Älskar du boken? Är den din vän? Tycker du om människor, och tycker de om dig? Inser du att bibliotek spelar en avgörande roll i nationens liv? Bli bibliotekarie!

Fascinerad ser jag The Librarian,  en amerikansk yrkesvägledningsfilm från 1947. Jag hittade den förstås på nätet: http://archive.org/details/Libraria1947. Den är bra rörande och ganska främmande. Samtidigt är dess bild av bibliotek rätt välbekant.

Tydligen ingår den i en serie ”Vocational Guidance Films”, riktad till skolungdomar. Manusförfattaren hette Arthur P. Twogood, och var professor i ”Vocational Education” vid Iowa State College. Här slås ett slag för den moderna, sociala och samhällsengagerade bibliotekarien.

Katalogisatörer i arbete.     Ur yrkevägledningsfilmen The Librarian (1947)

 

Filmen är alltså gjord bara två år efter andra världskrigets slut. Helt uppenbart vill filmen andas ut och gå vidare, fortsätta bygga ett välmående och modernt U.S.A. Samhällsengagemanget (starkt medelklassvinklat) är starkt. Fostran likaså.

Bibliotekarieyrket framställs som ett utpräglat serviceyrke. Användaren står i centrum. Likaså nyttan. Skolbibliotekarien skall främja läsning men styra de ungas intresse i ”godkänd och meningsfull” riktning. Speaker-rösten konstaterar att det är en utmanande men synnerligen tillfredsställande uppgift.

Det unga anslaget är påfallande. De flesta av bibliotekarierna vi möter är i tjugoåren. Ett skäl är att filmen just riktar sig mot ungdomar som grubblar över sina framtidsplaner. Men ett annat är förstås att putsa på yrkets ”image”. Framtid, ungdom och nationens bästa – se där budskapet. Filmen lägger också stor vikt vid de nya medierna. Jag visste inte att amerikanska låntagare redan på 1940-talet fick tillgång till grammofonskivor.

Medan jag skriver detta plockar jag fram ett foto ur UUB:s Bildsök. Det föreställer en av läsesalarna i Carolina Rediviva och är taget vid förra

Överbibliotekarie Annerstedt bjuds snus i en av Carolina Redivivas läsesalar

sekelskiftet. I kretsen av sina underlydande blir överbibliotekarie Annerstedt (sittande) bjuden på snus. Man slås av hur gammal bilden känns. Jämfört med den känns mycket i den amerikanska filmen fortfarande rätt aktuellt, om än sett genom historiens avslöjande töntighetslins. Men avståndet från Annerstedtbilden till filmen (c. 50 år) är betydligt kortare än från filmen till dagens verklighet (c. 66 år.) Tänkvärt.

På ett avgörande område skiljer sig fotot och filmen. I filmen dominerar kvinnorna. De saknas helt i läsesalsbilden. Naturligtvis irriterar man sig på filmens söta unga bibliotekarier som tjänstvilligt letar rätt på böcker åt män. Priset tar den leende unga dam på sjukhusbiblioteket som ordnat referensmaterial åt den stilige läkaren. Könsstereotyperna är sorgliga. Men trots allt återspeglar filmen det stora kliv som togs då kvinnorna fick en självklar plats på arbetsmarknaden. Bibliotekarieyrkets utveckling till kvinnoyrke skulle kräva sitt eget kapitel.

Men stereotyper är intressanta. När jag såg filmen första gången noterade jag frånvaron av glasögon. Rimligen hade regissören en baktanke, för inte ens den vänliga gamla bibliotekarien i filmens början bär glasögon. Tanken var säkert att befria bibliotekarien från plugghäst- och glasögonorms-klichén. Men samtidigt går det inte att göra propaganda – filmen försöker verkligen manipulera tittaren – utan att utnyttja fördomar.

Och efter nio minuter och elva sekunder händer det. Bara en knapp minut innan filmen tar slut. Den unge gossen i skolbiblioteket tycks fundera på en karriär i branschen. Han reser sig och går fram till blondinen bakom disken för att låna en bok. Och vad gör hon i detta gossens livsavgörande ögonblick? Jo, med en elegant gest tar hon av sig glasögonen och ler.