Kategori: Uncategorized (Sida 9 av 13)

Bygga bibliotek

18 juli 2014 / Lars Burman

”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet”, säger Predikaren. Han kunde ha tillagt att ingen ände är på byggandet av bibliotek. Världens digitalisering har inte inneburit någon förändring, och varför skulle den det? Människor fortsätter att vara beroende av sina fysiska kroppar, och det krävs platser att vara på när man utnyttjar såväl modern som traditionell teknik för läsande. Digitaliseringen har visserligen medfört ett distribuerat bibliotek. Läsaren kan ofta arbeta på distans och vid egen skärm. Man skulle kunna säga ”var och en sin egen biblioteksfilial.” Men det hindrar inte att hårdvaran är fysisk och behovet av en stol mycket påtaglig.

Men varför byggs nya bokpalats i den numera distribuerade biblioteksvärlden? Svaren är många och beror på vilken typ av verksamhet det handlar om. Folkbiblioteken fyller ett roll som välfyllt socialt och demokratiskt vardagsrum. Nationalbibliotek har plikten att bevara och ordna det som publiceras i ett land, och intressant nog har mängden tryck inte minskat, utan istället fortsatt att öka. (Orsaken är återigen digitaliseringens frihet.) Det finns alltså fysiska böcker som måste tas om hand.

I Riga har ett alldeles nytt nationalbibliotek precis färdigställts. Invigningen sker 29 augusti. Det är en sannerligen imponerande byggnad med konferens- och utställningsytor, 1000 läsplatser och plats för sex miljoner böcker. Naturligtvis är det också en plats varifrån de digitala biblioteksresurserna kan dirigeras. Arkitekt är letten Gunnar Birkerts, och det är uppenbart att byggnaden skall spela en roll som symbol för nytänkande och identitet. Från vissa vinklar är huset helt magnifikt i sin modernitet, medan fasaden mot Daugava verkligen sticker av mot alla förväntningar. Den förvånade åskådaren lutar huvudet bakåt och undrar hur generationer av Riga-besökare kommer att uppfatta detta osymmetriska landmärke som mer liknar en vulkan än ett hus. Men jag blir mer och mer förtjust i det ambitiösa byggnadsverket. Bergssymboliken är naturligtvis inte en slump, utan hämtar inspiration från det rika men svårbestigna ”kristallberget” i lettisk folkkultur. Inspiration hämtas också från en myt om hur ett ”ljusslott” med förlorad visdom en gång skall resa sig ur Daugavas djup.

Man kan tycka vad man vill, men byggnader är inte bara praktiska platser för arbete, de fyller också symboliska funktioner. Många av Uppsala universitetsbiblioteks äldre böcker bär bibliotekets präktiga pärmexlibris med texten ”själens läkehus” på grekiska: IATΡEION ΨΥΧHΣ (iatreion psyches). Det abstrakta intellektuella innehållet ges därmed konkret fysisk form. Inskriptionen skall tydligen funnit på ett bibliotek i Thebe före Kristi födelse. Kanske behöver trots allt den osynliga kunskapen ibland framträda i fysisk prakt.

Ett universitetsbibliotek behöver lokaler av en rad olika orsaker. Kort sammanfattat: ett universitetsbibliotek skall vara en mångsidig plats för studier, forskning och mänskliga möten, och det skall husera, administrera och tillgängliggöra såväl digitala som fysiska samlingar. Därtill skall det arkitektoniskt uttrycka universitetets värdegrund – vikten av kunskap och forskning.

Det har hänt en del sen 1620-talet då UUB:s samlingar inrymdes i ett nu rivet hus intill domkyrkan. Det huset var knappast någon vibrerande mötesplats för unga forskare och studenter, snarare ett illa skött magasin. Huset var ”snedt i mer än en riktning” berättar Annerstedt, och bestod av två våningar om vardera mindre än 150 kvadratmeter. Taket var torvtäckt, och mer torv och näver fick införskaffas när det regnade in. Huset var uppenbarligen eländigt, och led av fukt, kyla och ”unken lukt”. Först 1691 flyttades biblioteket in i Gustavianum, vilket alltså betyder att UUB:s oerhörda samlingar av handskrifter och tryck i en mansålder förvarades i en möglig rivningskåk. Det är märkligt att så mycket överlevt och ändå befinner sig i gott tillstånd.

Fullt ansvar för verksamheten tog nog inte 1600-talets universitetsledare för sin intellektuella infrastruktur. Men gamla överbibliotekarien Claes Annerstedt konstaterar 1894 belåtet att universitetskanslern knäppte professorerna på näsan när de 1678 tycker att ett överskott i universitetets finanser inte skall gå till biblioteksbyggnaden utan i stället användas för att äntligen betala professorernas sedan länge innestående löner. Kanslern Magnus Gabriel de la Gardie avvisade detta förslag med ”ovilja”. Det är som det alltid varit. Universitetspolitik handlar om prioriteringar.

Källa: Claes Annerstedt, Upsala universitetsbiblioteks historia intill år 1702 (Stockholm 1894)

Enligt Claes Annerstedt UUB:s äldsta byggnad nära domkyrkan. Nu rivet. UUB, signum U 65.

Enligt Claes Annerstedt UUB:s äldsta byggnad. Huset låg i hörnet av Akademigatan och S:t Eriks torg nära domkyrkan och är nu rivet. UUB, signum U 65.

Det osynliga biblioteket

14 juli 2014 / Lars Burman

När ett bibliotek fungerar som allra bäst är det sömlös, självklart, osynligt. På ett modernt universitetsbibliotek skall de vetenskapliga artiklarna hamna på forskarens skärm med en enkel knapptryckning. Det skall inte märkas att ett helt nätverk av professionella bibliotekarier köpt resurserna och gjort dem sökbara och tillgängliga på universitetets webb.

