Forskaren lär sig under karriären åtskilligt. För arkivforskaren är kunskaper om att ta sig in i bibliotek grundläggande. Tidigt lär man sig att skaffa rätt sorts intyg inför insamlingsresor utomlands. På många håll krävs tunga underskrifter, lila stämplar och arkivbeständigt 100-gramsbrevpapper för att ta sig förbi grindväktarna. Och på plats i det främmande biblioteket gäller det att övervinna det ena hindret efter det andra på vägen in mot hägrande arkivfynd. Det är lite grann som ett modernt dataspel i ”quest”-genren. Hjälten/hjältinnan skall klurigt klara labyrinten och överlista allt motstånd. Några snabba sökningar visar mycket riktigt att Umberto Ecos Rosens namn, med alla dess hemlighetsfulla biblioteksmysterier, givit upphov till flera dataspel.

Och visst skall portarna vara svårforcerade när det gäller bibliotekens värdefullaste samlingar.

Hemma har jag en liten samling plastade kort som gett mig inträde till bibliotek ute i Europa. Det påminner om en körkortsamling, och i någon mening är det väl precis det det är. Jag minns vägen in till Vatikanens hemliga arkiv (som sedan 1881 inte är så särskilt hemligt). Fysiskt påminde miljön om Rom-spelet ”Assassin’s Creed”, och först gällde det att ta sig förbi schweizergardet, sedan de mer normala säkerhetsvakterna, därefter en gammal arkivman, inför vilken ärendet skulle förklaras på italienska (det gick också bra att använda latin). Men sedan var man inne i helt fantastiska samlingar. Andra biblioteksforceringar har gett mindre outplånliga minnen, men flera gånger har jag fotograferats, förhörts och till sist fått den åtrådda tillgången till ett forskningsbibliotek.

Det är den ena bilden av biblioteket – skattkammaren där draken girigt ruvar på sina skatter. Den andra bilden är det öppna vardagsrummet, den enda plats i samhället där man nu kan vara utan att behöva köpa något och utan att tillfrågas om vad man gör. Idag är det ju så att bibliotek mycket aktivt bjuder in – bibliotekarien blir inkastare istället för grindväktare. Jag värnar båda bilderna. Båda beskriver den nödvändiga verkligheten.

Funderar man på denna paradox står plötsligt den mest utnyttjade bibliotekarie-schablonen i ett förklarat ljus. Jag tänker på populärkulturens kvinnliga bibliotekarie med sträng hårknut och strikta glasögon, som i nyckelscenen tar av glasögonen och drar nålarna ur håret. I någon mening är denna fiktiva bibliotekarie en personifiering av biblioteksidén som sådan. Sträng, tyst, vakande men samtidigt öppen för mer eller mindre passionerat tankeutbyte.

Ett universitetsbibliotek som det i Uppsala måste inte bara balansera mellan de två rollerna – drakens och inkastarens. Det måste kanske till och med renodla och klargöra dem. Öppenheten i modern informationsförsörjning är självklar. Allt i såväl det digitala som det fysiska biblioteket skall vara ”en knapptryckning bort” . Såväl e-boken, läsplatsen och referenslitteraturen skall bjuda in. Dörrarna skall stå öppna och överallt skall höras ett stilla rassel av kunskapssamlande i en trivsam social miljö. Men det måste också finnas trösklar. Ett ”Rare Books’ Room” skall naturligtvis erbjuda bästa tänkbara service och stöd. (Under mina forskarår ”på andra sidan disken” i specialläsesalen och kart- och bildenheten har jag alltid behandlats mycket väl – hurra för UUB:s utmärkta personal). Men brukaren måste också förstå säkerhetsfrågorna, vilka handlar såväl om att skydda värden som om symbolisk respekt för skör och lättförstörd kunskap.

Jag är ganska trakterad av rollen som vänlig drake.

Smulor från veckan som gått:

En vecka i det digitala bibliotekets tecken. Jag har genomfört värdefulla studiebesök på enheterna för elektroniska resurser och digital publicering, och lärt mer om vår höga kompetens på området. Tack till de enheterna.

Projektet Plantskolan (icke att sammanblanda med byggenskapen i kvarteret Plantskolan invid  Botan) presenterades för styrgruppen i onsdag. UUB-projektet handlar om kompetensutveckling vad gäller kommunikation på biblioteksfältet. UUB:s anställda är redan idag uppmärksammade som framstående och verksamhetsutvecklande föreläsare vid nationella och internationella konferenser. Det skall bli ännu mer av sådant.