Kategori: Litterärt

Ur arkivets mörker till digital tillgång

Idag är det Annandag Påsk. I varje familj där det finns en Anna skämtas det väl om att Annandagen är hennes namnsdag. Skämtet är inte nytt. I en av sina flörtiga fästmansuppvaktningar från påsken 1692 inleder Torsten Rudeen dikten med:

”Idag är annandag som firas i Guds kyrka. | Jag vänder N i S så har jag Annas dag.”

Knappt fem månader senare gifte sig Anna Brunell och Torsten.

Under de senaste två åren har jag ägnat ledig tid åt denne Torsten Rudeen. I början av 2019 utkom hans kärleks- och bröllopsdikter, ovanligt varma och känslosamma för att vara från det litterärt hårdkokta 1600-talet. I arbetet med utgåvan fick jag gräva djupt i arkiv och bibliotek i Uppsala, Stockholm och Karlstad, för Rudeen hör till de av historiens diktare som glömts. Ett skäl var att han själv – som gjorde karriär och slutade som biskop i Linköping – inte tycks ha velat sprida sina ungdomsverk. En annan att han levde i en tid av snabba historiska förändringar och litterära modeväxlingar. Eftervärlden har inte heller bemödat sig särskilt mycket.

Jag ville alltså utföra en litteraturhistorisk livräddningsövning. Om det var mödan värt får väl framtiden utvisa. Hur som helst hade det inte räckt med manuskriptdigitalisering och nätpublicering. Manuskripten var svårlästa, ligger utspridda och kräver ett sammanhang. Långsamt drunknande i historiens hav sökte de helt enkelt sin vetenskapliga kommentator och utgivare.

Men när nu väl den textkritiska utgåvan finns  är det märkligt att begrunda dess nya tillgänglighet. Från 1700-talets början till 2019 har Rudeen varit gömd i arkivmörkret. Nu kan han fritt laddas ner i såväl Archangelsk som Alice Springs. Utgåvan ligger sedan förra veckan i DiVA – detta fina redskap för publiceringsdata och fulltexter http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1291285 Snart kommer den också i Litteraturbanken. Öppet tillgängliga är också en uppsats publicerad i en grå, svåråtkomlig acta-serie: http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1304814 . Därtill en tredje text, publicerad lokalt: http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1274053

Allt jag så här långt har haft att säga om Torsten Rudeen ligger alltså bara ett klick bort. Ett av slagorden i den nya digitala världen skall vara: ”Befria arkivens glömda fångar!”

Guldfiske i valven

Det blir alltid napp, även om man slänger ut en rev där kroken är en böjd säkerhetsnål och betet en rullad brödkula. Jag tänker på specialsamlingarna på Carolina Rediviva. Bakom varje dokument finns en historia och rätt ofta ett äventyr. Man drar och drar i reven. Upp kommer ibland en matig abborre, ibland en svårutredd härva av förlorade nät och draggtampar som inte vill lämna den dyiga bottnen. Ibland får man upp något mittemellan: något levande och stort, guldglittrande och spännande som sliter sig precis när man får upp det nära ytan. Man drabbas av känslan att man förstår men ändå inte förstår. Något märkligt och obegripligt döljer sig bakom dokumenten.

För några dagar sedan tänkte jag skicka en epost-hälsning till några USA-vänner. Som bilaga skickade jag en länk till en bild som ligger på Alvin-plattformen, en teckning från 1821 av ”Harwardska universitetet i Cambridge”, det vill säga Harvard University, Massachusetts. https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:81060 Jag tänkte att bilden kunde intressera eftersom  den är tidig och gjord av en svensk på besök i Nordamerika. Mer visste jag inte.

Men den där bilden lämnade mig ingen ro. Lite mer än kalla katalogfakta måste finnas. Rätt snabbt förstod jag att upphovsmannen var värmlänning vilket förstås väckte min lokalpatriotiska nyfikenhet. Emanuel Sundelius, född 1794, visade sig vara prästson från Visnum söder om Kristinehamn. 1812 skrev han in sig på Värmlands nation i Uppsala. Nu nappade det. Ännu en sökning visade att det faktiskt skrivits en hel bok om denne märklige Sundelius, som var en värdig värmlänning även i det avseendet att han var en charmerande lögnare och poet, kavaljer och förmodligen kanalje. Hans äventyr är helt fascinerande.

Han hävdar senare att han med sin trogna sabel Caisa (en påstådd gåva från kungen) deltog som käck officer i Sveriges sista krig 1814, men dokumenten visar att den oerfarna artilleri-sergeanten var för sent ute för att delta i fälttåget mot Norge. Hur som helst började den unge värmlänningen skaffa sig inflytelserika vänner, och några år var han – som så många Uppsalastudenter – informator i adliga familjer. Som huslärare vankar han alltså runt på en herrgård i Skåne. En sommardag 1820 tar Ödet tag i Emanuel, eller om det är så att han själv tar ett fräckt grepp om Ödet. Han blir enligt en annons i Inrikes-Tidningar adopterad av en stormrik amerikan, och byter därför namn till Edhelhjertha. (Jag stavar det fortsättningsvis Edelhjerta – Emanuels namnformer var som vi skall se ganska godtyckliga.) Edelhjerta-Sundelius lyckas på något sätt ordna respengar. Han behöver ju ta sitt jättearv i anspråk. Seglatsen  över Atlanten tog nästan 12 veckor, men i Boston skaffade sig Emanuel snabbt ingångar i de bättre kretsarna, blev beskyddad av Harvards rektor och fick bland annat arbete dels i botaniska trädgården, dels som katalogisatör på Harvard Library.  Det är från denna vistelse som teckningen av Harwardska universitetet kommer. Samlingen på Carolina omfattar också många andra teckningar från Boston och en beskrivning av hans upplevelser.  http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:record-100619

Hur som helst och knappast förvånande; i Boston fick Edelhjerta det uppslitande meddelandet att hans välgörare avlidit, och därmed stod nu den unge äventyraren ensam i världen. Någon välgörare hade väl aldrig funnits, utan uppfunnits av den välformulerade värmlänningen själv, men många trodde honom. Dessa trodde också på historierna att han nu var jagad av gangsterband som ville hindra honom från att ta sitt rättmätiga arv i besittning. Anonyma hotelsebrev är bevarade (kanske skrivna av Edelhjerta själv) och enligt samtida källor talade hela Boston sommaren 1821 om hur Edelhjerta rövats bort under en promenad och vid Marblehead misshandlats av ligan, men slutligen lyckats slå sig lös. Så småningom får  Edelhjerta någon form av hysteriskt sammanbrott och fraktas hem till Sverige igen. Efter en tids sjukdom återgår han till sin hemlärarsyssla.

