Författare: Lars Burman (Sida 14 av 14)

Forskaren lär sig under karriären åtskilligt. För arkivforskaren är kunskaper om att ta sig in i bibliotek grundläggande. Tidigt lär man sig att skaffa rätt sorts intyg inför insamlingsresor utomlands. På många håll krävs tunga underskrifter, lila stämplar och arkivbeständigt 100-gramsbrevpapper för att ta sig förbi grindväktarna. Och på plats i det främmande biblioteket gäller det att övervinna det ena hindret efter det andra på vägen in mot hägrande arkivfynd. Det är lite grann som ett modernt dataspel i ”quest”-genren. Hjälten/hjältinnan skall klurigt klara labyrinten och överlista allt motstånd. Några snabba sökningar visar mycket riktigt att Umberto Ecos Rosens namn, med alla dess hemlighetsfulla biblioteksmysterier, givit upphov till flera dataspel.

Och visst skall portarna vara svårforcerade när det gäller bibliotekens värdefullaste samlingar.

Hemma har jag en liten samling plastade kort som gett mig inträde till bibliotek ute i Europa. Det påminner om en körkortsamling, och i någon mening är det väl precis det det är. Jag minns vägen in till Vatikanens hemliga arkiv (som sedan 1881 inte är så särskilt hemligt). Fysiskt påminde miljön om Rom-spelet ”Assassin’s Creed”, och först gällde det att ta sig förbi schweizergardet, sedan de mer normala säkerhetsvakterna, därefter en gammal arkivman, inför vilken ärendet skulle förklaras på italienska (det gick också bra att använda latin). Men sedan var man inne i helt fantastiska samlingar. Andra biblioteksforceringar har gett mindre outplånliga minnen, men flera gånger har jag fotograferats, förhörts och till sist fått den åtrådda tillgången till ett forskningsbibliotek.

Det är den ena bilden av biblioteket – skattkammaren där draken girigt ruvar på sina skatter. Den andra bilden är det öppna vardagsrummet, den enda plats i samhället där man nu kan vara utan att behöva köpa något och utan att tillfrågas om vad man gör. Idag är det ju så att bibliotek mycket aktivt bjuder in – bibliotekarien blir inkastare istället för grindväktare. Jag värnar båda bilderna. Båda beskriver den nödvändiga verkligheten.

Funderar man på denna paradox står plötsligt den mest utnyttjade bibliotekarie-schablonen i ett förklarat ljus. Jag tänker på populärkulturens kvinnliga bibliotekarie med sträng hårknut och strikta glasögon, som i nyckelscenen tar av glasögonen och drar nålarna ur håret. I någon mening är denna fiktiva bibliotekarie en personifiering av biblioteksidén som sådan. Sträng, tyst, vakande men samtidigt öppen för mer eller mindre passionerat tankeutbyte.

Ett universitetsbibliotek som det i Uppsala måste inte bara balansera mellan de två rollerna – drakens och inkastarens. Det måste kanske till och med renodla och klargöra dem. Öppenheten i modern informationsförsörjning är självklar. Allt i såväl det digitala som det fysiska biblioteket skall vara ”en knapptryckning bort” . Såväl e-boken, läsplatsen och referenslitteraturen skall bjuda in. Dörrarna skall stå öppna och överallt skall höras ett stilla rassel av kunskapssamlande i en trivsam social miljö. Men det måste också finnas trösklar. Ett ”Rare Books’ Room” skall naturligtvis erbjuda bästa tänkbara service och stöd. (Under mina forskarår ”på andra sidan disken” i specialläsesalen och kart- och bildenheten har jag alltid behandlats mycket väl – hurra för UUB:s utmärkta personal). Men brukaren måste också förstå säkerhetsfrågorna, vilka handlar såväl om att skydda värden som om symbolisk respekt för skör och lättförstörd kunskap.

Jag är ganska trakterad av rollen som vänlig drake.

Smulor från veckan som gått:

En vecka i det digitala bibliotekets tecken. Jag har genomfört värdefulla studiebesök på enheterna för elektroniska resurser och digital publicering, och lärt mer om vår höga kompetens på området. Tack till de enheterna.

