Författare: Lars Burman (Sida 11 av 14)

A Christmas Carol

Regnet öser ur gråa moln,
termometern har nått plus sju,
ja, aldrig var det en gråare dag
än på Uppsalaslätterna nu.
Julafton liknar en blöt kompost
och man längtar till Nordlandens frost.

Så skulle en aktuell översättning kunna se ut av en schlagertext som myten påstår att Irving Berlin skrev i solskenet i La Quinta, Kalifornien, år 1940.

The sun is shining, the grass is green,
the orange and palm trees sway.
There’s never been such a day
in Beverly Hills, L.A.
But it’s December the twenty-fourth –
and I am longing to be up North.

Fortfarande ingen klocka som ringer? Ingen bjällerklang alls? Ovanstående är den sällan återgivna första versen till Berlins ”White Christmas”, låten som blev Bing Crosbys signaturmelodi och är världens mest sålda skiva. År 2002 gav Library of Congress 1942 års version en plats i The National Recording Registry. ”White Christmas” fanns med bland de första 50 utvalda inspelningarna i en samling som nu omfattar 375 nummer. Registret är en följd av The National Recording Preservation Act (2000) och inspelningarna skall vara av ”kulturell, historisk eller estetisk betydelse och/eller beskriva eller reflektera livet i USA.”

Själv tröttnade jag på den smöriga nostalgin i ”I’m dreaming of a White Christmas” redan innan jag nådde tonåren. Men för några jular sedan satte sig lillebror vid pianot och småsjöng om apelsinerna och palmerna i Kalifornien. Jag hade aldrig hört versen förut och plötsligt fick hela låten en helt annan effekt. Sockerdrömmen om julkort, grantoppar, och tindrande barn har en underbar lyster när den dröms i solskenet i Beverly Hills, rimligen med en parasolldrink vid poolkanten. Alltför ofta tvingas man kapitulera för populärkulturens skickliga förförarkonster. I filmen Shakespeare in Love utbrister huvudpersonen ”God, I’m good!” När Irving Berlin komponerat ”White Christmas” påstås han ha ropat till sig sin sekreterare: ”Grab your pen and take down this song. I just wrote the best song I’ve ever written – heck, I just wrote the best song that anybody’s ever written!”

Nå, jag vet inte jag – det blir lite mycket kryddigt och sött. Som glöggen ungefär. Men julafton tvingar trots allt fram en och annan barnslig känsla och dessutom ett dåligt samvete för aldrig skrivna julkort. Därför en tillönskan: ”May your days be merry and bright / And may all your Christmases be white.”

Lucia 2013

Varje år firas Lucia på Carolina. Klockan halv tio – när solen till sist har orkat upp över horisonten – samlas flera hundra åhörare i A-salen för att lyssna till skönsång från absid och gallerier. I år förstärktes evenemanget med en stråkoktett från Kungliga Akademiska kapellet.

Men dessförinnan samlas personalen i decembermörkret för luciakaffe. Då håller också överbibliotekarien ett tal. Så här lät detta i år:

”Min gamla pappa tog ibland till ett tyskt uttryck: ”Potz Donner, haben wir das alles getan?” Jag har alltid undrat varifrån han fick det citatat. Men nätet är fantastiskt. Igår fick jag klart för mig att det var den svenske kungen Fredrik I som sa detta när han hört ett hyllningstal som prisade allt vad han gjort och presterat. ”Potz Donner, haben wir das alles getan?” – ”Å tusan, har vi gjort allt det där?”

Nu skall jag hålla ett hyllningstal till universitetsbiblioteket och räkna upp en del av allt det där vi hunnit under år 2013 utöver den vardagsservice som är själva ryggraden i vår verksamhet.

Vi har påbörjat arbetet att bli effektivare genom tvärfunktioner i en matrisorganisation.

Vi har drivit arbetet framåt vad gäller olika byggprojekt – nu finns en skiss på hur vi skulle kunna få till entréplanet på Carolina.

Almedalsbiblioteket på Gotland – i alla fall 3/8-delar av det – har blivit ett enhetsbibliotek inom UUB, och vi har kunnat hälsa 7 gotländska medarbetare välkomna.

Vi har säkrat finansieringen för 2014 och utarbetat ett nytt budgetflöde.

Och en viktig sak – vi har fastställt Mål och strategier för UUB.

Vi har anställt 18 nya medarbetare och tackat 12 personer som gått i pension efter lång och trogen tjänst. Ett antal nya chefer är också rekryterade.

Vi har infört nya riktlinjer i rekryteringsprocessen och antagit en krishanteringsplan.

En kommunikationsgrupp har formerats under hösten och börjat arbeta på intern och extern kommunikation om bibliotekets verksamhet. Personalmötena lägger vi nu ut på nätet.

Vi har förnyat maskinparken inom IT och Repro; där ute i omvärlden tittar man med avund på vår nya Hasselbladare.

Digitaliseringsflödena är satta och Alvin färdigt för lansering.

Donationer har influtit till kulturarvet, och jag kan redan avslöja att mer är på gång. Återkommer om detta.

Vi har haft besök av kungaparet, ett presidentpar, en utländsk utrikesminister och mer än tjugo ambassadörer. Rektorer från andra lärosäten besöker oss med glädje, och vi har visat samlingarna för nobelpristagare, donatorer, skolklasser, pensionärsgrupper och många andra vänner.
DiVA-konsortiet har fått hela fem nya medlemmar, och antal fulltextnedladdningar har ökat med 33 % på ett år.

”Potz Donner, haben wir das alles getan?” Ja, det har vi. Det och mycket mer.

Sammantaget kan man konstatera att det går bra för Uppsala universitetsbibliotek. En applåd för oss alla!

Fyra saker till. Virginska priset, Lucia, julklappen och God Jul.

Det Virginska Priset utdelas årligen till en medarbetare inom Uppsala universitetsbibliotek. Priset, 10 000 kronor, skall utgöra en belöning för bibliografiska och/eller bokhistoriska insatser med avseende på samlingarna vid biblioteket.

I år utdelas det Virginska priset till Ali Muhaddis. Han får det för sitt mångåriga arbete med att synliggöra bibliotekets internationellt viktiga samlingar av arabiska och persiska handskrifter. 2012 utkom hans Catalogue of The Persian Manuscripts in Uppsala University Library följd i år av en engelsk utgåva – A Concise Catalogue of the Persian Manuscripts in Uppsala University Library.

För det andra. Tack till Lucia och hennes raska följe. I enlighet med traditionen skall Lucia få en minnessak. Ebba, får jag be dig komma fram?

För det tredje. I år blir det inget hårt julpaket utan ett mjukt. Alla trendspanare understryker att upplevelser är viktigare än prylar. Den 13 mars klockan 18.00 är ni alla inbjudna till universitetsaulan där Fredrik Lindström håller föreläsningen ”Svensk mentalitet”. Förhoppningsvis kan han svara på om Sverige är landet Lagom eller landet Extrem. Vi ses där – mail om detta kommer till alla medarbetare idag.

Och slutligen.

