Författare: Lars Burman (Sida 9 av 14)

Jag kan nog gissa. Men har nu författaren gömt sig bakom en pseudonym så har hen.

Hur som helst. För fjorton dagar sedan dök ett tjockt kuvert upp i posten. I försändelsen fanns en drygt 300-sidig pocketbok. Den bar titeln Fallet Cassberg, och är utgiven på privatförlaget Selenas. Cassberg visar sig arbeta på Uppsala universitetsbibliotek, men romanens huvudperson är knappast denne Cassberg, och inte heller någon annan av de många biblioteksanknutna gestalter som myllrar fram i den här deckaren. Huvudpersonen är snarare Carolina Rediviva, och möjligen är Silverbibeln den viktigaste bifiguren.

Deckare, ja. Fallet Cassberg är en spänningsroman, men ibland kan läsaren undra om boken inte samtidigt är lite av en parodi på deckargenren. Och en aning produktutveckling kan nog behövas inom det världsomspännande svenska deckarunder som har sina rötter hos Sjöwall-Wahlöö. ”Scandinavian noir” kallas det i den engelskspråkiga världen och ”Gialli svedesi” pratar man om i Italien. (Att thrillergenren är ”gul” i Italien beror tydligen på att omslagen på en berömd thriller-serie under efterkrigstiden var just gul.)

I sin jakt på italienska skurkar besöker faktiskt hjältarna i Fallet Cassman Italien. Närmare bestämt Ravenna – vilket naturligtvis är nödvändigt i en bok där Silverbibeln spelar en framträdande roll. Men den centrala spelplatsen för romanen är Uppland, Uppsala och alldeles särskilt alltets centrum: Carolina Rediviva.

Marianne Minck visar sig kunna varje skrymsle och varje trappa i byggnaden. Våldsamma jakter går genom huset och mängder av intressanta och excentriska bibliotekarietyper dyker upp på bokens sidor. Mitt eget intryck är att det inte är en nyckelroman, även om man kan förmoda att drag lånats ihop från en och annan person som arbetat inom universitetsbiblioteket. I varje fall känner jag inte igen mina egna drag i den småfånige överbibliotekarien Conny Brahe. Men vad vet man?

Som sagt. En deckare är det och kanske också en deckarparodi. Här tas svängarna ut, ibland långt utanför realismens och tillvarons vanliga gränser. Någon gång blir det också en inlaga i frågan om vilken roll ett bibliotek har vid universitetet: ”Ett bibliotek av Carolinas karaktär och omfång kan man filosofera mycket över, men en sak kan man säkert säga om det. Det är inte en stödfunktion. Det är inte ett serviceorgan.” Minck medger snabbt att biblioteket visst både ger stöd och service, men försvarar också idén om ett riktigt bibliotek är något mycket mer än en administrativ funktion inom universitetet – här finns forskningens grund, dess material och dess avlagringar påpekar berättaren. (s. 273 f.)

Finns det något annat bibliotek som avsatt så många spår i svensk litteratur som Carolina Rediviva? Knappast. Det må vara som vill med den saken. Det må också vara som det vill med den roll ett modernt universitetsbibliotek har inom sin moderorganisation. (Jag återkommer nog i frågan.) I varje fall ger man gärna Marianne Minck rätt i hennes tro på biblioteket som ett närmast levande väsen, en stark symbol och ett nödvändigt fysiskt uttryck för mänskligt samlande och tillgängliggörande av kunskap.

I lördagens Upsala Nya Tidning var jag förstatipset på sistasidans evenemangstips. ”Ett urval noter från 1700-talsbiblioteket. Lars Burman invigningstalar kl 12.30 i Gamla förvaltarbostaden i Lövstabruk.” Skälet till att jag fick uppdraget var säkert att de oerhört värdefulla Leufstamusikalierna nu finns på Carolina Rediviva. Himlen var blå och klar under lördagsförmiddagen även om det fanns kyla i luften. Bilresan till vackra Lövstabruk blev alltså ett möte med våren.

Och mediaintresset följdes upp i dagens UNT med en artikel från evenemanget. (Där dock journalisten tyvärr blandat ihop Charles de Geer med Louis de Geer. Men sånt händer.)

