Kategori: Bibliotekshistoria

Grattis KB

Idag har Kungliga biblioteket gått ut med nyheten att man fått en Rausing-donation på inte mindre än 30 miljoner. Med pengarna räknar KB med att kunna digitalisera alla svenska tidningar fram till 1906. Både bibliotekarien och forskaren i mig gläds. Jag har i mitt liv ägnat veckor, kanske månader åt att rulla mikrofilm på jakt efter olika företeelser i 1800-talets tidningar. När jag gav ut C.J.L. Almqvists romaner var exempelvis en mödosam uppgift att leta recensioner och omnämnanden i samtidens tidningar. Redan på 1840-talet producerades väldiga mängder tidningssidor  och arbetet vid mikrofilmsläsaren kunde ibland förefalla tröstlöst. Nu – eller snarare när projektet är slutfört om några år – kommer en sådan arbetsuppgift att klaras på en kafferast.

Förhoppningsvis skickar detta ännu en signal om landets stora behov av att digitalisera sin historia. Inte minst det unika materialet behöver tas om hand. Våra stora bibliotek – till exempel Uppsala universitetsbibliotek – har oerhörda samlingar av handskrifter, bilder, unika tryck som vill bli nåbara för alla. I Uppsala ligger mängder av material fritt tillgängligt på  på http://www.alvin-portal.org  – men jämfört med vad som finns i bibliotekets valv och magasin är det bara en bråkdel.

Grattis till Kungliga biblioteket. Läs mer på http://www.mynewsdesk.com/se/kungliga_biblioteket/pressreleases/donation-paa-30-miljoner-goer-historiska-nyheter-fria-foer-alla-2681943

 

 

Guldfiske i valven

Det blir alltid napp, även om man slänger ut en rev där kroken är en böjd säkerhetsnål och betet en rullad brödkula. Jag tänker på specialsamlingarna på Carolina Rediviva. Bakom varje dokument finns en historia och rätt ofta ett äventyr. Man drar och drar i reven. Upp kommer ibland en matig abborre, ibland en svårutredd härva av förlorade nät och draggtampar som inte vill lämna den dyiga bottnen. Ibland får man upp något mittemellan: något levande och stort, guldglittrande och spännande som sliter sig precis när man får upp det nära ytan. Man drabbas av känslan att man förstår men ändå inte förstår. Något märkligt och obegripligt döljer sig bakom dokumenten.

För några dagar sedan tänkte jag skicka en epost-hälsning till några USA-vänner. Som bilaga skickade jag en länk till en bild som ligger på Alvin-plattformen, en teckning från 1821 av ”Harwardska universitetet i Cambridge”, det vill säga Harvard University, Massachusetts. https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:81060 Jag tänkte att bilden kunde intressera eftersom  den är tidig och gjord av en svensk på besök i Nordamerika. Mer visste jag inte.

Men den där bilden lämnade mig ingen ro. Lite mer än kalla katalogfakta måste finnas. Rätt snabbt förstod jag att upphovsmannen var värmlänning vilket förstås väckte min lokalpatriotiska nyfikenhet. Emanuel Sundelius, född 1794, visade sig vara prästson från Visnum söder om Kristinehamn. 1812 skrev han in sig på Värmlands nation i Uppsala. Nu nappade det. Ännu en sökning visade att det faktiskt skrivits en hel bok om denne märklige Sundelius, som var en värdig värmlänning även i det avseendet att han var en charmerande lögnare och poet, kavaljer och förmodligen kanalje. Hans äventyr är helt fascinerande.

Han hävdar senare att han med sin trogna sabel Caisa (en påstådd gåva från kungen) deltog som käck officer i Sveriges sista krig 1814, men dokumenten visar att den oerfarna artilleri-sergeanten var för sent ute för att delta i fälttåget mot Norge. Hur som helst började den unge värmlänningen skaffa sig inflytelserika vänner, och några år var han – som så många Uppsalastudenter – informator i adliga familjer. Som huslärare vankar han alltså runt på en herrgård i Skåne. En sommardag 1820 tar Ödet tag i Emanuel, eller om det är så att han själv tar ett fräckt grepp om Ödet. Han blir enligt en annons i Inrikes-Tidningar adopterad av en stormrik amerikan, och byter därför namn till Edhelhjertha. (Jag stavar det fortsättningsvis Edelhjerta – Emanuels namnformer var som vi skall se ganska godtyckliga.) Edelhjerta-Sundelius lyckas på något sätt ordna respengar. Han behöver ju ta sitt jättearv i anspråk. Seglatsen  över Atlanten tog nästan 12 veckor, men i Boston skaffade sig Emanuel snabbt ingångar i de bättre kretsarna, blev beskyddad av Harvards rektor och fick bland annat arbete dels i botaniska trädgården, dels som katalogisatör på Harvard Library.  Det är från denna vistelse som teckningen av Harwardska universitetet kommer. Samlingen på Carolina omfattar också många andra teckningar från Boston och en beskrivning av hans upplevelser.  http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-100619