Tack för i år. Jag ser verkligen fram mot 2014 då vi kommer att ha ännu större anledning att förundra oss över hur mycket vi förmår inom Uppsala universitetsbibliotek. För mig återstår nu att önska God Jul och ett Gott Nytt År.”

Leva loppan

I.
Igår var jag på fest. Biblioteksnämnden på Södermanlands-Nerikes studentnation fyllde 50 år, och på något sätt blev jag inbjuden. Hundra personer ur ett halvsekels ideell biblioteksskötsel firade ståtligt i nationshuset. Men boksamlingarna och bibliotekariesysslan går mycket längre tillbaka i tiden. Redan på 1600- och 1700-talen började studentorganisationerna i Uppsala att bygga boksamlingar. Under 1800-talet exploderade verksamheten och boksamlingarna, läsesalarna och tidningsprenumerationerna blev en oundgänglig resurs för fattiga studenter och unga forskare.

Nationsbibliotekens samlade historia är inte skriven, men här finns verkligen en berättelse. Ännu idag erbjuder nationerna läsplatser och utlån av kurslitteratur och är därmed viktiga komplement till universitetsbiblioteket. En imponerande digital samkatalog döpt till Argus har byggts upp: http://www.student.uu.se/nation/kk/bk/argus/ Efter en provsökning konstaterar jag belåtet att min senaste bok är utlånad på Västgöta nation och inte kommer tillbaka förrän lagom till jul.

Betydelsen och behovet av ideellt drivna studentbibliotek har väl minskat något i takt med att universitetet tagit allt större ansvar för studenternas arbetsmiljö, men de äldre samlingar som nationerna förvaltar förblir kulturhistoriska pärlor. Ett minnesvärt inslag i gårdagens kalas var Carl Ehrenkronas föredrag (med läckra power-point-illustrationer) om den resonerande katalog som han nu upprättar över nationens äldre samlingar. Av föredraget att döma kommer katalogen – utlovad till våren – att ge ett antal riktigt intressanta idé- och bokhistoriska insikter. Provenienserna är ibland förbluffande.

Se det var en riktig fest.

II.
I fredags levdes också loppan. Jag såg för första gången spexet I Fara i Mora eller Gustav Hasa. Hatte Furuhagens och Tage Danielssons klassiska spex uppfördes på Östgöta nation, det vill säga i alldeles samma lokal som originaluppsättningen 1951.

Även här var det bara att kapitulera för det ideella engagemangets skapande förmåga. Bra uppsättning, skickligt genomförd.

Det skrivs nya spex i Uppsala men de gamla sätts också ofta upp på nytt, till exempel Mohrens sista suck (1865) och På Madagaskar (1869). Allt som oftast ger tidsavståndet chans till förbluffande anakronismer och parodiska poänger som i sin tur moderniserar originalspexen.

En märklig och intressant upplevelse i fredags var spänningen mellan det aktuella och det förgångna. Tage Danielsson och hans krets är ju i högsta grad levande, trots att den rödhårige östgöten gick bort redan 1985, långt innan dagens studenter föddes. Fortfarande är han en välbekant och en ständigt aktuell del av svensk humorkultur. När jag satt där i Östgötas stora sal insåg jag emellertid också hur stadigt Gustav Hasa är förankrad i en äldre värld. Spexet skrevs fem år innan svensk televisions första officiella sändningar började, och på många sätt skulle jag vilja påstå att den mediarevolution som TV innebar var minst lika stor som den som datorn medfört. Världen före TV var en annorlunda värld.

Gamla Gustav Hasa är djupt fäst i en litterär tradition, och för den som kunde sin kanon sprakade spexet av skruvade allusioner på de svenska litterära klassikerna. En av de förunderliga ting som Tage Danielsson, Hasse Alfredson och deras studentkamrater gjorde var att förflytta och förnya traditionen. Förmodligen överdriver man inte om man påstår att spexvärlden i Uppsala och Lund skapade många av förutsättningarna för svensk underhållnings-TV.

Det är en märklig tanke, och ett projekt om det svenska spexets kultur- och socialhistoria borde ges ett fett anslag från Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond.

Bulla webb

III.
Spex på fredag och fest på lördag. Finns något sätt att på söndagen späka sig? Ur en hemlig hylla här hemma plockar jag fram en magasinskapsel jag ärvt efter pappa. Här hittar jag bland annat en ilsket röd bulla från påve Bonifacius som meddelar att ”All skörlevnad inställes skärtorsdagen”. Ingen oxsvans-, svart- eller ärtsopa, inga feta kötträtter som ”som endast till bukens fyllnad och rundnad tjäna.” Och inga biffar (vare sig råa, hackade eller à la Lindström). Sådana befordra nämligen endast ”ett liderligt och lastelsefullt tal och nattliga utsvävningar.”

Styrkt av detta sätter jag mig alltså att plocka i ett litet, ännu ej utnyttjat forskningsmaterial, som ödet satt i mina händer. Bonifacius är – för den som undrar – ett lundaspex skrivet 1909. Att döma av tryckuppgifterna i nedre vänstra hörnet bör det jag har framför mig vara en orginalaffisch från spexets urpremiär.

Farfar Oscar var student i Lund åren kring 1910. Han var kommen ur enkla småländska förhållanden. Förfäderna var indelta soldater och småbönder. I Lund bedrev han teologistudier och blev med tiden präst. Men han tycks ha känt spexlivets lockelse. Om jag rätt förstått min far så räckte farfar inte riktigt till för att vara tokrolig på en studentscen. Istället fick han bli sufflör. I min ägo har jag alltså ett tiotal sekelgamla spexhäften från Lund med sufflörens anteckningar. Några är i handskrift, andra i någon slags hektograferad maskinskrift. Kanske borde de ligga i trygghet på ett lämpligt universitetsbibliotek, men det får i så fall bli i framtiden.

Lundaspex kring 1910

Lundaspex kring 1910

Bland annat finns i kapseln två texter till självaste Uarda (1908). Den hektograferade versionen är från 1911 och den handskrivna utan år. Jag kan inte låta bli att undra över hur väl de äldre spextexterna är bevarade nere i Lund. Och jag undrar också över texthistorien, editionfilolog som jag varit i ett tidigare liv. Vad speglar de ändringar som gjorts i manus och hur passar mina texter in i traditionen? Man kan också undra vad studenternas teater- och spexverksamhet betydde i ett större sammanhang. Ända sedan medeltiden har scenverksamhet varit en del av skol- och universitetslivet. Förmodligen har detta alltid varit en del av träningen för en karriär i offentligheten.

Jag tänker ibland på farfar i sufflörluckan, och hoppas att han ibland fick chans att dirigera de kamrater som tappat tråden. Utan sufflör, ingen pjäs – sant på scenen liksom i livet. I de gamla manusskripten framgår också att helt utanför spelet var inte sufflören. Då och då står det ditskrivet ”Ring!” i kanten, och jag ser framför mig en ung farfar med handklockan i högsta hugg.

Manus till Uarda (utan år). Notera att detta "egyptiska ökenspel" sägs vara en "Fri tolkning från en från British Museum stueln papyrus."

