i de mysterier som omger den vetenskapliga informationsförsörjningen. Vid mitten av åttiotalet ålåg det mig att sköta Litteraturvetenskapliga institutionens bibliotek. Jag skrev kartotekskort, förvärvade ny litteratur och försökte klura ut hur SAB-systemet fungerade. Dessutom genomförde jag lämpliga revisioner i hyllorna, ty biblioteket stod öppet och obevakat. Någon gång skall jag avslöja ur vilka två bokkategorier svinnet var störst.

Kanske smålog ödesgudinnorna medan de rullade mitt personliga garnnystan. Kanske borde jag ha sett tecknen tidigare. Jag trodde att jag var på utsidan av biblioteksdisken, men var hela tiden lika mycket innanför. Sådan var hur som helst min väg till Uppsala universitetsbiliotek: privatbibliotek, skolbibliotek, nationsbibliotek och institutionsbibliotek.

Våren har anlänt, om än inte till Uppsala. Under veckan som gick mötte jag värmen i belgiska Leuven, dit universitetsbibliotekets ledningsgrupp förlagt ett internat. Solen strålade retsamt in genom de små medeltida fönstren i Begijnhof och riskerade att ta uppmärksamheten från powerpoint-presentationer och utbredda excel-ark. Begijnhof visade sig vara en fascinerade medeltida del av staden, där en gång de självständiga, förfeministiska kvinnor som kallas beginer huserade. Mer om dem i en understreckare i Svenska Dagbladet 8 mars i år.

Att komma till Leuven påminde rätt mycket om att komma till Uppsala. Det är en inte alltför stor stad med ståtlig katedral och med ett mycket intensivt studentliv. Universitetet har fjorton fakulteter och är högt rankat. Antalet studenter och anställda är ungefär som i Uppsala. En präktig universitetsbiblioteksbyggnad ligger mitt i staden, och ett tiotal ämnesbibliotek ligger utspridda på campusområdena, precis som här hemma.

Ett avgörande skäl att besöka Leuven var naturligtvis universitetsbiblioteket, där vi blev mycket väl mottagna. Katholieke Universiteit Leuven är äldre än Uppsala (1425 mot 1477) men dess bibliotek några år yngre än vårt (1636 mot 1620). Ålder betyder dock mindre. Viktigare är lärdomarna av en lång historia. Biblioteket i Leuven har utsatts för åtskilligt. Under de senaste hundra åren har tre katastrofer drabbat samlingarna.

25 augusti 1914 stacks biblioteket i brand av invaderande tyska trupper och 300.000 volymer manuskript och böcker förstördes avsiktligt. Mycket av materialet var medeltida, och 1000 inkunabler blev till aska liksom den mystiska träinskriptionen Rongorongo E från Påskön. Bilder från förödelsen finns på nätet. Tankarna går till försöken att utplåna kulturarvssamlingarna i Timbuktu för bara några månader sedan. Men då hindrades förstörelsen som bekant genom att den heroiska personalen i hemlighet och med hjälp av laståsnor hade lyckats flytta materialet.

Den nytillträdde bibliotekschefen i Leuven, Stefan Gradmann, vid en monter med böcker från branden 1914

Under mellankrigstiden blev kulturarvsbrottet i Leuven mycket uppmärksammat, och inte minst genom stöd från USA byggdes återigen stora samlingar. Den nuvarande huvudbyggnaden är uppförd 1921-1928 i gammal stil men ritad av amerikanen Whitney Warren. Det är fascinerande att försöka tolka spåren av det gamla arvet i den nya byggnaden.

Men det tog bara några år innan biblioteket återigen brann. Även nu följde elden i spåren av en tysk invasion. Förlusterna 1940 uppgick till 900.000 manuskript och böcker. Ännu en gång återuppbyggdes biblioteket. Samme överbibliotekarie sades ha sett sitt bibliotek brinna två gånger, och två gånger byggt upp det igen.

År 1968 delades universitetet i ett fransk- och ett nederländskspråkigt lärosäte. Det förra flyttade till Louvain-la-Neuve. Delningen innebar att biblioteket i Leuven splittrades, och det berättas att vartannat signum gick till det ena universitet och vartannat till det andra. Tydligen är det dock inte sant att uppslagsverken delades mitt itu – men den klyvning som gjordes var förstås illa nog. Det påstås att ”information wants to be free”, men man kan ju också säga att information vill vara samlat tillgänglig.