Hur som helst och knappast förvånande; i Boston fick Edelhjerta det uppslitande meddelandet att hans välgörare avlidit, och därmed stod nu den unge äventyraren ensam i världen. Någon välgörare hade väl aldrig funnits, utan uppfunnits av den välformulerade värmlänningen själv, men många trodde honom. Dessa trodde också på historierna att han nu var jagad av gangsterband som ville hindra honom från att ta sitt rättmätiga arv i besittning. Anonyma hotelsebrev är bevarade (kanske skrivna av Edelhjerta själv) och enligt samtida källor talade hela Boston sommaren 1821 om hur Edelhjerta rövats bort under en promenad och vid Marblehead misshandlats av ligan, men slutligen lyckats slå sig lös. Så småningom får  Edelhjerta någon form av hysteriskt sammanbrott och fraktas hem till Sverige igen. Efter en tids sjukdom återgår han till sin hemlärarsyssla.

Men det dröjer bara två år innan resan återigen går till Amerika. Nu blev det Sydamerika, Chile, Mexico. Emanuel tycks anta en allt adligare persona. Han undertecknar ett brev 1828 med ”Em. af Sandels Edhelhjerta.” Vad som händer honom i Sydamerika är ganska osäkert. Nio år är helt utan dokumentation men 1837 kommer ett brev till greve Jacob Gustaf De la Gardie, där Edelhjerta bland annat ber om ”en fullständig plan av Lunds och Upsala Academier med formler för alla publika akter, diplomer etc.” I Oacaxa i Mexico bedriver Edelhjerta nämligen arbete för att inrätta ett universitet och behöver bra modeller från hemlandet. Att Edelhjerta skulle ha en hand i framväxten av Universidad Autónoma Benito Juárez de Oacaxa, grundat som institut på 1820-talet, låter ändå otroligt.

Sedan tystnad. Inget mer är känt om Emanuel Edelhjerta. Men den hängivne svenske Sydamerika-diplomaten Axel Paulin (1877-1957)  ägnade sin ålderdom åt gåtan och har med oerhörd kraft gått igenom allt arkivmaterial som då fanns att tillgå om Edelhjerta. Han visar att den fabulerande äventyraren efter 1830-talet i Mexico tycks ha tagit ännu några raska steg genom fantasins djungler, och dyker upp i verklighetens Kalifornien 1842-43. Nu i ny identitet. Han kallar sig Gustav M. Waseurtz af Sandels. Och Edelhjerta besökte inte bara Kalifornien, utan det tycks som om Visnum-sonen också tog en tur till Australien via Hawaii för att några år senare dyka upp i New Orleans, där han lämnande ifrån sig delar av sina manuskript. Tecken tyder på att det var i denna stad som trickstern Emanuel dog vid 1850-talets början. Svenska frimuraranteckningar påstår 1852.

Samtidigt som Edelhjerta var en storslagen men patetisk bedragare, fattig men rik på drömmar om arv och förmögenheter, var han en viktig skildrare av ett Amerika som nu ligger långt tillbaka i tiden. Han hör till de som tidigt beskriver Kalifornien och förutspår att den lantliga San Francisco Bay Area kunde bli ett betydelsefullt framtida centrum – han var betagen av buktens lantliga skönhet. Han bör vara den förste svensk som besökt de jordplättar som sen skulle bli Hollywood, och den gruvkunnige värmlänningen är den förste att påpeka att det fanns guld i närheten av just San Francisco. Men när guldrushen i Kalifornien inleddes 1848 hade Edelhjerta dragit vidare. Drömmaren som alltid fabulerade om väldiga förmögenheter hade – typiskt nog – låtit verklighetens möjligheter glida sig ur händerna.