För den som till äventyrs vill ta del av det lilla invigningstalet följer det här:

Invigningsanförande Leufsta 16 maj 2015

”If music be the food of love, play on” säger den melankoliska och kärlekssjuka hertigen i Shakespeares Trettondagsafton. Och i äldre tid sågs ju musik inte bara som underhållning och estetisk njutning utan rent av som medicin för själen.

Det är idag svårt att föreställa sig en värld utan musik – vi som har Spotify i telefonen, hyllmetrar med CD-ar därhemma och musik i snabbköpet. Men det där är en ganska modern företeelse. Det var ju bara drygt hundra år sedan man kunde börja burka musik. Världen före fonografrullen var en värld där musiken – när den fanns – var levande. Den klingade i ögonblicket, tystnade och blev sedan ett minne. Jag tänker ibland på 1800-talets bildade människor utanför storstäderna som ofta kände till de populära operaariorna – och kunde sjunga dem till pianoackompanjemang – men aldrig i sitt liv fick se en riktig operauppsättning eller höra en symfoniorkester.

Men som sagt. Ofta kunde människor själva musicera. Världen före fonografrullen klingade både av arbetssånger på fälten, vallhorn i skogarna och amatörmusicerande på herrgårdarna. Det hörde till fint folks utbildning att lära sig ett instrument – och dessutom var detta säkert en stor glädje. Musik är – trots allt – själens medicin.
Charles de Geer (1720-78) var bara 18 år gammal när han kom till Sverige 1738, destinerad till ny brukspatron på Leufsta. Han var visserligen född i Finspång, men flyttade till Holland redan vid tre års ålder. Det var där han vid åtta års ålder fick en silkesmask i present. Som ni alla här vet så ledde detta till att han blev en mycket framstående insektskännare och publicerade ett verk i åtta volymer i ämnet. På så sätt är han rätt typisk för 1700-talets vetenskapligt nyfikne adelsman. Han brevväxlade med vetenskapsmännen och var deras like i lärdom.

Men han var ju också en man av sin tid i kraft av sina konstnärliga intressen. Han var tydligen duktig cembalist och cellist – precis som man skulle vara.

Låt oss nu föreställa oss denne rike unge man – 18 år gammal – på väg att ta över järnbruket i Leufsta. Säkerligen var han full av förväntan och planer, men måhända var han också lite orolig över att lämna kontinentens urbana nöjen för de nöjen som kunde finnas i det främmande norra Uppland. Vad gör man? Man tar med sig noter. Leufstas notbibliotek består av 84 musiktryck och 99 handskrifter. De flesta trycken är från Amsterdam och inget av dessa är yngre än från året då Charles lämnade Holland. Man kan alltså misstänka att unge Charles såg till att förse sig med ett rejält musikbibliotek innan han anträdde resan norrut – ungefär som ingen tonåring idag går utanför dörren utan en mobil laddad med musik. Även om det skulle komma att gå mycket bra för Charles så visste ju tonåringen inte vilka utmaningar som väntade och i vilken utsträckning han kunde behöva medicin för själen.

Efter ankomsten till Sverige utökades samlingen med tryck från till exempel Paris, London, Nürnberg och Stockholm – några av trycken är faktiskt unika och samlingen sträcker sig från cirka 1700 till 1760. Här finns musik av kända tonsättare som Vivaldi, Tartini och Händel men också stycken av mer okända kompositörer.

Ett annat sätt att utöka samlingen var genom att producera handskrifter, och av handstilen att döma är det friherren själv som kopierat stora delar av notmanuskripten. Rimligen var det ett nöje av arbeta med själva notskrivande – och kanske också en medicin för själen.

Hur användes samlingen? Här finns gott om utrymme för ny forskning. Vi vet inte tillräckligt. Men troligen användes musiken privat inom familjen. Som sagt – detta var inte bara tiden före fonografrullen utan också tiden före radiodramatik, Let’s Dance på fyran, och Netflix senaste filmer och tv-serier. Det fanns många långa kvällar att tillsammans musicera, och musikalierna har säkert åtskilliga gånger kommit till direkt användning på notställ och bord. Här ligger alla de åtta olika stämmorna till Tartinis violinkonsert. Kanske kan man föreställa sig en högtidsstund på slottet då åtta tillräckligt duktiga familjemedlemmar och vänner framförde konserten tillsammans med stöd av noterna vi ser här.