Projektet Plantskolan (icke att sammanblanda med byggenskapen i kvarteret Plantskolan invid  Botan) presenterades för styrgruppen i onsdag. UUB-projektet handlar om kompetensutveckling vad gäller kommunikation på biblioteksfältet. UUB:s anställda är redan idag uppmärksammade som framstående och verksamhetsutvecklande föreläsare vid nationella och internationella konferenser. Det skall bli ännu mer av sådant.

Philip Larkin – den obarmhärtige bibliotekarien – har jag redan skrivit om. Men det finns fler författare som har arbetat på bibliotek. Strindbergs KB-tid känner vi ju till, men en kanske mer oväntad kandidat är Carl Jonas Love Almqvist. Visserligen brukar han ju betraktas som den svenska litteraturens mest mångsidige trollkarl. Men bibliotekarie?

När Almqvist var några och tjugo arbetade han som informator hos familjen Hisinger på Fagervik i Finland. Han fick uppleva det vanliga informatorsslitet. Visserligen satt man som informator vid det fina middagsbordet tillsammans med sin mer eller mindre begåvade elev men ändå hörde man till det föraktade tjänstefolket. Informatorns amfibieliv skildrade Almqvist många år senare i den gladlynta men egentligen revolutionära romanen Tre fruar i Småland. Här möter läsaren den unge Medenberg, som studerat i Uppsala. Han försörjer sig nu som lärare i en adelsfamilj på landet, men genom sina överlägsna själsliga gåvor kliver han snart fram som traktens ledare, och till sist skapar han ett småländskt idealsamhälle – ett kollektiv av goda kvinnor och omvända rövare. Ett nytt och bättre samhälle står för dörren när väl patriarkatet brutits ner.  Romanen en kompensatorisk gest av den Almqvist som ofta tvingades knyta näven i byxfickan, men den är också spännande, och tänka sig, när jag nu bläddrar i Litteraturbankens digitala utgåva, så upptäcker jag att Uppsala universitetsbibliotek faktiskt nämns. En mystisk chifferlapp med nio rader kråkfötter dyker upp, och de unga hjältarna kan inte förstå innehållet. Medenbergs studentvän, prästsonen Göran, undrar vad det kan vara för egendomlig skrift: ”I min ögon liknar det koptiska, hvars alfabet jag en gång skådat på Upsala bibliothek.” UUB kan alltid stå till tjänst när det gäller det främmande, mystiska och lärda.

Men nu har jag förirrat mig. Bland Almqvists informatorplikter på Fagervik ingick att sköta om herrgårdsbiblioteket, och därför tog han sig för att göra en ny uppställning och en katalog. Förordet till katalogen hör till törnrosdiktarens ungdomsverk, men till och med i denna rena brukstext möter man Almqvists romantiskt förtätade tänkande. Förordet försöker reda ut i vilken ordning böckerna bör stå på hyllorna och hur de skall ordnas i katalogen. Sagt och gjort – Almqvist förklarar intressant vilka principer han följer.

Det man fastnar för är hans metaforik. När det gäller bokuppställningen konstaterar författaren att det är bandens storlek och utseende som måste bestämma uppställningen – snyggt skall det vara. Men han fördjupar resonemanget: ”I följe härav måste böcker, om de också innehålla de skönaste och förträffeligaste saker, likväl bekväma sig att stå bakom i någon mörk vrå, om de genom sin ägares eller händelsens kapris, icke erhållit en inbindning, vars prydlighet kan rekommendera dem en plats på främsta raden. Denna plats skall däremot intagas av varje bok, som äger ett skönt band, den må för övrigt innehålla de största uselheter. Ingen må säga att detta är orätt; – ingen må beklaga att det som understundom händer i den stora världen även skall sträcka sig ända till böckernas värld. – Tvärtom vore det ganska lyckligt, om detta blott sträckte sig inom den senare.”

Gång efter gång skulle Almqvist återkomma till att se människor som böcker och vice versa. Det här blev utgångspunkten när jag i ett kapitel i boken Tre fruar och en mamsell skrev om Almqvist utifrån ett bokhistoriskt perspektiv. För honom var människan ett ”själspoem”.

