Månad: september 2013

Det skedde så plötsligt. Joggingturen kring Dartmouth College, Hanover, avbröts av mötet med en mamma med son och hund. Den snälla retrievern högg oväntat till. Rop, ursäkter och blod. Avtvättning i villakök. Efter att ha hämtat hundens rabiesvaccineringsintyg hos veterinären, tog familjen mig till ett amerikanskt sjukhus, stelkrampsspruta och antibiotika. Ispåse mot svullnaden. Hemma på hotellet ett telefonsamtal från Officer Shannon Kuehlwein hos Hanover-polisen, som vill ha min uppgifter. Ägaren fick böter, hunden tio dagar i karantän. Och jag en ny erfarenhet.

Historien hade inte hört hemma i den här bloggen om det inte varit för att den kan kopplas till Dartmouths suveräna biblioteksundervisning. Här är bibliotekarierna djupt involverade i studenternas utbildning och bidrar till att lära ut det som kallas ”student research”, det vill säga grunderna i materialinsamling, kontextualisering och tolkning. Vi fick en demonstration av metoderna av bibliotekarien Jay Satterfield vid specialsamlingarna. En av mönsterlektionerna såg ut på följande sätt.

På ett bord hade Jay lagt ut åtta dokument och böcker ur samlingarna. Det var ett 1700-talsrecept utfärdat i Hanover, ett brev från en grupp studenter till universitetets rektor, offentliga förbudsplakat , ett brev från en Dartmouthstudent till en vän, 1700-talstryck om medicin. Allt i original förstås, och studenterna (i grupper om 16) brukar arbeta med materialet i ett intensivt pass på 1 timme och 5 minuter. Jay berättade att han försökt förlänga övningen till två timmar, men då förlorade den i pedagogisk kraft. Poängen går att få fram betydligt snabbare.

Två och två jobbar förstaårsstudenterna med varsitt dokument. Frågan är: Vad är detta? Och vad säger det er? Studenterna brukar kunna identifiera texttyperna men begriper inte så mycket av relevansen. Men medan de presenterar var sitt dokument för de övriga börjar en historia att rullas upp. Övningen handlar om smittkoppsinokulation på 1700-talet. Det handlar alltså inte om vaccinering utan om ”the real thing” – smittkoppsvar som gnuggades i uppskrapad hud för att sjukdomen skulle smitta. Unga friska människor brukade oftast överleva, och blev då immuna för livet.

Materialet som plockats fram ur specialsamlingarna lärde studenterna åtskilligt om smittkoppsverkligheten på 1700-talet. Myndigheterna utfärdade förbud mot okontrollerad inokulation på grund av risken för smittkoppsepidemier. Vid Dartmouth-universitetet fanns det ändå studenter som gärna vill försäkra sig om immunitet, och med en skrivelse till rektor kunde man få tillstånd att inokulera sig, förutsatt att man sökte sig ut i vildmarken och undvek kontakt med andra människor under en fjortondagsperiod. Apotekaren försåg studenterna med det material som behövdes. Alla de åtta studenter som i skrivit under anhållan om att få inokulera sig överlevde, men det framgår av andra av dokumenten att en passopp – en liten indianpojke – som följt med ut i isoleringen smittades. Denna gång gick det bra. Ingen epidemi uppstod, trots att isoleringen inte fungerade fullt ut..

Genom övningen lär sig studenter från alla discipliner (detta är ju ett liberal arts college) åtskilligt om medicinska utmaningar och praktiker under 1700-talet. Men de lär sig framförallt mycket om hur material måste tolkas och sättas in i sammanhang. I Sverige skulle materialet räcka till en B-uppsats i många ämnen. Jag är nästan mer tilltalad av det drygt timslånga bibloteksseminarium som Jay brukar hålla, där materialet självt talar, studenterna arbetar i grupp, och poängen står klar när seminarietiden är över. På det här sättet får nog fler en bredare insikt i allt från epidemihistoria och social ingenjörskonst till forskningsteknik.

Tänk vad man kan lära sig av en god historia och en packe dokument – och av skickliga bibliotekspedagoger.

Vad har smittkoppor och hundbett med varandra att göra? Vad jag upplevde i Hanover, New Hampshire, blev en modern uppföljare – en trygg nutida version av 1700-talsarbetet i Hanover kring sjukdomskontroll. I ett välordnat samhälle skall sjukdomsrisker minimeras.