Leuvenvistelsen var fruktbärande och lärorik och dessutom en välbehövlig påminnelse om att våren är på väg. Men den lämnade också efter sig en stark känsla av sorg över mänsklighetens förlorade minnen och en tyst uppmaning om ansvarstagande vid kulturarvsinstitutioner som varit mindre drabbade.

Källornas allra äldsta omnämnandet av staden Leuven är från 891 då en vikingaarmé besegrades av den frankiske kungen Arnulf. I veckan som gick togs besökarna från norr emot med värme och gästfrihet. Men så vi kom också i fredliga syften.

Det går att läsa i snö. Den som behärskar rätt alfabet har mycket att förmedla om fauna, väderförändringar och framkomlighet, det vet alla som vuxit upp i ödsliga landsändar med vänner som lever utomhusliv. Svenska skidlandslaget stöds förresten av ett helt valla-team som inte bara behärskar tecknen i snöns alfabet utan alla snöspråkets många dolda meningar, hänsyftningar och estetiska uttryck. Landslagets valla-lastbil (en slags motsvarighet till en akademisk litteraturvetenskaplig institution) har en 13,5 meter lång semitrailer som innehåller en vallabod på 70 kvadratmeter.

Själv är jag trött på snön. Dessutom är jag ganska dålig på att läsa den. Just nu uttrycker snön i Uppsalas innerstad mest trötthet och förvirring. Den är smutsig och grusig och uppskottad i oformliga högar. Det är som en gammal sliten bok med kaffefläckar och utrivna sidor. Inte mycket att läsa där längre.

Boken är en stark metafor. Den står för civilisation, bildning och kunskapsutveckling. Men hur länge till? Pappersboken är sedan länge en billig vardagsvara, och e-medierna gör den traditionella formen obsolet. Men vem vet. Kanske just det faktum att den traditionella boken långsamt bleknar bort som informationsbärare innebär en ny aktualitet för den fysiska bokens symboliska betydelse.

I en nyutkommen bok om Petrarca lär jag mig att 1300-talsförfattaren hörde till dem som kunde tala om böcker som om levande människor. Anders Bergman berättar att Petrarca kunde säga ”Platon kom hem till mig” när äntligen ett efterlängtat grekiskt manuskript anlänt.

Många delar nog Petrarcas känsla av att den fysiska boken har mänskliga egenskaper, och faktiskt nästan är en personlig och högst levande vän. I tiden före boktryckarkonsten var kanhända känslan ännu starkare, eftersom varje handskrift verkligen var unik, varje avskrift skiljde sig. När handskriften bands in fick den ju också ett unikt utförande. Petrarca, lär jag mig också, ville helst att boken skulle ha silverlås och vara klädd i silke. Man kan ju fundera åtskilligt på de komplexa föreställningar om hemlighetsfullhet och skönhet som döljer sig i den metaforiken. Men Petrarca hade en sund inställning. En bok blir inte vackrare bara för att den är mer utsmyckad: ”ofta är en chosefri enkelhet att föredra framför konstfärdiga dräkter.”

Förmodligen skulle C.J.L. Almqvist ha stämt in ett halvt årtusende senare. Almqvists värld var dock annorlunda. Bokbranschen höll på att industrialiseras och böcker bli vardagsting. Men Almqvist fortsätter att glädjas åt böcker gestaltade som människor och människor gestaltade som böcker. En rolig episod finns i guvernantromanen Amalia Hillner (1840) där den förälskade baron Oscar kommer med sin fattiga fästmö Amalia till Uppsala, där de för första gången skall träffa hennes mor. När de sitter i moderns enkla rum på Kungsängsgatan menar Oscar att Amalias mamma i hela sitt sätt är så lik dottern, att han tycker sig se sin Amalia men i en förstaupplaga. ”Det är klart, att den sednare väl var nyare och yngre till tiden: permarne litet ljusare och mindre medfarna. Men intet stod att läsa i denna, som icke fans i den förra. Hvilken hade väl läst korrekturet till detta poem, som i begge sina editioner sågs så felfritt?”

I citatet blandas på ett obetalbart sätt textkritisk insikt, bokkärlek och romantikens kvinnodyrkan. Bakom Almqvists ironier ligger en fascinerade tro på en gudomligt ordnad värld. Andlighet och realism möts hos Almqvist på ett sätt man sällan ser. Mitt i gudstron kan författaren vara befriande vanvördig. En prefekt människa, liksom en perfekt bokutgåva, kräver självaste Gud som korrekturläsare. Han är den enda som skulle kunna klara den omöjliga uppgiften att göra en bok fri från fel, och två editioner identiska. Det är bara att instämma.