Mycket kan sägas om Almqvist, och han är ingalunda uttröskad i den här bloggen. Han kommer att återkomma minst två gånger. Den ena gången kommer det att handla om Almqvists visionära dröm om Internet . Den andra gången blir förmodligen titeln ”Spökar det på Carolina?”

Den som väntar på något gott…

Smulor från veckan som gått:

I måndags agerade jag moderator på det viktiga seminariet Open access till forskningsdata – vad innebär det? Hela evenemanget filmades och länk hittas på http://www.ub.uu.se/oaw2012 (Jag gläder mig i sammanhanget åt att jag ingick i den redaktion som redan i Internets barndom la ut de textkritiska editionerna av Almqvists skrifter digitalt. Nu är samma texter läsbara på litteraturbanken.se)

Vid ett lunch-till-lunch-möte i slutet av veckan deltog jag i SUHF:s Forum för bibliotekschefer. Stimulerande möten med kolleger från andra lärosäten och värdefulla diskussioner – bland annat en visionsövning kring vad ett högskolebibliotek är år 2030.

Och i torsdags morse fick jag för första gången stå i informationsdisk. Det ingår i min kursplan för nya jobbet att lära känna alla verksamheter inom biblioteket. Ekonomikums bibliotek tog väl emot mig  vid mitt studiebesök, och jag fick utmärkta inblickar i det dagliga arbetet – bland annat bakom disken.

Den sista veckan har jag levt ett intensivt nationsliv. Inte så att jag hängt i barer eller bevistat klubbar och discon. Långt därifrån. Men jag har dels deltagit i det så kallade bibliotekskonventets 50-årsjubileum och dels publicerat en bok om nationernas långa historia som muntligt inriktade akademiska övningsmiljöer. Boken heter Eloquent Students och har givits ut i universitetets historiskt inriktade acta-serie.

För 150 år sedan konstaterade Carl Yngve Sahlin att fordom bildade nationerna ”hvar för sig […] en liten läroanstalt”. (Överkurs: Sahlin var med och skapade Uppsala studentkår och skulle bli mångårig professor och rektor. På universitetets baler uppvisade han ”sin allbekanta spänstighet, som var som en gummibolls.”)

Och Sahlin hade rätt. Under det gångna året har jag på lediga stunder arbetat i Carolinas härligt tysta specialläsesal och samlat material ur de cirka tusen volymer nationsarkivalier som finns i universitetsbibliotekets kulturarvssamlingar. En märklig bild av mångsidiga och intensiva övningar trädde fram: äldre studenter undervisade yngre i läroämnena, disputationer anordnades oavbrutet (och syftade förstås till att träna studenterna inför universitets offentliga disputationsprov) och tusentals orationer hölls. På 1800-talet ersattes på flera nationer de gamla övningarna av talföreningar där man diskuterade allt från dagspolitik till evolutionslära. Men allt det där kan man läsa mer om i boken. Den angelägne kan också lyssna på ett fördrag i Ihresalen (Engelska Parken) nu på onsdag kl 17.15.

Numera har nationerna inte samma roll som kompletterande utbildningsmiljöer – i varje fall inte vad gäller det rent akademiska. Helt uppenbart spelar de en viktig social och kulturell roll, och de är övningsplatser för demokrati, problemlösning, samarbete, ledarskap och entreprenörskap. De är också alldeles för lite utforskade.

Förra lördagen presenterade bibliotekskonventet sin nya bok Från samkatalog till Argus. Konventet organiserar alla de tretton nationernas bibliotek, och som bekant har dessa inte bara intressanta kulturarvssamlingar utan också kurslitteratur och viktiga läsplatser. Uppsala universitet (och dess bibliotek) har skäl att vara tacksamt mot de många akademiska miljöer som – alla på sitt sätt – bygger upp universitetslivet. Bibliotekariekonventet är 50 år men nationsbiblioteken flera hundra år gamla. Under långa tider var de centrala för litteratur- och informationsförsörjningen, i synnerhet för studenter med begränsade ekonomiska tillgångar. Från nationerna kunde kurslitteratur och mikroskop lånas, och läsesalarna höll med ett stort utbud av tidningar och tidskrifter. Ibland ger de gamla protokollen också fascinerande inblickar i striderna om vilka tidningar som ansågs lämpliga att bekosta.

