Det blir alltid napp, även om man slänger ut en rev där kroken är en böjd säkerhetsnål och betet en rullad brödkula. Jag tänker på specialsamlingarna på Carolina Rediviva. Bakom varje dokument finns en historia och rätt ofta ett äventyr. Man drar och drar i reven. Upp kommer ibland en matig abborre, ibland en svårutredd härva av förlorade nät och draggtampar som inte vill lämna den dyiga bottnen. Ibland får man upp något mittemellan: något levande och stort, guldglittrande och spännande som sliter sig precis när man får upp det nära ytan. Man drabbas av känslan att man förstår men ändå inte förstår. Något märkligt och obegripligt döljer sig bakom dokumenten.
För några dagar sedan tänkte jag skicka en epost-hälsning till några USA-vänner. Som bilaga skickade jag en länk till en bild som ligger på Alvin-plattformen, en teckning från 1821 av ”Harwardska universitetet i Cambridge”, det vill säga Harvard University, Massachusetts. https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:81060 Jag tänkte att bilden kunde intressera eftersom den är tidig och gjord av en svensk på besök i Nordamerika. Mer visste jag inte.
Men den där bilden lämnade mig ingen ro. Lite mer än kalla katalogfakta måste finnas. Rätt snabbt förstod jag att upphovsmannen var värmlänning vilket förstås väckte min lokalpatriotiska nyfikenhet. Emanuel Sundelius, född 1794, visade sig vara prästson från Visnum söder om Kristinehamn. 1812 skrev han in sig på Värmlands nation i Uppsala. Nu nappade det. Ännu en sökning visade att det faktiskt skrivits en hel bok om denne märklige Sundelius, som var en värdig värmlänning även i det avseendet att han var en charmerande lögnare och poet, kavaljer och förmodligen kanalje. Hans äventyr är helt fascinerande.
Han hävdar senare att han med sin trogna sabel Caisa (en påstådd gåva från kungen) deltog som käck officer i Sveriges sista krig 1814, men dokumenten visar att den oerfarna artilleri-sergeanten var för sent ute för att delta i fälttåget mot Norge. Hur som helst började den unge värmlänningen skaffa sig inflytelserika vänner, och några år var han – som så många Uppsalastudenter – informator i adliga familjer. Som huslärare vankar han alltså runt på en herrgård i Skåne. En sommardag 1820 tar Ödet tag i Emanuel, eller om det är så att han själv tar ett fräckt grepp om Ödet. Han blir enligt en annons i Inrikes-Tidningar adopterad av en stormrik amerikan, och byter därför namn till Edhelhjertha. (Jag stavar det fortsättningsvis Edelhjerta – Emanuels namnformer var som vi skall se ganska godtyckliga.) Edelhjerta-Sundelius lyckas på något sätt ordna respengar. Han behöver ju ta sitt jättearv i anspråk. Seglatsen över Atlanten tog nästan 12 veckor, men i Boston skaffade sig Emanuel snabbt ingångar i de bättre kretsarna, blev beskyddad av Harvards rektor och fick bland annat arbete dels i botaniska trädgården, dels som katalogisatör på Harvard Library. Det är från denna vistelse som teckningen av Harwardska universitetet kommer. Samlingen på Carolina omfattar också många andra teckningar från Boston och en beskrivning av hans upplevelser. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-100619
Hur som helst och knappast förvånande; i Boston fick Edelhjerta det uppslitande meddelandet att hans välgörare avlidit, och därmed stod nu den unge äventyraren ensam i världen. Någon välgörare hade väl aldrig funnits, utan uppfunnits av den välformulerade värmlänningen själv, men många trodde honom. Dessa trodde också på historierna att han nu var jagad av gangsterband som ville hindra honom från att ta sitt rättmätiga arv i besittning. Anonyma hotelsebrev är bevarade (kanske skrivna av Edelhjerta själv) och enligt samtida källor talade hela Boston sommaren 1821 om hur Edelhjerta rövats bort under en promenad och vid Marblehead misshandlats av ligan, men slutligen lyckats slå sig lös. Så småningom får Edelhjerta någon form av hysteriskt sammanbrott och fraktas hem till Sverige igen. Efter en tids sjukdom återgår han till sin hemlärarsyssla.
