Månad: december 2012

Årets längsta nätter. Tillvaron hukar under mörkret och vinterkylan. På Uppsala gamla kyrkogård sticker gravstenarna upp som avbrutna tänder ur snötäcket. De väldiga träden i Engelska parken tyngs under is och snö. Rötterna gräver känslolöst i den frusna myllan. Aftonmörkret faller.

Carolina Rediviva reser sig högt och mörkt i julnatten, men de åttiosju fönstren på östra fasaden skådar blinda ut över en stad som inte bara väntar förväntansfullt på julefrid, utan också i tyst skräck bidar solens återkomst. Skall verkligen jordaxeln även i år resa sig och ljuset komma åter? Nu är nätterna då skogarnas oknytt vågar sig ända in i den elektrifierade staden, och tysta vättar från mörkra hustak blickar ner på gågator, där hektiskt rödkindade föräldrar skyndar mellan Ica och Clas Ohlsson.

Men på Carolina är det tyst. Under flera mörka vinterdagar finns inte en levande människa i den tjugotusen kvadratmeter stora byggnaden. Larmen tickar lugnt. Detektorerna urskiljer allt som rör sig i byggnaden, åtminstone allt levande. Tjocka säkerhetsdörrar håller ute tjuvar och ovälkomna gäster. Åtminstone de av kött och blod. Luften är stilla, men vänta… Går inte ett kallt och nästan omärkligt vinddrag genom den ödsliga Boksalen?

Jag vet inte om det spökar på Carolina. Eller snarare. Det spökar inte på Carolina. Jag har inget sett, inget hört. Ingen annan jag talat med heller. Men det är faktiskt sant som de erfarna medarbetarna säger: ”När man går ner i källarvåningarna kommer man märkligt nog alltid upp någon annanstans än där man gick ner.” Och byggnaden påminner inte sällan om Harry Potters Hogwarts. Här finns märkliga trappor som ofta är svåra att återfinna, underliga och dammiga rum med pergamentsbandsklädda väggar och det är påfallande svårt att ta ur riktningarna – även när man har gott lokalsinne.

Den romantiska stämningen i Carolinabyggnaden lämnar jag emellertid åt sitt öde. Eventuella spöken är välkomna att utnyttja faciliteterna, så länge de underkastar sig ordnings- och låneregler, och inte är högljudda i A- och B-salarna.

Men kanske ändå spökar. I en annan och högre mening.

Jag har redan skrivit i bloggen om den svenska litteraturens märkligaste författare, Faust-gestalten Carl Jonas Love Almqvist. När han gav ut sin fantastiska Amorina år 1839 försåg han berättelsen med ett förord. Där berättas att Amorina egentligen är ett mystiskt manuskript, som nu äntligen utges. Utgivaren och förordets jag-person är bibliotekarie vid universitetsbiblioteket, och har hittat handskriften i ett tomt bokskåp i det stora biblioteket. Att Almqvist tänker på Uppsala framgår av att den originella bibliotekarien har hand om den Palmskiöldska manuskriptsamlingen, som mycket riktigt finns på Carolina.

Bibliotekarien är inte bara kärleksfullt skildrad som en löjlig och prudentlig bokordnare. Han har också sinne för handskrifternas demoni.

När den namnlösa universitetsbibliotekarien i Amorinaställt ifrån sig galoscherna och hängt hatt och rock på sin krok (kanske samma krok som jag

Den digitala Amorina på Litteraturbanken

brukar använda) ämnar han ägna sig åt sina manuskript. Åskan går och det mörknar. Bibliotekarien skriver:

”Jag började tänka på alla de osynliga Andar, som i tusen underbara stunder tecknat de massor af manuskripter, hvaraf rummet, der jag helt ensam befann mig, stod uppfyldt. Tänk om alla dessa andar ännu – kanske just i detta ögonblick – minnas på sina arbeten, hvari de säkert nedlagt mången för verlden okänd, mången förfärlig hemlighet! Tryckta böcker äro på långt när icke så dæmoniska, som manuskripter.”

Bibliotekarien berättar att när han ser manuskript, då snörs hans hjärta ihop. Hur många förfärliga hemligheter ligger inte förborgade i olästa manuskript? Hur många andar får ingen ro därför att deras tankar ligger för evigt dolda i handskrifterna? Bibliotekarien skriver att han bläddrat i gamla manuskript, somliga så gamla som från medeltiden, och att han i de grågula marginalerna sett spår av fingerspetsar, ibland av en tumme, men oftast av ett pekfinger. Och han berättar att för honom tycks dessa avtryck som inbrända.