Moderna bibliotek är digitalt tunga och biblioteksservice tas ofta för given, precis som annan infrastruktur i samhället eller på arbetsplatser. Och så skall det vara. Men bibliotek är lite som vägnätet: väg- och vatteningenjörer, asfaltsläggare, vägmålare, skyltmakare, rödljuskonstruktörer, snöröjare, trafikpoliser och förmodligen ett stort antal andra yrkeskategorier måste hålla kontinuerlig uppsikt över verksamheten. Annars kommer inte jobbaren till sitt arbete.

En viktig och prioriterad uppgift är således att göra biblioteket och dess verksamhet synlig. Som chef för UUB är man tacksam att Carolina Rediviva reser sig över Uppsala som en ständig och fysisk påminnelse om bibliotekets plats mitt i universitetets vardagsvärld. Men många andra sätt behöver prövas för att visa hur biblioteket bidrar till att uppnå universitetets mål. Det osynliga biblioteket behöver göras synligt. (Jag har förresten redan varit inne på ämnet. Se min blogg-text från 25 nov 2012).

I mars varje år lämnas UUB:s verksamhetsberättelse till Rektor. Innehållet är matigt och intressant, men formen inbjuder väl knappast till bläddring och lustläsning. I år har alltså texten försetts med kompletterande bilder, statistik och ett snyggt typsnitt. Alldeles före midsommar kom pappersversionen från tryckeriet, och de första exemplaren kunde överlämnas till universitetets konsistorium som var på studiebesök på Carolina. Samtidigt lades förstås hela den utvidgade verksamhetsberättelsen ut på nätet http://www.ub.uu.se/om-biblioteket/verksamhetsberattelser/

Målet är att påminna om bredden och komplexiteten i ett stort forskningsbibliotek. Lite grann är ett bibliotek som ett isberg – nio tiondelar döljs under vattenytan.

Sifferruta ur UUB:s verksamhetsberättelse för 2013

Dagar vid Daugava

8 juli 2014 / Lars Burman

För första gången har jag deltagit i LIBERS årliga konferens. LIBER står för Ligue des Bibliothèques Européennes de Recherche och mötet samlade i år ett par hundra delegater, företrädesvis chefer från större universitets- och nationalbibliotek. Fyradagarskonferensen var förlagd till Riga, och för en svensk 1600-talsforskare är varje besök på andra sidan Östersjön förknippat med historia. Från min egen forskning om tillfällestryck från stormaktstiden minns jag hur rik den litterära kulturen i Riga framstod i jämförelse med vad som producerades i Sverige på 1640-talet. Redan då var Riga en rik stad, både finansiellt och kulturellt, och mycket av välståndet har nog sin förklaring i den strategiska placeringen vid den väldiga floden Daugava, som på tyska bär namnet Düna.

Nu står det nya lettiska nationalbiblioteket vid Daugavas strand. Det har inte ens hunnit invigas ännu, utan detta sker i augusti. LIBER-mötet var den första konferensen som hölls i den imponerande byggnaden, och aldrig tidigare har en så stor bibliotekskonferens arrangerats i Lettland.

Vad pratade man om? Inte särskilt överraskande är det den nya digitala verkligheten som står i centrum. Hur hanteras forskningsdata? Hur omformas forskningsbiblioteken så att digitaliserade samlingar blir internationellt tillgängliga? Hur fungerar ”Crowd-sourcing” och ”gamification”? Hur skall biblioteken stödja forskarna i den vetenskapliga kommunikationen? Hur skall ”open access” möjliggöras? Och hur kan – som i Norge – bibliotekens utveckling gå från ”Research Library” till ”Research Lab”? Jon Arild Olsen, som leder forskning och förmedling vid nationalbiblioteket i Norge, höll till exempel en fascinerande framställning av hur n-gram-modeller kan användas i det digitaliserade materialet för innehållsanalyser och ”culturomics”. (Här är inte platsen att förklara vad som gömmer sig bakom begreppen – men intressant var föreläsningen!) I Norge kommer förresten all norsk litteratur att finnas digitaliserad 2018 och nåbar för alla med norsk IP-adress. Utvecklingen är obegripligt snabb. Om fyra år har alla norrmän ett komplett nationalbibliotek i mobiltelefonen.

Det starkaste intrycket gjorde emellertid samtalen om de juridiska frågorna. Hela biblioteksvärlden har kommit att cirkla kring copyright och licensrättigheter. Vem får läsa och vad får man göra med materialet? En given snackis var förstås de oerhörda möjligheter som erbjuder sig genom ”Text and Data Mining” (TDM). Och kanske ännu mer de olika juridiska hinder som styr utnyttjandet av den moderna teknologin. LIBER har engagerad sig i frågan, och ifrågasatt varför europeiska forskare skall ha mindre möjligheter att utnyttja TDM än kollegerna i exempelvis USA eller Japan. Den intresserade kan läsa mer på http://libereurope.eu/text-data-mining/

Men Riga var vackert. Och så även det nya nationalbiblioteket. Fortsättning följer.

Palats och portar

1 februari 2014 / Lars Burman

Dagens Nyheter meddelar idag att Stockholms högskola under 1930-talet hade bibliotekslokaler i Spy Bars lokaler. Frågan kom upp eftersom en läsare vänt sig till tidningens spalt för Stockholmshistoria, och ställt en lite ovanlig fråga. Fanns verkligen det humanistiska bibliotek som i Maria Langs deckare En skugga blott ligger i det kilformade huset vid Stureplan? Läsaren får svaret att just så förhöll det sig. Sex salar låg efter varandra: Maskinsskrivningsrummet, Nordiska rummet, Litteraturhistoriska rummet, Yttre historiska rummet, Inre historiska rummet och Klassiska rummet.