Men det dröjer bara två år innan resan återigen går till Amerika. Nu blev det Sydamerika, Chile, Mexico. Emanuel tycks anta en allt adligare persona. Han undertecknar ett brev 1828 med ”Em. af Sandels Edhelhjerta.” Vad som händer honom i Sydamerika är ganska osäkert. Nio år är helt utan dokumentation men 1837 kommer ett brev till greve Jacob Gustaf De la Gardie, där Edelhjerta bland annat ber om ”en fullständig plan av Lunds och Upsala Academier med formler för alla publika akter, diplomer etc.” I Oacaxa i Mexico bedriver Edelhjerta nämligen arbete för att inrätta ett universitet och behöver bra modeller från hemlandet. Att Edelhjerta skulle ha en hand i framväxten av Universidad Autónoma Benito Juárez de Oacaxa, grundat som institut på 1820-talet, låter ändå otroligt.
Sedan tystnad. Inget mer är känt om Emanuel Edelhjerta. Men den hängivne svenske Sydamerika-diplomaten Axel Paulin (1877-1957) ägnade sin ålderdom åt gåtan och har med oerhörd kraft gått igenom allt arkivmaterial som då fanns att tillgå om Edelhjerta. Han visar att den fabulerande äventyraren efter 1830-talet i Mexico tycks ha tagit ännu några raska steg genom fantasins djungler, och dyker upp i verklighetens Kalifornien 1842-43. Nu i ny identitet. Han kallar sig Gustav M. Waseurtz af Sandels. Och Edelhjerta besökte inte bara Kalifornien, utan det tycks som om Visnum-sonen också tog en tur till Australien via Hawaii för att några år senare dyka upp i New Orleans, där han lämnande ifrån sig delar av sina manuskript. Tecken tyder på att det var i denna stad som trickstern Emanuel dog vid 1850-talets början. Svenska frimuraranteckningar påstår 1852.
Samtidigt som Edelhjerta var en storslagen men patetisk bedragare, fattig men rik på drömmar om arv och förmögenheter, var han en viktig skildrare av ett Amerika som nu ligger långt tillbaka i tiden. Han hör till de som tidigt beskriver Kalifornien och förutspår att den lantliga San Francisco Bay Area kunde bli ett betydelsefullt framtida centrum – han var betagen av buktens lantliga skönhet. Han bör vara den förste svensk som besökt de jordplättar som sen skulle bli Hollywood, och den gruvkunnige värmlänningen är den förste att påpeka att det fanns guld i närheten av just San Francisco. Men när guldrushen i Kalifornien inleddes 1848 hade Edelhjerta dragit vidare. Drömmaren som alltid fabulerade om väldiga förmögenheter hade – typiskt nog – låtit verklighetens möjligheter glida sig ur händerna.
Men historien är inte slut med detta. Axel Paulin, Edelhjertas levnadstecknare, blev alltså bergtagen av livsödet och lämnade på sin dödsbädd sina manuskript och anteckningar till Wilhelm Odelberg, framstående och respekterad kulturhistoriker och i 20 år överbibliotekarie vid Vetenskapsakademiens bibliotek.
Odelbergs förord till sin och Paulins bok ”Edelhjertas öden. Ett forskningsäventyr” (1961) är fascinerande. Odelberg är fångad av de två originella gestalterna Paulin och Edelhjerta. Med tvekan hade han tagit på sig att ge ut Paulins bok. Visserligen var dennes arkivforskning en enastående bragd, men Paulin hade också sina fixa idéer. För honom var Edelhjerta en kunglig bastard, ett undanstucket barn till hertig Carl och societetsskönheten Ulla von Höpken. Han bar alltså på den fruktansvärda statshemligheten om sin härkomst, en kunskap som styrde hela hans öde. Här kan inte Odelberg följa Paulin i spåren, och det är rätt underbart att föreställa sig hur Odelberg med varsam hand tvingades skilja guld från grus under bokens framväxt.
