Månad: mars 2013

I andra sammanhang har jag beskrivit ett långt förhållande till bibliotek. Lån på stadsbiblioteken i Stockholm och Arvika, studier på Carolina Rediviva, forskning i gamla läsesalen på British Library och i Herzog August Bibliothek i Wolfenbüttel. Förteckningen kan göras längre, och jag återkommer till Hungertornet i Pisa, stifts- och landsbiblioteket i Skara och collegebiblioteken i Cambridge.

Men det är påsk nu, och en vacker men kall morgon. Det är tid för ett ögonblick av personlig återblick. För ett drygt halvår sedan blev jag bibliotekarie på riktigt, egentligen utan att någonsin ha siktat mot en karriär bland hyllorna. Fanns det hemliga tecken i min biografi som antydde att vägen trots allt var utstakad, och att ödets väg- och vatteningenjörer redan tidigt påbörjat sitt arbete? Jag skall nu avslöja vilka bibliotek jag varit verksam vid. Inte i första hand som användare, utan bibliotek som jag satts att vårda. Inget av dem berättade jag om under de utdragna anställningsintervjuerna förra sommaren.

Jag plockar fram en liten raritet ur min privata bokhylla. Det är en dedicerad barnbok från 1963, alltså precis femtio år gammal. Tillskriften lyder ”Till Lars med hälsning. Astrid Lindgren”. Boken är förstaeditionen av Emil i Lönneberga, och man ser tyvärr spår av en konflikten mellan den unge bokläsaren och den unge boksamlaren. Hundöron, vikta sidor och stötta hörn gör att marknaden nog inte skulle ge de hundringar som boken annars vore värd.

Ur författarens bibliotek

Men det finns en annan intressant konflikt. Den mellan bibliotekarien och boksamlaren. Ty på pärmens insida finns en ägaranteckning och dessutom ett nummer som återgår på gossens biblioteksordning. Tydligen tillämpade han en ”numerus currens”-uppställning, och detta är nummer 93 i hans bibliotek. En närbild gör iakttagelsen ännu mer dramatisk. Under bläcksiffran finns ett utsuddat äldre nummer, kanske i blyerts. Gossen hade tydligen vid något tillfälle omkatalogiserat sin samling och infört en ny hylluppställning. Förfarandet är inte okänt i biblioteksvärlden. Inte heller det nödvändiga förfulandet av sköna böcker genom ägaretiketter, streckkoder, stämplar och signa. För att inte tala om själva läsarslitaget.

Följer vi gossen några år framåt i tiden har han hamnat på en mellanstadieskola i Arvika. Till för några dagar sedan hade jag helt glömt att jag under en eller två terminer assisterade i Gateskolans bibliotek, där idrottslärarinnan Gertrud Wikström härskade. Tydligen kompletterade denna stränga äldre dam sin gymnastikundervisning med skolbibliotekariesysslan. Mig var hon snäll mot. Kanske uppvägdes det obefintliga intresset för bollsporter av ordningsamheten vid uppställningen av återlämnade böcker.

Efter det bibliotek som jag nu är satt att sköta är mitt bibliotek nummer tre det värdefullaste och märkligaste jag haft om hand. År 1982 blev jag bibliotekarie på Värmlands nation. Värmlands nations bokhylleklädda rum på andra våningen vid Riddartoget är det vackraste biblioteksrummet i Uppsala efter Carolina Redivivas boksal. Tre stora fönster öppnar sig mot domkyrkan och bakom en diskret dörr vindlade sig dåförtiden en spiraltrappa upp till bokförrådet på vinden. Samlingarna vore värd en egen studie. I synnerhet det så kallade Svaneholms-biblioteket, som är en 120 år gammal donation från en vacker gammal herrgård nära gränsen mellan Värmland och Dalsland. God upplysningslitteratur från 1700-talet är friskt blandad med romantisk engelsk underhållningslitteratur från 1800-talet i billiga tyska Tauschnitz-utgåvor.

Ordförandeskapet i nationens biblioteksnämnd var nog mitt första riktiga ledningsuppdrag. Måhända ett obetydligt sådant, men kanske en utmaning som ödets regissörer avsiktligen lagt i min väg. Jag glömmer aldrig ett fåfängt försök att öka avsättningarna till nationsbibliotekets förvärv och utlåningsverksamhet. Jag fick lägga fram min sak i nationsrådet, som emellertid förhöll sig kallsinnigt. Men jag lärde mig  argumentera för bibliotek.

Värmlands nation i Uppsala. Bibliotekets tre fönster mot Riddartorget är de till vänster på andra våningen.