”Jag har ryst och tänkt: anden sjelf har varit inne någon midnatt här, bläddrat i sitt verk, och velat på det sätt, som kanske nu endast återstod för honom att försöka, göra menniskor uppmärksamma på hvad som borde göras bekant.”

Därför, tycker bibliotekarien, är det oundgängligt viktigt att utge okända handskrifter så att andarna får ro. Han till och med hävdar att boktryckeriuppfinningen bäst förklaras av högre makter, som ville rädda osaliga andar. Genom tryckningen får de ro i sina gravar. Detta är också orsaken till att detta spökar så mycket mindre numera, skriver bibliotekarien. Alla vet att på medeltiden var det ett ständigt spökande, men det var ju också innan böcker började tryckas.

”Jag finner den största orsaken till spökeriernas starka aftagande, ligga i boktryckerikonstens tilltagande verksamhet, som slutar med att icke tillåta någon hemlighet ligga dold i archiver, och som i samma mån upphäfver hufvudskälet för andar att gå igen. Lugnet i andeverlden stadgas, allt som publiciteten ökas på jorden. Ju mera ljus och frihet bland menniskorna, ju mera fred bland andarne.”

På så sätt låter den ironiske Almqvist sin prudentliga bibliotekarie motivera varför det mystiska manuskriptet till Amorina skall utges. En modern textutgivare som jag själv sympatiserar. Man känner sig ibland själv som exorcist när man äntligen, efter flera århundradens glömska, lyckas hitta en hittills okänd textvariant eller lösa ett utgivningsproblem.

Almqvist såg utvecklingen på bokmarknaden ur en politisk synvinkel. Med billiga metoder att trycka böcker och tidningar fanns plötsligt möjlighet till folkupplysning och bred bildning. Jag gissar att Almqvist knappast delade sin bibliotekaries vidskeplighet. Möjligen tillhörde Almqvist de människor som inte tror på spöken, men är rädd för dem. Men poängen är: kunskap skall inte stängas in. Den skall tillgängliggöras. Tänk om Almqvist upplevt den digitala revolutionen, internet och digitaliseringen av kulturarvet. Framstegsvänlig som han var hade han nog då insett, att här finns chansen att sist och slutligen ge spökena den ro de förtjänar.

Noter till texten plus en smula angående bibliotekarielivet:

Jag vill naturligtvis tro att det bibliotek som Almqvist skriver om är Carolina, och det finns alltså ledtrådar i texten som pekar i den riktningen. Men naturligtvis har Almqvist, liksom alla författare, bakat ihop inspiration från olika håll när han skapat sitt mystiska bibliotek. Att Carolina inte slutgiltigt invigdes förrän 1841 är inget hinder för att Almqvist kan ha tänkt på Uppsalabiblioteket. Byggprocessen var lång och delar av samlingarna flyttades in redan före invigningen.

Amorina (1839) finns att läsa digitalt på Litteraturbanken (litteraturbanken.se). Jag rekommenderar bibliotekariens saftiga förord i denna version, men för den som verkligen vill läsa Almqvists oerhörda Amorina i dess vilda första form rekommenderas versionen från 1822. Också den finns digitalt på Litteraturbanken. Amorina (1822) nådde aldrig publiken, utan låg okänd i nästan två decennier, då Almqvist skrev om, slätade ut och publicerade en mer städad version. Hade Amorina (1822) kommit ut hade kanske den svenska litteraturen inspirerats att ta några skutt i helt andra riktningar.

Alla professioner utvecklas. Nya system tillkommer alltid och kräver nya arbetsinsatser. Som fortfarande nybliven bibliotekarie kan jag inte låta bli att citera bibliotekariens kommentar ur Almqvists Amorina-inledning: ”Såsom tjensteman vid ett af rikets största offentliga bibliotheker, var det min pligt, att söka iordningsätta och på hyllorna ordna böckerna efter en helt annan plan, än mina företrädare gjort. Derigenom vans den fördelen, att, om någon viste eller händelsevis hade i minnet hvar böckerna i förra tider stått, blef detta genom omsättningen utan nytta och min jemte min tjenstekamrats kunskaper måste derföre oupphörligen, oss och våre förmän till heder, anlitas. Bibliothekets hemligheter lågo i vår hand.”