Att dessa lokaler kunde användas för bibliotek berodde på en generös donator, Ebba Danelius. Här satt alltså vattenkammade 30-talsstudenter tyst lutade över sina böcker, kanske störda av ett stilla knackande från skrivmaskiner i rummet bredvid. Avståndet till dånande musik och vaskad skumpa känns stor.

Själv har jag ett oklart minne från tonåren att det på 1970-talets början låg en Science-Fiction-bokhandel i samma hus. Men jag kan ha fel.

Det skulle kunna skrivas många intressanta böcker om biblioteksrum som fått nya funktioner, och om rum skapade för helt andra ändamål som blivit bibliotek. Jag satt själv en termin i biblioteket på Scuola Normale Superiore i Pisa. Så småningom förstod jag att biblioteket var inrymt i ”Hungertornet” – Torre della Fame – där greve Ugolino della Gherardesca och hans söner svältes till döds 1289. Fruktansvärda historier om kannibalism har berättats, och Dante träffar både Ugolino och hans mördare på sin vandring genom inferno.

Enligt Dante står det över porten till inferno ”I som här inträden, låten hoppet fara!” Så kanske besökaren känner när han eller hon kliver in genom den hungriga porten till Bibliotheca Hertziana på Via Gregoriana, nära Spanska trappan i Rom. Biblioteket ingår i ett Max-Planck-institut för konsthistoria, som förra året fyllde hundra år. Men huset är betydligt äldre. Det började byggas av konstnären Federico Zuccari redan på 1590-talet, och har haft en historia som romerskt släktpalats och mötesplats för konstnärer. Vägen från konstnärsboning till konsthistoriskt bibliotek är både lång och kort, och man kan tänka sig att när konstnärerna möttes i Palazzo Zuccari under sin ”Grand Tour” liknade palatset mer ett Spy Bar än ett stilla humanistbibliotek Men vad vet jag.

Om hälsa

27 januari 2014 / Lars Burman

Helgen har bjudit på akademiska högtider. Doktorspromotion i Uppsala på fredagen och redan dagen efter en festlig årshögtid i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. Samhället är en landets gamla vördnadbjudande och tvärvetenskapliga akademier som delar ut forskningsbidrag, stipendier och anordnar seminarier. Jag var inbjuden att säga något om humaniora, och det tal jag höll vid middagens slut såg ut ungefär så här:

Ärade festförsamling,

”[H]vad gagnade oss den största lärdom och sielfva Moguls skatt, om vi intet ägde hälsan[?]; hälsan är ju alt, alt, alt; är ju als intet der intet är hälsan.”

Så konstfullt uttryckte sig en 22-årig student i ett tal inför sina kamrater i november 1772. Orationen hölls på en studentnation i Uppsala, och bar titeln ”Om Medicins nytta i allmänhet, samt dess upkomst och tillväxt.” Nu ligger manuskriptet tre våningar under jord på biblioteket där jag arbetar.

Talaren var ingen mindre än Pehr Dubb, välkänd hos er som tidig ledamot. Dubb skulle ju bli starke man i Göteborg och delaktig i grundandet av Sahlgrenska. Han blev 84 år gammal, kallades Pappa Dubb och blev känd också för sitt goda kök, vilket kan vara värt att nämna efter en sån här middag.

Det är en bestämd ung man som vi hör försvara läkekonsten, och han slår ett slag för jämställdhet och altruism. Egennyttan kallar han ett ”vildjur, som uppfrätt all vår förmåga”. Dubb hyllar vetenskapen som visat att kroppen är en slags maskin, likadan hos rika och fattiga. Alla är födda lika och läkaren vet att aristokratens blod inte är ädlare än torparungens.

Över en avgrund på nästan 250 år är det en rätt modern röst som når oss. Dubb är den praktiske vetenskapsmannen som tror på folkuppfostran. Universitetets syfte är att bygga ett bättre samhälle.

Jag har blivit ombedd att tala om humaniora. Vi känner alla till C.P. Snows beskrivning av de två kulturerna – den humanistiska och den naturvetenskapliga. Alla vi som arbetar inom forskning och högre utbildning är också bekanta med den ibland brutala kampen om resurser, där stridslinjerna alltför ofta tycks gå mellan vetenskapsområden. Men det är inte striden jag tänker bära bränsle till.

Den unge Pehr hade nog trivts fint i den moderna högskolevärld, där disciplinerna står starka. Men jag skulle gärna vilja tro att han skulle överraskats negativt av avståndet mellan ämnen och bristen på samtal dem emellan.

Dubb höll sitt tal bland studenterna på Västgöta nation – en organisation som han kallar ett ”Vittert samhälle”, det vill säga en sammanslutning för språkliga och intellektuella övningar. Han och hans kamrater levde i en kultur som såg högre studier som bredd och inte främst som specialisering. Man ser detta i hur talet om medicinens nytta inte bara argumenterar för läkekonstens moderna användning utan hämtar många exempel från historien och litteraturen. Och det visar sig i formen. Dubb säger sig sakna förmåga att pryda sin lärda framställning med ”lifliga målningar och Zirliga uttryck”. Ändå är det precis detta han gör. Han använder sin språkliga förmåga för att så effektivt som möjligt gynna sitt syfte. Det är en ung naturvetenskapares kampskrift klädd i en välskräddad humanistisk kostym.