Med bibliotek nummer fyra trädde den bokintresserade doktoranden in i de mysterier som omger den vetenskapliga informationsförsörjningen. Vid mitten av åttiotalet ålåg det mig att sköta Litteraturvetenskapliga institutionens bibliotek. Jag skrev kartotekskort, förvärvade ny litteratur och försökte klura ut hur SAB-systemet fungerade. Dessutom genomförde jag lämpliga revisioner i hyllorna, ty biblioteket stod öppet och obevakat. Någon gång skall jag avslöja ur vilka två bokkategorier svinnet var störst.

Kanske smålog ödesgudinnorna medan de rullade mitt personliga garnnystan. Kanske borde jag ha sett tecknen tidigare. Jag trodde att jag var på utsidan av biblioteksdisken, men var hela tiden lika mycket innanför. Sådan var hur som helst min väg till Uppsala universitetsbiliotek: privatbibliotek, skolbibliotek, nationsbibliotek och institutionsbibliotek.

Våren har anlänt, om än inte till Uppsala. Under veckan som gick mötte jag värmen i belgiska Leuven, dit universitetsbibliotekets ledningsgrupp förlagt ett internat. Solen strålade retsamt in genom de små medeltida fönstren i Begijnhof och riskerade att ta uppmärksamheten från powerpoint-presentationer och utbredda excel-ark. Begijnhof visade sig vara en fascinerade medeltida del av staden, där en gång de självständiga, förfeministiska kvinnor som kallas beginer huserade. Mer om dem i en understreckare i Svenska Dagbladet 8 mars i år.

Att komma till Leuven påminde rätt mycket om att komma till Uppsala. Det är en inte alltför stor stad med ståtlig katedral och med ett mycket intensivt studentliv. Universitetet har fjorton fakulteter och är högt rankat. Antalet studenter och anställda är ungefär som i Uppsala. En präktig universitetsbiblioteksbyggnad ligger mitt i staden, och ett tiotal ämnesbibliotek ligger utspridda på campusområdena, precis som här hemma.

Ett avgörande skäl att besöka Leuven var naturligtvis universitetsbiblioteket, där vi blev mycket väl mottagna. Katholieke Universiteit Leuven är äldre än Uppsala (1425 mot 1477) men dess bibliotek några år yngre än vårt (1636 mot 1620). Ålder betyder dock mindre. Viktigare är lärdomarna av en lång historia. Biblioteket i Leuven har utsatts för åtskilligt. Under de senaste hundra åren har tre katastrofer drabbat samlingarna.

25 augusti 1914 stacks biblioteket i brand av invaderande tyska trupper och 300.000 volymer manuskript och böcker förstördes avsiktligt. Mycket av materialet var medeltida, och 1000 inkunabler blev till aska liksom den mystiska träinskriptionen Rongorongo E från Påskön. Bilder från förödelsen finns på nätet. Tankarna går till försöken att utplåna kulturarvssamlingarna i Timbuktu för bara några månader sedan. Men då hindrades förstörelsen som bekant genom att den heroiska personalen i hemlighet och med hjälp av laståsnor hade lyckats flytta materialet.

Den nytillträdde bibliotekschefen i Leuven, Stefan Gradmann, vid en monter med böcker från branden 1914

Under mellankrigstiden blev kulturarvsbrottet i Leuven mycket uppmärksammat, och inte minst genom stöd från USA byggdes återigen stora samlingar. Den nuvarande huvudbyggnaden är uppförd 1921-1928 i gammal stil men ritad av amerikanen Whitney Warren. Det är fascinerande att försöka tolka spåren av det gamla arvet i den nya byggnaden.

Men det tog bara några år innan biblioteket återigen brann. Även nu följde elden i spåren av en tysk invasion. Förlusterna 1940 uppgick till 900.000 manuskript och böcker. Ännu en gång återuppbyggdes biblioteket. Samme överbibliotekarie sades ha sett sitt bibliotek brinna två gånger, och två gånger byggt upp det igen.

År 1968 delades universitetet i ett fransk- och ett nederländskspråkigt lärosäte. Det förra flyttade till Louvain-la-Neuve. Delningen innebar att biblioteket i Leuven splittrades, och det berättas att vartannat signum gick till det ena universitet och vartannat till det andra. Tydligen är det dock inte sant att uppslagsverken delades mitt itu – men den klyvning som gjordes var förstås illa nog. Det påstås att ”information wants to be free”, men man kan ju också säga att information vill vara samlat tillgänglig.

Leuvenvistelsen var fruktbärande och lärorik och dessutom en välbehövlig påminnelse om att våren är på väg. Men den lämnade också efter sig en stark känsla av sorg över mänsklighetens förlorade minnen och en tyst uppmaning om ansvarstagande vid kulturarvsinstitutioner som varit mindre drabbade.

Källornas allra äldsta omnämnandet av staden Leuven är från 891 då en vikingaarmé besegrades av den frankiske kungen Arnulf. I veckan som gick togs besökarna från norr emot med värme och gästfrihet. Men så vi kom också i fredliga syften.