Ett bibliotek är ett bibliotek är ett bibliotek. Eller inte.

Men en bok är väl ändå en bok? Eller kanske inte. Jag brukar påminna om att Johannes aldrig sett ett bok i modern kodex-form när han i Uppenbarelseboken talade om ”Livets bok”. Det framgår inte minst av den magnifika domedagsmetaforen i sjätte kapitelet: ”Och himlen drogs undan som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sina platser.”

I lördags hade Upsala Nya Tidning en stor sektion i sin kulturdel om E-boken, som ju ännu inte slagit igenom på den svenska bokmarknaden. Men saker händer. Jag fick själv uttala mig om universitetsbibliotekets e-samlingar. Verkligheten skiljer sig ju markant mellan ett stadsbibliotek och ett lärosätesbibliotek som UUB. Förutom när det gäller de äldre kulturarvssamlingarna så handlar det ju hos oss mindre om huruvida böckerna skall vara på papper eller i digital form. Ett universitetsbibliotek skall ju hantera den vetenskapliga informationsförsörjningen. Ur det perspektivet är mediet underordnat. Runsten, rulle, kodex eller elektronisk informationsbärare, alla har ju sina fördelar. (Sen är det ju onekligen en poäng att informationen ibland döljs i själva mediet. De fysiska egenskaperna hos en bok – eller runsten – kan vara betydelsebärande.)

Inom folkbiblioteken är som bekant e-boken en het fråga. Zlatan-boken markerade början på en ny epok. Lånetrycket på e-versionen blev ju sådant att finansieringsfrågan ställdes på sin spets.

Av stort intresse för den bok- och biblioteksengagerade är en alldeles färsk rapport från Svenska Förläggareföreningen. Författaren är Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap här i Uppsala och med särskild inriktning mot litteratursociologi. Titeln är Biblioteken och bokmarknaden – från folkskola till e-böcker, och den kan förstås läsas på närmaste skärm

http://forlaggare.se/media/4905/biblioteken%20och%20bokmarknaden%20rapport.pdf
Rapporten är koncentrerad men rik, inte minst i fakta och perspektiv. Det är nyttigt att påminna sig om att vår nuvarande föreställning om vad ett bibliotek är och skall vara – den är av sent datum. Svedjedal beskriver översiktligt den brokiga äldre bibliotekshistorien med sockenbibliotek, föreningsbibliotek, kommersiella lånebibliotek och mycket mer. Lika effektivt tecknar han en klargörande historisk bild av bokmarknadens utveckling, och han påminner om att bokbransch och bibliotek huvudsakligen har haft gemensamma intressen och inte upplevt sig som konkurrenter. Bibliotekens utlåning har bidragit till att öka bokförsäljningen, och de som länge kände sig förfördelade var författarna, inte förlagen, något som löstes med biblioteksersättningen. Med tiden har författareföreningen utvecklats till en stark kraft för ett stort och gratis folkbiblioteksverksamhet.

E-medierna är en ny utmaning. Svedjedals rapport ger en bra grund att stå på när man vill förstå vad som är på gång. Jag lyfter gärna fram en poäng som han gör: e-böckerna skiljer sig från andra AV-medier som folkbiblioteken tillhandahåller i det att man som låntagare inte behöver besöka det fysiska biblioteket. Många av folkbibliotekets traditionella funktioner försvinner därigenom. Här rör Svedjedal vid den centrala frågan om bibliotekets roll som mötes- och bildningsmiljö.

För oss inom den akademiska biblioteksvärlden är rapportens sidor 34-36 en effektiv snabbrepetition: databaser, licenser, topprankade tidskrifter, Open Access. Svedjedal beskriver den akademiska digitala marknaden som ”dopad” – kostnaderna för mediainköp skenar. Han konstaterar också att den akademiska marknaden ”utvecklats längs helt andra linjer än den för allmänlitteratur. I förlagsledet är den centraliserad på gränsen till monopoliserad, medan upphovsmännen tenderar att bli författarrättsligt överkörda.”

Det finns mycket att grubbla på för en universitetsbibliotekarie.

Smulor från senaste veckan:

Under en tidig morgonhalvtimme rapporterade jag till rektor och prorektor om vad som händer och sker inom UUB. Intressant och värdefullt samtal.