Det var inte bättre förr. Det var annorlunda, men det var verkligen inte bättre. I ett avseende kan jag ändå avundas det äldre universitetssystemet. Kunskapen och vetenskapen upplevdes som hel och odelad. På något sätt förstods vettenskaperna (ofta omtalade så i plural) som ett harmoniskt helt – ungefär som Guds skapelse i övrigt. Dessutom bedrevs på Dubbs tid fortfarande den mesta vetenskapen på ett gemensamt språk – latinet – det språk som den göteborgska idéhistorikern Bo Lindberg kallat ”De lärdes modersmål.”

Jag är litteraturvetare och levde starkt i min disciplinbubbla under ett par decennier. Specialiseringen i läroämnen har drivit utvecklingen framåt, men samtidigt kan man bekymra sig över fragmentariseringen. För mig öppnades en glugg i disciplinmuren när jag först valdes in i en av Uppsalas tvärvetenskapliga akademier. Det jag dessförinnan hade upplevt av social sammanhållning kring vetenskapliga värden skedde framförallt under vistelser vid graduate colleges i Cambridge. Som ännu relativt ny överbibliotekarie på Carolina Rediviva, med vård om 13 hyllmil pappersmedia och ett oräkneligt antal digitala bytes, är det lärorikt att nu tjäna alla universitetets institutioner. I de mål och strategier jag skrivit för universitetsbiblioteket står att detta ”skall vara universitetsgemensamt och svara för hela lärosätets behov av biblioteksstöd”. För mig är helhetssyn nyckeln.

Igår deltog jag i Uppsala universitets doktorspromotion. Ett härligt frackspektakel förstås, med hattar, medaljer och tal. Men för några år sedan sa en bekant något som jag tog till mig. Promotionen – och numera faktiskt också professorsinstallationen – är det enda tillfälle i Uppsala då de nio fakulteterna framträder tillsammans som en helhet. Och dessutom tillsammans med studenterna. Gemenskapen uttrycks symboliskt förstås, men för mig som renässans- och retorikforskare är symboler djupt mättade av betydelse.

Jag har blivit ombedd att slå ett slag för humaniora. Det gör jag gärna. Men jag tänker inte ägna ord åt den humanistiska forskningens förmåga att frilägga människans inre drivkrafter. Och inte åt nyttan av språklig förmåga och värdet av vårdad argumentationskonst. Jag tänker inte heller tala om de tolkande vetenskapernas särskilda förutsättningar eller om historiens betydelse. Och inte heller om att människan är forskningens yttersta angelägenhet och att humaniora därför är ett fundament. Jag tänker framför allt inte försöka försvara eller sammanjämka de olika vetenskapssyner som ofta leder till oförståelse i umgänget mellan disciplinerna.

Jag vill inte fråga: ”Vad är vetenskap?” Istället vill jag fråga ”Vad är ett universitet?” I själva ordets etymologi finns betydelsen ”helhet, sammanfattning” till och med ”riktad mot en punkt”. Det är drömmen om fokuserad helhet som jag stannar inför. Själva poängen med ett universitet är just mötena mellan olika hållningar, åsikter och kunskapssyn. Utan bredd i vetenskaperna blir samtalet inte rikt nog. Och den student som vill ha något mer än ett examensbevis har skäl att söka sig till de stora forsknings- och utbildningsmiljöer där det i alla fall finns förutsättningar för det breda och djupa samtalet. Att studera är inte bara att hämta upp särskilda kompetenser, det är också att se sammanhang och försöka ana någon form av helhet i mänsklig strävan.

Helt avsiktligt har jag försökt hitta en lite patetisk, uppfordrande stil – lite i unge Pehr Dubbs anda. Ett hälsosamt universitet kräver mångsidighet och engagemang. Kanske kan man få låna Dubbs ord om hälsan och applicera formuleringen även på ett lärosäte: ”[t]y hvad gagnade oss den största lärdom och sielfva Moguls skatt, om vi intet ägde hälsan[?]; hälsan är ju alt, alt, alt; är ju als intet der intet är hälsan.”

Sökandets och tänkandets glädje förenar vetenskaperna. Frågor om disciplinernas skilda nyttor låter sig aldrig besvaras. Som upplysningsman var Dubb utvecklingsoptimist. Låt mig avsluta i en mörkare ton, med några rader ur diktcykeln Aniaras 39:e sång. En hel del av förarbetena finns på mitt bibliotek. I konstnärlig form fångar Harry Martinson här vetenskapens glädje och människotillvarons tragedi. På rymdskeppet Aniara, evigt på väg bort från en kärnvapenförödd jord, har piloten Isagel i Goptarummet gjort en stor upptäckt om Jenderkurvor. Forskningen om universum är som en lycklig födelse:

Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
den livligt sprattlande ingivelsen
som född av henne lyckligt hade avlats
i kärlek till De stora talens lag.

Jaget i Aniara kan man gärna förstå som humanist, kanske med en anstrykning av konstnär. Han sköter miman på Aniara, miman som är en tåligt sökande datorsläkting, ett förandligat internet, ett ”sanningsfilter”, en berättare om fjärran skeenden. Jaget finner att Isagels upptäckt är frisk och bär ”formelns hälsa” (vilket uttryck!), och han och Isagel delar en stund av existentiell forskarglädje:

Och där vi satt och talte med varann
om varje möjlighet som nu stod öppen
om bara ej vi suttit här i rymden
som fångar åt det tomrum där vi föll,
så blev vi båda sorgsna men behöll
den rena tankens lust, den art av glädje
som vi tillsammans kunde stilla dela
den tid vi ännu hade kvar i varat.

Formelns hälsa, sprattlande ingivelser, den rena tankens lust – allt mot en tragisk fond av människans villkor. Skall de riktigt stora uppgifterna lösas krävs allt vad det breda, sociala och hälsosamma universitetet förmår.