Men historien är inte slut med detta. Axel Paulin, Edelhjertas levnadstecknare, blev alltså bergtagen av livsödet och lämnade på sin dödsbädd sina manuskript och anteckningar till Wilhelm Odelberg, framstående och respekterad kulturhistoriker och i 20 år överbibliotekarie vid Vetenskapsakademiens bibliotek.

Odelbergs förord till sin och Paulins bok ”Edelhjertas öden. Ett forskningsäventyr” (1961) är fascinerande. Odelberg är fångad av de två originella gestalterna Paulin och Edelhjerta. Med tvekan hade han tagit på sig att ge ut Paulins bok. Visserligen var dennes arkivforskning en enastående bragd, men Paulin hade också sina fixa idéer. För honom var Edelhjerta en kunglig bastard, ett undanstucket barn till hertig Carl och societetsskönheten Ulla von Höpken. Han bar alltså på den fruktansvärda statshemligheten om sin härkomst, en kunskap som styrde hela hans öde. Här kan inte Odelberg följa Paulin i spåren, och det är rätt underbart att föreställa sig hur Odelberg med varsam hand tvingades skilja guld från grus under bokens framväxt.

Edelhjerta är inte bortglömd. I U.S.A. är han uppmärksammad som en av dem som  dokumenterade Kalifornien under slutet av den mexikanska tiden, och för ett tiotal år sedan gjordes en utställning av hans Kalifornien-teckningar. Då och då dyker han upp hos kulturhistoriskt bevandrade författare. Per Wästberg har sedan ungdomen varit fångad av gestalten.

Jag borde säkert ha känt till Edelhjerta. Nu gjorde jag inte det, men under några sommardagar har detta människoöde, insnärjt i ett forskningsäventyr, helt fångat min uppmärksamhet. Kanske vore det dags för någon att  återigen ta sig an denna osannolika gestalt. Dagens digitala tillgång till alla slag av märkliga dokumentariska kvarlevor – arkiv, tidningar, bibliotek – skulle ha glatt Axel Paulin och Wilhelm Odelberg och drivit ut dem på nya äventyr.

I en obetydlig Edelhjerta-fråga kan jag emellertid  bidra med en hypotes. Det offentliga svenska arkivmaterialet som Paulin använde finns främst i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungl. Biblioteket. Därutöver finns alltså ”Uppsalapapperen” med beskrivningarna av staten Massachusetts, Harvard och hans första långa resebeskrivning. Paulin skriver: ”Huru dessa dokument hamnat i Universitetsbiblioteket har icke kunnat utrönas. Den enda uppgiften därom är en anteckning av en bibliotekstjänsteman på insidan av omslagspärmen, som lyder Arch. v. Afzelius, Don[avit].”

Varför skulle livmedikus Pehr von Afzelius ha papper från Edelhjerta? Det finns ett uppenbart band. 1801 blev Afzelius professor i medicin i Uppsala och samma år inspektor för Värmlands nation, så västgöte han var. Som inspektor kvarstod han till 1824, trots att hans karriär drev honom mot de inflytelserika miljöerna i Stockholm. Det var alltså  han som hade ett särskilt ansvar för värmlänningarna i Uppsala och bland dessa Emanuel, (Gustav), (Don Manuel) Sundelius aka Sundels, aka Edelhjerta, aka af Sandels, aka Waseurtz. 1822 stod Edelhjerta och Afzelius, som Paulin visar, i brevkontakt.  Jag förmodar att Edelhjerta, sin vana trogen, gjorde sitt bästa för att på alla sätt utnyttja de välplacerade personer han kom i kontakt med. Hans gamle inspektor kunde säkert vara intresserad av en skildring av Nya Världen, och eftersom det hörde till en inspektors plikter att ge sina landsmän stöd gjorde säkert Edelhjerta sitt bästa för att skaffa sig professorligt beskydd, i synnerhet hos en  sådan som har goda kontakter till och med vid hovet. Det är inte omöjligt att Edelhjerta ville ha akademiskt stöd att publicera resebeskrivningen – denna blandning av hård verklighet och fabulering.

Det hedrar Pehr Afzelius att han inte tycks ha duperats av Emanuel, men det hedrar honom också att han insåg värdet av den Amerikaskildring, som på något sätt hamnat på hans skrivbord, och slutligen överlämnade den till sitt universitets bibliotek.