Men de vackra banden utgjorde nog också en prydnad i sig, när de stod tysta i bokhyllorna och bara visade ryggen. Charles de Geer var en adelsman i tiden – bildad och talangfull – och som sådan ville han naturligtvis också framstå. Då gällde det att ha både bibliotek, slott och konst – och förstås musikinstrument. Och till musikinstrument hör de noter utan vilka amatörmusikern sällan förmår spela.

Numera finns det oerhört värdefulla notmaterialet på Uppsala universitetsbibliotek, och forskarna studerar det i specialläsesalen på Carolina Rediviva. Där råder tystnad.

Men som ni också vet har självaste Drottningholms Barockensemble spelat in två CD-ar musik härifrån: The musical treasures of Leufsta Bruk. Och på så sätt får vi chansen att kliva in i det musikaliska landskap som de Geer och hans familj levde i.

Framför er finner ni också pärmomslaget och första sidan ur soloviolinstämman till Antonio Vivaldis La Primavera, tryckt i Amsterdam 1725 och förmodligen med i 18-åringens kappsäck när han reste norrut från Holland mot Sverige och Leufsta 1738. Vivaldis Våren känner vi nog alla till och ibland är det skönt att känna frändskap över århundradena. Även Charles måste ha berörts av musiken, och kanske, kanske kunde han under kyliga majdagar i Norra Uppland behöva lite italiensk vårstämning. När våren dröjer så värmer i alla fall musiken.

Därmed förklarar jag utställningen för öppnad.

Professor Maria Cristina Carile och Lars Munkhammar i Biblioteca Classense

I Ravenna var det 28 grader varmt. Att under stadsvandringen komma in under de svala kyrkvalven var en lättnad, och precis som byggarna en gång tänkte sig drabbas man av en överjordisk skönhetsupplevelse så fort ögonen vant sig vid det svaga ljuset. På väggar och tak glittrade det av guldmosaiker. Ofta var dessa tänkta att skildra den himmelska världens stilla helighet. Inga bilder  – vare sig boktryck eller digitalisering – kan fullt ut ge samma upplevelse som de verkliga mosaikerna.

Det var i Ravenna som Silverbibeln tecknades ner på 500-talet. Handskriften utformades sannolikt för den gotiska kung Teoderik, begravd i sin huvudstad Ravenna. Det är därför den är skriven på pergament som färgats med kejsarens färg: purpur. En gång var handskriften säkert infattad i en pärm av silver, guld, pärlor och juveler. Just sådana luxuösa handskrifter har en central plats i mosaikernas bildvärld. Här bär de heliga männen på väggarna gamla testamentet som bokrullar och nya testamentet som inbundna böcker.

I Ravenna ordnades i fredags en konferens om Silverbibeln, där jag  medverkade. Huvudperson från Uppsalas sida var Lars Munkhammar, tidigare förstebibliotekarie som arbetat med bibeln i många år. Han gjorde en utmärkt presentation av bibeln och dess öden inför en bred publik av bysantinologer, konstvetare, Ravenna-historiker och lokalbefolkning. Salen var på italienskt vis en gammal klostersal med mäktiga målningar och imposant arkitektur.

Konferensen var kopplad till Ravennas försök att bli kulturhuvudstad 2019. Det hade slumpat sig så att resultatet av juryns överläggningar offentliggjordes samtidigt som vår konferens genomfördes. Ravenna förlorade, precis som fallet blev för Uppsalas del för några år sedan.  Viss förstämning kunde märkas i salen, men egentligen var det viktigaste för staden att fortsätta de olika  projekt som syftar till att lyfta fram Ravennas kultur och dess historia. Och här är faktiskt Silverbibeln en  viktig pusselbit. Det italienska intresset är stort och även om Silverbibeln aldrig lånas ut till utställningar  finns det naturligtvis skäl att ytterligare uppmärksamma handskriften i den stad som såg den födas.

I Ravenna  togs den landsflyktige Dante emot 1318. Han dog i exil från sitt Florens, och i landsflykten skrev han sin gudomliga komedi. Det är i denna huvupersonen får veta: ”du skall få smaka andras salta bröd.” I exilen smakar alltså  brödet salt. Jag har alltid älskat detta metaforiska sätt att beskriva landsflyktens utanförskap. Bilden blev ännu bättre när jag så småningom lärde mig att i Toscana – då som nu – saltas inte det vita brödet. För Dante smakade verkligen exilens bröd salt i alla dess meningar.

