Månad: november 2012

Novembertorsdag i Stockholm. Grått väder över Strömmen, men från terrassen på Hilton Slussen har man en fantastisk utsikt över Gamla Stan och dess kajer. Är man en historiskt inriktad litteraturforskare kan man inte låta bli att dubbelexponera. Vid varje besök i Stockholm ser jag inte bara dagens urbana stadsliv, utan också Almqvists stora småstad från 1800-talets början och 1600-talets mångkulturella, stolta och brutala maktcentrum. Hiltons krökta vita stentrappor med mässingsräcken ledde dock inte tankarna till svenska adelspalats à la stormaktstiden, utan mer till global hotellkomfort modell Förenta Staterna.

Här på Hilton hade Kungliga Biblioteket förlagt sitt årliga möte för bibliotekschefer. Hela 125 av oss hade hörsammat kallelsen. För den som liksom jag är ny i branschen blev detta verkligen en lärorik dag med utmärkta möten med kolleger och värdefulla samtal i ”öppna hus” på olika håll på hotellet. Styrgruppen för BIBSAM höll till i grupprummet Sokrates och den för LIBRIS i Sofokles. Expertgruppen för informationsförsörjning och resursdelning träffades i Kronos och gruppen för digitalisering i Hades. 1600-talsmänniskan skulle belåtet ha känt igen sig i referenserna till antiken, men nyfiket undrat hur hotellets symbolprogram var tänkt.

Trots min nybörjarposition fanns jag med i ett panelsamtal med riksbibliotekarien Gunilla Herdenberg, rektor Kerstin Norén från Högskolan Väst och Elsebeth Tank som på förmiddagen talat om ”Modernt ledarskap och moderna bibliotek.” Vi grillades av samtalsledaren Angela Zetterlund från Linnéuniversitetet, och hela evenemanget filmades och läggs tydligen ut på kb.se under nästa vecka.

Och nog erbjuder biblioteksvärlden utmaningar för såväl chefer som medarbetare. En grundfråga är vad ett bibliotek och en bibliotekarie egentligen är; branschen anses ju i kraftig förändring. Ett klokt (och lugnande) svar från den som föredrar de långa perspektiven är att förändring alltid varit normaltillståndet. Alla plaskar vi i tidens flod. Men det gäller inte bara att hålla näsan över vattenytan utan också välja simsätt och riktning. Det är där konsten ligger.

Hur beskiver man dagens bibliotekssituation? Jag talar gärna om ett synligt och ett osynligt bibliotek. Det synliga är det traditionella, fysiska biblioteket där böckerna står på hyllorna och läsaren mycket påtagligt finns mitt i samlingarna. I Uppsala kan vi vara glada över att ha en av landets kraftigaste påminnelser om forskningsinformationens materialitet: byggnaden Carolina Rediviva. Symboliskt gestaltar huset vikten av samlad, rik och tillgängliggjord kunskap.

Men vid sidan av det synliga biblioteket finns idag det osynliga. Så fort en student eller forskare i Uppsala öppnar sin dator finns han eller hon i (eller en knapptryckning från) det digitala biblioteket. Miljoner artiklar och hundratals databaser finns ständigt tillgängliga. På ett magiskt sätt tycks allt lättåtkomligt.

Behovet av synliga och fysiska biblioteket försvinner aldrig, även om det långsamt kommer att förändras. Carolina står, så att säga, tryggt inför framtiden. Utmaningen blir istället att lika väl gestalta det osynliga digitala bibliotek som det fysiska. De samverkar och existerar parallellt.

Informationsrikedomen är större än någonsin. Allt finns nåbart, men uppgiften har inte blivit lättare för biblioteken. Att ordna digitala böcker på digitala hyllor i ett osynligt virtuellt bibliotek är lika arbetskrävande (och kostsamt) som att ställa folianter på plats i den fysiska läsesalen.

En särskild aspekt på universitetsbiblioteken är att informationsförsörjningen idealiskt skall vara så enkel som möjligt – egentligen så sömlös, direkt och osynlig som någonsin kan göras. Ett klick och artikeln skall finnas på läsplattan. För brukaren fungerar det bedrägligt lätt.

För vem ser den mäktiga, dyra och svårbemästrade biblioteksbyggnad som digitalt byggs i Uppsala och i alla andra starka akademiska städer? En osynlig byggnad där bibliotekarier redan flitigt ordnar och tillgängliggör materialet. Strindberg talade i Ett drömspel om ”det växande slottet”. Ett präktigt och underbart sådant reser sig nu vid sidan av Carolina Rediviva.