Men det dröjer bara två år innan resan återigen går till Amerika. Nu blev det Sydamerika, Chile, Mexico. Emanuel tycks anta en allt adligare persona. Han undertecknar ett brev 1828 med ”Em. af Sandels Edhelhjerta.” Vad som händer honom i Sydamerika är ganska osäkert. Nio år är helt utan dokumentation men 1837 kommer ett brev till greve Jacob Gustaf De la Gardie, där Edelhjerta bland annat ber om ”en fullständig plan av Lunds och Upsala Academier med formler för alla publika akter, diplomer etc.” I Oacaxa i Mexico bedriver Edelhjerta nämligen arbete för att inrätta ett universitet och behöver bra modeller från hemlandet. Att Edelhjerta skulle ha en hand i framväxten av Universidad Autónoma Benito Juárez de Oacaxa, grundat som institut på 1820-talet, låter ändå otroligt.

Sedan tystnad. Inget mer är känt om Emanuel Edelhjerta. Men den hängivne svenske Sydamerika-diplomaten Axel Paulin (1877-1957)  ägnade sin ålderdom åt gåtan och har med oerhörd kraft gått igenom allt arkivmaterial som då fanns att tillgå om Edelhjerta. Han visar att den fabulerande äventyraren efter 1830-talet i Mexico tycks ha tagit ännu några raska steg genom fantasins djungler, och dyker upp i verklighetens Kalifornien 1842-43. Nu i ny identitet. Han kallar sig Gustav M. Waseurtz af Sandels. Och Edelhjerta besökte inte bara Kalifornien, utan det tycks som om Visnum-sonen också tog en tur till Australien via Hawaii för att några år senare dyka upp i New Orleans, där han lämnande ifrån sig delar av sina manuskript. Tecken tyder på att det var i denna stad som trickstern Emanuel dog vid 1850-talets början. Svenska frimuraranteckningar påstår 1852.

Samtidigt som Edelhjerta var en storslagen men patetisk bedragare, fattig men rik på drömmar om arv och förmögenheter, var han en viktig skildrare av ett Amerika som nu ligger långt tillbaka i tiden. Han hör till de som tidigt beskriver Kalifornien och förutspår att den lantliga San Francisco Bay Area kunde bli ett betydelsefullt framtida centrum – han var betagen av buktens lantliga skönhet. Han bör vara den förste svensk som besökt de jordplättar som sen skulle bli Hollywood, och den gruvkunnige värmlänningen är den förste att påpeka att det fanns guld i närheten av just San Francisco. Men när guldrushen i Kalifornien inleddes 1848 hade Edelhjerta dragit vidare. Drömmaren som alltid fabulerade om väldiga förmögenheter hade – typiskt nog – låtit verklighetens möjligheter glida sig ur händerna.

Men historien är inte slut med detta. Axel Paulin, Edelhjertas levnadstecknare, blev alltså bergtagen av livsödet och lämnade på sin dödsbädd sina manuskript och anteckningar till Wilhelm Odelberg, framstående och respekterad kulturhistoriker och i 20 år överbibliotekarie vid Vetenskapsakademiens bibliotek.

Odelbergs förord till sin och Paulins bok ”Edelhjertas öden. Ett forskningsäventyr” (1961) är fascinerande. Odelberg är fångad av de två originella gestalterna Paulin och Edelhjerta. Med tvekan hade han tagit på sig att ge ut Paulins bok. Visserligen var dennes arkivforskning en enastående bragd, men Paulin hade också sina fixa idéer. För honom var Edelhjerta en kunglig bastard, ett undanstucket barn till hertig Carl och societetsskönheten Ulla von Höpken. Han bar alltså på den fruktansvärda statshemligheten om sin härkomst, en kunskap som styrde hela hans öde. Här kan inte Odelberg följa Paulin i spåren, och det är rätt underbart att föreställa sig hur Odelberg med varsam hand tvingades skilja guld från grus under bokens framväxt.

Edelhjerta är inte bortglömd. I U.S.A. är han uppmärksammad som en av dem som  dokumenterade Kalifornien under slutet av den mexikanska tiden, och för ett tiotal år sedan gjordes en utställning av hans Kalifornien-teckningar. Då och då dyker han upp hos kulturhistoriskt bevandrade författare. Per Wästberg har sedan ungdomen varit fångad av gestalten.

Jag borde säkert ha känt till Edelhjerta. Nu gjorde jag inte det, men under några sommardagar har detta människoöde, insnärjt i ett forskningsäventyr, helt fångat min uppmärksamhet. Kanske vore det dags för någon att  återigen ta sig an denna osannolika gestalt. Dagens digitala tillgång till alla slag av märkliga dokumentariska kvarlevor – arkiv, tidningar, bibliotek – skulle ha glatt Axel Paulin och Wilhelm Odelberg och drivit ut dem på nya äventyr.

I en obetydlig Edelhjerta-fråga kan jag emellertid  bidra med en hypotes. Det offentliga svenska arkivmaterialet som Paulin använde finns främst i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungl. Biblioteket. Därutöver finns alltså ”Uppsalapapperen” med beskrivningarna av staten Massachusetts, Harvard och hans första långa resebeskrivning. Paulin skriver: ”Huru dessa dokument hamnat i Universitetsbiblioteket har icke kunnat utrönas. Den enda uppgiften därom är en anteckning av en bibliotekstjänsteman på insidan av omslagspärmen, som lyder Arch. v. Afzelius, Don[avit].”

Varför skulle livmedikus Pehr von Afzelius ha papper från Edelhjerta? Det finns ett uppenbart band. 1801 blev Afzelius professor i medicin i Uppsala och samma år inspektor för Värmlands nation, så västgöte han var. Som inspektor kvarstod han till 1824, trots att hans karriär drev honom mot de inflytelserika miljöerna i Stockholm. Det var alltså  han som hade ett särskilt ansvar för värmlänningarna i Uppsala och bland dessa Emanuel, (Gustav), (Don Manuel) Sundelius aka Sundels, aka Edelhjerta, aka af Sandels, aka Waseurtz. 1822 stod Edelhjerta och Afzelius, som Paulin visar, i brevkontakt.  Jag förmodar att Edelhjerta, sin vana trogen, gjorde sitt bästa för att på alla sätt utnyttja de välplacerade personer han kom i kontakt med. Hans gamle inspektor kunde säkert vara intresserad av en skildring av Nya Världen, och eftersom det hörde till en inspektors plikter att ge sina landsmän stöd gjorde säkert Edelhjerta sitt bästa för att skaffa sig professorligt beskydd, i synnerhet hos en  sådan som har goda kontakter till och med vid hovet. Det är inte omöjligt att Edelhjerta ville ha akademiskt stöd att publicera resebeskrivningen – denna blandning av hård verklighet och fabulering.