A Christmas Carol

24 december 2013 / Lars Burman

Regnet öser ur gråa moln,
termometern har nått plus sju,
ja, aldrig var det en gråare dag
än på Uppsalaslätterna nu.
Julafton liknar en blöt kompost
och man längtar till Nordlandens frost.

Så skulle en aktuell översättning kunna se ut av en schlagertext som myten påstår att Irving Berlin skrev i solskenet i La Quinta, Kalifornien, år 1940.

The sun is shining, the grass is green,
the orange and palm trees sway.
There’s never been such a day
in Beverly Hills, L.A.
But it’s December the twenty-fourth –
and I am longing to be up North.

Fortfarande ingen klocka som ringer? Ingen bjällerklang alls? Ovanstående är den sällan återgivna första versen till Berlins ”White Christmas”, låten som blev Bing Crosbys signaturmelodi och är världens mest sålda skiva. År 2002 gav Library of Congress 1942 års version en plats i The National Recording Registry. ”White Christmas” fanns med bland de första 50 utvalda inspelningarna i en samling som nu omfattar 375 nummer. Registret är en följd av The National Recording Preservation Act (2000) och inspelningarna skall vara av ”kulturell, historisk eller estetisk betydelse och/eller beskriva eller reflektera livet i USA.”

Själv tröttnade jag på den smöriga nostalgin i ”I’m dreaming of a White Christmas” redan innan jag nådde tonåren. Men för några jular sedan satte sig lillebror vid pianot och småsjöng om apelsinerna och palmerna i Kalifornien. Jag hade aldrig hört versen förut och plötsligt fick hela låten en helt annan effekt. Sockerdrömmen om julkort, grantoppar, och tindrande barn har en underbar lyster när den dröms i solskenet i Beverly Hills, rimligen med en parasolldrink vid poolkanten. Alltför ofta tvingas man kapitulera för populärkulturens skickliga förförarkonster. I filmen Shakespeare in Love utbrister huvudpersonen ”God, I’m good!” När Irving Berlin komponerat ”White Christmas” påstås han ha ropat till sig sin sekreterare: ”Grab your pen and take down this song. I just wrote the best song I’ve ever written – heck, I just wrote the best song that anybody’s ever written!”

Nå, jag vet inte jag – det blir lite mycket kryddigt och sött. Som glöggen ungefär. Men julafton tvingar trots allt fram en och annan barnslig känsla och dessutom ett dåligt samvete för aldrig skrivna julkort. Därför en tillönskan: ”May your days be merry and bright / And may all your Christmases be white.”

Lucia 2013

15 december 2013 / Lars Burman

Varje år firas Lucia på Carolina. Klockan halv tio – när solen till sist har orkat upp över horisonten – samlas flera hundra åhörare i A-salen för att lyssna till skönsång från absid och gallerier. I år förstärktes evenemanget med en stråkoktett från Kungliga Akademiska kapellet.

Men dessförinnan samlas personalen i decembermörkret för luciakaffe. Då håller också överbibliotekarien ett tal. Så här lät detta i år:

”Min gamla pappa tog ibland till ett tyskt uttryck: ”Potz Donner, haben wir das alles getan?” Jag har alltid undrat varifrån han fick det citatat. Men nätet är fantastiskt. Igår fick jag klart för mig att det var den svenske kungen Fredrik I som sa detta när han hört ett hyllningstal som prisade allt vad han gjort och presterat. ”Potz Donner, haben wir das alles getan?” – ”Å tusan, har vi gjort allt det där?”

Nu skall jag hålla ett hyllningstal till universitetsbiblioteket och räkna upp en del av allt det där vi hunnit under år 2013 utöver den vardagsservice som är själva ryggraden i vår verksamhet.

Vi har påbörjat arbetet att bli effektivare genom tvärfunktioner i en matrisorganisation.

Vi har drivit arbetet framåt vad gäller olika byggprojekt – nu finns en skiss på hur vi skulle kunna få till entréplanet på Carolina.

Almedalsbiblioteket på Gotland – i alla fall 3/8-delar av det – har blivit ett enhetsbibliotek inom UUB, och vi har kunnat hälsa 7 gotländska medarbetare välkomna.

Vi har säkrat finansieringen för 2014 och utarbetat ett nytt budgetflöde.

Och en viktig sak – vi har fastställt Mål och strategier för UUB.

Vi har anställt 18 nya medarbetare och tackat 12 personer som gått i pension efter lång och trogen tjänst. Ett antal nya chefer är också rekryterade.

Vi har infört nya riktlinjer i rekryteringsprocessen och antagit en krishanteringsplan.

En kommunikationsgrupp har formerats under hösten och börjat arbeta på intern och extern kommunikation om bibliotekets verksamhet. Personalmötena lägger vi nu ut på nätet.

Vi har förnyat maskinparken inom IT och Repro; där ute i omvärlden tittar man med avund på vår nya Hasselbladare.

Digitaliseringsflödena är satta och Alvin färdigt för lansering.

Donationer har influtit till kulturarvet, och jag kan redan avslöja att mer är på gång. Återkommer om detta.

Vi har haft besök av kungaparet, ett presidentpar, en utländsk utrikesminister och mer än tjugo ambassadörer. Rektorer från andra lärosäten besöker oss med glädje, och vi har visat samlingarna för nobelpristagare, donatorer, skolklasser, pensionärsgrupper och många andra vänner.
DiVA-konsortiet har fått hela fem nya medlemmar, och antal fulltextnedladdningar har ökat med 33 % på ett år.

”Potz Donner, haben wir das alles getan?” Ja, det har vi. Det och mycket mer.

Sammantaget kan man konstatera att det går bra för Uppsala universitetsbibliotek. En applåd för oss alla!