Grattis till bibliotekariekonventet och nationsbiblioteken från storasyster!

Smulor från veckan som gått

UUB har haft besök från Almedalsbiblioteket på Gotland. Diskussionerna har så smått börjat om biblioteksutmaningar och -möjligheter inför samgåendet mellan Uppsala universitet och Högskolan på Gotland.

Nu har jag deltagit i möten i alla våra fyra samverkansgrupper. I onsdags träffades S-gruppen på Ekonomikum.

I fredags besökte jag Medicinska biblioteket i sällskap med sjukhusdirektör Lennart Persson. Vi fick en utmärkt introduktion i verksamheten. Tack för den.

Uppsala universitet ingår i många nätverk. Ett av dem är U4, vilket består av Groningen, Gent, Göttingen och Uppsala. Jag deltog i det senaste mötet (söndag/måndag), ty liksom som sina kolleger från de övriga lärosätena tog rektor i Uppsala med sig sin bibliotekarie. (Dessutom ingick förstås personer ur forsknings- och undervisningsverksamheten samt administrationen. Från universitetsbiblioteket reste även vår chef för kulturarvet – Per Cullhed.)

Den som reser lär sig ett och annat. Det gällde även denna resa. För mig var verkligen mötet med kolleger från universiteten i Nederländerna, Belgien och Tyskland av stort värde. Åtskilligt är likartat från bibliotek till bibliotek, vilket gör kommunikationen enkel, och samtidigt finns det avgörande skillnader i traditioner, organisation och finansieringsformer vilket gör tankeutbytet värdefullt.

Ett starkt fokus för bibliotekens kulturarvsarbete är idag digitaliseringen. Vi har hunnit en bra bit, men inte är detta så enkelt som man kan tro. Det är inte bara att ta en digital bild och ladda ner på en dator. Filer skall märkas upp, göras sökbara och lagras långsiktigt. Runt all digitalisering måste arbetsprocesser och arbetsflöden utvecklas. Återigen: det är inte så enkelt som det kan tyckas.

Men möjligheterna är enorma, och vi fyra U4-bibliotek samarbetar för att lära av varandra. Ju färre gånger hjulet uppfinns desto bättre. Workshops om digitalisering och digital infrastruktur kommer att anordnas och ett sätt att pröva vingarna i den virtuella världen vore att anordna en digital utställning med material från alla våra fyra universitet.

Därmed är rubrikens U4 förklarad. 3S återstår. Besöket i Groningen aktualiserade två av de tre S som jag nu ofta tänker på: Synlighet och Samverkan. Det tredje är Säkerhet. U4-samarbetet bidrar naturligtvis till att göra biblioteket och dess verksamhet synligt, såväl inom universitetet som nationellt och internationellt. Och synlighet och kommunikationsförmåga är nödvändiga förutsättningar för biblioteken, även om vi lever i den paradoxala situationen att vårt jobb i allra bästa fall skall vara ganska osynligt. Forskaren och studenten skall inte behöva grubbla över den långa process som leder från produktionen av tankar någon annanstans – genom juridisk och teknisk snårskog – till låntagarens bok eller digitala resurs.

Hela idén om samarbetande bibliotek bygger på insikten om nyttan av Samverkan. För mig är detta alfa och omega. Samverkan inom biblioteket, samverkan mellan biblioteket och universitetet i övrigt, samverkan med nationella och internationella vänner. Det kostar arbete men resultatet är värt det.

Det tredje S-et är Säkerhet. Här ryms allt från brukaren och personalens arbetstrivsel och trygghet till skyddet av ovärderliga kulturskatter. Rör inte min inkunabel! I alla fall inte med smutsiga händer.

Smulor från veckan som gått:

Fredagen 5 oktober lärde jag känna kollegerna från Stockholmsbiblioteken vid KI, KTH och Stockholms universitet. Trevligt folk inom biblioteksbranschen!