Manus till Uarda (utan år). Notera att detta ”egyptiska ökenspel” sägs vara en ”Fri tolkning från en från British Museum stulen papyrus.”

Möten, möten, möten

Veckorna som gått har varit ett enda pärlband av intressanta och arbetskrävande möten. Naturligtvis är det just på det sättet som viktiga nya projekt drivs framåt. Tankarna kring en rejäl renovering av de publika delarna av Carolina Rediviva förfinas nu genom möten i byggrupper, medarbetargrupper, studentgrupper. Jag kommer att få anledning att återkomma i frågan.

Möten är också det som driver samarbete framåt. I Lund har jag sammanträtt med överbibliotekarierna från Göteborg och Lund, och i Stockholm deltog jag i veckan som gick i Kungliga Bibliotekets bibliotekschefsmöte, där temat var digitalisering. Även det är ett ämne jag kommer att ha anledning att ta upp igen. Snart är Alvin-plattformen färdig att möta världen.

Alla systemägare (normalt = bibliotekscheferna) inom det så kallade DiVA-konsortiet träffades också nyligen. Det årliga styrmötet avhölls som alltid i Uppsala. Nu är det hela 34 universitetet, högskolor och institut som använder denna utomordentliga publikationsdatabas och plattform för fulltextpublicering. DiVA har blivit ett framträdande Open Access-verktyg. Open Access är också ett ämne där nya kapitel lär skrivas inom kort.

På det här sättet kan jag fortsätta att räkna upp alla de inspirerande möten som lägger hinder för flitigt bloggskrivande. Men jag nöjer mig med några rader om ett möte som personligen kändes mycket tillfredsställande. I början av november hölls en konferens i boksalen på Carolina Rediviva med den lärda titeln Dissertations in the Baltic Sea Region 1600-1800 II. Mötet var mycket internationellt och de främsta auktoriteterna på fältet hade rest till Uppsala. http://www.1700-tal.se/Symposium%20(1).pdf

Att konferensen hölls i Uppsala motiverades inte minst av den omfattande digitalisering av äldre avhandlingar som nu sker vid universitetsbiblioteket. Eftersom avhandlingarna ursprungligen producerades vid Uppsala universitet kan de läggas ut direkt i DiVA. En liten försmak erbjuder Elias Rhalambius filosofiska avhandling från 1602. http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=3&pid=diva2:288441 Med tiden kommer denna provtext att följas av ytterligare tusentals, som tillsammans ger en mäktig bild av århundradenas vetenskapliga utveckling.

För mig var det en glädje att både få agera som välkomstalare och som konferensdelegat. Med utgångspunkt i den bok som nyligen kom i svensk översättning fick jag föreläsa om min forskning kring Uppsalas vältaliga studenter och de disputationsövningar som under äldre tid ordnades vid Uppsalas studentnationer. Konferensdiskussionerna bekräftade vad jag tyckt mig veta: Uppsala och Sverige har en alldeles egen studenthistoria, och motsvarigheter till de intellektuella akademiska övningarna på Uppsalanationerna tycks inte ha några direkta motsvarigheter på andra håll i Europa. Den vetenskapliga fåfängan mår bra av erkännandet att nya har dörrar öppnats, om än bara på glänt.

Ett möte till. Jag ursäktar mig med att det är en repris på sådant jag skrivit om tidigare. I början på hösten besökte jag Harvard och Dartmouth, och för den som önskar ett Dartmouth-perspektiv på detta framtidsinriktade Matarikimöte rekommenderar jag länken http://now.dartmouth.edu/2013/09/meeting-focuses-on-humanities-research-and-global-perspective/

Hundbiten i Hanover

Det skedde så plötsligt. Joggingturen kring Dartmouth College, Hanover, avbröts av mötet med en mamma med son och hund. Den snälla retrievern högg oväntat till. Rop, ursäkter och blod. Avtvättning i villakök. Efter att ha hämtat hundens rabiesvaccineringsintyg hos veterinären, tog familjen mig till ett amerikanskt sjukhus, stelkrampsspruta och antibiotika. Ispåse mot svullnaden. Hemma på hotellet ett telefonsamtal från Officer Shannon Kuehlwein hos Hanover-polisen, som vill ha min uppgifter. Ägaren fick böter, hunden tio dagar i karantän. Och jag en ny erfarenhet.

Historien hade inte hört hemma i den här bloggen om det inte varit för att den kan kopplas till Dartmouths suveräna biblioteksundervisning. Här är bibliotekarierna djupt involverade i studenternas utbildning och bidrar till att lära ut det som kallas ”student research”, det vill säga grunderna i materialinsamling, kontextualisering och tolkning. Vi fick en demonstration av metoderna av bibliotekarien Jay Satterfield vid specialsamlingarna. En av mönsterlektionerna såg ut på följande sätt.

På ett bord hade Jay lagt ut åtta dokument och böcker ur samlingarna. Det var ett 1700-talsrecept utfärdat i Hanover, ett brev från en grupp studenter till universitetets rektor, offentliga förbudsplakat , ett brev från en Dartmouthstudent till en vän, 1700-talstryck om medicin. Allt i original förstås, och studenterna (i grupper om 16) brukar arbeta med materialet i ett intensivt pass på 1 timme och 5 minuter. Jay berättade att han försökt förlänga övningen till två timmar, men då förlorade den i pedagogisk kraft. Poängen går att få fram betydligt snabbare.

Dartmouth

Två och två jobbar förstaårsstudenterna med varsitt dokument. Frågan är: Vad är detta? Och vad säger det er? Studenterna brukar kunna identifiera texttyperna men begriper inte så mycket av relevansen. Men medan de presenterar var sitt dokument för de övriga börjar en historia att rullas upp. Övningen handlar om smittkoppsinokulation på 1700-talet. Det handlar alltså inte om vaccinering utan om ”the real thing” – smittkoppsvar som gnuggades i uppskrapad hud för att sjukdomen skulle smitta. Unga friska människor brukade oftast överleva, och blev då immuna för livet.

Materialet som plockats fram ur specialsamlingarna lärde studenterna åtskilligt om smittkoppsverkligheten på 1700-talet. Myndigheterna utfärdade förbud mot okontrollerad inokulation på grund av risken för smittkoppsepidemier. Vid Dartmouth-universitetet fanns det ändå studenter som gärna vill försäkra sig om immunitet, och med en skrivelse till rektor kunde man få tillstånd att inokulera sig, förutsatt att man sökte sig ut i vildmarken och undvek kontakt med andra människor under en fjortondagsperiod. Apotekaren försåg studenterna med det material som behövdes. Alla de åtta studenter som i skrivit under anhållan om att få inokulera sig överlevde, men det framgår av andra av dokumenten att en passopp – en liten indianpojke – som följt med ut i isoleringen smittades. Denna gång gick det bra. Ingen epidemi uppstod, trots att isoleringen inte fungerade fullt ut..