Fyra saker till. Virginska priset, Lucia, julklappen och God Jul.

Det Virginska Priset utdelas årligen till en medarbetare inom Uppsala universitetsbibliotek. Priset, 10 000 kronor, skall utgöra en belöning för bibliografiska och/eller bokhistoriska insatser med avseende på samlingarna vid biblioteket.

I år utdelas det Virginska priset till Ali Muhaddis. Han får det för sitt mångåriga arbete med att synliggöra bibliotekets internationellt viktiga samlingar av arabiska och persiska handskrifter. 2012 utkom hans Catalogue of The Persian Manuscripts in Uppsala University Library följd i år av en engelsk utgåva – A Concise Catalogue of the Persian Manuscripts in Uppsala University Library.

För det andra. Tack till Lucia och hennes raska följe. I enlighet med traditionen skall Lucia få en minnessak. Ebba, får jag be dig komma fram?

För det tredje. I år blir det inget hårt julpaket utan ett mjukt. Alla trendspanare understryker att upplevelser är viktigare än prylar. Den 13 mars klockan 18.00 är ni alla inbjudna till universitetsaulan där Fredrik Lindström håller föreläsningen ”Svensk mentalitet”. Förhoppningsvis kan han svara på om Sverige är landet Lagom eller landet Extrem. Vi ses där – mail om detta kommer till alla medarbetare idag.

Och slutligen.

Tack för i år. Jag ser verkligen fram mot 2014 då vi kommer att ha ännu större anledning att förundra oss över hur mycket vi förmår inom Uppsala universitetsbibliotek. För mig återstår nu att önska God Jul och ett Gott Nytt År.”

Leva loppan

1 december 2013 / Lars Burman

I.
Igår var jag på fest. Biblioteksnämnden på Södermanlands-Nerikes studentnation fyllde 50 år, och på något sätt blev jag inbjuden. Hundra personer ur ett halvsekels ideell biblioteksskötsel firade ståtligt i nationshuset. Men boksamlingarna och bibliotekariesysslan går mycket längre tillbaka i tiden. Redan på 1600- och 1700-talen började studentorganisationerna i Uppsala att bygga boksamlingar. Under 1800-talet exploderade verksamheten och boksamlingarna, läsesalarna och tidningsprenumerationerna blev en oundgänglig resurs för fattiga studenter och unga forskare.

Nationsbibliotekens samlade historia är inte skriven, men här finns verkligen en berättelse. Ännu idag erbjuder nationerna läsplatser och utlån av kurslitteratur och är därmed viktiga komplement till universitetsbiblioteket. En imponerande digital samkatalog döpt till Argus har byggts upp: http://www.student.uu.se/nation/kk/bk/argus/ Efter en provsökning konstaterar jag belåtet att min senaste bok är utlånad på Västgöta nation och inte kommer tillbaka förrän lagom till jul.

Betydelsen och behovet av ideellt drivna studentbibliotek har väl minskat något i takt med att universitetet tagit allt större ansvar för studenternas arbetsmiljö, men de äldre samlingar som nationerna förvaltar förblir kulturhistoriska pärlor. Ett minnesvärt inslag i gårdagens kalas var Carl Ehrenkronas föredrag (med läckra power-point-illustrationer) om den resonerande katalog som han nu upprättar över nationens äldre samlingar. Av föredraget att döma kommer katalogen – utlovad till våren – att ge ett antal riktigt intressanta idé- och bokhistoriska insikter. Provenienserna är ibland förbluffande.

Se det var en riktig fest.

II.
I fredags levdes också loppan. Jag såg för första gången spexet I Fara i Mora eller Gustav Hasa. Hatte Furuhagens och Tage Danielssons klassiska spex uppfördes på Östgöta nation, det vill säga i alldeles samma lokal som originaluppsättningen 1951.

Även här var det bara att kapitulera för det ideella engagemangets skapande förmåga. Bra uppsättning, skickligt genomförd.

Det skrivs nya spex i Uppsala men de gamla sätts också ofta upp på nytt, till exempel Mohrens sista suck (1865) och På Madagaskar (1869). Allt som oftast ger tidsavståndet chans till förbluffande anakronismer och parodiska poänger som i sin tur moderniserar originalspexen.

En märklig och intressant upplevelse i fredags var spänningen mellan det aktuella och det förgångna. Tage Danielsson och hans krets är ju i högsta grad levande, trots att den rödhårige östgöten gick bort redan 1985, långt innan dagens studenter föddes. Fortfarande är han en välbekant och en ständigt aktuell del av svensk humorkultur. När jag satt där i Östgötas stora sal insåg jag emellertid också hur stadigt Gustav Hasa är förankrad i en äldre värld. Spexet skrevs fem år innan svensk televisions första officiella sändningar började, och på många sätt skulle jag vilja påstå att den mediarevolution som TV innebar var minst lika stor som den som datorn medfört. Världen före TV var en annorlunda värld.

Gamla Gustav Hasa är djupt fäst i en litterär tradition, och för den som kunde sin kanon sprakade spexet av skruvade allusioner på de svenska litterära klassikerna. En av de förunderliga ting som Tage Danielsson, Hasse Alfredson och deras studentkamrater gjorde var att förflytta och förnya traditionen. Förmodligen överdriver man inte om man påstår att spexvärlden i Uppsala och Lund skapade många av förutsättningarna för svensk underhållnings-TV.

Det är en märklig tanke, och ett projekt om det svenska spexets kultur- och socialhistoria borde ges ett fett anslag från Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond.