Sjukhusbesöket var smidigt och välordnat. Det enda som överraskade mig var läkaren avskedsord: ”And now let’s hope God is on your side.” Jag tog det som ett bryskt skämt medelålders män emellan. Men sedan tänkte jag på det gamla talesätt som bland annat använts av Voltaire: ”Gud är på dens sida som har de största arméerna.” Kanske kan man vrida på det en gång till: ”Gud är på dens sida som har tillgång till bäst organiserad sjukvård.”

Septembermorgon i Cambridge (Mass). När man kommer ut från Sheraton Commander är det redan rejält varmt. Ändå säger Cambridgeborna att vi besökare hade tur. Bara för någon vecka sedan var värmen olidlig. Hotellnamnet har sin särskilda bakgrund. Exakt vid brunnslocket i gatan utanför entrén tog George Washington befäl över de amerikanska trupperna i frihetskriget. Här i Cambridge (Mass) är det svårt att komma undan ”The Commander” och historien om Förenta Staternas tillkomst. Överallt finns flaggor, minnesplaketter och väl vårdade äldre byggnader, alla med en historia.

Promenaden till Harvard Square och USA:s äldsta tunnelbana tar bara några minuter. Harvard Square är mer en knytpunkt än ett torg. Här finns en vänlig men intensiv trafik, såväl av människor som bilar. Ungdomarna dominerar. På väg ner i tunnelbanan och på väg bort från Cambridge kastar man gärna en sista, dröjande blick mot grindarna som leder in i Harvards kärna – Harvard Yard, de centrala undervisningslokaler, förstaårsstudenternas bostäder och ett antal av de viktigaste av Harvard Library’s 73 bibliotek. Den täta men imponerande arkitekturen binds samman av gröna parker.

Harvard Library grundades redan 1638 , och är alltså obetydligt yngre än Uppsala universitetsbibliotek. Det är USA:s äldsta bibliotek, och världens största universitetsbibliotek. På hemsidan understryks att man har väsentliga samlingar på 100 språk, och bland de fält som biblioteket menar sig täcka väl finns Skandinavien. På Houghton Library – där de äldre specialsamlingarna finns – visade man oss originalmanuskriptet till Strindbergs Lycko-Pers resa från 1882.

Men Houghton får anstå, liksom Lamont (där ”the lamonsters” vistas) och ytterligare 69 Harvardbibliotek som ingår i systemet. Jag får också återkomma till de senaste årens arbete att organisatoriskt föra samman de skilda biblioteken i en enda gemensam, sammanhållen ordning. Detta arbete har säkert inte blivit lättare av Harvards långa historia, starka personligheter och dynamiska atavismer. Förre universitetsbibliotekarien professor Sidney Verba har sagt: ”In the Harvard tradition of clarity of function, I am not a librarian and I direct no libraries.” En annan gång skall jag också förklara den djupare innebörden i detta.

Dagens ämne är istället Harvard Library’s flaggskepp – Widener – som tillkom genom en tragedi.

Widener Library, här prytt inför rektorsskiftet 2010.
(Photo by Joseph Williams via Wikimedia Commons)

Bland förstaklasspassagerarna som klev ombord på Titanic i april 1912 fanns Harry Elkins Widener. Fem år tidigare hade han genomgått sin examen på Harvard. I Europa hade han bland annat ägnat sig åt sin passion – boksamlande. I ett brev, utlagt i en monter på Widener Library, berättar han att en släkting just kommit över en Gutenbergbibel – tryckkonstens ur-artefakt – och Harry har svårt att hålla tillbaka sin entusiam. I montern bredvid brevet ligger just denna bibel, vilken, till skillnad från Harry, nådde Amerika. Den är fullständig och i perfekt skick. Så väl har den överlevt mer än 550 år att den närmast ser ut som en facsimil av sig själv.

Harry omkom när Titanic sjönk. Han var ende sonen och hans mor Eleanor Elkins donerade 3,5 miljoner dollar till ett bibliotek, tänkt som ett minnesmonument över sonen. Mitt i byggnaden finns ett märkligt mellanting mellan ett kapell och ett edwardianskt herrum. Mörka dyrbara bokhyllor och läsmöbler, hyllor fyllda med Harrys rariteter och på mittvägen, med blicken fäst på bibliotekets besökare, ett oljeporträtt av honom själv. Runt om detta minnesrum reser sig en gigantisk biblioteksbyggnad med miljoner bokvolymer och oändliga e-resurser. Widener brukar ofta anses som platsen där de Harvardstudenter som fortsätter till högre akademiska nivåer arbetar, men också grundstudenterna är naturligtvis välkomna. Men det är stolt och anspråksfull byggnad. Jag hade en intressant diskussion om biblioteksskräck med en av bibliotekarierna på Widener, och vi kunde konstatera att på detta område har biblioteket vissa likheter med Carolina Rediviva. Det krävs – tyvärr – ett visst akademisk självförtroende för att kliva uppför de höga trapporna på Carolina och Widener. Såväl i Uppsala som i Cambridge (Mass) arbetar man på att göra biblioteken till välkomnande platser även för den nyanlända studenten.