Oscar och Amalia besöker Uppsala när det är försommar och linnean blommar i Linnéträdgården. Det snöade igår, och jag kan inte läsa några omedelbara tecken på vårens ankomst i snöhögarna. Låt oss dock tolka demonterandet av byggnadsställningarna på Carolina Rediviva som ett vårtecken. Igår passerade en jämn ström av jobbare utanför mitt fönster – det såg vådligt farligt ut. Stag, spiror, balkar och trallar plockades isär och hissades ner på marken. Biblioteksbyggnaden har fått ett nytt tak.

Eller kanske kan man säga att Carolina har fått en ny, fin vårhatt att glädja sig åt.

Utsikt från Carolina Rediviva. UKK i fonden.

Till förrätt serverades ostron, den där januarikvällen hemma hos 28-årige Magnus Block. Bjudna var den ett år yngre Olof Celsius och en bara 18-årig Johan von Schaar. Och så Magliabechi.

Även om det var en vinterkväll så var det säkert inte kallt. Blocks arbetsgivare, storhertigen av Toscana, hade låtit Magnus Block flytta in i ett litet hus med trädgård, och där skulle klosterliljorna börja blomma bara tre dagar senare. Bor man i Florens så bor man i Florens.

Efter ostronen vankades ”veritabel” parmesan och stekt kalkon. Block hade också lyckats få fram några flaskor Montepulciano ur storhertigens vinkällare. Det vara alltså tre Uppsalastudenter som hade samlats till en präktig italiensk måltid. Och så Magliabechi.

Vad talade de för språk, den där kvällen år 1698? Block var anställd att sköta storhertig Cosimo III:s utländska korrespondens och påstods tala elva språk och skriva på tretton. Olof Celsius var också en språkbegåvning och skulle komma att bli Uppsalaprofessor i österländska språk. Hans dagbok från Italien visar tydligt att han rörde sig hemtamt i den mest svårforcerade lingvistiska undervegetationen. Johan von Schaar var kanske en annan typ. Han var officer och skulle komma att överleva slagen vid Narva, Düna och Poltava och dessutom kalabaliken i Bender. Men även om han kanske var en bortskämd adelsslyngel, enligt tidens sed inskriven vid Uppsala universitet som 13-åring, kunde han säkert göra sig förstådd på de större europeiska språken, kanhända också på latin.

Men hedersgästen var den märklige Antonio Magliabechi. Med sina aktningsvärda 64 år var han betydligt äldre än de andra middagsgästerna. Magliabechi var bibliotekarie hos storhertigen och ansedd som en av Europas mest lärda personer. Hans bibliotek bestod av 40.000 böcker och 10.000 manuskript, och han påstods ha vad vi kallar fotografiskt minne. Allt han läst kunde han ordagrant återge. Lärt folk besökte honom och förundrades. Han beskyddade och hjälpte forskare från alla håll, och Olof Celsius uttrycker i dagboken sin tacksamhet för de introduktionsbrev som Magliabechi skrev åt honom till potentater i Rom.

Men även Celsius talar om Magliabechi som en stor excentriker. Många är historierna som under århundraden berättats om den florentiske bibliotekarien. Han var biblioman och läste alla böcker han kom över. Han lär ha misskött sitt yttre och inte slösat tid på att byta kläder till natten – ”livet är kort och böckerna många”. Han var sluskig och som middagsmat nöjde han sig med en slurk vatten och tre hårdkokta ägg. Åtminstone här ger Celsius en kompletterande bild – Magliabechi tycks inte ha avstått från livets goda när sådan bjöds. Men Celsius bekräftar att han såg osnygg ut, mest på grund av sin förkärlek för grovsnus. Storhertigen, berättar Celsius, hade till och med förbjudit handlarna att sälja snus till Magliabechi, men det fanns alltid någon beundrande utländsk besökare som kunde förse honom.

Antonio Magliabechi

Vad talade de om, de tre unga männen och den gamle bibliotekarien? Ibland önskar man att som en fluga ha fått sitta på en historisk vägg, både vid ödesdigra sammanträden och vardagliga möten, där orden klingat bort för länge sedan. Vi vet inte vad samtalen gick ut på, men vi vet att den fluga som möjligen satt på väggen hade det trångt, för Celsius berättar att hela Magnus Blocks hus var fullhängt av tavlor i svarta ramar med kärnfulla latinska epigram.