Genom övningen lär sig studenter från alla discipliner (detta är ju ett liberal arts college) åtskilligt om medicinska utmaningar och praktiker under 1700-talet. Men de lär sig framförallt mycket om hur material måste tolkas och sättas in i sammanhang. I Sverige skulle materialet räcka till en B-uppsats i många ämnen. Jag är nästan mer tilltalad av det drygt timslånga bibloteksseminarium som Jay brukar hålla, där materialet självt talar, studenterna arbetar i grupp, och poängen står klar när seminarietiden är över. På det här sättet får nog fler en bredare insikt i allt från epidemihistoria och social ingenjörskonst till forskningsteknik.

Tänk vad man kan lära sig av en god historia och en packe dokument – och av skickliga bibliotekspedagoger.

Vad har smittkoppor och hundbett med varandra att göra? Vad jag upplevde i Hanover, New Hampshire, blev en modern uppföljare – en trygg nutida version av 1700-talsarbetet i Hanover kring sjukdomskontroll. I ett välordnat samhälle skall sjukdomsrisker minimeras.

Sjukhusbesöket var smidigt och välordnat. Det enda som överraskade mig var läkaren avskedsord: ”And now let’s hope God is on your side.” Jag tog det som ett bryskt skämt medelålders män emellan. Men sedan tänkte jag på det gamla talesätt som bland annat använts av Voltaire: ”Gud är på dens sida som har de största arméerna.” Kanske kan man vrida på det en gång till: ”Gud är på dens sida som har tillgång till bäst organiserad sjukvård.”

Om ett hus

Septembermorgon i Cambridge (Mass). När man kommer ut från Sheraton Commander är det redan rejält varmt. Ändå säger Cambridgeborna att vi besökare hade tur. Bara för någon vecka sedan var värmen olidlig. Hotellnamnet har sin särskilda bakgrund. Exakt vid brunnslocket i gatan utanför entrén tog George Washington befäl över de amerikanska trupperna i frihetskriget. Här i Cambridge (Mass) är det svårt att komma undan ”The Commander” och historien om Förenta Staternas tillkomst. Överallt finns flaggor, minnesplaketter och väl vårdade äldre byggnader, alla med en historia.

Promenaden till Harvard Square och USA:s äldsta tunnelbana tar bara några minuter. Harvard Square är mer en knytpunkt än ett torg. Här finns en vänlig men intensiv trafik, såväl av människor som bilar. Ungdomarna dominerar. På väg ner i tunnelbanan och på väg bort från Cambridge kastar man gärna en sista, dröjande blick mot grindarna som leder in i Harvards kärna – Harvard Yard, de centrala undervisningslokaler, förstaårsstudenternas bostäder och ett antal av de viktigaste av Harvard Library’s 73 bibliotek. Den täta men imponerande arkitekturen binds samman av gröna parker.

Harvard Library grundades redan 1638 , och är alltså obetydligt yngre än Uppsala universitetsbibliotek. Det är USA:s äldsta bibliotek, och världens största universitetsbibliotek. På hemsidan understryks att man har väsentliga samlingar på 100 språk, och bland de fält som biblioteket menar sig täcka väl finns Skandinavien. På Houghton Library – där de äldre specialsamlingarna finns – visade man oss originalmanuskriptet till Strindbergs Lycko-Pers resa från 1882.

Men Houghton får anstå, liksom Lamont (där ”the lamonsters” vistas) och ytterligare 69 Harvardbibliotek som ingår i systemet. Jag får också återkomma till de senaste årens arbete att organisatoriskt föra samman de skilda biblioteken i en enda gemensam, sammanhållen ordning. Detta arbete har säkert inte blivit lättare av Harvards långa historia, starka personligheter och dynamiska atavismer. Förre universitetsbibliotekarien professor Sidney Verba har sagt: ”In the Harvard tradition of clarity of function, I am not a librarian and I direct no libraries.” En annan gång skall jag också förklara den djupare innebörden i detta.

Dagens ämne är istället Harvard Library’s flaggskepp – Widener – som tillkom genom en tragedi.

Widener Library, här prytt inför rektorsskiftet 2010. (Photo by Joseph Williams  via Wikimedia Commons)

Widener Library, här prytt inför rektorsskiftet 2010.
(Photo by Joseph Williams via Wikimedia Commons)

Bland förstaklasspassagerarna som klev ombord på Titanic i april 1912 fanns Harry Elkins Widener. Fem år tidigare hade han genomgått sin examen på Harvard. I Europa hade han bland annat ägnat sig åt sin passion – boksamlande. I ett brev, utlagt i en monter på Widener Library, berättar han att en släkting just kommit över en Gutenbergbibel – tryckkonstens ur-artefakt – och Harry har svårt att hålla tillbaka sin entusiam. I montern bredvid brevet ligger just denna bibel, vilken, till skillnad från Harry, nådde Amerika. Den är fullständig och i perfekt skick. Så väl har den överlevt mer än 550 år att den närmast ser ut som en facsimil av sig själv.

Harry omkom när Titanic sjönk. Han var ende sonen och hans mor Eleanor Elkins donerade 3,5 miljoner dollar till ett bibliotek, tänkt som ett minnesmonument över sonen. Mitt i byggnaden finns ett märkligt mellanting mellan ett kapell och ett edwardianskt herrum. Mörka dyrbara bokhyllor och läsmöbler, hyllor fyllda med Harrys rariteter och på mittvägen, med blicken fäst på bibliotekets besökare, ett oljeporträtt av honom själv. Runt om detta minnesrum reser sig en gigantisk biblioteksbyggnad med miljoner bokvolymer och oändliga e-resurser. Widener brukar ofta anses som platsen där de Harvardstudenter som fortsätter till högre akademiska nivåer arbetar, men också grundstudenterna är naturligtvis välkomna. Men det är stolt och anspråksfull byggnad. Jag hade en intressant diskussion om biblioteksskräck med en av bibliotekarierna på Widener, och vi kunde konstatera att på detta område har biblioteket vissa likheter med Carolina Rediviva. Det krävs – tyvärr – ett visst akademisk självförtroende för att kliva uppför de höga trapporna på Carolina och Widener. Såväl i Uppsala som i Cambridge (Mass) arbetar man på att göra biblioteken till välkomnande platser även för den nyanlända studenten.

Likheterna mellan biblioteken går dock längre än så. Byggnaderna är inte bara mäktiga repositorier för vetenskaplig information utan också starka symboler. I arkitekturen uttrycker de värden, främst den om lärdomens och forskningens betydelse. Den svala klassicismen påminner om vetenskapens kyliga och systematiska, men samtidigt passionerade karaktär. Det finns också likheter yttre likheter mellan de två biblioteken – inte minst den stora trappan och pelarraden. På Wideners hemsida kan man läsa vad som krävs när Harvardstudenterna vill använda trappan för evenemang: ljudnivån skall vara lagom och dans är inte tillåten.

Mellan 1997 och 2004 genomgick Widener en gigantisk ombyggnad som kostade uppemot 100 miljoner dollar. Behovet var stort. Eleanor Elkins donation bestämde dock förutsättningarna. Hon hade förbjudit alla förändringar av exteriören, vilket innebar att arkitekterna fick ta till allehanda sluga lösningar: våningssystem i gamla ljuschakt, underjordiska förbindelsegångar till andra biblioteket och entreer genom gamla fönster – inte en tegelsten fick tas bort.