Det hedrar Pehr Afzelius att han inte tycks ha duperats av Emanuel, men det hedrar honom också att han insåg värdet av den Amerikaskildring, som på något sätt hamnat på hans skrivbord, och slutligen överlämnade den till sitt universitets bibliotek.

Ur en av Värmlands nations matriklar på Carolina Rediviva. Det framgår att Sundelius genomgått så kallad nationsexamen inför kuratorerna och befunnits ha tillräckliga kunskaper.

Häxeri vid Fryken

Det är påskafton 2018 och små söta påskkärringar passerar ute på Luthagens gator. Jag har utnyttjat ledigheten till att skicka en utgåva av barockförfattaren Torsten Rudeens kärleksdikter till trycket. Boken lär väl finnas i verkliga livet senast efter sommaren. Mer om detta längre fram. Idag passar det dock bra att berätta några förskräckliga historier från Torstens uppväxt vid Fryken på senare delen av 1600-talet. Han växte upp på sin pappa Håkans gård Östra Berga i Lysvik, några mil norr om Sunne och Mårbacka. Senare skulle han bli Uppsalastudent, Åboprofessor och biskop i först Karlstad och sedan Linköping.

Men i ungdomen härjade Djävulen i Lysvik.

Rudeens far Håkan var präst och tvingades medverka i flera häxeriprocesser. År 1682  utpekades till exempel tre kvinnor som häxor av en fjortonårig flicka som hette Ingeborg. Hon tjänade som piga hos Håkan, och hade redan 1679 förts till Blåkulla av en av de tre häxorna.  1680 eller 1681 hade de tre kvinnorna även tagit med sig Torsten Rudeens syster Annika. Medan hon sov tog de henne spritt naken, smorde henne och red iväg med henne. Häxritten fick följder. Dagen efter var Annika illa sjuk och spottade blod.

Samma år förde häxor bort Ingeborg  och två små Ransby-barn.   Häxorna tog en svart- och vitfläckig ko genom fähusfönstret, flög över en sjö som brann av svavel och anlände till Satans boning. Djävulen själv satt där på en stol  med en väldig järnkedja fästad vid väggen och skrev med sina klor i en svart bok. Hår och skägg var ormar. Alla i salen ”hälsade honom sägandes Fröö”. Man åt ormar och ödlor och drack från ett pissande grått sto.

Nästa gång Ingeborg skulle föras till Blåkulla hade hon ropat ”Kors i Guds namn” och blev då så illa nedsläppt norr om Håkan Rudenius hus att hon skadade knät och inte kunde stå på ena foten. Detta kunde vid undersökningarna hennes husbonde Håkan intyga. Ingeborg hade också mött mångahanda underliga varelser i fähuset – rimligen  skedde detta just på Östra Berga. En gång hade dessa övernaturliga varelser skrämts bort när Håkans son Torsten kom ”löpandes genom fähuset efter en tupp”.

Någon dom föll aldrig. Kvinnorna nekade bestämt och man ville eller vågade inte tro på pigan Ingeborg. Man beslöt att inte avgöra ärendet förrän ”kanske Gud några mera och bättre skäl torde uppenbara.”

Torsten och Ingeborg var inte så långt ifrån varandra i ålder. Man kan undra hur de såg på varandra.  Det är märkligt att tänka sig att denna blivande professor och diktare växte upp på en gård vid den makalöst vackra Fryken – Selma Lagerlöfs och Göran Tunströms Fryken – varifrån häxor ansågs rida till Blåkulla.

Källa: ”Haquinus Rudenius” i Anders Edestam,  Karlstads stifts herdaminne från medeltiden till våra dagar, 3 (Karlstad 1968)

Bilden är tagen i fjol sommar från gårdsplanen på Östra Berga i Lysvik.

I hjärtat av Texas

Från Austin, Texas, kan rapporteras att bibliotekssituationen är god. Under en förmiddag på University of Texas Libraries hann jag inte bara lära av bibliotekschefen Lorraine Haricombe om nödvändigheten av strategiskt arbete och löpande organisationsutveckling. Hon underströk också värdet av ”assessment” – ständig mätning och utvärdering av verksamheten. Jag han  också samtala med medarbetare inom ”Scholarly communication”, digitalisering, fund-raising och ”library modernization”. Det sistnämnda kom i hög utsträckning att handla om hur lokalerna användes.

Man kan vara avundsjuk på de resurser som ställs till förfogande, oftast med studenternas bästa för ögonen. Inte minst lokalerna är imponerande, och det läggs stor kraft på att skapa tilltalande och oerhört flexibla arbetsmiljöer. Maker spaces, grupprum, scholar’s commons etc. Allt tydligen under ständig utveckling. Olika delar av lokalerna i huvudbiblioteket Perry-Castañeda är utrustade på olika sätt. Ibland tekniktungt och ständigt med varierande typer av stolar och bord. Studentarbetsplatser prioriteras framför bokmagasin.  Bakom ett hyllsektion i ett ovanligt bokfyllt hörn av scholar’s common döljer sig dock ett ”poets’ corner”.   Biblioteket arbetar nära tillsammans med till exempel ett förlag som delar ut pris till framstående studentförfattare. Event ordnas ofta, till exempel ”Research+Pizza”. Konceptet innebär att universitetet/biblioteket står för innehållet och lokala pizzaföretag bjuder på sin vara. Tydligen och fullt begripligt mycket populärt bland studenterna.

Bakom hyllan döljer sig som synes ett Poet’s corner.

 

Jag har i många år varit verksam inom retorikämnet. Därför var det alldeles särskilt spännande att se hur Institutionen för retorik och skrivande bedrev verksamhet i bibliotekets lokaler och i nära samarbete med bibliotekspersonalen. Här spetsas studenternas förmåga att uttrycka sig på olika sätt. Bland annat görs detta genom peer-to-peer-undervisning; studenter (som utbildats på området) stödde andra studenter. Arvoden utgår, och överhuvudtaget uppmuntrades studentarbete starkt inom universitetet. Med insatser vid exempelvis biblioteket får studenterna mer med sig i sina CV:n. Här hemma skulle vi säga att de blev mer ”anställningsbara”.  I Sverige behöver vi nog tänka mer på att studentarbete inte skall ses som billig avlastning, utan framförallt som en hjälp på studenternas väg till arbetsmarknaden och ett stöd i den framtida karriären. Detta görs mycket tydligt i Amerikas förenta stater. Studentens nytta står i centrum.