Viktigt säkerhetsmöte angående de äldre samlingarna genomfört med säkerhetsansvariga inom UUB och universitetets säkerhetschef.

Fredagsmorgonen innehöll en bra timme facklig samverkan. Tillsammans med fackens representanter söker jag goda former för möten. Under våren kommer vi att träffas varannan vecka.

Igår måndag kom högskolebibliotekarierna från Gotland på besök, för att bekanta sig med den organisation som de i framtiden kommer att arbeta inom. De besökte en rad olika ämnesbibliotek och kvällen avslutades med en middag. Men dessförinnan deltog vi universitetets fantastiska jul-sing-along i aulan. Leve universitetets musikliv! Hade inte järnkonstruktionerna i aulan varit så rejäla hade taket lyft vid den avslutande ”Dagen är kommen!” Det är psalmen som kanske är ännu mer känd som ”O Come All Ye Faithful”. King’s College i Cambridge gör den på sitt sätt; Uppsala universitet på ett annat. Häftigt är ordet, sa Bill.

När det är Lucia håller överbibliotekarien tal till medarbetarna i Carolinabyggnadens personalmatsal. I år gjorde jag min debut. Utkastet till talet hittar den nyfikne nedan, men jag misstänker att jag både la till och drog ifrån ett och annat i själva talsituationen. Den som läser skall ockå addera allt det där som hänger ihop med det levande talets framförande: kvardröjande stämning från luciatågets skönsång, nittio medarbetare samlade i den lilla matsalen, gryningsljuset över Engelska Parken, kaffe- och saffransdoft och till och med en nobelfanfar på trumpet vid prisutdelningen.

”Lucia! Kära nya medarbetare och kolleger!

Jag har nu faktiskt hunnit göra mina första hundra dagar på Uppsala universitetsbibliotek, och alla de förväntningar jag i somras hade på min nya arbetsplats har verkligen infriats. Jag har kommit till en miljö för vetenskaplig informationsförsörjning som är komplex, men där jag mötts av nya människor som står för kompetens, kollektivt ansvar, konstruktiv problemlösning och kamratlighet. Jag känner mig mycket välkomnad. Här görs ett bra jobb.

Det är mycket som sker i högskolevärlden och framför oss har vi många förändringar. Det finns åtskilliga utmaningar att stolt anta, och många kreativa frågor att försöka ge rimliga svar på. Dessa utmaningar och frågor kommer Uppsala universitetsbibliotek att klara galant, just genom vår – er – förmåga att kombinera kompetens, kollektivt ansvar och konstruktivitet. (Många ord som börjar med ”K”, som synes.)

Det är fortfarande mörkt och över Frödings grav därute ligger ett rejält duntäcke av snö. Ingen säv som susar, ingen kung liljekonvalje av dungen, ingen sol som steker hett när vällingklockan ringer ett och det är vackert väder vid Brunnskogs kyrka.

Men vintern har verkligen sina goda sidor, och vi har ju faktiskt en förhoppningsvis vilsam julhelg framför oss. Och jag har ju fått uppleva något som jag aldrig upplevt tidigare – luciatåget i boksalen och luciakaffe här uppe. Tack till er alla som på olika sätt bidragit idag.

När jag håller tal brukar jag berätta vad en äldre lundensisk forskare jag kände sa till mig: ”Bättre med ett kort och dåligt tal än ett långt och bra.” Bra sagt, men förmodligen inte helt sant. Dock skall jag inte säga så mycket mer den här morgonen. Men jag har, har jag förstått, tre plikter:

Varje år sedan 1997 utdelas det Virginska priset för bibliografiska och/eller bokhistoriska insatser med avseende med avseende på samlingarna vid biblioteket. Mottagaren utses av en tremannanämnd bestående av rektor, ÖB och äldste 1:a bibliotekarie. Nämnden har rådgjort och beslutat att tilldela docent Maria Berggren priset för 2012. Hon får priset sitt framgångsrika bokhistoriska utvecklingsarbete; för ledarskapet för Uppsalas del i Pro-bok-projektet (inklusive konferens och utställning), engagemanget i ArkA-D och arbetet i Expertgruppen för digitalisering.

För det andra vill jag varmt tack Lucia för hennes insatser. I enlighet med traditionen görs detta med en liten present.

Och avslutningsvis vill jag tacka er alla för det gångna året och önska er God Jul och ett Gott Nytt År.”