Ur en av Värmlands nations matriklar på Carolina Rediviva. Det framgår att Sundelius genomgått så kallad nationsexamen inför kuratorerna och befunnits ha tillräckliga kunskaper.

Dörrar

Vad är detta? Det ser ut som Carolina Rediviva i färg och stil, men ändå känns inte huset igen. Men det finns en historia.

I de inre delarna på Carolina Rediviva står en skör gammal arkitekturmodell från 1830-talet. Den föreställer just Carolina Rediviva och är en deposition från Nordiska museet. Modellbyggaren hette C.N. Sköld och hans modell kan beses på http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-80994  Den gjordes medan byggnaden uppfördes, men då var huset betydligt mindre än nu (även om man från staden inte ser någon skillnad). Från luften är Carolina idag en kvadrat. Fram till 1960-talet var huset snarare ett H och när det byggdes ett T med en väldigt kort stapel. Ett besök på Google Maps rekommenderas. Satellit-bilden är instruktiv.

Den korta stapeln på T:et var det trapphus som fanns på västra sidan mot Carolina-parken. Det är detta mäktiga trapphus som syns på modellbilden ovan, och det är i det trapphuset som studentsångarnas berömda trappmarsch företogs innan universitetshuset byggdes och Carolina inte så långt därefter byggdes om.

Idag har Carolina en tydlig entré. Den vetter mot staden och Drottninggatan. Tyvärr är kontakten med Carolinaparken betydligt svagare, men den gamla modellen påminner om att det var annorlunda förr. Det är faktiskt så att vissa av träden i Carolinaparken lär vara kvar från den ursprungliga allé som ledde mot trapphuset på baksidan.

Jag råkade skriva att Carolina har en tydlig entré. Just nu är det inte ens så, eftersom det pågår stora och spännande byggenskaper i huset. Den stora ingången kommer inte att öppnas igen förrän 2019. Under tiden fungerar dörren på norra gaveln som huvudentré.  Den dörren finns förstås också på den gamla modellen. Är det något som är viktig i en biblioteksbyggnad så är det förstås dörrar. Utan sådan blir det inget tillgång till kunskapsmassorna. Det gäller både i den analoga och den digitala världen.

Om Carolina i myt och verklighet

Inte visste jag att det under Carolina Rediviva finns en stenhäll. Och att det i den stenhällen finns det en  urgröpning. Och att i den urgröpningen finns det ett skrin. Och att i det skrinet finns det mynt. Och att de mynten lade Carl XIV Johan själv dit när han tog första spadtaget en vacker junidag 1817.

Medan Uppsala universitetsbibliotek om några år fyller hela 400 år är alltså dess praktbyggnad Carolina en ung dam på bara 200 vårar.

Sedan 1817 har byggnaden varit blickfånget i Uppsala och en fixpunkt i stadens mytologi. I nyaste numret av Biblis har  Peter Ejewall  publicerat ett montage av  citat om 200-åringen. Artikeln är också publicerad Open Access på DiVA:  http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1121352  Som Ekelöf-kännaren och Carolina-medarbetaren Ejewall själv säger: ”Tag och läs”.

De eleganta fotona i artikeln har tagits av Magnus Hjalmarsson, också han Carolina-medarbetare.

Johan Ways Carolina-bild från 1842 finns i Alvin http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-90918

Carolina 2019

Evigt ung, evigt ny. Om än med rätt många år på nacken och med ständiga om- och tillbyggnader. Carolina står där hon står.

Ombyggnaden av entréplanet börjar sommaren 2017 och blir klar till höstterminens början 2019. Hela tiden kommer Carolina att vara öppet och allt material kommer att gå att ta fram. Öppettiderna kommer emellertid att påverkas en del. Men vad står man inte ut med för att få glittrande nya möjligheter att förverkliga visionen om ett riktigt modernt universitetsbibliotek? Och samtidigt  ta med sig 400 års storslagenhet in i den digitala epoken?

Toppbilden idag är arkitekten Johan Celsings skiss till förhallens omgestaltning. Shoppen skall bort och rummets mäktighet tas fram. Färg på väggarna kommer inte att skada. Troligen kommer färgsättningen att påminna mer om hur det såg ut när inflyttningen skedde 1841 än  hur det såg ut när följande foto togs 1918. Notera garderoben.