I universitetsbibliotekets lokaler bedrivs handledning i skrivande och presentationsteknik. University Writing Center hör till Retorikinstitutionen, och många av de som arbetar är studenter.

Lorraine är Vice-provost och Director för University of Texas Libraries. Här finns 240 anställda samt 200 studentanställda. I diskarna sitter nästan uteslutande studenter.  Räknade jag rätt så finns förutom huvudbiblioteket även sex ämnesbibliotek. Ändå är Lorraine inte chef över all universitetets biblioteksverksamhet. Långtifrån. Ungefär ett dussin bibliotek har en självständig status, till exempel det väldiga juridiska biblioteket (Tarlton), som bland annat har en konstsamling om tusen objekt. I Austin saknas som sagt inte resurser, och en eftermiddag fick jag tillfälle att besöka några  andra bibliotek inom universitetet.

Tarlton var boktungt, som juridiska bibliotek ofta är, och överallt förgylldes miljön med konst och föremål. Historiska juridiska dokument samsades med domarperuker. Märkligast var kanske den dramatiskt arrangerade dödsmasken från Englands siste bödel. Just på Juridiska biblioteket fanns som en härlig accent ett särskilt rum för ”Juridiken i populärkulturen”. Här samsades romaner och filmer med både och det ena och det andra. Notera filmaffischen till höger med  Reese Witherspoon i ”Legaly Blonde”. Filmen utspelas ju på Harvard Law School.

På Tarlton Library

”Special collections” har alltid en särskild dragningskraft. Uppenbarligen har flera av biblioteken sådana, men allra mest imponerande är förstås Harry Ransom Center, ännu ett av de självständiga biblioteken inom universitetet. Jag fick tillfälle att se insidan av byggnaden, från översta våningen och ner till källaren. Här finns filmsamlingar, kändisarkiv, inköpta författararkiv från Europa, konst, foton och så vidare. Det var ingen hejd på det hela. Gloria Swansons arkiv täckte en vägg. Houdinis affischer fyllde lådor. Robert de Niros filmkläder fyllde andra. Evelyn Waughs spår följde vi genom huset, från hans privata bibliotek till hans arkiv, foton och konst. Jag fick bläddra igenom originalmanuskriptet till  Waughs ”Brideshead revisited” (En förlorad värld).  I en mapp beskådade vi en hårlock från Goethe, och på hyllor låg väskor från kringresande magiker från fordomdags. En storartad upplevelse. Men den som inte släpps in i magasinen behöver inte gå lottlös. I läsesalen kan allt beställas fram och själva läsesalen är minst sagt sobert inredd. Flera författarskrivbord fanns utställda i läsesalen, och kanske skulle Geijers och Harry Martinsons skrivbord på samma sätt synas i den öppna biblioteksmiljön på Carolina Rediviva i Uppsala. De står båda i bibliotekets inre delar. Amerika väcker tankar.

Läsessalen på Harry Ransom Center

Dessutom fanns på bottenvåningen i Harry Ransom Center en stor utställningssal, där de välkurerade samlingarna exponeras på spännande vis. Nya tillskott till samlingarna visas gärna, och lite extra roligt var att se hur varierad en utställning kan bli utan att förlora i sammanhang.

Romersk vandring med en bok

“Jag är en stackars liten bok, ny i stan och har ingenstans att bo.” Ungefär så talar Ovidius diktsamling Tristia 3, skriven år 9 och 10 e.Kr. Varför är det så synd om boken och varför letar den någonstans att bo? Diktsamlingens berömda författare – född 43 f.Kr och död 17 eller 18 e.Kr. – hade drivits i exil av Augustus, dömd för ett ”fel” han begått. Vi lär aldrig få veta vad Ovidius hade gjort. Kanske rörde det sig, som vissa tror, om kärleksäventyr som inte borde ha skett. Men snarare handlar det om politiska ting, möjligen sådant han fått höra men inte rapporterat vidare. Hur som helst hade Ovidius gjort sig känd som en vågad erotisk författare så det gick ju alltid att dölja hans ”fel” under antydningar om att det handlade om moraliska snedsteg. Hans bok Konsten att älska togs bort från Roms tre publika bibliotek. I en tid när Augustus försökte ingjuta moral i sin överklass var det inte så lyckat att ståta med ett författarskap fullt av tips om hur otrohetsaffärer bör hanteras. I exilen avsvär sig Ovidius den mer vågade kärleksdiktningen i hopp om att få återvända till Rom.

 

Anhalt I. Under ruinerna på Palatinen och med utsikt över Circus Maximus låg biblioteket i Apollotemplet.

Anhalt I. Under ruinerna på Palatinen och med utsikt över Circus Maximus låg biblioteket i Apollotemplet.

Åter till Tristia – Sorgesångerna. De skrevs i den lilla staden Tomis (nu Constanta) vid Svarta havet. Ovidius begråter sitt öde. Kylan plågar honom och  barbarerna angriper då och då Tomis, en avkrok långt från Roms civilisation och skönhet. Något som särskilt tycks ha plågat diktaren var tanken att hans författarskap skulle glömmas bort i den eviga staden. Och om hans böcker skulle försvinna ur romarnas minne, boksamlingar och bibliotek så skulle förstås också allt hopp om ett eftermäle i en fjärran framtid gå förlorat. Ovidus dog i Tomis och fick aldrig veta att han skulle bli en av de stora klassikerna. I min bokhandel Feltrinelli här i Rom finns nästan en meter Ovidius på hyllan, huvudsakligen Metamorfoserna förstås, men också Tristia.

Men för tvåtusen år sedan beklagade sig diktsamlingen. Inget högre önskar boken än att tas in i ett av de tre publika bibliotek som då fanns i Rom. Tillåter man sig en fri översättning berättar boken på följande vis om sina försök att få ett hem i den stad varifrån dikternas upphovsman förvisats. Vi befinner oss på Palatinen, en av Rom sju kullar.

 

Härifrån leddes jag upp längs branta trappor mot templet:

skinande, alldeles vitt, ägnat en skönlockig gud.

Främmande marmorkolonner växlar här om med statyer

av Danaider i sten. Deras råskinn till far

drar bryskt sitt svärd ibland böcker, både moderna och gamla,

böcker som utlånas fritt, vem som än önskar ett lån.

