Författare: Lars Burman (Sida 10 av 14)

4000 bibliotekarier är samlade i Lyon för att diskutera idéer, erfarenheter, utvecklingslinjer, framtidsfrågor. Tänk om alla dessa kvalificerade yrkesmänniskor kunde kopplas samman i ett enda medvetande, som drar nytta av sammanlagt kanske 15 miljoner arbetsdagar i världens bibliotek. Så lätt det då skulle vara att peka ut branschens heta ämnen, utveckla strategier och undvika fallgropar.

Det är ungefär detta TDM handlar om.

Uttrycket ”text and data mining” har varit på alla bibliotekariers läppar under de sista två åren, och det rör sig alltså om en teknik för analys och utvinnande av nya insikter/kunskaper ur väldiga samlingar digital data.  Den analysbara datamängden är verkligen oerhörd och växer kraftigt hela tiden. Gruvdriftsmetaforen är på sin plats. Det krävs avancerad teknik men här finns guld att bryta.

Peter Leonard från Yale (tidigare Fulbrightforskare i Uppsala) talade på IFLA-konferensen idag om humanisternas nytta av TDM. Han vittnade om forskarnas stora intresse, men också om att kunskaperna om metoderna ännu inte är lika stora. Här, menade Leonard, finns en självklar möjlighet för biblioteken att spela en roll.

Ännu är TDM i sin linda, men redan de pedagogiska exempel som Leonard presenterades väckte nyfikenhet. En körning efter orden ”lady”, ”woman” and ”girl” i samtliga texter av drygt hundra årgångar av Vogue gav fascinerande grafiska kurvor, liksom nyckelord inom hälsofrågor. Mer sofistikerade modeller ger förstås ännu intressantare resultat.  För en forskare med lång erfarenhet av mödosam och tidsödande litteratursökning inför ett nytt projekt öppnar sig nu fantastiska möjligheter att samla primär- och sekundärmaterial. Här finns också helt nya sätt att verifiera hypoteser; ofta har forskaren på känn att något finns i ett stort material men har  saknat möjligheter att verkligen visa det.

Tekniken finns, men också en snårig juridik. I den traditionella bokvärlden kunde inget förlag invända mot att en mänsklig snabbläsare – på jakt efter nyckelfraser – kursivt gick igenom volym efter volym i bibliotekets bokhyllor. Numera lägger ofta upphovsrättslagstiftning, databasskydd, kontraktsöverenskommelser och tekniska säkerhetsmurar hinder på den digitala vägen. Elsevier hör till de förlag som inte tillåter TDM. Föga överraskande, eftersom just den kunskap som kan utvinnas ur de stora datamängderna är så kommersiellt värdefull.

Biblioteken världen över hör till de öppna och framstegsvänliga, inte minst genom att man gör sin metadata tillgänglig. Det är därför inte överraskande att den europeiska föreningen av forskningsbibliotek, LIBER, engagerat sig kraftigt i frågan om copyright och TDM. Susan Reilly från LIBER beskrev situationen och underströk att det handlar om mycket mer än man först tror. Genom att Europa har strängare juridiska regler än USA (och numera även Storbritannien) hamnar den europeiska forskningen i bakvattnet. Därmed försvåras samhällsutvecklingen. Och det handlar nu verkligen inte bara om hum-samforskning utan ännu mer om naturvetenskap och medicin. Medan 1100 TDM-relaterade patent tagits ut i USA ligger den europeiska siffran på 39. När man inser teknikens möjligheter inom de datastinna empiriska vetenskaperna förstår man situationens allvar.

Juridiken har tillsammans med den digitala tekniken flyttat in i biblioteken. TDM är ett exempel. Fler finns. Frågorna är verkligen inte enkla, men i botten finns ett behov av att balansera en rad rättmätiga krav och anspråk mot varandra. Inte minst handlar det om samhällsintressen. Därför blir frågorna även politik.

 

Min termin börjar vid Rhône. IFLA har världskongress och det gamla brohuvudet för romarnas erövring av Gallien och Germanien översvämmas av 4000 relativt fridfulla bibliotekarier. Den första dagen har jag tillbringat på Bibliothèque Municipal i Lyon, där sektionen för specialsamlingar genomfört en session om de många förändringar som berör området. E.C. Schroeder från Yale försökte räkna upp dem. Uppifrån krävs allt mer tillgänglighet, trots minskade resurser, och det är vitalt att kunna demonstrera kulturarvets relevans – ett sätt är teknologi, ett annat delaktighet i undervisningen. Yales Beinecke Library börjar ett ombyggnadsarbete som skall leda till att antalet lärosalar i dubbleras. Att bibliotekarierna vid världens tunga kulturarvsbibliotek vill och kan undervisa framgick tydligt i diskussionerna, även om mycket tid ägnades fallgropar och utmaningar.