Å ena sidan klassicistisk stillhet och storslagenhet. Å andra sidan modernitet. I det som fram till förra veckan varit katalogrum kommer ett café/restaurang att byggas. Det blri plats för  160 personer i två våningar. (En väggsoffa på galleriet blir 18 meter lång. Bara där ryms många.)  Jag är glad att Johan Celsing tar fram den lite brutala betongstilen från 1960-talet då denna del av  Carolina uppfördes. Vissa väggar kläs med gult akustiktegel. För mig signalerar arkitekturen framtidstro och 60-talets förväntansfulla  uppbrott från traditioner. Det är inte för inte som uppförandet av C-salen och katalogrummet sammanfaller i tid med första omgången av science-fiction-serien Star Trek. Världen bara växte. Universiteten bågnade av kunskapssökande och kunskapen i sig ökade exponentiellt. (Detta märktes verkligen i våra magasin.)

Gammalt och ungt. Klassicism och modernism. Recentiorer och emeriterade professorer. Tyst läsning och livliga kafémiljöer. Ett universitetsbibliotek lever av sina kontraster.

 

P.S. En bild från byggenskapet kring 1968 ansluter direkt till skissen ovan. Notera de gamla fönsteröppningarna längst till höger (både ovan och nedan). Före tillbyggnaden på 60-talet var de verkligen fönster, senare blev de dörröppningar in till katalogrummet. 

Katalogrum anno 1969 och 2017

I fredags flyttades Carolina Redivivas katalogrum. Det är en större händelse än vad det kan verka, för katalogerna och informationsdisken är inget att leka med. Miljontals poster skall hållas reda på i otaliga olika kataloger på kort och i inbundna volymer. Långt ifrån allt i samlingarna finns digitalt sökbart.

Den omedelbara orsaken till flytten är ombyggnaden av Carolinas entréplan vilken nu rycker allt närmare. Under de två år ombyggnaden pågår kommer information, reception och kataloger att hanteras i C-salen. Arbetssätten förändras, och bibliotekets personal träder på ett nytt sätt ut  bland bibliotekets användare. Fysiskt manifesteras detta med de nätta små infodiskar på hjul som nu står i C-salens centrum. Här ses de upprullade i den nakna C-salen men utan datorerna monterade. Men innan de hann upp i entréplanet skulle de som synes packas upp i Carolinas nedre regioner.Det katalogrum som nu demonterats har funnits på plats i nästan femtio år. Biblioteket hade därför inför flytten mobiliserat ”kaosvärdar” som stått på post de senaste dagarna.  Allt tyder dock på att förberedelserna har varit så goda att något större kaos inte brutit ut. Men värdarna har fått många tillfällen att hjälpa låntagare och platsletande till rätta. Med eller utan renoveringsarbeten är Carolina en svårnavigerad byggnad.

Nu när en epok avlöser en annan kan det vara på sin plats med en ögonblickbild från det katalogrum som togs i bruk kring 1968-69 och en annan från sista dagens verksamhet i samma katalogrum i mars 2017. Inom kort skall jag skriva om vad som nu skall hända i lokalen.

(Bilden från 1969-1970 är hämtad ur Alvin-plattformen: alvin-portal.org)

Romersk vandring med en bok

“Jag är en stackars liten bok, ny i stan och har ingenstans att bo.” Ungefär så talar Ovidius diktsamling Tristia 3, skriven år 9 och 10 e.Kr. Varför är det så synd om boken och varför letar den någonstans att bo? Diktsamlingens berömda författare – född 43 f.Kr och död 17 eller 18 e.Kr. – hade drivits i exil av Augustus, dömd för ett ”fel” han begått. Vi lär aldrig få veta vad Ovidius hade gjort. Kanske rörde det sig, som vissa tror, om kärleksäventyr som inte borde ha skett. Men snarare handlar det om politiska ting, möjligen sådant han fått höra men inte rapporterat vidare. Hur som helst hade Ovidius gjort sig känd som en vågad erotisk författare så det gick ju alltid att dölja hans ”fel” under antydningar om att det handlade om moraliska snedsteg. Hans bok Konsten att älska togs bort från Roms tre publika bibliotek. I en tid när Augustus försökte ingjuta moral i sin överklass var det inte så lyckat att ståta med ett författarskap fullt av tips om hur otrohetsaffärer bör hanteras. I exilen avsvär sig Ovidius den mer vågade kärleksdiktningen i hopp om att få återvända till Rom.