Helt imponerad av Magliabechi var inte den unge Uppsalaforskaren. Celsius skriver att italienaren talade dåligt latin, och är allmänt överseende mot den mångkunnige men vetenskapligt rätt improduktive mannen. Den skarpsynte Celsius noterar hur Magliabechi burit sig åt för att skapa sitt rykte i forskarvärlden. Florentinaren korresponderade med lärda i hela Europa och skrev gärna av manuskript åt dem utan att begära annan ”recompense” än deras vänskap. Därför hade författarna, särskilt i England, Holland och Tyskland, infogat tack till Magliabechi i förord och dedikationer, vilket gjort att läsarna i sin tur uppfattat honom som ”den lärdaste man, ja den endaste lärde i hela Italien”. Men hemma i Florens hölls han för vurm och pedant. Kanske Celsius säger något viktigt här, både om att ingen blir profet i sitt eget land, och om konsten att bygga inflytande i den akademiska världen. Det gäller att bli citerad. Vad Celsius dock glömmer är vikten av vetenskapliga nätverk och internationell informationsförsörjning. Magliabechi tycks ha varit ett rudimentärt och allvetande Internet, om än långsamt och snusigt.

Men jag hade ändå gärna varit med på middagen med Magliabecchi.

Olof Celsius (d.ä.), 1670-1756, var språkman, botaniker och farbror till termometeruppfinnaren. Professor blev han 1703. Under 42 år som nationsinspektor drev han på de viktiga disputations- och orationsövningar som jag har haft anledning att belysa i min senaste bok. Hans livliga och lärda reseanteckningar (som innehåller många inventeringar av utländska boksamlingar) finns bevarade på Uppsala universitetsbibliotek, och den italienska delen utgavs 1909.

Antonio Magliabechi, 1633-1714. Till skillnad från Celsius och hans vänner reste han aldrig på bildningsresor utomlands utan levde sitt liv hemstaden. Han donerade sin väldiga bok- och manuskriptsamling till storhertigen i syfte att det skulle bli ett publikt bibliotek. Så småningom blev det grunden till nationalbiblioteket i Florens.

E-boken är på tapeten. Men förmodligen borde det pratas mer om andra saker än om fördelar och nackdelar med själva formen. Den brinnande frågan i alla mediasammanhang är distributionen, inte mediet i sig. Vår tid tycks kunna uppfinna en oändlig rad av informationsbärare. Det knepiga är att hitta sätten att leverera till brukaren, hitta vägen genom rättighets- och teknikfrågor. Det omtumlande med e-boken på folkbiblioteken är ju att plötsligt är det inte längre nödvändigt att låna mediet på det fysiska biblioteket. Länge har det som bekant gått att låna grammofonskivor, filmer och cd-ar, men i princip alltid på plats i biblioteket. Nu anas en framtid där man inte behöver sätta sin fot på stadsbiblioteket och inte ens kommunicera med en bibliotekarie. Där ligger kanske folkbibliotekens stora utmaning. Hur skall spelet mellan internetdistribution och de fysiska biblioteken gestaltas?

Man kan nostalgiskt tycka att allt var mycket lättare förr. Låt mig rekommendera en underbar film från 1936 som ligger på SVT play (som är en underbar distributionsväg). http://www.svtplay.se/klipp/152325/en-van-for-livet-boken Titeln är ”En vän för livet”. Filmen handlar förstås om Boken med stort B, och som sig bör inleds filmen på Carolina Rediviva. Filmen är gjord av skådespelaren och regissören Knut Martin (1899-1959) som också regisserat filmer med titlar som ”Flinka flickor” och ”Bland päron och polkagrisar”.

Här får man på 12 minuter en utförlig bokhistorisk grundkurs, inklusive bokproduktion och bokhandels- och biblioteksdistribution. Fascinerande är avsnittet om fartygsbiblioteken som i särskilda lådor levereras till lastskeppen i Göteborgs hamn, snart på väg till Japan, eller till det isolerade fyrskeppet vid Vinga. Tidens journalfilmsspråk ger den rätta tonen av ”förr-i-världen”. Med käck och övertydlig diktion rapporteras från ett barnbibliotek i Göteborg att ”den snälla bibliotekarien kan väl knappast göra ett lämpligare val för en liten läshungrig parvel än den här boken.” Bilder visar förstås Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

När man ser filmen är det värt att grubbla på just medier och distribution, och hur underbart komplicerat allt har blivit. Detta är en film om bokmediet och dess distribution, gjord som journalfilm för biografer och spridd på filmrullar. Med tiden har filmen digitaliserats och tillgängliggjorts. Dig når den som ettor och nollor genom servrar, trådar och nätverk och förmedlad med hjälp av rättighetsklareringar av olika slag. I filmen förundras berättaren över att jordens böcker skulle räcka för att bygga en bro till månen. Det som sker idag är ännu märkligare.