Likheterna mellan biblioteken går dock längre än så. Byggnaderna är inte bara mäktiga repositorier för vetenskaplig information utan också starka symboler. I arkitekturen uttrycker de värden, främst den om lärdomens och forskningens betydelse. Den svala klassicismen påminner om vetenskapens kyliga och systematiska, men samtidigt passionerade karaktär. Det finns också likheter yttre likheter mellan de två biblioteken – inte minst den stora trappan och pelarraden. På Wideners hemsida kan man läsa vad som krävs när Harvardstudenterna vill använda trappan för evenemang: ljudnivån skall vara lagom och dans är inte tillåten.

Mellan 1997 och 2004 genomgick Widener en gigantisk ombyggnad som kostade uppemot 100 miljoner dollar. Behovet var stort. Eleanor Elkins donation bestämde dock förutsättningarna. Hon hade förbjudit alla förändringar av exteriören, vilket innebar att arkitekterna fick ta till allehanda sluga lösningar: våningssystem i gamla ljuschakt, underjordiska förbindelsegångar till andra biblioteket och entreer genom gamla fönster – inte en tegelsten fick tas bort.

I samtalen med bibliotekarierna framgick att ombyggnaden blev en välkommen chans att tänka igenom moderna biblioteksbehov. Det stod redan för tio år sedan klart att behovet av tysta läsesalar kvarstår, och Wideners stora läsesal är tillsnyggat. De gamla borden har återanvänts men sänktes för att tillmötesgå moderna krav på ergonomi. Dessutom installerades mängder av eluttag på varje bord – en nödvändighet på ett modernt bibliotek. Bekväma fåtöljgrupper införskaffades, och vid mitt besök tyckte jag mig känna igen en världsberömd litteraturforskare djupt nedsjunken i en av öronlappsfåtöljerna och lika djupt försjunken i en tidskiftsvolym.

Min bild av moderna bibliotek förstärktes på Harvard. De är såväl digitala som fysiska, och de måste erbjuda alla slags arbetsytor, både tysta och mindre tysta. Det behövs stora läsesalar och det behövs insprängda och undanskymda arbetsplatser i de öppna samlingarna. Det var en fröjd att se det nyinredda undervisningsrummet med tak-dokumentkamera, touch-screens på flera väggar, el-uttag infällda i golvet och samliga stolar och bord på hjul. Biblioteket använder dels lokalen för egen undervisning, men universitetets lärare får boka in sina grupper för undervisningspass, så länge seminariet ägnades undervisning som på ena eller andra sättet hänger ihop med biblioteket och dess samlingar. Efterfrågan är stor.

Universitetsbiblioteket i Uppsala tillkom genom ett kungligt brev från Gustav II Adolf. Det var också han som gjorde de grundläggande donationerna. Hans efterträdare Karl XIV Johan pekade ut platsen där Carolina skulle byggas 1811. De konungsliga drivkrafterna var väl inte riktigt desamma som för den sörjande Eleanor Elkins, men resultatet blev detsamma: en kraftfull centralbyggnad i ett viktigt universitets bibliotekssystem.

Före gårdagens seminarium i universitetshuset, då Kofi Annan och Jan Eliasson samtalade, besökte ett tjugotal ambassadörer universitetsbiblioteket. Alla världsdelar var representerade, och det timslånga besöket blev en välkommen chans att visa biblioteket och dess skatter. Jag fick också tillfälle att tala om den moderna biblioteksverkligheten. Naturligtvis följde inte själva talet helt och hållet manuskriptet. Så är det ju sällan. Men det talutkast jag hade i handen såg ut så här.

Your Excellencies, Ladies and Gentlemen,

You are all most welcome to Uppsala, to Uppsala university and more particularly – to Uppsala University Library. You are now in Carolina Rediviva, and this room, The Linnaeus room, is what I now and then proudly call my “reception area”.