Men han gjorde ju come-back, inte minst som en enande symbol för italienskt språk, kultur och litteratur. Det är därför knappast förvånande att hans grav har ägnats vördnadsfull dyrkan. Monumentet från 1780 är imponerande, men det är inte det jag tänker skriva om. På Biblioteca Classense, där konferensen hölls, fick vi en magnifik visning av de inre lokalerna. Biblioteket är egentligen ett stadsbibliotek av vanligt snitt, om än inrymt i 1500-talslokaler. Men man har också hand om camaldoleser-munkarnas  gamla bibliotek, rikt på handskrifter, inkunabler och annat skönt. Nordbon hukar i beundran över rummens överdådiga inredning. Längst in i biblioteket fanns en hel sal ägnad åt Dante. Tydligen fanns här exemplar av hela världens utgåvor av den gudomliga komedin fram till 1970-talet. Men här stod också något annat. Inte en katafalk utan snarare ett relikskrin eller en öppen likkista. Eller snarare resterna av en sådan, för glaset var borta. Uppenbarligen var det i denna som Dantes ben en gång visades för allmänheten, innan han slutligt begravdes 1780 i det monument man nu kan bese i Ravenna.  Ibland är avståndet mellan litterär och religiös dyrkan hårfin. Man kan tycka vad man vill. Men man måste inse att dikter är viktiga ting.

De internationella besöken var många den gångna veckan. Hur många utländska turister som i oktober tar en tur genom utställningssalarna vet jag inte, men året runt strömmar besökare från hela världen genom förhallen på Carolina Rediviva och in till  Carta Marina, Mozarts egenhändiga noter till Trollflöjten och montern med silverbibeln.  Till dessa privatbesökare kommer mer formella gäster. Delegationer  som har viktiga möten i Uppsala har ofta universitetsbiblioteket  på programmet, för byggnaden är magnifik och samlingarna från alla världens ändar.  Det är inte bara så att biblioteket har samlat under snart 400 år. Det har också undgått krig, brand, översvämningar och andra anledningar till kulturarvskatastrofer. I Carolinas salar och källarmagasin står allt som det skall på sina hyllor.

I måndags kom en grupp från Serbien ledd av patriarken. Medan vi besåg äldre ortodoxa tryck och handskrifter berättade patriarken genom sin tolk om serbiska bibliotek som gått upp i lågor genom tyskarnas bombningar under andra världskriget.

På onsdag förmiddag anlände en slovakisk universitetsdelegation. Liksom alltid framhävde universitetsbiblioteket att vi är lika moderna som vi är starka inom kulturarvsfrågor. Det blev tillfälle till  att jämföra organisation och köp av digitala medier (det vill säga elektroniska vetenskapliga tidskrifter), men också att förevisa de äldre samlingarna. En handkolorerad plansch över Bratislava från början av 1700-talet väckte intresse, och det konstaterades att i alla fall slottet fortfarande finns kvar på samma plats.

Onsdag eftermiddag. Polskt besök. Här hade jag och kollegerna förmånen att samtidigt visa brev både från Copernicus och Czesław Miłosz.

Torsdag. Japansk universitetsdelegation. Thunbergs och Harry Martinsons japanska resor. Bilder, brev, fotografier. Rikedomen är stor.

Rikedomen är verkligen stor, och varje dag känner jag bördan och glädjen av att vårda ett stort arv, som i det stora hela överlevt väl. (Även om en av mina 1600-talsföreträdare rensade ut dubbletter av medeltida handskrifter. Dessa gick uppenbarligen till kruttillverkning. ) På torsdagen ringde SVT. Det gällde Silverbibeln. Alldeles nyligen utgavs nämligen boken Stölden av silverbibeln av Kjell Söderberg. Boken är dubbelt intressant eftersom Söderberg var spaningsledare när bibeln stals 1995 och förblev borta från Carolina en månad.  Söderberg och hans kolleger redde tack och lov upp stölden, och ännu tronar purpurmanuskriptet i mystiskt halvdunkel i sin säkerhetsmonter. Samma dag som Söderberg skulle intervjuas framför montern av teve visade jag bibeln för den japanska delegationen. Jag kunde peka ut den lilla skadan i silverpärmarna från 1600-talet som uppkom när tjuvarna för snart tjugo år sedan slog sönder pansarglaset med en kraftig hammare.