Syskonen mina – förutom de som aldrig bort avlats –

gick ej att hitta men ack! hastigt slängdes jag ut.

Överbibliotekarien var det, vars stränga befäl strax

tvang mig att lämna hans hus, känt som heligt och högt.

Vägen gick nu till templet alldeles intill teatern,

men också här, och i hast, stängdes dörren för mig.

Ej heller Frihetens sal, det äldsta biblioteket

här i kejsarens Rom, ville ge mig beskydd. (III:59-72)

 

En vacker lördagsförmiddag i november följer jag i bokens spår. Två årtusenden har gått. Inte mycket finns kvar av de antika biblioteken.

 

Anhalt II. Vid Marcellusteatern ligger Octavias Portik. Här inne fanns en gång ett av det antika Roms stora bibliotek. Nu är portiken dold av byggnadsställningar.

Anhalt II. Vid Marcellusteatern ligger Octavias Portik. Här inne fanns en gång ett av det antika Roms stora bibliotek. Nu är portiken dold av byggnadsställningar.

Allra först går jag tillsammans med boken till biblioteket i Apollontemplet på Palatinen. Det grundades av Augustus och hade som brukligt en avdelning för grekisk litteratur och en avdelning för latinsk. Medaljonger med porträtt av berömda författare hängde på väggarna, och biblioteket var så stort att senaten kunde mötas i byggnaden. Av Ovidius dikt framgår att det var prytt med kolonner och statyer. Inget annat än ruiner syns idag. Turisterna går runt på Palatinen och ser ut över Circus Maximus – en gång hade kanske bibliotekets bokrullar samma utsikt.

Nästa anhalt är nära Marcellusteatern, alldeles intill det gamla judiska gettot i Rom. Här i Octaviaportiken fanns också ett bibliotek. Portiken finns kvar, men bakom denna finns idag en kyrka, och antagligen har väl många omgestaltningar skett av kvarteret sen Ovidius dagar. Böckerna brann redan år 80, men biblioteket lär ha återupprättats igen.

Anhalt III. Pollios bibliotek - det första publika - låg nära Viktor Emanuel-monumentet, förmodligen under den väg som Mussolini drog genom innerstaden.

Anhalt III. Pollios bibliotek – det första publika – låg nära Viktor Emanuel-monumentet, förmodligen under den väg som Mussolini drog genom innerstaden.

 

Asinius Pollios bibliotek var Roms första publika bibliotek, och det är här som Trista gör sitt tredje försök att hamna på bibliotekshyllan. Pollio byggde upp sitt bibliotek i Atrium Libertatis, tydligen med hjälp av krigsbyten. Här fanns inte bara grekiska och latinska böcker utan också konst. Men inget återstår. Navigerar jag rätt i Rom så tycks biblioteket ha varit beläget där Mussolini lät dra fram genomfarten Via dei Foro Imperiali. Några steg från Viktor Emanuel-monumentet (den så kallade ”skrivmaskinen” från 1925) låg biblioteket – nära Trajanuskolonnen. Nu är detta ett av de mest turistiska stråken i Rom, belägrat av glasstånd, gatumusikanter och försäljare. Få av turisterna anar väl att under deras fötter fanns ett av antikens mest framstående bibliotek, möjligen skapat efter uppslag av Julius Caesar, och säkerligen som ett led i konsolideringen av det romerska imperiet. Men vad Plinius sa om Pollio är ändå värt att påminna sig: ingenia hominium rem publicam fecit – ungefär ”han var den förste att göra människors begåvning till allmän egendom”. Ett nog så gott eftermäle för en biblioteksbyggare.

Biblioteket Pollio skapade är emellertid borta – precis som Roms andra antika bibliotek. Lärorikt och lite paradoxalt är det ändå att diktsamlingen från rumänska Tomis, skriven av en landsförvisad poet, har överlevt så mycket bättre än biblioteken.

Anmärkning: Inspiration till denna betraktelse kommer från läsningen av Edith Halls lysande uppsats ”Adventures in Ancient Greek and Roman Libraries” i The Meaning of the Library. A Cultural History (2015). Min fria, nästan vanvördiga översättning ur Tristia drar nytta av engelska översättningar, främst Peter Greens i hans Penguin-utgåva av Ovidius The Poems of Exile (1994).

Almqvist, La Tournerose och Rosman

Den som en sommarsöndag besöker Solna kyrka, mitt inne i storstan, hittar en grön och bortskymd rest av ett äldre Stockholm. Välhållet och vackert, men med en känsla av här har historien vänt sig på andra sidan och somnat om. Men hon drömmer. Vid kyrkdörren grinar en bevingad dödskalle under prästen Petri Ahlbergs (1668-1728) gravskrift. I sten står det skrivet om den trogne herden för församlingen: ”Sig PETRI AHLBERGS trötta ben | här hwila under denna Sten. | I Sollena och Ulricksdahl | Han med sitt muntra liud ock tal | har trogit betat Christi Fåhr. | I Runda twå och tiugu åhr. | Ty (=därför) har hans siäl en ewig ro | Ock får hos öfwer herden bo.” Det är ett lyckligare eftermäle än Georg Rosmans – studenten som jag dröjde hos i min föregående text.

Ahlbergs epitafium. Solna kyrka.

Ahlbergs epitafium. Solna kyrka.

Jag ser naturligtvis inga spår efter Rosman i Solna. Inte heller förväntade jag mig det. En fattig student lämnar inte mycket efter sig. Här och där står 1600-talsgravstenar lutade mot gamla murar, flera av dem med tyska inskrifter. Uppenbarligen är det spår av rika handelsmän.

Solna lockar också av andra skäl. Trakten var en inbjudande idyll på 1700-talet, stadsnära men lantligt. Bellman låter som bekant ”Brunnsvikens små najader” lyfta sina gyllene horn ur sjön och vattenkaskader frusta  över ”Solna torn”. Carl Jonas Love Almqvist använder Frösunda herrgård, Solna kyrka och den närbelägna Hagaparken i Drottningens Juvelsmycke. Almqvists bok är förresten den svenska litteraturens märkvärdigaste roman. Den enda konkurrenten är Lagerlöfs Gösta Berlings saga, vilken ju även den utspelar sig i förlorad värld mitt emellan realism och fantastik.

Drottningens Juvelsmycke börjar med att major Clas Henrik  berättar om hur han rider mellan herrgårdarna vid Ulvsundasjön, och brevet antyder hans inblandning i den stora komplotten. Mordet på Gustaf III planeras på Ulriksdal och Huvudsta. Vid just Frösunda får han i skymningen se en flicka han misstar för sin Adolfine springa över landsvägen och in i Hagaparken, iförd en grön slöja. Intrigmakaren Almqvist har på en dryg sida satt scenen både för ett regentmord och ett svartsjukedrama.