This old library goes back to the early 17th century and houses treasures from all over the world. We are caretakers of a magnificent international cultural heritage.

But notwithstanding the old and venerable looks of this house and these collections, Uppsala University Library is a very modern institution.

I have been in this job for a year, and the most pressing question for me is: What *is* a university library today?

The old idea of a library is a place where books are taken from the shelves by a harsh librarian, who hands you the book over the counter, where there is a big sign saying “Silence, please.”

A modern university library is something very, very different. There are more than 200 persons employed at this library, some of them handling physical books, but many more working with making the library resources accessible for students and researchers, and teaching students how to navigate on the ocean of modern information. Here we all work daily with rather complicated computer systems and rich electronic resources. Important parts of the modern library world are now totally digitized, and there are research departments at the university who never ever read anything on paper.

I use to say that there now is a big building being built beside the Carolina Rediviva: A new, huge, quickly growing, but also invisible building – I am talking about the digital library of UU. It now houses 20 thousand e-periodicals, 400 thousand e-books, 300 databases. Through the DiVA-consortium we store and give access to the research output for 34 universities and research institutes in Sweden. 1,5 million digital full-text publications just from Uppsala university were, through this system, downloaded all over the world last year.

Now we are soon launching a digital archive for cultural heritage. It is called Alvin and I would call it ground-breaking. More and more of our books and pictures will be made accessible world-wide, and the archive will also be used by a number of other Swedish project partners.

The invisible, globally connected digital library is truly astonishing. One of my problems, however, is that in the era of internet these resources are taken for granted. They should not be. In reality it is a very tricky business to run the modern information machine – there are rising costs, there are needs for development and new professional skills, and there is an ever growing need to work nationally and internationally to create all the necessary networks and collaborations. We are busy – as you understand.

On Thursday I am visiting Harvard where I am sure I will see many wonderful things, but I will also meet the library directors. This is, I think, a typical sign of the need of international contacts. The world is more and more interconnected. The big university libraries – to which Uppsala University Library belongs – are important parts in the international work of making research and information available. Access to research output and information is crucial in all our attempts to build a better world.

But as I said. The modern digitized systems are invisible, and one of my chores is to try to explain the future need of strong university libraries – the new library systems which now are developing. My worries are three: the complexity of the modern information world, the sustainability of systems and collections and the identity of the modern library. But I also have great hopes: The rapid development of Open Access, the networking libraries all over the world, and the modern student – born in the digital world but also in need of the physical library with its incomparable study facilities.

One of my strategies is communication – trying to interact with shareholders, benefactors and the general public and trying to describe what we are and what we do.

In this work of mine it is wonderful to be able to show a huge, impressive, physical library like this. In a traditional, but very effective way Carolina Rediviva reminds Uppsala that libraries belongs in the center of a university campus, and it reminds everyone of the treasures which are stored in this building.

Very soon I am going to invite you to go through my office, turn to the left and walk into the famous Book Hall of Uppsala University Library.

1) Senior Librarian Dr Krister Östlund will show you the way and he will tell you something about the history of the Library and about our truly formidable collections.
2) After his general introduction you are invited to have a look at some of the treasures. We have arranged three tables – feel free to inspect the collections on all of them and to talk to the librarians about our older collections of which senior conservator Per Cullhed is in charge. Some other colleagues – for example senior librarian Cecilia Petersson and our administrative head Anna Wennergrund – are here if you’d like to ask us about the problems and hopes of a modern university library.
3) About a quarter past 3 we invite you to some light refreshments – also in the Book Hall, but at a safe distance from our displayed collections.
4) And half an hour later, about 15.40 it is time to head for the Aula Magna of the university. My colleagues will lead the way – it is about two hundred meters. If there is time we will make a short, short dash into our exhibition area in the Library Entrance Hall – the place where we keep the Silver Bible, the Viking Edda manuscript, the Mozart autograph and other very special things.

One of the library’s photographers will take some pictures for our records while we are in the Book Hall – I hope that is OK.

And talking about records – We are most honoured by your visit, and want to remember the occasion, so please sign your names in our Visitors book before you leave – it’s in the Book Hall.

This visit to the library will this time be rather short. I hope that you soon will return to Uppsala. In that case please get in touch with me and we will try to arrange a new visit to the University Library where we can show those parts of our collections which might be of special interest for you.

Once again – you are all most welcome to Uppsala University Library. Thanks for letting me share some of the hopes and worries of a modern Director of an old Library. Krister, please lead the way to the Book Hall.