I Köpenhamn har jag och andra bokhistoriker/editionsfilologer pratat om ”textens transmissioner”. Seminariet i fredags stöttades av Einar Hansens forskningsfond. Det där med donationer är bra. Dansk-svenske Einar Hansen (1902-1994) var redare men också VD för Allhems förlag. Som stor bokvän donerade han klokt nog medel till en professur i bokhistoria. Lite synd bara att det var Lund som fick slantarna. Även i Uppsala skulle det behövas mer forskningsresurser på fältet, inte minst eftersom Carolinas samlingar alltid ger bokhistorikern en drömsk uppsyn.

Men vad skedde nu i Köpenhamn? En av Wikipedias förklaringar till ordet ”transmission” är ”teknik att överföra mekanisk kraft”. Inom den aktuella delen av humanistisk forskning handlar det om helt andra saker – även om det faktiskt rör sig om överförande av starka krafter. ”Textransmission” används för att beskriva hur en text vandrar. Exempelvis mellan versioner. Eller mellan genrer. Eller – som i mitt bidrag – mellan talat och skrivet.

Ett roligt och lärorikt seminariebidrag kom från den köpenhamnske Palle Schantz Lauridsen, som talade om ”En Opdagers triumfer”. Närmare bestämt handlade det om Sherlock Holmes öden och äventyr i Danmark 1891-1910. De danska tidningarna tryckte följetonger som den läshungrige kunde klippa ut och låta binda in till en bok. Men naturligtvis kunde man också läsa om kokainisten från Baker Street direkt i bokform. Mästerdetektiven transmitterades språkligt genom en rad översättningar, ofta parallella översättningar av samma bok, och de danska titlarna kunde variera åtskilligt på samma verk. The Sign of Four hette Det mystiske Tegn när den på följande vis började i en Aarhus-tidning 1891: ”Sherlock Holmes tog sin lille Flaske fra en Krog af Kamingesimsen og sin Morfinsprøjte ud af dens sirlige Safiansetui.” I en bok som fick titeln Agra-skatten (1905) bakas De fyras tecken in som ett andra kapitel. Detta börjar: ”Sherlock Holmes og jeg sad samman i vor Dagligstue. Han havde taget sin lille Flaske ned från Kaminhylden og sit Værktøj för underhudisk Indsprøjtning ud af et Maroki-Futteral.”

Lagda sida vid sida kan man ju undra om de olika översättningarna egentligen är samma litterära verk. En italienare har förstått transmissionens spännande värld när han utbrister ”Traduttore traditore!” Översättaren är en bedragare. Eller om man vill se det på ett annat sätt: en skapare.

Ännu mer spännande blev det när Schantz Lauridsen utredde relationen mellan de klassiska berättelserna och de 12 Sherlock Holmes-filmer, vardera på femton minuter, vilka gjordes före första världskriget (typiskt nog är bara en bevarad). Man behöver inte vara litteraturvetare för att inse det kinkiga i att ”översätta” ett språkligt verk till stumfilm. Allt som sker genom ord i boken blir ordlöst gestaltat och omgestaltat på vita duken.

Att tro på stabila och givna litterära verk är inte möjligt. Ständigt byter texten skepnad, och Harry Potter-böckerna finns i (minst) två engelska versionen – en amerikansk och brittisk. Dessutom gavs böckerna ut i olika utföranden – ett sobert för den vuxne läsaren som inte ville skämma ut sig på tunnelbanan, och en glatt designad för barnpublik. Det säger sig ju själv att när sedan texten flyttar över till filmatiseringar eller som text på en digital skärmen så innebär det konsekvenser för hur vi läser och hur vi tolkar. Litteraturvetaren njuter av att begripa transmissionens komplexitet, och utbrister världsvant: ”Elementärt, min käre Watson!”

Smulor från veckan som gått:

I torsdags var hela Uppsala universitets så kallade akademiska senat på besök vid UUB. Nyfikna på Carolinas inre miljöer hade de bett om att få hålla sitt decembersammanträde i boksalen, något som givetvis glatt beviljades. Jag fick glädjen att för en uppmärksam publik presentera bibliotekets verksamhet under en halvtimme.