I torsdags deltog jag i invigningen av Nordiska Afrikainstitutets nya lokaler inne i Botaniska trädgården. Allt fler viktiga verksamheter grupperas i omedelbar närhet till Carolina Rediviva.

Under veckan har jag haft glädjen att besöka två bruksbibliotek: Carolina-biblioteket och Dag Hammarskjöld/Juridiska biblioteket. Tack till personalen som tog väl emot mig och visade sin mångskiftande verksamhet.

I Umeå var rönnbärsklasarna stora. Kanske blir vintern hård. I ett rönnbärsträd i närheten av campusområdet måste klasarna ha varit orimligt stora och tunga, för trädet hade fallit omkull och låg som en stupad hjälte, täckt av röda sår.

I Umeå deltog jag förra veckan i en nordisk utbildningshistorisk konferens. Anmälan gjordes i våras, och mycket vatten har runnit sedan dess. Mitt bidrag handlade inte alls om bibliotek, och ändå kändes det högst relevant att vara på plats.

Det var nog nästan hundra delegater på plats, som alla hade intressanta saker att förtälja om utbildningens historia. Men ibland är det nyttigt att vara uppmärksam på det som inte behandlas. Jag slogs av att biblioteken – och för den delen mediaförsörjningen i sin helhet – var ganska frånvarande. Och ändå har boken (och dess föregångare och efterföljare) ständigt varit en central resurs inom utbildningen.

Det är väl osäkert om 1800-talets breda folkundervisning skulle ha kunnat utvecklas på det sätt den gjorde utan tillgång till den allt effektivare tryckkonsten, som förmådde skapa billiga läroböcker, lämpade för massundervisning. Helt muntlig undervisning var i gamla tider ett privilegium för en aristokratisk överklass. Sådan en-till-en undervisning förekommer i princip inte längre, kanske undantagandes vissa konstnärsutbildningar.

I början av 1800-talet ställdes faktiskt frågan om man verkligen behövde de gammaldags universiteten där professorerna föreläste från katedern och studenterna skrev ner det som sades. I och med den exploderande bokutgivningen, en följd av ny billig teknik, kunde ju var och en med bokens hjälp skaffa sig den kunskap man önskade. Tillgång till informationsresurser ger makt över studierna.

Samtidigt som jag där upp i Umeå reflekterade över hur relativt lite man belyste skol- och högskolebibliotekens historiska roll inom undervisningen, presenterades den nya litteraturutredningen. Där ställer man sitt hopp om goda läsvanor till skolbibliotekarierna.

Om jag ännu en gång deltar i en utbildningshistorisk konferens tänker jag föreläsa om att informationsresurserna (läs biblioteken) alltid varit centrala. Kanske kommer jag att ta min utgångspunkt i det bokskåp som fanns i den gamla byskola jag gick i på 60-talets slut. Den lilla Dotteviksskolan låg en bit utanför Arvika, och där fanns bara två klasser – en 1-2:a och en 3-4:a. Men jag minns med glädje den underliga blandning av urmodigt läsmaterial som fanns där i det gamla skåp som alltså gällde för skolbibliotek. Mycket av det var förmodligen inte särskilt lämpligt vare sig med dagens eller dåtidens moraliska och pedagogiska mått. Men spännande var det.

Smulor från veckan som gått:

På konferensen i Umeå blev jag plötsligt inbjuden till en improviserad visning av det uppenbarligen välskötta universitetsbiblioteket. Tack för den!

Möten med Tek-Nat:s och Med-Farm:s bibliotekssamverkansgrupper genomförda i början av veckan. Gott samspel mellan brukare och bibliotek är A och O.

Idag (torsdag) har också biblioteksrådet sammanträtt. Bra möte med många kreativa ideer.

-But as a librarian he was ruthless!

 Citatet kommer från den brittiska filmen History Boys (som bygger på Alan Bennetts pjäs). Den man talar om är Philip Larkin (1922-1985), en av det engelska 1900-talets riktigt stora poeter. Hans dikter har en kyligt intellektuell men samtidigt kusligt känslig ton. Dikternas ton paras sedan med en bittert genomskådande livshållning. Larkin var nog ingen genomtrevlig person. Privatlivet var knepigt och uppenbarligen var han rätt alkoholiserad. Men nu står han staty i Hull.