Smulor från veckan som gått:

I torsdags återinvigdes Geo-biblioteket som fått en ordentlig ansiktslyftning. Många på plats och fint program med pianospel, bokpresentationer, diktläsning, snittar och choklad. Ett behov som det digitala biblioteket aldrig förmår fylla är det av fysiska mötesplatser, analogt klingande röster och mat och dryck.

En annan av mina  debuter i veckan var den som ordförande i Vilhelm Ekmans fond, vilken delar ut tryckmedel till universitetets forskare enligt ett antal knepiga kriterier. Jag hade glädjen att lära känna ett antal forskarkolleger från alla fakulteter, och tillsammans genomförde vi ett långt men viktigt sammanträde.

Kemiprofessorn Olle Mattsson besökte boksalen och talade för bibliotekspersonalen om sin nya bok om gifter och deckare. Carolinabiblioteket kunde bidra med orginalupplagor av Agatha Christie, Dorothy Sayers och epokgörande 1700-talsverk om gifter och mediciner. Till och med gamla nummer av Fantomen förevisades, för även den vandrande vålnaden har genom åren utsatts för slemma förgiftningsförsök.

I Budapest står Ronald Reagan staty, alldeles intill ett hyllningsmonument över Sovjets Röda Armé. Någon kilometer därifrån, på shoppinggatan Vaci Utca, hänger en minnesplakett över Karl XII. På en vackert galopperande häst ser man den nordiska monarken, och en text från 1914 förklarar för flanören på såväl ungerska som svenska att ”Carl XII rastade här på Ridt från Turkiet till Stralsund. nov. 1714”. Det finns mycket kulturarvs-kitsch här i världen, och förmodligen är de tre monumenten konstnärligt rätt mistliga. Men de har mycket att säga om de tider i vilka de skapades, vilket är viktigt nog.

Karl XII:s brådstörtade ritt genom Europa till östersjökusten hamnade i historieböckerna som ett bevis på kungens hjälteläggning och tåliga bakdel. Ritten är en bra historia som likt alla goda berättelser har överlevnadsförmåga. På fjorton dagar, inkognito och med ett fåtal följeslagare, genomkorsades ett Europa där de flesta människor under sin levnad bara såg sin egen hemby. Berättelsen påminner om att det inte behövs marmor eller brons för att skapa kulturarv. Även om starka historier handlar om ytterst dubiösa hjältar är de gemensamma immateriella kulturminnen. Men det finns mer betydelsefulla exempel på kulturarv.

När Karl kom intravande i svenska Stralsund den där novemberkvällen 1714 kanske han red förbi gymnasiet. Förmodligen fick väl ynglingarna på skolan först senare veta vem som passerat , och kungen själv struntade säkert högaktningsfullt i lärdomsborgen. Kanske kan sådant varit förlåtet den som ser undergången grina och sitt imperium rinna bort som sand mellan fingrarna. Ändå hade såväl han som hans föregångare satsat hårt på utbildningssystemet – endast med välutbildat folk kan ett samhälle byggas.

Stralsund var svenskt i nästan 200 år. 1815 såldes Pommern till Preussen, och blev en del i den våldsamma tyska historien. Men det präktiga gymnasiebiblioteket med anor från början av 1500-talet överlevde allt – inklusive två världskrig och 40 år i DDR. Men i somras sålde borgmästaren Alexander Badrow ut de 5926 dyrbara volymerna. För att täta hål i kommunbudgeten.

Försäljningen av detta ovärderliga kulturarv har skett i tysthet. Inte ens sakkunnig rådgivning har inhämtats. Stans arkivchef har belagts med munkavle. Allt, eller åtminstone mycket, är putz weg, och nu misstänker man att Stralsund även sålt andra bokvolymer ur stadsarkivet. Ett rart turkiskt tryck från 1537, som bör komma från Stralsund, bortauktioneras den här månaden, och utrop ligger på 3000 Euro. (Frankfurter Allgemeine Zeitung 10/11 2012).

Historiker och biblioteksmänniskor är upprörda och talar med rätta om ”historielöst barbari”. Nu dras Stralsund inför Förvaltningsrätten. Kulturarv ska inte skingras på detta sätt. Men skadan är gjord och kan inte göras ogjord. En samling som speglar stadens historiska utveckling och själ har bara skingrats för vindarna. Och det har gjorts genom hemlighetsmakeri, smussel och sekretessbeläggning.

Några tiotal meter från monumenten över Reagan och Röda Armén finns ett tredje osannolikt minnesmärke, om vilket ännu en märklig och mångschatterad berättelse om historieutnyttjande kunde vävas. Hur som helst. Det är en staty av den bistert blickande amerikanska generalen Harry Hill Bandholtz som 1919 med ridpiskan hindrade de rumänska (allierade) soldaterna att plundra det ungerska nationalmuseet. På sockeln står det: ”I simply carried out the instructions of my government as I understood them as an officer and gentleman of the United States army”.