Gotlandsarbetet går vidare, och under veckan deltog jag och Gunilla Sundström i ett telefonsammanträde där vi redde ut administrativa frågetecken. Vi var fyra i ett tjänsterum på förvaltningen här i Uppsala och tre på Gotland och en i Stockholm. Knaster, knaster och det där envisa pipandet var 5:e minut som skall påminna om det är ett gruppmöte. Men effektivt och positivt. De högskoleanställda bibliotekarierna på Gotland kommer för övrigt på besök 17-18 december, och skall då få se ett antal av UUB:s miljöer.

För inte så länge sedan låg butikerna sida vid sida på städernas huvudgata: sybehörsbutik, fiskhandel och järnaffär. Inköpsturen i 1800-talets lilla stad, där folk lyfter på hatten för varandra och småpratar om vädret, är en standardingrediens i äldre tiders romaner. I Luthagen, mitt hörn av världen, finns tv- och radioaffären och blomsterhandeln kvar, men posten (den riktiga) är borta liksom färgaffären, systemet och en bra bokhandel som också förde pappersvaror. Naturligt och inget att säga om. Världen förändras. Man ser inte längre sådana scener ur en försvunnen akademiska småstadsvärld som den jag en gång för tjugo år sedan såg i hörnet Skolgatan/Sysslomansgatan. En äldre (men kort) man som lyfte på hatten och mycket djupt bockade för den synnerligen långe professor Torgny Segerstedt (en gång formidabel rektor magnificus), som förstrött lyfte på sin hatt och bockade tillbaka, men långt ifrån lika djupt.

Nu är det galleriornas tid. Allt går lite mer rationellt och praktiskt tillväga, och det man behöver skall finnas lätt och snabbt tillgängligt, dessutom i princip dygnet runt. Det skall man mest vara glad över.

Varför tänker jag på detta? I fredags på Ångström invigdes det nya samarbetet mellan Studentservice och biblioteket. Efter intensiva omarrangemang, införskaffande av möbler och allehanda andra förändringar skall nu studenter, lärare och forskare ha en smidig plats där man både får hjälp med tentautlämningar och svåra litteratursökningsfrågor. Världen är ju nu sådan att allt hänger ihop. 1800-talets opraktiska men kanske idylliska detaljhandlare är och skall vara borta, i varje fall i vardagen. Istället är det samverkan och praktisk galleriatanke som gäller.

Många kommer att nyfiket följa hur Ångströms projekt med samlokaliserad studentservice och bibliotek utvecklas. Sannolikt blir detta ett efterföljansvärt exempel. Det kommer alltid att finnas fysiska och specialiserade bibliotek, och alla vid universitetet kommer alltid att vara en knapptryckning från det gemensamma digitala biblioteketet. Men renodling blir ovanligare. Istället väntar mängder av hybrida mötesplatser som delvis är fysiska bokbibliotek, delvis kaféer, delvis platser för studentservice, delvis platser där man skaffar tillgång till digitala informationsresurser. Och så vidare.

När jag talade vid invigningen i fredags berättade jag om ett besök nyligen i Budapest. Trots obefintliga kunskaper i ungerska besökte jag flera imponerande bokhandlar mitt i centrum. En hade flyttat in i ett gammalt varuhus på den centralt belägna världsarvsavenyn Andrássy. Flera våningar böcker och en helt magnifik kaféavdelning – tio meter till det förgyllda 1800-talstaket och djupa sittgrupper med tillgång till kraftfullt wifi, välsmakande Esterházy-bakelser och pianospel på eftermiddagarna. Och nere i bokhandeln hade man också försäljning av årgångsviner; till vänster annonserades nyutkommen fack- och skönlitteratur och till höger erbjöds oräkneliga tokajerbuteljer. Det gäller att hitta sätt att samverka.

Smulor från veckan som gått:

På fredagmorgonen höll biblioteksrådet ett mycket kreativt och bra sammanträde kring aktuella frågor. Överbibliotekarien gladdes och tog till sig de goda idéerna.

I torsdags kväll gjorde jag en välkommen utflykt till den litteraturvetenskapliga världen. Svenska Litteratursällskapet höll sitt höstmöte, där fyra nydisputerade forskare från landets alla hörn presenterade sina avhandlingar.

Mycket finns i gömmorna på Carolina. Till dessa hör Uppsala-eddan som ägnats ett stort och flerhövdat forskningsprojekt. Under veckan träffade jag några av dem som varit involverade och fick då en mycket värdefull inblick i arbetet kring denna märkliga nordiska kulturskatt.