När Tintomara – La Tournerose – avrättas i bokens slut sker detta åter ute i Hagatrakterna. Som en Kristus på korset binds hon vid ett träd, vänd mot kyrkan: ”Utsigten ifrån trädet genom skogen åt detta håll var målande skön. Eftermiddags-solen hade ifrån zenit nedsjunkit på vestra sidan så, att vid denna timme spetsen på Solna kyrktorn just inträffade med Solklotet, och af en lefvande inbildning togs detta för en guldboll eller gyldne kula till prydnad på sjelfva tornets udd.”

Tornet. Solna kyrka.

Tornet. Solna kyrka.

Fortfarande pryds Solna kyrka av sin gyllene kula, vilken hos Almqvist får en märkligt svävande betydelse som både guds- och dödssymbol. Men den stora symbolen hos Almqvist – även den romantiskt osäker – är förstås törnrosen. När Kirchner 150 år tidigare skrev om sin döde vän Rosman var rossymboliken viktig, och rosen och blomman är naturligtvis urgamla religiösa sinnebilder. Som ingen annan har Almqvist fördjupat rossymboliken. Den finns också i Tintomaras tillnamn – La Tournerose.

I Solna vilar inte bara Rosman. Här ligger också Almqvist, och vid hans grav söder om kyrkan växer prunkande rosor. Han skulle säkert tycka om den meningsladdade, symboliska miljö som Solna kyrka utgör, men det var ju inte här han begravdes när han 1866 avled, ännu drömmande om allkonstverket Törnrosens bok.

Jag beskrev Rosmans livsväg som en väg från periferi mot centrum. Han rörde sig norrut mot Stockholm, brännpunkt för den nya makten i Norden. Almqvist väg var omvänd. Från att vara den mest omtalade Stockholmsförfattaren gick han i exil efter sina bedrägerier och ett troligt mordförsök. Brådstörtat lämnade han Stockholm och försvann för allas blickar. Vägen gick till Amerika, vilket familjen så småningom fick veta även om mycket av hans liv i exilen undanhölls även dem. För de flesta i Sverige gick han helt enkelt upp i rök, som den litterära trollkarl han var. Fredrika Bremer beskriver honom som en komet som i en vild bana har lämnat vårt solsystem.

Almqvist dog under antaget namn i Bremen. Begravningen skedde på Heerdenthors kyrkogård, långt från det Stockholm som var hans. Först 1901 flyttades hans stoft till Solna.

Att ställa en tysk 1600-talstudent vid sidan av en svensk 1800-talsromantiker är kanske egensinnigt. Men de båda vilar idag bara några meter från varandra. Detta trots att den enes bana var centripetal och den andres centrifugal. Krafterna drog den ena mot centrum och kastade den andra bort från samma centrum. De tycks båda ha varit infärgade i en intensiv religiositet. Almqvist är mystiker och det finns närmast extatiska passager i Kirchners gravdikter över Rosman. Rosor binder dem samman, och båda var gamla Uppsalastudenter – dessutom med dåliga erfarenheter från det ärevördiga lärosätet.

Det finns något barockt i Almqvists romantik och något romantisk i den typ av barock som gravdikten över Rosman står för. Tankarna går till berättelsen om när den unge Samuel Hedborn första gången träffade skolgossen P.D.A. Atterbom – romantikens blivande banérförare. Detta skedde på en kyrkogård i Linköping. Vid mötet sysslade Atterbom med att pryda en dödskalle med rosor.

Almqvists grav. Solna kyrka.

Almqvists grav. Solna kyrka.

Om hälsa

Helgen har bjudit på akademiska högtider. Doktorspromotion i Uppsala på fredagen och redan dagen efter en festlig årshögtid i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. Samhället är en landets gamla vördnadbjudande och tvärvetenskapliga akademier som delar ut forskningsbidrag, stipendier och anordnar seminarier. Jag var inbjuden att säga något om humaniora, och det tal jag höll vid middagens slut såg ut ungefär så här:

Ärade festförsamling,

”[H]vad gagnade oss den största lärdom och sielfva Moguls skatt, om vi intet ägde hälsan[?]; hälsan är ju alt, alt, alt; är ju als intet der intet är hälsan.”

Så konstfullt uttryckte sig en 22-årig student i ett tal inför sina kamrater i november 1772. Orationen hölls på en studentnation i Uppsala, och bar titeln ”Om Medicins nytta i allmänhet, samt dess upkomst och tillväxt.” Nu ligger manuskriptet tre våningar under jord på biblioteket där jag arbetar.

Talaren var ingen mindre än Pehr Dubb, välkänd hos er som tidig ledamot. Dubb skulle ju bli starke man i Göteborg och delaktig i grundandet av Sahlgrenska. Han blev 84 år gammal, kallades Pappa Dubb och blev känd också för sitt goda kök, vilket kan vara värt att nämna efter en sån här middag.

Det är en bestämd ung man som vi hör försvara läkekonsten, och han slår ett slag för jämställdhet och altruism. Egennyttan kallar han ett ”vildjur, som uppfrätt all vår förmåga”. Dubb hyllar vetenskapen som visat att kroppen är en slags maskin, likadan hos rika och fattiga. Alla är födda lika och läkaren vet att aristokratens blod inte är ädlare än torparungens.

Över en avgrund på nästan 250 år är det en rätt modern röst som når oss. Dubb är den praktiske vetenskapsmannen som tror på folkuppfostran. Universitetets syfte är att bygga ett bättre samhälle.

Jag har blivit ombedd att tala om humaniora. Vi känner alla till C.P. Snows beskrivning av de två kulturerna – den humanistiska och den naturvetenskapliga. Alla vi som arbetar inom forskning och högre utbildning är också bekanta med den ibland brutala kampen om resurser, där stridslinjerna alltför ofta tycks gå mellan vetenskapsområden. Men det är inte striden jag tänker bära bränsle till.

Den unge Pehr hade nog trivts fint i den moderna högskolevärld, där disciplinerna står starka. Men jag skulle gärna vilja tro att han skulle överraskats negativt av avståndet mellan ämnen och bristen på samtal dem emellan.

