Sista april-firandet är över för denna gång. I år var kanske 40.000 personer samlade framför Carolina Rediviva. Solen sken och allt förlöpte på bästa sätt. Traditionsenligt höll jag tal i Boksalen, numera före mösspåtagningen eftersom OD sjunger på trappen någon minut efter klockan 15. Ungefär 150 personer brukar delta i bibliotekets mottagning, och mellan 14 och 15.30 minglas det. Förtäringen är enkel, men sällskapet glatt. För den som kan tänkas vara intresserad följer här talet jag höll klockan halv tre – lite grann en blandning mellan reflexioner över tidens gång, biblioteks nödvändighet och vårens ankomst.
”Rector Magnifica, Your Excellencies, kolleger, studenter, mina damer och herrar.
Efter regn kommer sol. Eller. Efter sol kommer regn.
I många epoker har man sett på världens gång som en evig cirkelrörelse. Årets och dygnets växlingar. Goda tider följs av dåliga och tvärtom. En evig mekanism driver oss varv efter varv genom tillvaron.
Och så har det funnits tider som ser allt som en evig utförsbacke. Efter guldåldern följde en silverålder, och sen har det bara blivit värre. Mestadels har man tänkt sig att man i skrivande stund befinner sig i en bister järntid och i en åldrad värld, Mundus senescens. Till saken hörde att man oftast tänkt sig att domedagen var nära.
Sen har vi det optimistiska 1800-talet som gav oss idén om ständig utveckling. Allt blir bara bättre och bättre. Världen är predestinerad att bli en allt utmärktare plats, helt i enlighet med Guds, Ödets eller Samhällets krafter.
- Som människa tror jag på utveckling och den ljusnande framtiden.
- Som forskare kan jag förstå de historiska människor som ibland upplevde att allt gick käpprakt åt helsike.
- Och som en kugge i det akademiska urverket lever jag i den ständiga upprepningen. Jag springer i hjulet som hela tiden snurrar. Om 27 minuter är det vår i Uppsala igen, precis som varje år. Om 29 minuter börjar OD sjunga, precis som förra året. Om några månader börjar höstterminen igen, och Uppsala genomför sin drygt 1000:e terminsstart.
Jag får lust att lägga betjäntens servett över armen och utbrista: “The same procedure as last year, Rector Magnifica.“ Detta är gentagelsen, charmen och det storslagna i den produktiva, ständigt snurrande kunskapskvarn som ett stort universitet är.
Men när man talat färdigt om tidens gång är det dags att tala om ögonblicket, tillfället, occasio på latin.
Här och nu.
På detta tidens smala näs…
Mer fokus på ögonblicket blir det inte i den här stan än klockan 15.00 idag – just när Rektor sätter mössan på huvut. Det är underbart, att detta oerhörda fokus på ett enda jublande och koncentrerat ögonblick varje år infaller just på universitetsbiblioteket, en plats och en verksamhet som normalt kännetecknas av långsam och långsiktig uppbyggnad, utveckling och tillväxt av digitala och fysiska resurser för världens ständiga förbättring.
Nu kommer alltså reklamen. Universitetsbiblioteket är den tysta infrastruktur inom universitetet som förvaltar den information som forskning och utbildning behöver. Biblioteket är numera också den digitala plats där kunskap om universitetets forskning sprids. Förra året laddades 2,9 miljoner fulltexter ner runt om i världen, alla producerade vid Uppsala universitet och förmedlade genom bibliotekets Diva-system. I veckan som gick slog vi dessutom igenom vallen 100.000 poster i vår kulturarvsdatabas – det växande slottet Alvin. Eftersom biblioteket alltid vill ligga ett steg före den vanliga tideräkningen la vi förra veckan ut Olof Rudbecks förunderliga Blombok från 1600-talets slut – den är nu heldigitaliserad i Alvin. 3500 akvarellplanscher med alla tillvarons vackra blommor. Denna rudbeckska och vårblommiga prakt levererade biblioteket åtskilliga veckor före Moder Natur som brukar vara lite långsammare i starten.
Kretsgångar och omstarter. Samtidigt läggs år till år. Jag vill faktiskt hälsa en person särskilt välkommen. Christer Nordström från polisen som idag gör sin 47:e och sista Valborg i tjänsten. Välkommen. Jag tror att du har sett åtskilligt både av hur världen och valborg utvecklas mot det bättre och hur allt ständigt återkommer.
Biblioteket fick förra veckan nya Mål och strategier. Ett digert dokument för en bred verksamhet. Där finns också sköna visionstexter, och jag vill berätta att där finns en mening som skulle kunna sägas lida av störande upprepning men där upprepningen är själva poängen.
I bibliotekets måldokument står att vi här skall vara tydliga i vår identitet och klargöra vår roll, jag citerar: ”vår roll som stark inrättning för kunskapsinhämtning, kunskapsspridning, kunskapsutveckling, kunskapsrespekt och kunskapsbevarande.”
Nyckelordet är kunskap. Denna skall samlas, bevaras, respekteras och spridas. Jag tror vi alla här inne är eniga om detta ords betydelse för världens och vårt samhälles goda utveckling.
Våren närmar sig i blommig kostym. Nu är väl hen sisådär 22 minuter bort, om vi utgår från den tideräkning som gäller här i stan. Karlfeldt skriver om hur vårsolen
”fäster kring skogens mörka kjol | en hasselfrans”.
Och han konstaterar att
”Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land.”
Eftersom biblioteket är en del av Uppsala universitet är våra musikanter från Kungliga akademiska kapellet. Musikanter – ge oss en fanfar till våren.”
Lars Burman