Det kunde ha slutat värre.

Om Uppsala tycker jag. Jag gillar den tillväxt som nu pågår, och jag gillar förtätningen av centrum. Människor skall bo nära tillsammans. Men jag gillar också grönområden. Inte minst Carolinaparken, även om det behövs en del insatser innan den parken blir riktigt inbjudande. Och jag gillar den nya Pelle Svanslös-lekplatsen som jag besökte en solig och frisk sommarmorgon vid sjutiden. Då var där för en gångs skull alldeles tomt och tyst. Missa förresten inte den lilla affischutställning om Pelle och hans andliga husse Gösta Knutsson som UUB visar  i förhallen.

Jag gillar planerna på ett nytt förvaltningshus söder om Carolina Rediviva. På så sätt kommer Carolinabyggnaden att ligga precis mittemellan universitetshuset och universitetsadministrationen.  Jag gillar inte minst den symboliska betydelsen av denna centrala placering på den nord-sydliga Uppsalaaxeln. Jag gillar också arbetet som pågår med Drottninggatan som paradgata, även om jag inte riktigt vet hur resultatet är tänkt att se ut. Ambitionen är riktig.

Alla dessa gillanden – eller ”likes” som det väl heter idag – syftar bara till att ge mig en förevändning att lägga ut en bild från Carolinas balkong. Huset ligger ju väl placerat även på den öst-västliga axeln. Jag kommer att följa paradgate-arbetet med intresse, förhoppningsvis även med gillande.

Den här bloggen har varit igång i två år nu. I snitt har jag publicerat en text varannan vecka, men takten har gått upp och ner. De två årens bloggövningar har varit lärorika. De har väckt frågor om bloggens karaktär (dagbok? essässamling? kommunikationskanal? PR-instrument? personlig yoga-övning?) Och de har väckt frågor om vad det idag innebär att publicera något. En gång var skiljelinjen mellan tryckt och otryckt  knivskarp. I varje fall i princip. Den som publicerade sig delade med sig av sin text för tid och evighet och till alla som fick tag i texten. Idag är hållbarheten på nätet diskutabel. Huvuddelen av dagens bloggar misstänker jag kommer att vara oåtkomliga om tjugofem år. Det som sägs på nätet liknar det som sägs i ett samtal. Eller kanske snarare: det är som att skriva i sanden. Texten finns en stund, en timme eller någon dag. En och annan människa går förbi och läser, men så kommer nästa stora våg och sköljer bort det skrivna.

Som bibliotekarie borde jag inte vara lättsinnig. Skall inte allt som publiceras på nätet sparas? Jo, det tycker jag, och jag applåderar alla försök att tråla igenom nätet och spara så mycket som det går. Det är fint med den e-plikt som nu är på väg för statliga myndigheter. Men jag baxnar inför den uppgift som världen har framför sig. Mängden av material som kan sparas har ökat oerhört. Det är rimligt att fråga om allt skall sparas bara för att det kan sparas. Det finns skäl att återkomma i dessa frågor.

Att jag varit så tyst i min blogg under våren har en orsak. På de lediga stunder jag använder för skrivande har jag ägnat mig åt att färdigställa en liten bok. På facebook – en digital textplats som mest liknar ett torg – kallade jag boken ”en oläsbar edition av en okänd författares aldrig utgivna magnum opus”. Formuleringen var lite tillspetsad, men det gäller att ropa högt på ett torg. Det handlar om ett versifierat tal som hölls på svenska i Uppsala 1677, och talet är mer litteratursociologiskt än estetisk intressant. Men intressant är det, inte minst för den som ägnar sig för universitets- och utbildningshistoria.