Dubb höll sitt tal bland studenterna på Västgöta nation – en organisation som han kallar ett ”Vittert samhälle”, det vill säga en sammanslutning för språkliga och intellektuella övningar. Han och hans kamrater levde i en kultur som såg högre studier som bredd och inte främst som specialisering. Man ser detta i hur talet om medicinens nytta inte bara argumenterar för läkekonstens moderna användning utan hämtar många exempel från historien och litteraturen. Och det visar sig i formen. Dubb säger sig sakna förmåga att pryda sin lärda framställning med ”lifliga målningar och Zirliga uttryck”. Ändå är det precis detta han gör. Han använder sin språkliga förmåga för att så effektivt som möjligt gynna sitt syfte. Det är en ung naturvetenskapares kampskrift klädd i en välskräddad humanistisk kostym.

Det var inte bättre förr. Det var annorlunda, men det var verkligen inte bättre. I ett avseende kan jag ändå avundas det äldre universitetssystemet. Kunskapen och vetenskapen upplevdes som hel och odelad. På något sätt förstods vettenskaperna (ofta omtalade så i plural) som ett harmoniskt helt – ungefär som Guds skapelse i övrigt. Dessutom bedrevs på Dubbs tid fortfarande den mesta vetenskapen på ett gemensamt språk – latinet – det språk som den göteborgska idéhistorikern Bo Lindberg kallat ”De lärdes modersmål.”

Jag är litteraturvetare och levde starkt i min disciplinbubbla under ett par decennier. Specialiseringen i läroämnen har drivit utvecklingen framåt, men samtidigt kan man bekymra sig över fragmentariseringen. För mig öppnades en glugg i disciplinmuren när jag först valdes in i en av Uppsalas tvärvetenskapliga akademier. Det jag dessförinnan hade upplevt av social sammanhållning kring vetenskapliga värden skedde framförallt under vistelser vid graduate colleges i Cambridge. Som ännu relativt ny överbibliotekarie på Carolina Rediviva, med vård om 13 hyllmil pappersmedia och ett oräkneligt antal digitala bytes, är det lärorikt att nu tjäna alla universitetets institutioner. I de mål och strategier jag skrivit för universitetsbiblioteket står att detta ”skall vara universitetsgemensamt och svara för hela lärosätets behov av biblioteksstöd”. För mig är helhetssyn nyckeln.

Igår deltog jag i Uppsala universitets doktorspromotion. Ett härligt frackspektakel förstås, med hattar, medaljer och tal. Men för några år sedan sa en bekant något som jag tog till mig. Promotionen – och numera faktiskt också professorsinstallationen – är det enda tillfälle i Uppsala då de nio fakulteterna framträder tillsammans som en helhet. Och dessutom tillsammans med studenterna. Gemenskapen uttrycks symboliskt förstås, men för mig som renässans- och retorikforskare är symboler djupt mättade av betydelse.

Jag har blivit ombedd att slå ett slag för humaniora. Det gör jag gärna. Men jag tänker inte ägna ord åt den humanistiska forskningens förmåga att frilägga människans inre drivkrafter. Och inte åt nyttan av språklig förmåga och värdet av vårdad argumentationskonst. Jag tänker inte heller tala om de tolkande vetenskapernas särskilda förutsättningar eller om historiens betydelse. Och inte heller om att människan är forskningens yttersta angelägenhet och att humaniora därför är ett fundament. Jag tänker framför allt inte försöka försvara eller sammanjämka de olika vetenskapssyner som ofta leder till oförståelse i umgänget mellan disciplinerna.

Jag vill inte fråga: ”Vad är vetenskap?” Istället vill jag fråga ”Vad är ett universitet?” I själva ordets etymologi finns betydelsen ”helhet, sammanfattning” till och med ”riktad mot en punkt”. Det är drömmen om fokuserad helhet som jag stannar inför. Själva poängen med ett universitet är just mötena mellan olika hållningar, åsikter och kunskapssyn. Utan bredd i vetenskaperna blir samtalet inte rikt nog. Och den student som vill ha något mer än ett examensbevis har skäl att söka sig till de stora forsknings- och utbildningsmiljöer där det i alla fall finns förutsättningar för det breda och djupa samtalet. Att studera är inte bara att hämta upp särskilda kompetenser, det är också att se sammanhang och försöka ana någon form av helhet i mänsklig strävan.

Helt avsiktligt har jag försökt hitta en lite patetisk, uppfordrande stil – lite i unge Pehr Dubbs anda. Ett hälsosamt universitet kräver mångsidighet och engagemang. Kanske kan man få låna Dubbs ord om hälsan och applicera formuleringen även på ett lärosäte: ”[t]y hvad gagnade oss den största lärdom och sielfva Moguls skatt, om vi intet ägde hälsan[?]; hälsan är ju alt, alt, alt; är ju als intet der intet är hälsan.”

Sökandets och tänkandets glädje förenar vetenskaperna. Frågor om disciplinernas skilda nyttor låter sig aldrig besvaras. Som upplysningsman var Dubb utvecklingsoptimist. Låt mig avsluta i en mörkare ton, med några rader ur diktcykeln Aniaras 39:e sång. En hel del av förarbetena finns på mitt bibliotek. I konstnärlig form fångar Harry Martinson här vetenskapens glädje och människotillvarons tragedi. På rymdskeppet Aniara, evigt på väg bort från en kärnvapenförödd jord, har piloten Isagel i Goptarummet gjort en stor upptäckt om Jenderkurvor. Forskningen om universum är som en lycklig födelse:

Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
den livligt sprattlande ingivelsen
som född av henne lyckligt hade avlats
i kärlek till De stora talens lag.

Jaget i Aniara kan man gärna förstå som humanist, kanske med en anstrykning av konstnär. Han sköter miman på Aniara, miman som är en tåligt sökande datorsläkting, ett förandligat internet, ett ”sanningsfilter”, en berättare om fjärran skeenden. Jaget finner att Isagels upptäckt är frisk och bär ”formelns hälsa” (vilket uttryck!), och han och Isagel delar en stund av existentiell forskarglädje:

Och där vi satt och talte med varann
om varje möjlighet som nu stod öppen
om bara ej vi suttit här i rymden
som fångar åt det tomrum där vi föll,
så blev vi båda sorgsna men behöll
den rena tankens lust, den art av glädje
som vi tillsammans kunde stilla dela
den tid vi ännu hade kvar i varat.

Formelns hälsa, sprattlande ingivelser, den rena tankens lust – allt mot en tragisk fond av människans villkor. Skall de riktigt stora uppgifterna lösas krävs allt vad det breda, sociala och hälsosamma universitetet förmår.

A Christmas Carol

Regnet öser ur gråa moln,
termometern har nått plus sju,
ja, aldrig var det en gråare dag
än på Uppsalaslätterna nu.
Julafton liknar en blöt kompost
och man längtar till Nordlandens frost.