På ett antal institutioner finns professionsutbildning av kulturarvsbibliotekarier – bland annat just vid ENSSIB  här i Lyon. Men låt oss hoppa tillbaka över pölen. Den imponerande Mark Diminution från Library of Congress gjorde klart att kulturarvsbibliotekarien behöver ha många kompetenser: förstå materialets historiska sammanhang, signifikansen hos originalmaterial, bred bildning och relevanta språkkunskaper, inte bara kunskap om ”best practices” och internationella guidelines utan också hängiven vilja att använda dem, vilja till livslångt lärande, förmåga att tillgodogöra sig teknologisk kunskap, kunskap om upphovsrätt, insikter i säkerhetsfrågor, förmåga att engagera en bred publik plus ytterligare några punkter publiken inte hann anteckna. Diminution hade rätt, men ”Var finnes denna goda cigarr?” som frågan lyder i den gamla historien.

Ytterligare perspektiv från andra sidan Atlanten gav Winston Tabb, bibliotekschef  vid Johns Hopkins University. Under rubriken ”The view from the library director’s office” listade han de sex egenskaper han letade efter när han anställde ”curators” vid specialsamlingar.

1) Djup förståelse av ”recorded knowledge” 2) Djup kunskap om ett specialområde 3) Akademisk trovärdighet – kandidaten måste kunna fungera som en i universitetets lärarkår 4) Skicklighet inom det digitala fältet 5) Förmåga att fokusera och säga nej – (eller åtminstone be bibliotekschefen säga nej eftersom detta hör till chefens viktigaste uppgifter)

Den sjätte och sista punkten var kanske också intressantast. När Tabb letar specialbibliotekarie letar han efter ”a showman, a salesman”. Och det är gentemot två speciella grupper som kuratorn/bibliotekarien särskilt måste kunna sälja in sin kunskap och sitt ansvarsområde: recentiorer och potentiella donatorer.  I sammanhanget skall det sägas att Tabb redan i sin inledning underströk att han kom från ett privat amerikanskt universitet. Icke desto mindre kan man fundera en del kring hans sex prioriterade kompetensfält.

Dagen fortsatte med fördjupningar inom bibliotekarieutbildningarna runt om i världen, och kring hur bibliotekarierna i sin tur undervisar. Väsentligt i diskussionerna var att specialsamlingarna på olika sätt har uppenbar potential att stödja och stärka universitetsundervisningen i övrigt. Lärorik var dagen, och jag hoppas återkomma till ett och annat: till exempel det ”levande arkiv” som i Amsterdam nu byggs över den mångsidigt verksamme 43-årige författaren Arnon Grunberg. Grunberg levererar löpande material och deltar t,o.m. själv som gästkurator inför den första utställning som nu byggs på hans arkiv.

Över hela Lyon hänger stora och anslående affischer över Bibliothèque Municipals utställning  om ”skatter” – ”Trésors!”. Affischen hänger bland annat i jätteformat vid entrén. En tur genom  utställningen avslutade dagen, och den franske bibliotekarien  (för övrigt svenskspråkig utövare av skandinavisk folkmusik) visade makalösa godsaker ur bibliotekets samlingar. Även till dessa hoppas jag kunna återkomma. Låt mig bara få berätta att jag sett en Edith Piaff-skiva från radioarkivet 1948. Den fick säljas fritt, trots att den handlade om otrohet, men i etern fick den inte spelas. Därav de avsiktliga reporna som tystade skivan.

 

I.

I Riga gick jag säkert tio gånger över Daugava. Flera väldiga broar leder idag över den flod, som flyter från Valdajbergen hundra mil inne i Ryssland. En av de första broarna var för övrigt en provisorisk flottbro, byggd av Karl XII under hans fälttåg. Historien är alltid närvarande i ett land som Lettland och i en stad som Riga, där många herrar härskat och hårda öden lett till stora förändringar. En märklig dubbelexponering uppstår för den som möter en levande och vibrerande stad och samtidigt i texter och arkiv har ett förhållande till dess äldre öden.

Varje gång jag gick över den där bron fick jag en halv versrad i tankarna: ”Ich lief durch Liffland hin.”