Erland Hofsten hette författaren. Han höll talet som student. Det framfördes muntligt tredjedag påsk, men handskriften sparades i ett arkiv i Karlstad. Ett exemplar lämnades även till den studentnation där talet hölls, för att det skulle sparas i nationskistan. Baktanken var förstås att det skulle läsas av kamraterna men också av nya generationer och därmed överleva sin ursprungliga framförandesituation. Det är säkert också så att Hofsten drömde om en tryckt utgåva. Men någon sådan fick han inte se, och det är bara en lyckträff att handskriften överlevt. Vi vet att tusentals studenttal hållits på 1600- och 1700-talen i Uppsala. Vi vet att manuskript funnits men att de försvunnit för evigt, precis som den här bloggtexten sannolikt kommer att försvinna i någon framtida teknisk migrering. Men kanske lever den längre. Skulle det vara så att Du – Ärade Läsare –  tar del av den här bloggen på 2400-talet, så hälsar jag Dig varmt från 21:a århundradet.

Hofstenutgåvan finns alltså tryckt men är förstås också tillgänglig ”Open Access” på DiVA-plattformen. Men vad överlever längst – trycket eller den digitala versionen? Så mycket vet jag att trycket kommer att överleva mig.
http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:741350

4000 biblioteksverksamma på en plats ger en fysisk påminnelse om hur stor branschen är. Lyon-kongressen var mitt första riktiga möte med IFLA, och arrangemanget visade sig mycket välorganiserat (annat var väl inte att vänta) och innehållsrikt. Föredrag och seminarierna höll nästan alltid hög klass, och det är fascinerande hur en gemensam professionsbakgrund i biblioteksvärlden sänker murarna mellan representanter från länder med mycket olika förutsättningar. Allra värdefullast för mig (och säkert alla andra) var de många överraskande samtalen med tidigare okända kolleger.

Till gårdagens erfarenheter hörde en skrämmande föreläsning om följderna av att en vattenledning sprang läck i Bibliotheque nationale de France den 12 januari i år. Den inträffade vid värsta tänkbara tillfälle, en söndag, och drabbade 40.000 dokument (tydligen främst böcker) från 1600-talet och framåt. Så här långt har minst 10.000 arbetstimmar ägnats räddningsarbetet. Den som så vill kan räkna om detta till kronor och ören.  Den goda nyheten är att få böcker förlorades, och att biblioteket dels fått rörsystemet genomgånget och dels fått nya och ännu bättre krisplaner.

Även torsdagen bjöd på pedagogiska grupparbeten. Jag deltog i ett så kallat ”knowledge café” om lärande (kanske snarare ”personalutveckling”). Vid vart och ett av  tio bord tronade en inledare och en sekreterare. Det var fritt fram att välja bord efter tema och två gånger flyttade man runt mellan borden. Diskussionerna blev påfallande internationella, och anmärkningsvärt var att erfarenheter och upplevda utmaningar var rätt lika från land till land. De teman som valts säger något om biblioteksbranschens syn på var problemen och möjligheterna finns: ”Team building and team leadership”, ”Learning from others: Peer training, best practices”, ”Learning Strategies for Staff”, ”Learning within the constraints of limited staffing and budgets”, ”Digital libraries – digital futures: how to develop and keep up skill sets”, “User involvement as learning tool”, “Staff competencies to provide digital and online services”, “Learning together: experts from developed libraries work with developing countries, everyone learns and everyone teaches”, “Creation of staff training and development teams” och slutligen “Mentoring and coaching programmes”.

En intressant föreläsning redan i onsdags gjorde visst intryck. Pierre Dillenbourg har forskat kring MOOC-fenomenet som förutspåtts demokratisera undervisningen och kraftigt förändra förutsättningarna för de fysiska och platsbundna universiteten. När det gäller demokratiseringen var Dillenbourgs svar ”nja”. Den typiska MOOC-studenten är fortfarande 30 år, man och vit. Men mycket kan ske. När det gäller universitetens framtid var hans svar definitivt ”ja”, men riktigt vad effekterna blir är det för tidigt att säga. Men så mycket framgick att det är de mindre och mer okända universiteten som löper störst risker. Jag har själv en hållning vad gäller Uppsala universitet. Vi är ett ”på-platsen-universitet” och mycket av värdet med studierna och forskningen i Uppsala ligger i det sociala samspelet. Människor möter människor direkt och öga mot öga i seminarierum, laboratorier och bibliotek. Detta ger ett extra utbildningsvärde och troligen kommer de stora statusuniversiteten i världen att stärkas ytterligare genom att de erbjuder just en åtråvärd fysisk och social miljö. Här kommer biblioteken att spela en mycket viktig roll för att bygga en god ”student experience”. (Resonemanget hindrar inte att universitetet skall fortsätta utveckla MOOCs, nätkurser och digitala lärometoder, tvärtom. Den digitala tekniken är ännu ett viktigt redskap i lärandet.)