I samtalen med bibliotekarierna framgick att ombyggnaden blev en välkommen chans att tänka igenom moderna biblioteksbehov. Det stod redan för tio år sedan klart att behovet av tysta läsesalar kvarstår, och Wideners stora läsesal är tillsnyggat. De gamla borden har återanvänts men sänktes för att tillmötesgå moderna krav på ergonomi. Dessutom installerades mängder av eluttag på varje bord – en nödvändighet på ett modernt bibliotek. Bekväma fåtöljgrupper införskaffades, och vid mitt besök tyckte jag mig känna igen en världsberömd litteraturforskare djupt nedsjunken i en av öronlappsfåtöljerna och lika djupt försjunken i en tidskiftsvolym.

Min bild av moderna bibliotek förstärktes på Harvard. De är såväl digitala som fysiska, och de måste erbjuda alla slags arbetsytor, både tysta och mindre tysta. Det behövs stora läsesalar och det behövs insprängda och undanskymda arbetsplatser i de öppna samlingarna. Det var en fröjd att se det nyinredda undervisningsrummet med tak-dokumentkamera, touch-screens på flera väggar, el-uttag infällda i golvet och samliga stolar och bord på hjul. Biblioteket använder dels lokalen för egen undervisning, men universitetets lärare får boka in sina grupper för undervisningspass, så länge seminariet ägnades undervisning som på ena eller andra sättet hänger ihop med biblioteket och dess samlingar. Efterfrågan är stor.

Universitetsbiblioteket i Uppsala tillkom genom ett kungligt brev från Gustav II Adolf. Det var också han som gjorde de grundläggande donationerna. Hans efterträdare Karl XIV Johan pekade ut platsen där Carolina skulle byggas 1811. De konungsliga drivkrafterna var väl inte riktigt desamma som för den sörjande Eleanor Elkins, men resultatet blev detsamma: en kraftfull centralbyggnad i ett viktigt universitets bibliotekssystem.

Diplomatiska kåren på besök

Före gårdagens seminarium i universitetshuset, då Kofi Annan och Jan Eliasson samtalade, besökte ett tjugotal ambassadörer universitetsbiblioteket. Alla världsdelar var representerade, och det timslånga besöket blev en välkommen chans att visa biblioteket och dess skatter. Jag fick också tillfälle att tala om den moderna biblioteksverkligheten. Naturligtvis följde inte själva talet helt och hållet manuskriptet. Så är det ju sällan. Men det talutkast jag hade i handen såg ut så här.

Your Excellencies, Ladies and Gentlemen,

You are all most welcome to Uppsala, to Uppsala university and more particularly – to Uppsala University Library. You are now in Carolina Rediviva, and this room, The Linnaeus room, is what I now and then proudly call my “reception area”.

This old library goes back to the early 17th century and houses treasures from all over the world. We are caretakers of a magnificent international cultural heritage.

But notwithstanding the old and venerable looks of this house and these collections, Uppsala University Library is a very modern institution.

I have been in this job for a year, and the most pressing question for me is: What *is* a university library today?

The old idea of a library is a place where books are taken from the shelves by a harsh librarian, who hands you the book over the counter, where there is a big sign saying “Silence, please.”

A modern university library is something very, very different. There are more than 200 persons employed at this library, some of them handling physical books, but many more working with making the library resources accessible for students and researchers, and teaching students how to navigate on the ocean of modern information. Here we all work daily with rather complicated computer systems and rich electronic resources. Important parts of the modern library world are now totally digitized, and there are research departments at the university who never ever read anything on paper.

I use to say that there now is a big building being built beside the Carolina Rediviva: A new, huge, quickly growing, but also invisible building – I am talking about the digital library of UU. It now houses 20 thousand e-periodicals, 400 thousand e-books, 300 databases. Through the DiVA-consortium we store and give access to the research output for 34 universities and research institutes in Sweden. 1,5 million digital full-text publications just from Uppsala university were, through this system, downloaded all over the world last year.

Now we are soon launching a digital archive for cultural heritage. It is called Alvin and I would call it ground-breaking. More and more of our books and pictures will be made accessible world-wide, and the archive will also be used by a number of other Swedish project partners.

The invisible, globally connected digital library is truly astonishing. One of my problems, however, is that in the era of internet these resources are taken for granted. They should not be. In reality it is a very tricky business to run the modern information machine – there are rising costs, there are needs for development and new professional skills, and there is an ever growing need to work nationally and internationally to create all the necessary networks and collaborations. We are busy – as you understand.

On Thursday I am visiting Harvard where I am sure I will see many wonderful things, but I will also meet the library directors. This is, I think, a typical sign of the need of international contacts. The world is more and more interconnected. The big university libraries – to which Uppsala University Library belongs – are important parts in the international work of making research and information available. Access to research output and information is crucial in all our attempts to build a better world.

But as I said. The modern digitized systems are invisible, and one of my chores is to try to explain the future need of strong university libraries – the new library systems which now are developing. My worries are three: the complexity of the modern information world, the sustainability of systems and collections and the identity of the modern library. But I also have great hopes: The rapid development of Open Access, the networking libraries all over the world, and the modern student – born in the digital world but also in need of the physical library with its incomparable study facilities.

One of my strategies is communication – trying to interact with shareholders, benefactors and the general public and trying to describe what we are and what we do.

In this work of mine it is wonderful to be able to show a huge, impressive, physical library like this. In a traditional, but very effective way Carolina Rediviva reminds Uppsala that libraries belongs in the center of a university campus, and it reminds everyone of the treasures which are stored in this building.

Very soon I am going to invite you to go through my office, turn to the left and walk into the famous Book Hall of Uppsala University Library.

1) Senior Librarian Dr Krister Östlund will show you the way and he will tell you something about the history of the Library and about our truly formidable collections.
2) After his general introduction you are invited to have a look at some of the treasures. We have arranged three tables – feel free to inspect the collections on all of them and to talk to the librarians about our older collections of which senior conservator Per Cullhed is in charge. Some other colleagues – for example senior librarian Cecilia Petersson and our administrative head Anna Wennergrund – are here if you’d like to ask us about the problems and hopes of a modern university library.
3) About a quarter past 3 we invite you to some light refreshments – also in the Book Hall, but at a safe distance from our displayed collections.
4) And half an hour later, about 15.40 it is time to head for the Aula Magna of the university. My colleagues will lead the way – it is about two hundred meters. If there is time we will make a short, short dash into our exhibition area in the Library Entrance Hall – the place where we keep the Silver Bible, the Viking Edda manuscript, the Mozart autograph and other very special things.

One of the library’s photographers will take some pictures for our records while we are in the Book Hall – I hope that is OK.

And talking about records – We are most honoured by your visit, and want to remember the occasion, so please sign your names in our Visitors book before you leave – it’s in the Book Hall.

This visit to the library will this time be rather short. I hope that you soon will return to Uppsala. In that case please get in touch with me and we will try to arrange a new visit to the University Library where we can show those parts of our collections which might be of special interest for you.