I jämt hundra år – från Gustav II Adolfs erövring av Riga 1621 till freden i Nystad 1721 – var Livland en central svensk besittning. En hovrätt inrättades, och 1632 skapades universitetet i Dorpat, alltså nuvarande Tartu. Grovt sett bestod Livland av Lettland och delar av Estland. De hundra åren var stormiga. Fredligt uppbyggnadsarbete omväxlade med våldsamma krigiska uppgörelser. Som alltid gick krigshärar fram och tillbaka över de baltiska områdena.

Under de mest febrigt lysande åren var dragningskraften stark till den mäktiga stat som växte upp i Norden. ”Nordtsche Luther-Reich” kallas landet i den dikt som fyllde mina tankar på bron över Daugava. I Stormaktssverige fanns framtidsmöjligheter. Om lyckan stod bi kunde den djärve få sina drömmar om makt, pengar och inflytande uppfyllda. Eller i varje fall ett ämbete och en inkomst. I en av dikterna i sonettsamlingen Wenerid (1680), skildras Stockholm som en kraftfull nordisk magnet. Alla dras dit för dess rikedoms skull: ”Hijt kommer alt hwadh Haf och Mälare kan bära”.

”Ich lief durch Liffland hin” – ”Jag löpte hän genom Livland”. Så stod det i den där dikten. Jag stötte på den i Carolinas Redivivas  väldiga samlingar av tillfällestryck under ett forskningsarbete på 1980-talet. Det är en sonett i ett begravningstryck över studenten Georg Rosman, om vilken varken jag eller någon annan vet särskilt mycket. Men redan för tjugofem år sedan blev jag tagen av diktens överlastade barockstil och det människoöde som framträdde.

De mest levande spåren av Rosman är två tillfällesskrifter från hans begravning Solna i november 1690. Sonetten ingår i en av dessa. Författare till båda – en på tyska och en på latin – är hans vän Johan Friedrich Kirchner, också han tysk student i Sverige. De bådas vänskap tycks verkligen varm och innerlig, och med en klump i halsen skriver Kirchner om hur de gråtit och skrattat tillsammans. De tycks också ha förenats i en upplevelse av exil. På titelsidan beskrivs Rosman som en bror och främling i det främmande –  ”Eines Frembdtlingen in der Frembde”. Den överlastade stavningen och tryckets många konkurrerande typsnitt förstärker känslan av barockens expressiva men också tillslutna värld. Läsaren står inför en gåta, ungefär som inför ett gammalt adligt begravningskor i en svensk landsortskyrka. Keruber med hektiskt röda kinder, guldtrumpeter och begravningsvapen kan inte dölja att kryptans dörr är låst och att det vilar en hemlighet under kyrkans golv.

I sonetten talar den döde Georg Rosman själv till främligen som går förbi hans enkla grav. Sedan antiken har det varit vanligt att den döde själv ber vandraren dröja ett ögonblick och begrunda lyckans växlingar. I Kirchners dikt framstår Rosman som ung, varm och på färd norrut, allt närmare prakten och makten i Stormaktssveriges kärna. Den döde berättar att han fötts i Schlesien (numera i Polen/Tjeckien) och att han färdats norrut i olika steg. Till sist tog han med havsgudens hjälp språnget över Östersjön från de baltiska provinserna till Sveriges centrum.

Dikten är full av starka barocka grepp, inte minst allitterationer, skruvat bildspråk, känslosamma utrop, språklig lek med namn och ordklanger, lärd gåtfullhet, och den ständiga påminnelsen om livets korthet och dödens närhet. Floder och vatten är ett genomgående tema, liksom valet av verb som uttrycker rörelse – ”fliessen, kehren, laufen, bringen, weichen”. Men det är en livfull rörelse som snart brutalt förvandlas till dödens stillhet. Vandraren som passerar graven i Solna kyrka kan ännu en kort tid vandra fritt på jorden, men den döde påminner: ”Idag röd, imorgon död.” En fri översättning av Kirchners dikt över vännen Georg Rosman kan låta så här:

 

O, stå, vän, stå! Tänk: graven reds för dig!

Ty alla människor skall Ormen sticka.

Mig nu! Sen du! Men tänk om Gud täckts skicka

en ungdom skön och ROSenröd till mig!

I Schlesien jag diade. Min stig

till Creuzburg bar. Ur tunnan slogs min svicka.

Brieg, Breslau, Thorens gav mig lärdomsdricka,

men jag for hän dit Pregel slingrar sig.

Jag kom till Kurland, ROSig, glad och pigger.

Jag lopp till Livland, tills mig Neptun satt

på Sveriges strand. Där sade jag: God Natt!