Ännu en ögonöppnare från Dillenbourgs presentation var att de kommersiella aktörerna nu plockat upp MOOC-tänkandet. Man erbjuder till exempel denna form av lärande för anställda och för kunder. Han förutspådde också att universitet kommer att erbjuda sina egna alumner MOOC-kurser för vidareutbildning inom sina områden. Kanske kommer alltså MOOC-utvecklingen att gå i riktning mot ”mer till de som redan har”. Vi får se. Jag är inte helt överraskad av det jag fick höra.

Jag hör till de som upplevt melodifestivalens final i Globen. Detta är – som det heter – en annan historia. Men det var lite av samma feststämning i den väldiga aulan under IFLA-avslutningen, trots en viss formalitet i utdelningar av medaljer och diplom och tackande till höger och vänster. Särskilt mycket tack fick de  300 volontärer som bistått som funktionärer. Sedan blev det tal och sång från Sydafrika, för nästa kongress hålls i Kapstaden. Både Sydafrika och Columbus, Ohio (kongressplats 2016) hade laddat med professionella videofilmer som i rasande tempo och med rask musik beskrev platsernas goda sidor. Kanske var det här jag lite vanvördigt tänkte på melodifestivalen. Ändå är jag den förste att skriva under på vikten av professionell kommunikation. Marknadsföring behövs, även i biblioteksvärlden. Jag misstänker att många i aulan skrev upp både Kapstaden och Columbus i kalendern.

För den som fostrats i den formella tråkighetens värld kändes det dock tryggt när IFLA:s president, Sinnika Sipilä, till sist lyfte den tunga ordförandeklubban och värdigt avslutade kongressen. Delegaterna strömmade ut, men det tog en halvtimme innan buss C5 dök upp för att ta oss till centrum. Men det är – återigen – en annan historia.

Fröding fyller 154 idag, denne märklige värmlänning/upsaliensare som tycks överleva varje litterär konjunktursvängning. Mycket av det bästa skrevs när han var som sjukast. Kanske finns det en särskild intensitet i psykisk sjukdom som ger enkelheten kraft.

En utländsk bekant började läsa svenska och lärde sig snabbt ”Snigelns visa” utantill:

Sol! Sol! skönt | lys, lys, ljus, |trög väg på grus, | se gräs grönt, | här mycket lätt | äta sig mätt. || Här inte brådt | bortkrypa vill, | här ligga still, | mums, mums, godt. || Hum, hör dån, | hum hvarifrån | är svårt hot? | stor svart fot, | bäst krypa in | i hyddan sin.

Mando Diao tonsatte den för ett par år sedan, och en live-tolkning från teve hittas på nätet. https://www.youtube.com/watch?v=hiq0uDgDefw . Så kan den också göras.

Alldeles nyligen kom dikten ut som liten Pixi-bok – fantastiska tanke! Pixi-serien är miniböcker riktade till förskolebarn och har en blandad förlagshistoria som går tillbaka till 1950-talet. ”Snigelns sång” som Pixi-bok är illustrerad av Malin Biller och snigeln har förstås Frödings drag.

Varför skriver jag detta? Dels för att Fröding uppenbarligen förblir en författare att förhålla sig till. Men också för att jag gärna förmedlar den starka känsla av närhet jag upplevde i specialläsesalen på Carolina Rediviva. Jag hade helt andra skäl att gå igenom en mapp med handskifter inom kategorin ”Vitterhet”. Där låg i god ordning originaldikter av den ene författaren efter den andre, bland annat Gullberg och Lucidor. Jag hittade den text jag sökte, men kunde inte låta bli att fortsätta gå igenom mappen. Det är ju inte helt rationellt men en liten helig rysning känner man inför originalmanuskript, helt bortsett från deras vetenskapliga värde. I sin mäktiga enkelhet är väl Frödings dikt ett bra exempel.

Ett seminariepass vid IFLA-konferensen ägnades ”hot topics” inom universitetsbibliotekssektorn. Det hela cirklade kring ”change management”, för förändringens vindar har länge blåst starka.