 

Anhalt I. Under ruinerna på Palatinen och med utsikt över Circus Maximus låg biblioteket i Apollotemplet.

Anhalt I. Under ruinerna på Palatinen och med utsikt över Circus Maximus låg biblioteket i Apollotemplet.

Åter till Tristia – Sorgesångerna. De skrevs i den lilla staden Tomis (nu Constanta) vid Svarta havet. Ovidius begråter sitt öde. Kylan plågar honom och  barbarerna angriper då och då Tomis, en avkrok långt från Roms civilisation och skönhet. Något som särskilt tycks ha plågat diktaren var tanken att hans författarskap skulle glömmas bort i den eviga staden. Och om hans böcker skulle försvinna ur romarnas minne, boksamlingar och bibliotek så skulle förstås också allt hopp om ett eftermäle i en fjärran framtid gå förlorat. Ovidus dog i Tomis och fick aldrig veta att han skulle bli en av de stora klassikerna. I min bokhandel Feltrinelli här i Rom finns nästan en meter Ovidius på hyllan, huvudsakligen Metamorfoserna förstås, men också Tristia.

Men för tvåtusen år sedan beklagade sig diktsamlingen. Inget högre önskar boken än att tas in i ett av de tre publika bibliotek som då fanns i Rom. Tillåter man sig en fri översättning berättar boken på följande vis om sina försök att få ett hem i den stad varifrån dikternas upphovsman förvisats. Vi befinner oss på Palatinen, en av Rom sju kullar.

 

Härifrån leddes jag upp längs branta trappor mot templet:

skinande, alldeles vitt, ägnat en skönlockig gud.

Främmande marmorkolonner växlar här om med statyer

av Danaider i sten. Deras råskinn till far

drar bryskt sitt svärd ibland böcker, både moderna och gamla,

böcker som utlånas fritt, vem som än önskar ett lån.

Syskonen mina – förutom de som aldrig bort avlats –

gick ej att hitta men ack! hastigt slängdes jag ut.

Överbibliotekarien var det, vars stränga befäl strax

tvang mig att lämna hans hus, känt som heligt och högt.

Vägen gick nu till templet alldeles intill teatern,

men också här, och i hast, stängdes dörren för mig.

Ej heller Frihetens sal, det äldsta biblioteket

här i kejsarens Rom, ville ge mig beskydd. (III:59-72)

 

En vacker lördagsförmiddag i november följer jag i bokens spår. Två årtusenden har gått. Inte mycket finns kvar av de antika biblioteken.

 

Anhalt II. Vid Marcellusteatern ligger Octavias Portik. Här inne fanns en gång ett av det antika Roms stora bibliotek. Nu är portiken dold av byggnadsställningar.

Anhalt II. Vid Marcellusteatern ligger Octavias Portik. Här inne fanns en gång ett av det antika Roms stora bibliotek. Nu är portiken dold av byggnadsställningar.

Allra först går jag tillsammans med boken till biblioteket i Apollontemplet på Palatinen. Det grundades av Augustus och hade som brukligt en avdelning för grekisk litteratur och en avdelning för latinsk. Medaljonger med porträtt av berömda författare hängde på väggarna, och biblioteket var så stort att senaten kunde mötas i byggnaden. Av Ovidius dikt framgår att det var prytt med kolonner och statyer. Inget annat än ruiner syns idag. Turisterna går runt på Palatinen och ser ut över Circus Maximus – en gång hade kanske bibliotekets bokrullar samma utsikt.

Nästa anhalt är nära Marcellusteatern, alldeles intill det gamla judiska gettot i Rom. Här i Octaviaportiken fanns också ett bibliotek. Portiken finns kvar, men bakom denna finns idag en kyrka, och antagligen har väl många omgestaltningar skett av kvarteret sen Ovidius dagar. Böckerna brann redan år 80, men biblioteket lär ha återupprättats igen.

Anhalt III. Pollios bibliotek - det första publika - låg nära Viktor Emanuel-monumentet, förmodligen under den väg som Mussolini drog genom innerstaden.

Anhalt III. Pollios bibliotek – det första publika – låg nära Viktor Emanuel-monumentet, förmodligen under den väg som Mussolini drog genom innerstaden.