De senaste veckorna har jag haft hans samlade dikter vid sängen och läst ett antal sidor vid hundtimmen.  De har den märkliga klangen av riktigt stor diktning – fast förankrad i vardagen men med svindlande perspektiv. Läs till exempel  ”An Arundel Tomb” eller ”High Windows”. Han har kallats ”the saddest heart in the post-war supermarket”.

Larkin var inte bara poet. Han var också chef för universitetsbiblioteket i Hull. När han tog över 1955 var biblioteket bara ”a nice little Shetland pony”, men under hans år utvecklades det till ”a frightful Grand National winner.” Man undrar lite på vilket sätt han förenade rollerna som poet och biblioteksman.

I februari 1979 skrev han en skenbart enkel dikt på bara 32 stavelser till 50-årsjubileet för Brynmor Jones Library i Hull. Det är en liten förtätad skildring av bibliotekens vardag och högre verklighet. Den hör till de sista han färdigställde och publicerade.

New eyes each year

Find old books here,

And new books, too,

Old eyes renew;

So youth and age

Like ink and page

In this house join,

Minting new coin.

Man undrar alltså en del över denne rätt förtvivlade  poet. Under många decennier höll han noga reda på sina manuskript och förde systematiskt över sina utkast till ordentligt daterade maskinutskrifter, allt eftersom de färdigställdes. Plågan i dikterna får en särskild färg när man tänker på hans noggranna vård av sina manuskript.

Som bibliotekarie var han tydligen obarmhärtig.

Smulor från veckan som gått:

Jag har besökt Ångströmbiblioteket – nu under spännande ombyggnad.

Ridinstitutionen vid universitetet förbereder sitt 350-årsjubileum. Det är ett knappt år dit, men jag har fått tillfälle att se delar av det fantastiska bildmaterial som UUB:s Kart- och Bild-avdelning har. Fina hästar.

Lyssnade i fredags till inspirationsföreläsning om bemötande. Gav åtskilligt intressant att fundera över.

Det här skrivs innanför balkongen på Carolina Rediviva. Utanför förenas Drottninggatan, Övre Slottsgatan och Dag Hammarskjölds väg. Visserligen är Carolina en upphöjd bokborg, men ständigt tutar arga bilister på varandra i korsningen utanför. Utryckningsfordon drar förbi flera gånger om dagen.

Alla Uppsalabor känner hur Carolinabyggnaden fungerar som ett fysiskt centrum. Huset med sin mäktiga fasad skapades inte bara för att ge universitetet och dess boksamlingar praktiska lokaler. Lika viktigt vara säkert att ge verksamheten en symbolisk betydelse. Man kan tänka sig hur dominerande byggnaden måste ha tett sig i Uppsalamiljön när den slutliga inflyttningen skedde 1841. Då hade ännu inte universitetet återuppnått det studentantal man hade kunnat ståta med under stormaktstiden – ett tusental. Men utvecklingen var på väg.

Carolinabyggnaden väckte nog olika känslor. För många var det säkert ett ”äntligen”. För andra upplevdes själva bygget som en stoppkloss i den svenska samhällsutvecklingen. För några år sedan råkade jag läsa skriften Hemliga anteckningar om Upsala akademi af en gammal student. Den gavs ut anonymt 1844, men upphovsmannen hette Johan Adolf Thurgren. Bland annat ondgjorde han sig över att bygget av Carolina (och universitetets observatorium) hade omöjliggjort en nödvändig flyttning av Uppsala universitet till Stockholm. Många hävdade nämligen att universitetet borde läggas ner och verksamheten förflyttas till Kungliga Huvudstaden. Thurgren och andra menade att man med de stora byggnadsprojekten fysiskt naglade fast verksamheten i den lilla uppländska staden.

Vi skall nog vara glada för byggena, om nu Thurgren hade rätt. Hur skulle Uppsala ha utvecklats utan universitetet?

