I Budapest står Ronald Reagan staty, alldeles intill ett hyllningsmonument över Sovjets Röda Armé. Någon kilometer därifrån, på shoppinggatan Vaci Utca, hänger en minnesplakett över Karl XII. På en vackert galopperande häst ser man den nordiska monarken, och en text från 1914 förklarar för flanören på såväl ungerska som svenska att ”Carl XII rastade här på Ridt från Turkiet till Stralsund. nov. 1714”. Det finns mycket kulturarvs-kitsch här i världen, och förmodligen är de tre monumenten konstnärligt rätt mistliga. Men de har mycket att säga om de tider i vilka de skapades, vilket är viktigt nog.

Karl XII:s brådstörtade ritt genom Europa till östersjökusten hamnade i historieböckerna som ett bevis på kungens hjälteläggning och tåliga bakdel. Ritten är en bra historia som likt alla goda berättelser har överlevnadsförmåga. På fjorton dagar, inkognito och med ett fåtal följeslagare, genomkorsades ett Europa där de flesta människor under sin levnad bara såg sin egen hemby. Berättelsen påminner om att det inte behövs marmor eller brons för att skapa kulturarv. Även om starka historier handlar om ytterst dubiösa hjältar är de gemensamma immateriella kulturminnen. Men det finns mer betydelsefulla exempel på kulturarv.

När Karl kom intravande i svenska Stralsund den där novemberkvällen 1714 kanske han red förbi gymnasiet. Förmodligen fick väl ynglingarna på skolan först senare veta vem som passerat , och kungen själv struntade säkert högaktningsfullt i lärdomsborgen. Kanske kan sådant varit förlåtet den som ser undergången grina och sitt imperium rinna bort som sand mellan fingrarna. Ändå hade såväl han som hans föregångare satsat hårt på utbildningssystemet – endast med välutbildat folk kan ett samhälle byggas.

Stralsund var svenskt i nästan 200 år. 1815 såldes Pommern till Preussen, och blev en del i den våldsamma tyska historien. Men det präktiga gymnasiebiblioteket med anor från början av 1500-talet överlevde allt – inklusive två världskrig och 40 år i DDR. Men i somras sålde borgmästaren Alexander Badrow ut de 5926 dyrbara volymerna. För att täta hål i kommunbudgeten.

Försäljningen av detta ovärderliga kulturarv har skett i tysthet. Inte ens sakkunnig rådgivning har inhämtats. Stans arkivchef har belagts med munkavle. Allt, eller åtminstone mycket, är putz weg, och nu misstänker man att Stralsund även sålt andra bokvolymer ur stadsarkivet. Ett rart turkiskt tryck från 1537, som bör komma från Stralsund, bortauktioneras den här månaden, och utrop ligger på 3000 Euro. (Frankfurter Allgemeine Zeitung 10/11 2012).

Historiker och biblioteksmänniskor är upprörda och talar med rätta om ”historielöst barbari”. Nu dras Stralsund inför Förvaltningsrätten. Kulturarv ska inte skingras på detta sätt. Men skadan är gjord och kan inte göras ogjord. En samling som speglar stadens historiska utveckling och själ har bara skingrats för vindarna. Och det har gjorts genom hemlighetsmakeri, smussel och sekretessbeläggning.

Några tiotal meter från monumenten över Reagan och Röda Armén finns ett tredje osannolikt minnesmärke, om vilket ännu en märklig och mångschatterad berättelse om historieutnyttjande kunde vävas. Hur som helst. Det är en staty av den bistert blickande amerikanska generalen Harry Hill Bandholtz som 1919 med ridpiskan hindrade de rumänska (allierade) soldaterna att plundra det ungerska nationalmuseet. På sockeln står det: ”I simply carried out the instructions of my government as I understood them as an officer and gentleman of the United States army”.

Ett sunt samhälle tar ansvar för sitt och andras kulturarv.

Smulor från veckan som gått:

Idag har jag haft ett mycket värdefullt och bra möte med de lokala fackklubbarna inom UUB.

Idag har det också hållits ett bra och lärorikt möte med systemägarna (=bibliotekscheferna) inom DiVA-samarbetet. Det utmärkta verktyget DiVA vässas ytterligare.