Edelhjerta är inte bortglömd. I U.S.A. är han uppmärksammad som en av dem som dokumenterade Kalifornien under slutet av den mexikanska tiden, och för ett tiotal år sedan gjordes en utställning av hans Kalifornien-teckningar. Då och då dyker han upp hos kulturhistoriskt bevandrade författare. Per Wästberg har sedan ungdomen varit fångad av gestalten.
Jag borde säkert ha känt till Edelhjerta. Nu gjorde jag inte det, men under några sommardagar har detta människoöde, insnärjt i ett forskningsäventyr, helt fångat min uppmärksamhet. Kanske vore det dags för någon att återigen ta sig an denna osannolika gestalt. Dagens digitala tillgång till alla slag av märkliga dokumentariska kvarlevor – arkiv, tidningar, bibliotek – skulle ha glatt Axel Paulin och Wilhelm Odelberg och drivit ut dem på nya äventyr.
I en obetydlig Edelhjerta-fråga kan jag emellertid bidra med en hypotes. Det offentliga svenska arkivmaterialet som Paulin använde finns främst i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungl. Biblioteket. Därutöver finns alltså ”Uppsalapapperen” med beskrivningarna av staten Massachusetts, Harvard och hans första långa resebeskrivning. Paulin skriver: ”Huru dessa dokument hamnat i Universitetsbiblioteket har icke kunnat utrönas. Den enda uppgiften därom är en anteckning av en bibliotekstjänsteman på insidan av omslagspärmen, som lyder Arch. v. Afzelius, Don[avit].”
Varför skulle livmedikus Pehr von Afzelius ha papper från Edelhjerta? Det finns ett uppenbart band. 1801 blev Afzelius professor i medicin i Uppsala och samma år inspektor för Värmlands nation, så västgöte han var. Som inspektor kvarstod han till 1824, trots att hans karriär drev honom mot de inflytelserika miljöerna i Stockholm. Det var alltså han som hade ett särskilt ansvar för värmlänningarna i Uppsala och bland dessa Emanuel, (Gustav), (Don Manuel) Sundelius aka Sundels, aka Edelhjerta, aka af Sandels, aka Waseurtz. 1822 stod Edelhjerta och Afzelius, som Paulin visar, i brevkontakt. Jag förmodar att Edelhjerta, sin vana trogen, gjorde sitt bästa för att på alla sätt utnyttja de välplacerade personer han kom i kontakt med. Hans gamle inspektor kunde säkert vara intresserad av en skildring av Nya Världen, och eftersom det hörde till en inspektors plikter att ge sina landsmän stöd gjorde säkert Edelhjerta sitt bästa för att skaffa sig professorligt beskydd, i synnerhet hos en sådan som har goda kontakter till och med vid hovet. Det är inte omöjligt att Edelhjerta ville ha akademiskt stöd att publicera resebeskrivningen – denna blandning av hård verklighet och fabulering.
Det hedrar Pehr Afzelius att han inte tycks ha duperats av Emanuel, men det hedrar honom också att han insåg värdet av den Amerikaskildring, som på något sätt hamnat på hans skrivbord, och slutligen överlämnade den till sitt universitets bibliotek.
Ur en av Värmlands nations matriklar på Carolina Rediviva. Det framgår att Sundelius genomgått så kallad nationsexamen inför kuratorerna och befunnits ha tillräckliga kunskaper.
Jag ville alltså utföra en litteraturhistorisk livräddningsövning. Om det var mödan värt får väl framtiden utvisa. Hur som helst hade det inte räckt med manuskriptdigitalisering och nätpublicering. Manuskripten var svårlästa, ligger utspridda och kräver ett sammanhang. Långsamt drunknande i historiens hav sökte de helt enkelt sin vetenskapliga kommentator och utgivare.
Lars Burman