Historien påminner om betydelsen av Platsen. Ett slagord idag är ”Power of Place”, och Uppsala har sådan i en ovanligt hög grad. Uppsala väster om Fyrisån är en av de där särpräglade universitetsmiljöerna i världen: en förhållandevis liten stad med ett historiskt arv av intellektuellt och vetenskapligt liv och med samlingar och byggnader som talar. Detta måste man göra vad man kan av. Det lär vara så att stjärnarkitekters stora dröm är att få bygga ett operahus. Får man inte det är ett stort välplacerat bibliotek andrahandsalternativet. Arkitekter har ju sinne för ”the power of place”.

Smulor från veckan som gått:
På nätet hittade jag min krönika i kulturnattens programtidning. http://kulturnattenuppsala.se/programtidning-2012/ Där skriver jag mer om fysisk miljö vs virtuell.

Jag ledde i måndags mina sista möten i musei- och musikråden, två miljöer där mycket viktigt arbete gjorts för att klargöra hur viktigt det är med samlingar och kulturliv i en universitetsstad på hundralistan. Vill man vara bland de stora…
På tal om opera. Förra torsdagens operakonsert var strålande. Lyckligt samspel mellan solister från stora världen och universitetets symfonisorkester Kungliga Akademiska kapellet. Tredje part var aulan – ännu en miljö med tydligt språk.

Jag har beslutat att börja blogga. Jag gör det i samband med att jag nu har börjat som överbibliotekarie på Uppsala universitetsbibliotek, men också för att jag som litteraturvetare är nyfiken på genren.  Bloggen är varken fågel eller fisk. Den är inte muntlig och egentligen inte heller skriftlig – en bloggtext tycks ibland lika kortlivad som något skrivet i vattnet eller med en pinne i sanden. Samtidigt misstänker jag att vår tids bloggtexter kommer att ligga nåbara i olika digitala minnen i århundraden framöver.

Hur bör en blogg se ut? Den skall ha en huvudperson, och nästan alltid är denne författaren själv. Det var därför jag började båda de första meningarna ovan med jag. Den skall ha en miljö, och för mig blir detta biblioteket och Uppsala universitet. Den skall vara lagom lång och erbjuda något nytt varje gång. Nya inlägg skall komma lagom ofta. Jag tänker lite på en teve-serie. I forna tider gick dessa en gång i veckan, och även om man numera har total kontroll över sina DVD-boxar och kan se igenom en hel teve-serie på en natt är det något som gått förlorat: en viss förväntan, en gradvis och kontrollerad utveckling.

Ytterligare något har hänt. Teve-serierna saknar numera slut (Dallas) – eller  har påklistrade slut (Sopranos eller Six Feet Under). Förr liknade ofta en teve-serie en roman. Den berättade en avslutad historia.

Min ambition är att en gång i veckan lägga ut en bloggtext. Den kommer att handla om mina erfarenheter och reflexioner, men mera sällan om pågående processer inom UUB och aldrig om ”bekymmer på jobbet”. Istället blir det förmodligen ”i huvudet på en bibliotekarie”.

Gamla Dallas har sänts i 397 avsnitt och en ny serie-omgång har just börjat. Den historia som jag nu börjar kommer att ha ett slut. Jag träder in i en ny fas av mitt liv – den bloggande överbibliotekariens. Kanske blir det inte bara ett par dussin inlägg utan betydligt fler, kanhända mer än 397. Vem vet hur genrerna och förväntningarna i den digitala världen kommer att utvecklas. Min ambition är undersöka hur bloggar kan användas. Men jag lovar att det en gång framöver blir ett avslutande inlägg.

Smulor från mina första 8 dagar på jobbet:

UUB hade 7 september äran av ett besök av den franske ambassadören Jean-Pierre Lacroix. Tillsammans med medarbetare hade jag glädjen att visa brev ur våra samlingar av Voltaire, Pasteur, Marat,  Marie Curie och Marie Antoinette. Samtidigt.

Jag besökte BMC-biblioteket i fredags och fick höra en utmärkt biblioteksintroduktion för första terminens apotekarstuderande.

På kulturnatten höll vokalensemblen Oriana konsert i Carolina Redivivas förhall. De fyrtio sittplatserna räckte inte långt. Sammanlagt mer än hundra åhörare avnjöt det utmärkta framträdandet.