 

Asinius Pollios bibliotek var Roms första publika bibliotek, och det är här som Trista gör sitt tredje försök att hamna på bibliotekshyllan. Pollio byggde upp sitt bibliotek i Atrium Libertatis, tydligen med hjälp av krigsbyten. Här fanns inte bara grekiska och latinska böcker utan också konst. Men inget återstår. Navigerar jag rätt i Rom så tycks biblioteket ha varit beläget där Mussolini lät dra fram genomfarten Via dei Foro Imperiali. Några steg från Viktor Emanuel-monumentet (den så kallade ”skrivmaskinen” från 1925) låg biblioteket – nära Trajanuskolonnen. Nu är detta ett av de mest turistiska stråken i Rom, belägrat av glasstånd, gatumusikanter och försäljare. Få av turisterna anar väl att under deras fötter fanns ett av antikens mest framstående bibliotek, möjligen skapat efter uppslag av Julius Caesar, och säkerligen som ett led i konsolideringen av det romerska imperiet. Men vad Plinius sa om Pollio är ändå värt att påminna sig: ingenia hominium rem publicam fecit – ungefär ”han var den förste att göra människors begåvning till allmän egendom”. Ett nog så gott eftermäle för en biblioteksbyggare.

Biblioteket Pollio skapade är emellertid borta – precis som Roms andra antika bibliotek. Lärorikt och lite paradoxalt är det ändå att diktsamlingen från rumänska Tomis, skriven av en landsförvisad poet, har överlevt så mycket bättre än biblioteken.

Anmärkning: Inspiration till denna betraktelse kommer från läsningen av Edith Halls lysande uppsats ”Adventures in Ancient Greek and Roman Libraries” i The Meaning of the Library. A Cultural History (2015). Min fria, nästan vanvördiga översättning ur Tristia drar nytta av engelska översättningar, främst Peter Greens i hans Penguin-utgåva av Ovidius The Poems of Exile (1994).

Palats och portar

HertzianaDagens Nyheter meddelar idag att Stockholms högskola under 1930-talet hade bibliotekslokaler i Spy Bars lokaler. Frågan kom upp eftersom en läsare vänt sig till tidningens spalt för Stockholmshistoria, och ställt en lite ovanlig fråga. Fanns verkligen det humanistiska bibliotek som i Maria Langs deckare En skugga blott ligger i det kilformade huset vid Stureplan? Läsaren får svaret att just så förhöll det sig. Sex salar låg efter varandra: Maskinsskrivningsrummet, Nordiska rummet, Litteraturhistoriska rummet, Yttre historiska rummet, Inre historiska rummet och Klassiska rummet.

Att dessa lokaler kunde användas för bibliotek berodde på en generös donator, Ebba Danelius. Här satt alltså vattenkammade 30-talsstudenter tyst lutade över sina böcker, kanske störda av ett stilla knackande från skrivmaskiner i rummet bredvid. Avståndet till dånande musik och vaskad skumpa känns stor.

Själv har jag ett oklart minne från tonåren att det på 1970-talets början låg en Science-Fiction-bokhandel i samma hus. Men jag kan ha fel.

Det skulle kunna skrivas många intressanta böcker om biblioteksrum som fått nya funktioner, och om rum skapade för helt andra ändamål som blivit bibliotek. Jag satt själv en termin i biblioteket på Scuola Normale Superiore i Pisa. Så småningom förstod jag att biblioteket var inrymt i ”Hungertornet” – Torre della Fame – där greve Ugolino della Gherardesca och hans söner svältes till döds 1289. Fruktansvärda historier om kannibalism har berättats, och Dante träffar både Ugolino och hans mördare på sin vandring genom inferno.

Enligt Dante står det över porten till inferno ”I som här inträden, låten hoppet fara!” Så kanske besökaren känner när han eller hon kliver in genom den hungriga porten till Bibliotheca Hertziana på Via Gregoriana, nära Spanska trappan i Rom. Biblioteket ingår i ett Max-Planck-institut för konsthistoria, som förra året fyllde hundra år. Men huset är betydligt äldre. Det började byggas av konstnären Federico Zuccari redan på 1590-talet, och har haft en historia som romerskt släktpalats och mötesplats för konstnärer. Vägen från konstnärsboning till konsthistoriskt bibliotek är både lång och kort, och man kan tänka sig att när konstnärerna möttes i Palazzo Zuccari under sin ”Grand Tour” liknade palatset mer ett Spy Bar än ett stilla humanistbibliotek Men vad vet jag.