Så skulle en aktuell översättning kunna se ut av en schlagertext som myten påstår att Irving Berlin skrev i solskenet i La Quinta, Kalifornien, år 1940.

The sun is shining, the grass is green,
the orange and palm trees sway.
There’s never been such a day
in Beverly Hills, L.A.
But it’s December the twenty-fourth –
and I am longing to be up North.

Fortfarande ingen klocka som ringer? Ingen bjällerklang alls? Ovanstående är den sällan återgivna första versen till Berlins ”White Christmas”, låten som blev Bing Crosbys signaturmelodi och är världens mest sålda skiva. År 2002 gav Library of Congress 1942 års version en plats i The National Recording Registry. ”White Christmas” fanns med bland de första 50 utvalda inspelningarna i en samling som nu omfattar 375 nummer. Registret är en följd av The National Recording Preservation Act (2000) och inspelningarna skall vara av ”kulturell, historisk eller estetisk betydelse och/eller beskriva eller reflektera livet i USA.”

Själv tröttnade jag på den smöriga nostalgin i ”I’m dreaming of a White Christmas” redan innan jag nådde tonåren. Men för några jular sedan satte sig lillebror vid pianot och småsjöng om apelsinerna och palmerna i Kalifornien. Jag hade aldrig hört versen förut och plötsligt fick hela låten en helt annan effekt. Sockerdrömmen om julkort, grantoppar, och tindrande barn har en underbar lyster när den dröms i solskenet i Beverly Hills, rimligen med en parasolldrink vid poolkanten. Alltför ofta tvingas man kapitulera för populärkulturens skickliga förförarkonster. I filmen Shakespeare in Love utbrister huvudpersonen ”God, I’m good!” När Irving Berlin komponerat ”White Christmas” påstås han ha ropat till sig sin sekreterare: ”Grab your pen and take down this song. I just wrote the best song I’ve ever written – heck, I just wrote the best song that anybody’s ever written!”

Nå, jag vet inte jag – det blir lite mycket kryddigt och sött. Som glöggen ungefär. Men julafton tvingar trots allt fram en och annan barnslig känsla och dessutom ett dåligt samvete för aldrig skrivna julkort. Därför en tillönskan: ”May your days be merry and bright / And may all your Christmases be white.”

Källarfönster och litterära mord

”Solen spelade in genom glastaket i absiden ner på flickorna som stod och hängde vid disken. Floder av ljus vräkte in genom dom höga fönstren.” Scenen är Carolina Rediviva. Året sisådär 1964. Fortfarande fanns läsesalsexpeditionen i den upphöjda absiden mot väster. Det är dit en av huvudpersonerna ställer sina steg en vintermorgon – alldeles innan han hittar en mördad kvinnlig litteraturdocent på herrummet i Carolinas källare.

Om man arbetar i en berömd byggnad hör det till plikterna att orientera sig om hur den har skildrats i litteraturen. När det gäller Carolina är uppgiften omfattande. Den här gången nöjer jag mig med en rätt okänd gammal deckare, som välvilliga juristvänner satte i mina händer inför långhelgen. Mördad litteraturhistoriker på Carolina. Passar som hand i handske, kantänka.

Romanen bär titeln Den farliga kunskapen och gavs ut 1965. Författaren kallar sig Bob Alman, men bakom pseudonymen dolde sig en Uppsaladuo: den unge, rätt nykläckte filosofie kandidaten Lars Lambert – nu känd författarprofil i stan – och den sexton år äldre blivande professorn i processrätt Robert Boman. Om man lägger märke till att en av romanens poliser heter Bygdén får man kanske en signal om att det är ett falskt författarnamn i omlopp. Långt innan jag kände till att Leonard Bygdén var överbibliotekarie i Uppsala utnyttjade jag flitigt hans fortfarande mycket användbara Svenskt anonym- och pseudonymlexikon.

När man grubblar kring pseudonymer ligger nyckelromanfrågan om hörnet. Man kan undra i vilken utsträckning de båda författarna dolt verkliga människor bakom romanens alla jurister och litteraturhistoriker. Men boken är nästan 50 år gammal och personligen går jag bet – alltför många år har gått för att kunna göra meningsfulla gissningar. Deckaren känns också som en hälsning från en helt annan tid. Inga samhällsfrågor, ingen oblyg marknadsanpassning utan istället en rätt trivsam akademisk pusseldeckare, även om här finns ansatser till samtida hårdkokthet. Universitetserotiken spirar och docenterna festar loss på whisky och cocktails. En av berättarna är en djupt osympatisk och lätt våldsbenägen juriststudent – det var han som gjorde likfyndet på Carolina. Han går i svart skjorta och vit slips, och tycker inte om Beatles: ”Dom saknade tyngd, den där tyngden som Elvis hade på femtiotalet när han gjorde Jailhouse Rock.”

Mycket känns gammalt men för en Uppsalabo är dock stans topografi välbekant, nästan skrämmande så. Handlingen utspelar sig i kvarteren kring Carolina, och stadsskildringen blir detaljerad eftersom pusseldeckare bygger på klockslag och var folk är vid vilken tidpunkt. Den är så exakt och aktuell att man som läsare reagerar starkt på de förändringar som ändå skett: ”Men inte får man väl parkera utanför Fyrisbiografen?!”

Carolinamordet sker i källaren under läsesalarna. Då som nu stänger biblioteket klockan nio, men den kvinnliga litteraturdocenten utnyttjar Carolina som plats för hemliga kärleksmöten efter stängningsdags. I romanen tas det för självklart att man lätt tar sig in i huset med alla bokskatter. Det är bara att i förväg vrida om spiken som håller igen källarfönstret på norra gaveln och senare på kvällen krypa in. Riktigt så enkelt var det nog inte ens på 60-talet, men det är sant att en enda nattvakt skötte bevakningen. Det skulle dröja ännu tjugo år innan larm installerades.

Man kan ju undra om idén att låta den ostadiga fru Märta Hofstaedter möta såväl sin bane som sina älskare i bibliotekshelgedomen är en skämtsam provokation från det frigjorda 60-talet. När städerskorna i romanen klagar på spår av nakna fötter på Carolinas golv blir det nästan lite parodiskt, och särskilt provocerad känner sig nog inte den moderna läsaren.

Då känns 1960-talets undermåliga skalskydd och avsaknad av larmsystem betydligt mer upprörande. Men på sätt och vis var det kanske en mer oskuldsfull tid, trots Gimlets i glasen och Elvis på plattan.