Formatet för övningen var också intressant. Fem snabba, välformulerade tiominutersföreläsningar ledde över till rundabordsdiskussioner bland åhörarna. Talarna vandrade från bord till bord.

Hur sammanfattar man två timmar? Samantha Adams Becker presenterade en alldeles nyligen publicerad undersökning (NMC Horizon report: http://www.nmc.org/publications/2014-horizon-report-library )  En av hennes bilder delade in utmaningarna i tre kategorier: lösbara, svåra och riktigt svåra. Till de lösbara hör behovet av att integrera biblioteken i undervisningen och att tänka på nya sätt kring bibliotekariernas roll och kompetens. Till de lite svårare utmaningarna hör att i samlingarna integrera det digitala resultatet av forskningen, men också att hantera konkurrensen från andra leverantörer av informationstjänster (här avses främst de kommersiella aktörerna.) Till ”wicked challenges” hör att inom branschen verkligen ta till sig behovet av radikala förändringar och att vidmakthålla integrering, interoperabilitet och kollaborativa projekt.

Andra av talarna lyfte fram metoder för förändringsarbetet och dess inneboende svårigheter (bara 30 % av planerade förändringsprocesser lär lyckas). Hur hantera balansen mellan delaktighet och dirigerande ovanifrån? Och vad är det egentligen som skall ändras? Är det målen för verksamheten eller är det något annat? Och vad skall förändringen omfatta – en verksamhet, en grupp, ett synsätt? Skall förändringen ske i steg eller som ett yxhugg – och vilken tid står till förfogande? Vissa vill kanske avfärda det här sättet att tala om förändringsarbete (förr också känt som ”förnyelsearbete” eller ”omorganisation”) som ett management-lingo; ett sätt att försöka klä klåfingrighet i organisationsteoretisk dräkt. Men problemet kvarstår. En bransch som universitetbiblioteken måste helt enkelt förändra sina sätt att arbeta och tänka för att bevara (och öka!)  relevansen inom universiteten och i samhälle.

Roligast och mest provokativ var Jim Neal, chef för biblioteket och ”Vice President for Information Services” vid Columbia University. Han talade starkt för samarbete, i synnerhet mellan bibliotek. ”Radical collaboration” är Neals recept för framtiden. Det unika i den lokala kompetensen/de lokala samlingarna skall lyftas fram och utvecklas. Han tillät sig en utmanande periodindelning för de akademiska biblioteken.

-1950  exklusivitetens epok

1950-1970 populariseringens epok

1970-1990 splitens och misshälligheternas epok

1990-2010 nedgångens epok (“period of decadence”)

2010-2015 ”period of polygamy/kumbaya” – (nätet förklarar för mig att ordet ”kumbaya” numera refererar till när man sopar djupa misshälligheter under mattan. Wikipedia: ”’It’s all Kumbaya’ means that we pretend to agree, for the sake of appearances or social expediency.”)

2015-2020 parabiosis- eller synergiepoken

2020-  det partikuläras epok (”period of particularism”)

Publiken verkade inte särskilt upprörd över Neals bitska historie- och framtidsbeskrivning, kanske för att den så väl vägdes upp av hans egen och andras tro på bibliotekens möjlighet att spela en central roll. Neal lyfte fram ett antal arenor för ”radikalt samarbete”: excellenscentrum, massproduktion, nya infrastrukturer, nya initiativ – ledorden är kvalitet, produktivitet, innovation och naturligtvis samarbete. Vad man emellertid kan fundera över är vilka bibliotek som är stora nog att vara verkligt kraftfulla noder i ett framtida informationslandskap. Med Jim Neals recept bör rimligen mindre högskolebibliotek främst satsa på nära samverkan med starkare aktörer inom biblioteksvärlden. Samtidigt måste de starka aktörerna bli bättre på att prioritera i sin verksamhet.

Det viner om stugknuten och uppgiften är ta vara på den väldiga förändringspotentialen. Biblioteken skall ta vara sina unika resurser och skapa samarbeten – ungefär som det redan görs genom Libris, DiVA eller så småningom Alvin. Biblioteksvärlden måste också fortsätta att dra nytta av de enskilda bibliotek som har särskilda styrkor inom service- och samlingsfälten. Säga vad man vill: när det viner om stugknuten fylls samtidigt seglen.