Ett sunt samhälle tar ansvar för sitt och andras kulturarv.

Smulor från veckan som gått:

Idag har jag haft ett mycket värdefullt och bra möte med de lokala fackklubbarna inom UUB.

Idag har det också hållits ett bra och lärorikt möte med systemägarna (=bibliotekscheferna) inom DiVA-samarbetet. Det utmärkta verktyget DiVA vässas ytterligare.

”Böcker har sina öden”, heter det. Det har nog bibliotekarier också. Inte sällan har såväl bibliotekarier som böcker skäl att resa. På medeltiden fanns en praktisk inbindningsteknik som gick ut på att bokens skinnklädsel inte bara omslöt bokblocket utan fortsatte upp i dubbla läderstroppar som kunde knytas fast i livremmen. På så sätt dinglade boken väl skyddad som en liten påse från bältet, mycket praktiskt i tider när lagom stora fickor för ”pocket”-böcker ännu inte hörde till modet. ”Girdle books” heter det på engelska, och vad det heter på svenska kommer jag att få veta när jag kommer till jobbet nästa gång.

Just en sådan bokinbindning såg jag för några år sedan på en medeltida skulptur i ett altarskåp, utställt på Fornsalen i Visby. Förmodligen var väl boken en statussymbol för den avbildade lärde. Istället för dyrbart svärd bar han en värdefull bok.

I måndags besökte jag den märkliga och uttrycksfulla staden Visby. Det var regnigt och grått, men staden talar tydligare till besökaren när inte turister fyller Adelsgatan och Hästbacken. Det är en gammal, gammal stad, en gång rik, senare betydligt fattigare. Ja, så fattig att man inte ens hade ork eller råd att riva ringmuren. Men ruinerna visar den väldiga rikedom som en gång fanns. Köpmanshus vid köpmanshus, kyrka vid kyrka, kloster vid kloster.

Jag undrar vart alla de medeltida klostrens handskrifter tog vägen? Gotland måste ha varit en sjudande intellektuell miljö på 1300-talet, och naturligtvis måste kloster och kyrkor ha ståtat med dyrbara bokband. Rimligen bedrevs också handskriftsproduktion i klostrens skriptorier. Med största säkerhet finns det forskare som vet det mesta om hur det medeltida Gotlands bokvärld såg ut, och jag borde av självbevarelsedrift låta bli att skriva om saken. Även om detta kunskapsfält lär jag få besked när jag kommer till jobbet. Men det är trevligt att spekulera.

På fastare mark är jag när det gäller det moderna Visby. Besöksmålet på Gotland var Almedalsbiblioteket, det sambibliotek som både bedriver folkbiblioteksverksamhet och fungerar som bibliotek för Högskolan på Gotland. Orsaken till besöket var förstås det planerade samgåendet mellan Uppsala universitet och Högskolan på Gotland. Hur det blir i detalj vet vi inte, men varje gång jag besöker Almedalsbiblioteket gläds jag åt den dynamiska verksamheten, bedriven i en mycket miljöeffektiv byggnad med ett av Sveriges härligaste lägen. Hundra meter bort rullar Östersjöns vågor in mot Visby havsbad och utanför biblioteket breder Almedalen ut sig. Tack till Almedalsbibliotekets personal som så välkomnande tog emot mig och en Uppsalakollega.

Någonstans mitt i tiden mellan det hypermoderna Almedalsbiblioteket och medeltidens skingrade klostersamlingar befinner sig det gamla läroverksbiblioteket, ägt av Visby kommun. Vi hade förmånen att släppas in den väl tillslutna lokal i Almedalsbiblioteket där uppåt 30.000 tryckta volymer står uppställda. Rariteterna är många och inkluderar till och med ett par inkunabler, det vill säga böcker tryckta före år 1501. Där finns exempelvis Julius Caesars Galliska kriget, tryckt 1494 i Venedig. Vid den tiden var Uppsala universitet ännu i blöjor och Gotland under danskt styre. Vilka vägar tog volymen på sin färd till läroverket i Visby? Böcker har sina öden.

Själv åker jag strax till Budapest.

Om läroverksbiblioteket  finns att läsa på http://www.almedalsbiblioteket.se/sok/g1/190-bibl.html

Smulor från veckan som gått:

Värdefull träff i ledningsgruppen idag om Uppsala universitets Medarbetarportal och om bibliotekets arbete med mål och strategier. Det rör på sig.

Lönearbetet rullar också på. Möten, möten.