III.
Spex på fredag och fest på lördag. Finns något sätt att på söndagen späka sig? Ur en hemlig hylla här hemma plockar jag fram en magasinskapsel jag ärvt efter pappa. Här hittar jag bland annat en ilsket röd bulla från påve Bonifacius som meddelar att ”All skörlevnad inställes skärtorsdagen”. Ingen oxsvans-, svart- eller ärtsopa, inga feta kötträtter som ”som endast till bukens fyllnad och rundnad tjäna.” Och inga biffar (vare sig råa, hackade eller à la Lindström). Sådana befordra nämligen endast ”ett liderligt och lastelsefullt tal och nattliga utsvävningar.”

Styrkt av detta sätter jag mig alltså att plocka i ett litet, ännu ej utnyttjat forskningsmaterial, som ödet satt i mina händer. Bonifacius är – för den som undrar – ett lundaspex skrivet 1909. Att döma av tryckuppgifterna i nedre vänstra hörnet bör det jag har framför mig vara en orginalaffisch från spexets urpremiär.

Farfar Oscar var student i Lund åren kring 1910. Han var kommen ur enkla småländska förhållanden. Förfäderna var indelta soldater och småbönder. I Lund bedrev han teologistudier och blev med tiden präst. Men han tycks ha känt spexlivets lockelse. Om jag rätt förstått min far så räckte farfar inte riktigt till för att vara tokrolig på en studentscen. Istället fick han bli sufflör. I min ägo har jag alltså ett tiotal sekelgamla spexhäften från Lund med sufflörens anteckningar. Några är i handskrift, andra i någon slags hektograferad maskinskrift. Kanske borde de ligga i trygghet på ett lämpligt universitetsbibliotek, men det får i så fall bli i framtiden.

Lundaspex kring 1910

Bland annat finns i kapseln två texter till självaste Uarda (1908). Den hektograferade versionen är från 1911 och den handskrivna utan år. Jag kan inte låta bli att undra över hur väl de äldre spextexterna är bevarade nere i Lund. Och jag undrar också över texthistorien, editionfilolog som jag varit i ett tidigare liv. Vad speglar de ändringar som gjorts i manus och hur passar mina texter in i traditionen? Man kan också undra vad studenternas teater- och spexverksamhet betydde i ett större sammanhang. Ända sedan medeltiden har scenverksamhet varit en del av skol- och universitetslivet. Förmodligen har detta alltid varit en del av träningen för en karriär i offentligheten.

Jag tänker ibland på farfar i sufflörluckan, och hoppas att han ibland fick chans att dirigera de kamrater som tappat tråden. Utan sufflör, ingen pjäs – sant på scenen liksom i livet. I de gamla manusskripten framgår också att helt utanför spelet var inte sufflören. Då och då står det ditskrivet ”Ring!” i kanten, och jag ser framför mig en ung farfar med handklockan i högsta hugg.

Manus till Uarda (utan år). Notera att detta "egyptiska ökenspel" sägs vara en "Fri tolkning från en från British Museum stueln papyrus."

Manus till Uarda (utan år). Notera att detta ”egyptiska ökenspel” sägs vara en ”Fri tolkning från en från British Museum stulen papyrus.”

Möten, möten, möten

24 november 2013 / Lars Burman

Veckorna som gått har varit ett enda pärlband av intressanta och arbetskrävande möten. Naturligtvis är det just på det sättet som viktiga nya projekt drivs framåt. Tankarna kring en rejäl renovering av de publika delarna av Carolina Rediviva förfinas nu genom möten i byggrupper, medarbetargrupper, studentgrupper. Jag kommer att få anledning att återkomma i frågan.

Möten är också det som driver samarbete framåt. I Lund har jag sammanträtt med överbibliotekarierna från Göteborg och Lund, och i Stockholm deltog jag i veckan som gick i Kungliga Bibliotekets bibliotekschefsmöte, där temat var digitalisering. Även det är ett ämne jag kommer att ha anledning att ta upp igen. Snart är Alvin-plattformen färdig att möta världen.

Alla systemägare (normalt = bibliotekscheferna) inom det så kallade DiVA-konsortiet träffades också nyligen. Det årliga styrmötet avhölls som alltid i Uppsala. Nu är det hela 34 universitetet, högskolor och institut som använder denna utomordentliga publikationsdatabas och plattform för fulltextpublicering. DiVA har blivit ett framträdande Open Access-verktyg. Open Access är också ett ämne där nya kapitel lär skrivas inom kort.

På det här sättet kan jag fortsätta att räkna upp alla de inspirerande möten som lägger hinder för flitigt bloggskrivande. Men jag nöjer mig med några rader om ett möte som personligen kändes mycket tillfredsställande. I början av november hölls en konferens i boksalen på Carolina Rediviva med den lärda titeln Dissertations in the Baltic Sea Region 1600-1800 II. Mötet var mycket internationellt och de främsta auktoriteterna på fältet hade rest till Uppsala. http://www.1700-tal.se/Symposium%20(1).pdf

Att konferensen hölls i Uppsala motiverades inte minst av den omfattande digitalisering av äldre avhandlingar som nu sker vid universitetsbiblioteket. Eftersom avhandlingarna ursprungligen producerades vid Uppsala universitet kan de läggas ut direkt i DiVA. En liten försmak erbjuder Elias Rhalambius filosofiska avhandling från 1602. http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=3&pid=diva2:288441 Med tiden kommer denna provtext att följas av ytterligare tusentals, som tillsammans ger en mäktig bild av århundradenas vetenskapliga utveckling.