Once again – you are all most welcome to Uppsala University Library. Thanks for letting me share some of the hopes and worries of a modern Director of an old Library. Krister, please lead the way to the Book Hall.

Minnesmärken och mellanslag

På vägen till Carolina passerar jag Carl Säves grav på Uppsala gamla kyrkogård. Det är ett ståtligt gotländskt stenkors, ty Säve (1812-1876) var född i Roma mitt på ön. Men det var som landets första professor i nordiska språk han har blivit ihågkommen. Stenens inskrift lyder:

FRÄNDER
VÄNNER OCH LÄRJUNGAR
RESTE STENEN

Vem tänker på att mellanslag och radbrytningar underlättar läsningen? Under antiken hade texten lytt:

FRÄNDERVÄNNEROCHLÄRJUNGARRESTESTENEN

En av Säves egna inspiratörer fick inget stenkors i Uppsala utan ett betydligt märkligare eftermäle. Som student brevväxlade Säve med demonförfattaren C.J.L. Almqvist, som bland annat drog nytta av den unge Carls gotländska dialektkunskaper. Dessutom försökte Almqvist lämpa över arbetet på den stora ordbok han påbörjat, men inte såg någon utsikt att avsluta. Säve var för klok att svara ja.

1851 gick Almqvist i landsflykt efter att ha förfalskat växlar och troligen försökt giftmörda ockraren von Scheven. Det blev snart absolut tyst om den egendomlige författaren som i ensamhet dog i Bremen 1866 och fick en grav under en sten med ett främmande namn . När det var jubelpromotion i Uppsala 1865 ströks Almqvists namn trots att han promoverats 1815 tillsammans med andra storheter som Atterbom och Palmblad. Senare återuppväcktes han som bekant – fick en ny grav och ett nytt och hela tiden växande rykte. Men det är en annan historia. Då, fem år efter landsflykten, beskrev Fredrika Bremer honom som en komet som i en vild bana lämnar vår solsystem. Också ett eftermäle! En skrämmande och evigt sökande himlakropp som försvinner ut i det stora mörka djupet och bort ur människors minne och åsyn.

Säve och Almqvist brevväxlade. Själv är jag särskilt fascinerad av ett brev där Almqvist förklarar hur han hanterar sina skiljetecken. Brevet ligger förstås i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar. Bakgrunden är följande: Almqvist hade kritiserats för inkonsekvens i sin kommatering. Själv skriver han uppbragt till Säve att han minsann vet precis vad han gör när han sätter skiljetecken, och att varje text kräver sin typ av interpunktion. ”Man eger verkligen uti Interpunktionsvariationen en rikedom, en möjlighet till uttryckande av fina drag i sensationen, som man beröfvar sig om man tvingar in den uti ett uniformt system.” En pedants språk uttrycks med sträng och tät kommatering,medan en glad flickas dialog skall vara glest kommaterad. Sedan ger han ett underbart exempel på hur han arbetar. En levnadsglad yngling skulle utbrista:

”Jag älskar att dansa, emellan rätterna på bordet vill jag sjunga, mellan hvarje glas på brickan vill jag också sjunga, och så ofta som jag med mina ögon blir varse en liten nätt valseuse, börjar bloden hoppa i mina annars så stilla ådror.”

Men för den pedantiska och misslyckade gamla sprätten blir samma mening hackig och ofärdig – han vill så gärna charmera men kan inte:

”Jag älskar, att dansa! Emellan rätterna, på bordet, vill jag sjunga! Emellan hvarje glas, på brickan, vill jag också sjunga! och, så ofta som jag, med mina ögon (nemligen), blir varse en liten, nätt valseuse, börjar bloden hoppa i mina, annars så stilla, ådror!”

”Smaka på den!” som en ung Vaurien av idag skulle säga.

I juli avled en av de stora bok- och manuskripthistorikerna, Oxfordforskaren Malcolm Parkes. Få kunde som han de medeltida handsskriftstraditionerna och han har bland annat författat ett stort arbete om skrivare: Their Hands Before Our Eyes: A Closer Look at Scribes (2008). Även Parkes hörde till de som begrepp detaljens vikt, skönhet och betydelse. ”Der liebe Gott steckt im Detail” som tyskarna säger.

Detaljkompetens är en bibliotekariedygd. Almqvist gjorde ju insatser som sådan, och Parkes hittade inte mindre än nittio bortglömda medeltida manuskript när han som college-bibliotekarie på 1970-talet flyttade runt böcker för att göra mer plats för studenternas läsplatser. Det ledde till en stor bibliografi: Medieval Manuscripts of Keble College, Oxford (1979).

Men jag hör till dem som är för olärd för riktig medeltidsforskning. Istället kan man bläddra i Parkes bok Pause and effect. An Introduction to the History of Punctuation in the West (1992). På ett fantastiskt sätt kombineras lärt sinne för detaljer med elegant överblick. Interpunktionens historia är dramatisk och mycket som tas för självklart är moderna konventioner. Men hur åtskilde vi utan skiljetecknen: ”Per, sa Lars, är en idiot” från ”Per sa: ’Lars är en idiot’”. Parkes noterar också betydelseskillnaden i ett utropstecken. Om texten säger ”Stop! Stop!! Stop!!!” förstår läsaren att ropet blir starkare. En annorlunda och betydligt mer svårtydd laddning får tecknet i en mening som ”’Stop!!’ she whispered.”

För forskaren (och författaren) är förstås livsverket ett slags minnesmärke över den bortgångne. Men det gör ju inget om andra eftermälen kommer till. Om Parkes läser jag i en av The Daily Telegraphs gravrunor; de är alltid initierade, avslöjande och ytterligt välskrivna. Många av dem är verkligen ”tributes to eccentic lifes”. Återigen är det den karaktäristiska detaljen som är nyckeln i beskrivningen. Det lilla särdraget, den träffande repliken, det minnesvärda personlighetsdraget – det är sånt som ger skildringen dess storhet. Daily Telegraph berättar att Parkes var en vänlig och omtyckt lärare, men att han en gång somnat mitt under en av sina lärda föreläsningar. När han vaknade hade han glömt vad den handlade om. Men efter en snabb blick på närmaste students senaste föreläsningsanteckning fortsatte han precis där han slutat.

Parkes, Säve, Almqvist – tre olika språkmän med skilda eftermälen. Almqvists begravning i Bremen var säkert en sorglig och ödslig tillställning. Säve gissar jag fick en ståtlig Uppsalabegravning värdig en framgångsrik 1800-talsprofesor. När Parkes begravdes för några veckor sedan vet jag att man hittat den detalj som gav ögonblicket sublim storhet . Uppslagen på hans kista låg en medeltida tidegärdsbok som Parkes själv hade katalogiserat.

Ändå finns nog inget eftermäle som i sin sakliga enkelhet slår det jag en gång såg på en vägg i biblioteksstaden Wolfenbüttel. Här ingår verkligen det stora och det lilla i skön förening: ”I detta hus bodde Ernst Justus Schottelius (1612-1676), den tyska grammatikens fader och semi-kolonets uppfinnare.”