Mail, mail, mail. Dryga tvåtusen har jag sparat sedan 21 augusti när jag fick  min nya adress.

Forskaren lär sig under karriären åtskilligt. För arkivforskaren är kunskaper om att ta sig in i bibliotek grundläggande. Tidigt lär man sig att skaffa rätt sorts intyg inför insamlingsresor utomlands. På många håll krävs tunga underskrifter, lila stämplar och arkivbeständigt 100-gramsbrevpapper för att ta sig förbi grindväktarna. Och på plats i det främmande biblioteket gäller det att övervinna det ena hindret efter det andra på vägen in mot hägrande arkivfynd. Det är lite grann som ett modernt dataspel i ”quest”-genren. Hjälten/hjältinnan skall klurigt klara labyrinten och överlista allt motstånd. Några snabba sökningar visar mycket riktigt att Umberto Ecos Rosens namn, med alla dess hemlighetsfulla biblioteksmysterier, givit upphov till flera dataspel.

Och visst skall portarna vara svårforcerade när det gäller bibliotekens värdefullaste samlingar.

Hemma har jag en liten samling plastade kort som gett mig inträde till bibliotek ute i Europa. Det påminner om en körkortsamling, och i någon mening är det väl precis det det är. Jag minns vägen in till Vatikanens hemliga arkiv (som sedan 1881 inte är så särskilt hemligt). Fysiskt påminde miljön om Rom-spelet ”Assassin’s Creed”, och först gällde det att ta sig förbi schweizergardet, sedan de mer normala säkerhetsvakterna, därefter en gammal arkivman, inför vilken ärendet skulle förklaras på italienska (det gick också bra att använda latin). Men sedan var man inne i helt fantastiska samlingar. Andra biblioteksforceringar har gett mindre outplånliga minnen, men flera gånger har jag fotograferats, förhörts och till sist fått den åtrådda tillgången till ett forskningsbibliotek.

Det är den ena bilden av biblioteket – skattkammaren där draken girigt ruvar på sina skatter. Den andra bilden är det öppna vardagsrummet, den enda plats i samhället där man nu kan vara utan att behöva köpa något och utan att tillfrågas om vad man gör. Idag är det ju så att bibliotek mycket aktivt bjuder in – bibliotekarien blir inkastare istället för grindväktare. Jag värnar båda bilderna. Båda beskriver den nödvändiga verkligheten.

Funderar man på denna paradox står plötsligt den mest utnyttjade bibliotekarie-schablonen i ett förklarat ljus. Jag tänker på populärkulturens kvinnliga bibliotekarie med sträng hårknut och strikta glasögon, som i nyckelscenen tar av glasögonen och drar nålarna ur håret. I någon mening är denna fiktiva bibliotekarie en personifiering av biblioteksidén som sådan. Sträng, tyst, vakande men samtidigt öppen för mer eller mindre passionerat tankeutbyte.

Ett universitetsbibliotek som det i Uppsala måste inte bara balansera mellan de två rollerna – drakens och inkastarens. Det måste kanske till och med renodla och klargöra dem. Öppenheten i modern informationsförsörjning är självklar. Allt i såväl det digitala som det fysiska biblioteket skall vara ”en knapptryckning bort” . Såväl e-boken, läsplatsen och referenslitteraturen skall bjuda in. Dörrarna skall stå öppna och överallt skall höras ett stilla rassel av kunskapssamlande i en trivsam social miljö. Men det måste också finnas trösklar. Ett ”Rare Books’ Room” skall naturligtvis erbjuda bästa tänkbara service och stöd. (Under mina forskarår ”på andra sidan disken” i specialläsesalen och kart- och bildenheten har jag alltid behandlats mycket väl – hurra för UUB:s utmärkta personal). Men brukaren måste också förstå säkerhetsfrågorna, vilka handlar såväl om att skydda värden som om symbolisk respekt för skör och lättförstörd kunskap.

Jag är ganska trakterad av rollen som vänlig drake.

Smulor från veckan som gått:

En vecka i det digitala bibliotekets tecken. Jag har genomfört värdefulla studiebesök på enheterna för elektroniska resurser och digital publicering, och lärt mer om vår höga kompetens på området. Tack till de enheterna.

Projektet Plantskolan (icke att sammanblanda med byggenskapen i kvarteret Plantskolan invid  Botan) presenterades för styrgruppen i onsdag. UUB-projektet handlar om kompetensutveckling vad gäller kommunikation på biblioteksfältet. UUB:s anställda är redan idag uppmärksammade som framstående och verksamhetsutvecklande föreläsare vid nationella och internationella konferenser. Det skall bli ännu mer av sådant.