För mig var det en glädje att både få agera som välkomstalare och som konferensdelegat. Med utgångspunkt i den bok som nyligen kom i svensk översättning fick jag föreläsa om min forskning kring Uppsalas vältaliga studenter och de disputationsövningar som under äldre tid ordnades vid Uppsalas studentnationer. Konferensdiskussionerna bekräftade vad jag tyckt mig veta: Uppsala och Sverige har en alldeles egen studenthistoria, och motsvarigheter till de intellektuella akademiska övningarna på Uppsalanationerna tycks inte ha några direkta motsvarigheter på andra håll i Europa. Den vetenskapliga fåfängan mår bra av erkännandet att nya har dörrar öppnats, om än bara på glänt.

Ett möte till. Jag ursäktar mig med att det är en repris på sådant jag skrivit om tidigare. I början på hösten besökte jag Harvard och Dartmouth, och för den som önskar ett Dartmouth-perspektiv på detta framtidsinriktade Matarikimöte rekommenderar jag länken http://now.dartmouth.edu/2013/09/meeting-focuses-on-humanities-research-and-global-perspective/

Hundbiten i Hanover

15 september 2013 / Lars Burman

Det skedde så plötsligt. Joggingturen kring Dartmouth College, Hanover, avbröts av mötet med en mamma med son och hund. Den snälla retrievern högg oväntat till. Rop, ursäkter och blod. Avtvättning i villakök. Efter att ha hämtat hundens rabiesvaccineringsintyg hos veterinären, tog familjen mig till ett amerikanskt sjukhus, stelkrampsspruta och antibiotika. Ispåse mot svullnaden. Hemma på hotellet ett telefonsamtal från Officer Shannon Kuehlwein hos Hanover-polisen, som vill ha min uppgifter. Ägaren fick böter, hunden tio dagar i karantän. Och jag en ny erfarenhet.

Historien hade inte hört hemma i den här bloggen om det inte varit för att den kan kopplas till Dartmouths suveräna biblioteksundervisning. Här är bibliotekarierna djupt involverade i studenternas utbildning och bidrar till att lära ut det som kallas ”student research”, det vill säga grunderna i materialinsamling, kontextualisering och tolkning. Vi fick en demonstration av metoderna av bibliotekarien Jay Satterfield vid specialsamlingarna. En av mönsterlektionerna såg ut på följande sätt.

På ett bord hade Jay lagt ut åtta dokument och böcker ur samlingarna. Det var ett 1700-talsrecept utfärdat i Hanover, ett brev från en grupp studenter till universitetets rektor, offentliga förbudsplakat , ett brev från en Dartmouthstudent till en vän, 1700-talstryck om medicin. Allt i original förstås, och studenterna (i grupper om 16) brukar arbeta med materialet i ett intensivt pass på 1 timme och 5 minuter. Jay berättade att han försökt förlänga övningen till två timmar, men då förlorade den i pedagogisk kraft. Poängen går att få fram betydligt snabbare.

Två och två jobbar förstaårsstudenterna med varsitt dokument. Frågan är: Vad är detta? Och vad säger det er? Studenterna brukar kunna identifiera texttyperna men begriper inte så mycket av relevansen. Men medan de presenterar var sitt dokument för de övriga börjar en historia att rullas upp. Övningen handlar om smittkoppsinokulation på 1700-talet. Det handlar alltså inte om vaccinering utan om ”the real thing” – smittkoppsvar som gnuggades i uppskrapad hud för att sjukdomen skulle smitta. Unga friska människor brukade oftast överleva, och blev då immuna för livet.

Materialet som plockats fram ur specialsamlingarna lärde studenterna åtskilligt om smittkoppsverkligheten på 1700-talet. Myndigheterna utfärdade förbud mot okontrollerad inokulation på grund av risken för smittkoppsepidemier. Vid Dartmouth-universitetet fanns det ändå studenter som gärna vill försäkra sig om immunitet, och med en skrivelse till rektor kunde man få tillstånd att inokulera sig, förutsatt att man sökte sig ut i vildmarken och undvek kontakt med andra människor under en fjortondagsperiod. Apotekaren försåg studenterna med det material som behövdes. Alla de åtta studenter som i skrivit under anhållan om att få inokulera sig överlevde, men det framgår av andra av dokumenten att en passopp – en liten indianpojke – som följt med ut i isoleringen smittades. Denna gång gick det bra. Ingen epidemi uppstod, trots att isoleringen inte fungerade fullt ut..

Genom övningen lär sig studenter från alla discipliner (detta är ju ett liberal arts college) åtskilligt om medicinska utmaningar och praktiker under 1700-talet. Men de lär sig framförallt mycket om hur material måste tolkas och sättas in i sammanhang. I Sverige skulle materialet räcka till en B-uppsats i många ämnen. Jag är nästan mer tilltalad av det drygt timslånga bibloteksseminarium som Jay brukar hålla, där materialet självt talar, studenterna arbetar i grupp, och poängen står klar när seminarietiden är över. På det här sättet får nog fler en bredare insikt i allt från epidemihistoria och social ingenjörskonst till forskningsteknik.

Tänk vad man kan lära sig av en god historia och en packe dokument – och av skickliga bibliotekspedagoger.

Vad har smittkoppor och hundbett med varandra att göra? Vad jag upplevde i Hanover, New Hampshire, blev en modern uppföljare – en trygg nutida version av 1700-talsarbetet i Hanover kring sjukdomskontroll. I ett välordnat samhälle skall sjukdomsrisker minimeras.

Sjukhusbesöket var smidigt och välordnat. Det enda som överraskade mig var läkaren avskedsord: ”And now let’s hope God is on your side.” Jag tog det som ett bryskt skämt medelålders män emellan. Men sedan tänkte jag på det gamla talesätt som bland annat använts av Voltaire: ”Gud är på dens sida som har de största arméerna.” Kanske kan man vrida på det en gång till: ”Gud är på dens sida som har tillgång till bäst organiserad sjukvård.”

Arkiv