Arkivens ”nu”

Idag lyfter brittiska National Archives hemligstämpeln på material från en Whitehall-övning 1983. Regeringskansliet spelade då ett krigsspel. Tredje världskriget hade brutit ut och missilerna regnade över London. Dramatiken framträder i manuskriptet till det tal som drottning Elisabet skulle ha hållit och som förbereddes som en del av övningen. Detta tal – som tack och lov aldrig hölls – hör till dagens toppnyheter i de brittiska tidningarna.

Historiker fnyser ofta åt det som kallas kontrafaktisk historia, men romanförfattare skapar ändå gärna ”tänk om”-berättelser. Vad skulle ha hänt om Hitler dött i spanska sjukan? Vad skulle ha hänt om Napoleon vunnit vid Waterloo? Men historia är historia. Fackhistorikerna påminner oss om att det är fåfängt att gissa. Kontrafaktisk historia blir ren fiktion.

Arkivens spår av framtidsplanering ger dock ett annat perspektiv. I alla tider har människor behövt förbereda sin framtid, och då inte bara för det önskade, uppnåbara och åtrådda utan också för det oväntade, det hotande och det förskräckliga. Jag skrev här nyligen om hur mina företrädare på 1700-talet förberedde en räddningsaktion för  universitetsbibliotekets skatter vid en rysk invasion. Planer av sådant slag har naturligtvis alltid gjorts av dem som har ansvar för en verksamhet. Och för dem som ansvarar för ett lands öden blir det förmodligen en del av vardagsslitet att planera även för det som inte får inträffa.

Kontrafaktisk historia kan vara rolig, underhållande och lite kuslig. Men mer lärorika för eftervärlden är arkivens brutala vittnesbörd om kalkylerandet inför de värsta tänkbara scenarierna. Så lite visste man. Så snabbt skulle man ha fått agera med ofullständig information och med enkla mallar och gamla kunskaper.

I det tal som drottning Elisabet skulle ha hållit är det de båda världskrigen som ger bakgrunden. Medan kärnvapnen kreverade skulle hon ha talat om sina egna minnen från 1939. Hon skulle ha berättat att hon aldrig glömt den sorg och den stolthet hon kände när hon och hennes syster vid krigsutbrottet hörde sin pappa tala i radioapparaten till britterna. Nu var det hennes tur: ”Not for a single moment did I imagine that this solemn and awful duty would one day fall to me.”

Bilden av flickorna vid radioapparaten är konkret, påtaglig och rörande. Talskrivaren tänker som en  filmregissör. Och precis samma scen – Elisabet och hennes syster vid radioapparaten vid utbrottet av andra världskriget – finns mycket riktigt i filmen ”The King’s Speech”, för övrigt en film som skickligt tematiserar talandets betydelse i nationens liv genom att fokusera på monarkens förlamande stamning.

För ett antal år sedan dök ett amerikanskt tal upp, som Nixons talskrivare William Safire förberedde i det fall månlandningen 1969 hade blivit en katastrof. Tanken är svindlande. Vad hade skett om månlandaren störtat på månens yta mitt i triumfens ögonblick? Eller ännu värre – om Armstrong och Aldrin inte hade kunnat lyfta från landningsplatsen i Stillhetens hav? Den mänskliga tragedin hade varit stor, men för Vita Huset handlade det förstås ännu mer om en möjlig katastrofal propagandaförlust och ett förlorat slag i kalla kriget.

Förberedelser hade dock gjorts.  En präst skulle genomfört en ceremoni efter modell av ”begravning till sjöss” och president Nixon skulle ha hållit ett TV-tal till nationen och världen. Det är utkastet till det talet som är bevarat. Nixon skulle ha talat om fallna hjältar, och han skulle ha avslutat med att påminna om att när människor ser upp mot månen i framtiden kommer de att tänka att ”there is some corner of another world that is forever mankind.” Precis som i det tal drottningen skulle ha hållit vid utbrottet av ett tredje världskrig är känslorna intensiva och återklangen stark av forna tiders tal vid nationella kriser. Man tänker på Churchill och hans förmåga att vältaligt samla britterna: blod, svett och tårar. Traditionen är stark. Det tal som Safire skrev för Nixon är kopplat till första världskriget.  Slutet ekar av Rupert Brookes sonett ”The soldier” från 1914, som nog är en av historiens mest kända krigsdikter. ”If I should die, think only this of me: | That there’s some corner of a foreign field | That is for ever England.”

Arkiven är tidsmaskiner. Inte bara enkla maskiner som för oss tillbaka till det förgångna, utan också sofistikerade apparater som förflyttar användaren till ett starkt närvarande men förgånget ”nu”, då människor tvingades planera framtiden. På så sätt är arkiven ständigt aktuella.

Källor:

http://www.nationalarchives.gov.uk/news/866.htm

http://www.theguardian.com/uk-news/2013/aug/01/queen-speech-nucklear-war-national-archives

http://ourpresidents.tumblr.com/post/27479212332/in-event-of-moon-disaster-july-18-1969-white

Bibliotek i krig

Sommaren är som vackrast. Lugnet sprider sig, och svenskens segelbåt ligger i behaglig ro på fjärdar som ligger som nybonade golv. På nät och i tidningar råder nyhetstorka, och alla chefer på landets samtliga arbetsplatser har önskat sina medarbetare en lugn och vilsam semester. Annat var det förr. I jordbrukssamhället innebar sommaren hårtarbete från gryning till sena kvällen. Och det var den tiden på året då arméer marscherade och flottor seglade ut.

Det var på sommaren kriget kom.

I det halvt öde Uppsala passar jag på att läsa min föregångare Tönnes Klebergs lilla bok Bibliotek i krigstid (1966). Den handlar om Uppsala universitetsbibliotek i slutet av Karl XII:s förödande krig. Det är en välskriven och lagom torr och saklig akademisk skildring av hur mina och Tönnes föregångare under 1710-talet nervöst arbetade för att rädda bibliotekets skatter, om nu ryssen skulle skövla Uppsala. Hotet var verkligt. I början av sommaren 1719 skickade tsar Peter en flotta om 180 skepp och uppemot 40.000 man mot Sverige, och man härjade bland annat på Upplandskusten. Öregrund och Östhammar brändes i mitten av juli. Många fruktade ett dråpslag mot rikets kärna.

Och i Uppsala fanns ett bibliotek så kostbart att ”det kan räknas ibland de pretieuseste i Europa”. (s. 19) Så skrev vice bibliotekarien Johan Malmström, som hörde till dem som försökte få besked från höga vederbörande om vad som skulle göras.