 

Bli bibliotekarie!

Älskar du boken? Är den din vän? Tycker du om människor, och tycker de om dig? Inser du att bibliotek spelar en avgörande roll i nationens liv? Bli bibliotekarie!

Fascinerad ser jag The Librarian,  en amerikansk yrkesvägledningsfilm från 1947. Jag hittade den förstås på nätet: http://archive.org/details/Libraria1947. Den är bra rörande och ganska främmande. Samtidigt är dess bild av bibliotek rätt välbekant.

Tydligen ingår den i en serie ”Vocational Guidance Films”, riktad till skolungdomar. Manusförfattaren hette Arthur P. Twogood, och var professor i ”Vocational Education” vid Iowa State College. Här slås ett slag för den moderna, sociala och samhällsengagerade bibliotekarien.

Katalogisatörer i arbete.     Ur yrkevägledningsfilmen The Librarian (1947)

 

Filmen är alltså gjord bara två år efter andra världskrigets slut. Helt uppenbart vill filmen andas ut och gå vidare, fortsätta bygga ett välmående och modernt U.S.A. Samhällsengagemanget (starkt medelklassvinklat) är starkt. Fostran likaså.

Bibliotekarieyrket framställs som ett utpräglat serviceyrke. Användaren står i centrum. Likaså nyttan. Skolbibliotekarien skall främja läsning men styra de ungas intresse i ”godkänd och meningsfull” riktning. Speaker-rösten konstaterar att det är en utmanande men synnerligen tillfredsställande uppgift.

Det unga anslaget är påfallande. De flesta av bibliotekarierna vi möter är i tjugoåren. Ett skäl är att filmen just riktar sig mot ungdomar som grubblar över sina framtidsplaner. Men ett annat är förstås att putsa på yrkets ”image”. Framtid, ungdom och nationens bästa – se där budskapet. Filmen lägger också stor vikt vid de nya medierna. Jag visste inte att amerikanska låntagare redan på 1940-talet fick tillgång till grammofonskivor.

Medan jag skriver detta plockar jag fram ett foto ur UUB:s Bildsök. Det föreställer en av läsesalarna i Carolina Rediviva och är taget vid förra

Överbibliotekarie Annerstedt bjuds snus i en av Carolina Redivivas läsesalar

sekelskiftet. I kretsen av sina underlydande blir överbibliotekarie Annerstedt (sittande) bjuden på snus. Man slås av hur gammal bilden känns. Jämfört med den känns mycket i den amerikanska filmen fortfarande rätt aktuellt, om än sett genom historiens avslöjande töntighetslins. Men avståndet från Annerstedtbilden till filmen (c. 50 år) är betydligt kortare än från filmen till dagens verklighet (c. 66 år.) Tänkvärt.

På ett avgörande område skiljer sig fotot och filmen. I filmen dominerar kvinnorna. De saknas helt i läsesalsbilden. Naturligtvis irriterar man sig på filmens söta unga bibliotekarier som tjänstvilligt letar rätt på böcker åt män. Priset tar den leende unga dam på sjukhusbiblioteket som ordnat referensmaterial åt den stilige läkaren. Könsstereotyperna är sorgliga. Men trots allt återspeglar filmen det stora kliv som togs då kvinnorna fick en självklar plats på arbetsmarknaden. Bibliotekarieyrkets utveckling till kvinnoyrke skulle kräva sitt eget kapitel.

Men stereotyper är intressanta. När jag såg filmen första gången noterade jag frånvaron av glasögon. Rimligen hade regissören en baktanke, för inte ens den vänliga gamla bibliotekarien i filmens början bär glasögon. Tanken var säkert att befria bibliotekarien från plugghäst- och glasögonorms-klichén. Men samtidigt går det inte att göra propaganda – filmen försöker verkligen manipulera tittaren – utan att utnyttja fördomar.

Och efter nio minuter och elva sekunder händer det. Bara en knapp minut innan filmen tar slut. Den unge gossen i skolbiblioteket tycks fundera på en karriär i branschen. Han reser sig och går fram till blondinen bakom disken för att låna en bok. Och vad gör hon i detta gossens livsavgörande ögonblick? Jo, med en elegant gest tar hon av sig glasögonen och ler.