Uppsalaprofessorerna måste ha våndats. Å ena sidan innebar ett tillfälligt undangömmande av skatterna risk för oförutsedda olyckor och förluster, och man visste ju inte om ryssarna verkligen skulle komma. Å den andra skulle ett bränt Uppsala innebära en fullkomlig katastrof för en av de dyrbaraste bok- och handskriftssamlingarna i Europa. Därtill kommer bibliotekets och andra kulturskatters betydelse för motståndsviljan och den psykologiska krigföringen. I Lund år 1710 – när en dansk invasion hotade – fördes intensiva diskussioner om hur man skulle göra med det i jämförelse med Uppsala mycket blygsamma universitetsbiblioteket. Bibliotekarien Anders Stobeus intog en försvarspolitisk ståndpunkt och menade att biblioteket skulle förbli i Lund. Två ting, menade han, låg i vågskålarna. I den ena biblioteket, värt högst 16.000 till 18.000 daler silvermynt och i den andra ”landsens inbyggiares hopp och mod, som är många millioner wärdt.” (s. 11) Men då gällde det det blygsamma Lundabiblioteket. Hela Lunds universitetsbibliotek skulle rymmas i 80 kistor. För Uppsalas del beräknade professorerna att samma antal kistor skulle räcka endast för ett urval ur samlingarnas allra värdefullaste delar. (s. 28)

Allt detta hände för 300 år sedan. Ändå går tankarna omedelbart till Timbuktu förra årsskiftet, då världen fruktade att 300.000 manuskript bränts av islamistiska fundamentalister. Lyckligtvis var det endast en mindre del av samlingarna som förstördes. Det viktiga räddades av bibliotekarier och lokalbefolkning, som i tid hade flyttat handskrifterna. Med hjälp av åsnor, cyklar och flodbåtar fördes de till säkerhet i södra Mali. Visserligen en bedräglig säkerhet. Nu kommer rapporter att dåliga arkivförhållanden och ett fuktigt klimat hotar manuskripten.

Hur gick det i Uppsala? Turerna var många och pågick under flera år. Sommaren 1719 började evakueringen. Några kistor forslades till Österunda kyrka norr om Enköping – uppenbarligen betraktades kyrkor som ett någorlunda gott skydd. Annat material placerades i Gustavianums källare där ett valv ställdes i ordning och försågs med järndörr. Men 58 kistor – kanske 300-500 hyllmeter handskrifter, inkunabler och andra rara tryck – forslades till Flottsund, där Fyrisån rinner ut i Ekoln. Ekoln har i sin tur förbindelse med Mälaren. I Flottsund lastades kistorna på skeppare Nymans inhyrda skuta. För säkerhets skull tilläts Nyman segla över skeppet till Skoklosterhalvön varifrån han hade bättre möjligheter att fly vidare mot Mälaren om de ryska trupper verkligen skulle tåga in i Uppsala.

Ett flottanfall vid Baggenstäket i Stockholms skärgård slogs tillbaka i augusti, och huvudstaden räddades därigenom från en invasion. Seglingssäsongen gick mot sitt slut, och ryssarna lämnade Roslagen. I september beslutade man i Uppsala att forsla tillbaka boksamlingarna till biblioteket. Till och med detaljer från lossning och uppackning är väl kända. De 58 kistorna bars upp i biblioteket av soldaten Thomas Ersson Trana och hans hjälpredor. Skepparen Olof Nyman fick 8 september 200 daler kopparmynt för att han haft bokkistorna på sin skuta. (s. 49) Aldrig lär han ha haft en dyrbarare last. Och aldrig lär jag kunna sommarsegla på Ekoln mer utan att tänka på att samlingarna i Carolina Redivivas boksal och bokskyddsrum till stor del låg staplad i lådor på en gisten skuta på svaj någonstans mellan Gorran och Skofjärden.

Sommarsolen strömmar in genom fönstren i Carolina Rediviva. Några steg utanför mitt rum står en av bibliotekets sviter av Uppsalaavhandlingar i prydliga pergamentband. Jag tar fram en av de tunnaste volymerna, den med de avhandlingar som lades fram vid filosofiska fakulteten under professor Israel Nesselius period som dekan. Volymen är så tunn att professorn skrivit en förklaring: på grund av moskovitens härjningar längs kusterna har det akademiska livet legat i träda. Men avhandlingar lades ändå fram och på något sätt gick livet vidare.

Jag bläddrar i pergamentsvolymen och hittar en avhandling framlagd 25 juni 1719, just när den enorma ryska flottan gör sig redo att anfalla Sverige. Preses för disputationen var Olof Celsius, som läsaren har mött i en tidigare text när han som ung student reste i Italien och besåg bibliotek och romerska ruiner. Nu är han professor och disputationsordförande när Hälsingestudenten Andreas Baeckner lägger fram sin avhandling om när judarna besegrades och blev ett romerskt lydfolk. Ingen av dem som samlades i Gustavianums sal den dagen kan ha undgått att tänka på parallellen till det ryska hotet. Under 1600-talet betraktade sig ofta svenskarna som särskilt utvalda av Gud. Man jämförde sig med Bibelns utvalda folk – judarna. Nu hotade ett nytt Rom och en ny Pompejus. Alla kände till berättelserna om belägringen av Jerusalem, hur Pompejus år 63 f.Kr. lät de väldiga murbräckorna från Tyrus bryta upp stadsportarna och hur Jerusalems tempel skövlades.

Trots krig och orostider ser Braeckners avhandling ut som vilken avhandling som helst. Den har också de sedvanliga hyllningsdikterna från vänner. Men även här går det att läsa mellan raderna. Braeckners studentkamrat Erik O. Berg hyllar honom, och skriver att Braeckner i sin skrift snillrikt skildrat hur det judiska folket hade det när ” de et annat fok måst’underlagde blifwa”. Dikten fortsätter:

När Spiran dem fråntogs; hwad plågor som de hade;
Hur’ de åt främmand’ fok måst’ gifwa tull och skatt;
Och när omsider de til intet blefwo platt:
Romare des stad i aska grufligt lade.

Disputationen skedde alltså 25 juni 1719 på Gustavianum, i samma byggnad som hyste universitetsbiblioteket. Tre veckor senare började bibliotekarien, professor Eric Benzelius, hjälpt av vicebibliotekarier och studenter, nedpackningen av biblioteket i de hastigt hopspikade kistor, som brådstörtat skulle lämna Uppsala.

1719 års avhandlingar i Uppsala. I volymen står skrivet på latin: "Detta dekanat var ofruktsamt på grund av moskoviternas anfall längsmed Upplands,  Södermanlands och Östergötlands kuster på sommaren år 1719. Oron växte och den akademiska verksamheten minskade under höstterminen. Eftersom detta är något man nästan aldrig har hört talas om i händelsernas eviga minne, ville den filosofiska fakulteten att detta skulle antecknas, av Israel I. Neselius, dekan för filosofiska fakulteten."

1719 års avhandlingar i Uppsala. I volymen står skrivet på latin: ”Detta dekanat var ofruktsamt på grund av moskoviternas anfall längsmed Upplands,
Södermanlands och Östergötlands kuster på sommaren år 1719. Oron växte och den akademiska verksamheten minskade under höstterminen. Eftersom detta är något man nästan aldrig har hört talas om i händelsernas eviga minne, ville den filosofiska fakulteten att detta skulle antecknas, av Israel I. Neselius, dekan för filosofiska fakulteten.”

 

(Tönnes Klebergs bok kan köpas via UUB:s nätshop http://acta.mamutweb.com/Shop/Search?q=kleberg&page=1
eller i butiken i förhallen på Carolina Rediviva.)

« Äldre inlägg Nyare inlägg »