O, ta min själ, min Gud! Min kropp den ligger

tills ROSMANS ROS slår ut så himmelsblå.

Här vilar jag i Solna. Gå, vän, gå!

 

 

II.

Ortnamnen i dikten över Rosman påminner om den europiska kartans föränderlighet. Solna har i originalet ett namn man kan känna igen. Stockholms tyskar tycks ha talat om ”Zollnau”. Kyrkan är förresten urgammal och ligger alldeles nära Karolinska institutet. Schlesien är en historisk region i nuvarande Polen och Tjeckien. Creuzburg vid floden Werra är idag en småstad med 2000 innevånare. Brieg heter Brzeg och ligger i Polen, liksom Breslau som heter Wrocław. Båda städerna ligger vid Oder. Thorens, ännu lite längre norrut, ligger vid Weichsel, och heter på tyska Thorn. Det är dock en polsk stad och bär då namnet Toruń. När Rosman var i Toruń hängde kyrkklockan ännu i stadens Jakobskyrka. Då Karl XII erövrade  Toruń 1703 togs den fyra ton tunga klockan som krigsbyte till Sverige, och hänger nu i Uppsala domkyrka. Dess namn är Thornan.

Rosmans nästa nedslag gjordes enligt dikten vid floden Pregel, som på ryska heter Pregolja. Floden flyter genom Kaliningrad, alltså den berömda gamla universitetsstad i Östpreussen som hetat Königsberg. Kurland är ett historiskt lettiskt landskap som bland annat varit eget hertigdöme under polsk överhöghet. De svenska trupperna anföll 1655 det rika Kurland och hertigen råkade i svensk fångenskap. Kurlands viktigaste flod är Venta (Windau ) som flyter ut i Ventspils (Windau), som på mitten av 1600-talet var huvudort för skeppsbyggeri och varifrån Gambia och Tobago koloniserades. Ventspils förstördes under det stora nordiska kriget.

Istället för att välja vägen norrut mot ”det nordiska Luther-riket” hade studenten Georg Rosman alltså kunnat vika västerut i Kurland till Windau och där stigit på ett skepp mot Karibien. Då hade han blivit del av en helt annan historia. Men han följde sitt öde och korsade Daugava.  Rosman tycks ha fortsatt ännu längre norrut, förmodligen till fots, och tagit vägen mot Sverige över Estland. Detta går inte att läsa ut ur dikten, men det kommer snart att framgå varför vi vet detta. Det kommer också att framgå att Rosman inte genast föll offer för sjukdom eller olycka. Det kan ju tyckas så i dikten eftersom han i Sverige direkt önskar ”god natt” till sina vänner. Han tycks nämligen ha nått Sverige redan 1684 och fått sex års respit innan gravdörren slogs igen. En rimlig gissning är att han då var i 30-årsåldern. Enligt Kirchner var han ingen yngling längre utan en man, vuxen i dygden. ”Nicht Jüngling; TugendMann!”

Den där dikten har dykt upp i mina tankar av och till i ett kvartssekel. På ett rörande sätt fångar den ett människoöde under det lika brutala som kosmopolitiska 1600-talet. När jag nu plockade fram den igen efter att själv färdats genom Livland och Estland började jag undra över om det skulle kunna gå att komma ännu närmare den unge Georg, även om forskaren vet  att vagabonderande studenter i äldre tid är svåra att fånga historiskt, i synnerhet om de dör unga.

Internet fanns inte när jag skrev min avhandling. Förhoppningen om snabba fynd var därför stor. Men ”Georg Rosman” gav inga meningsfulla träffar. Inte heller varianterna ”Georgius Rosmannus” eller ”Georg Rossman” ledde någonstans. Inte heller kombinationer med författarnamnet Kirchner, eller Solna, eller Schlesien. Något digitalt liv före den text som jag nu lagt ut tycks Rosman inte ha haft.

På Carolina Rediviva finns Sveriges kanske främsta fysiska referensbibliotek. Under en varm julieftermiddag slog jag en stund i lättillgängliga källor. Uppsala universitets matrikel gav plötsligt napp. 10 oktober 1684 skrevs Rosman in i Uppsala: ”Georgius Rossmannus Ericiburga Silesius Regiomonti depositus.” Här bekräftas såväl bakgrunden i Schlesien och att Rosman läst vid floden Pregel, för Regius Mons Borussia är just Königsberg, och ”depositus” betyder att han tidigare studerat där. Matrikelposten fäste Rosman i tiden.

Men en torr matrikelpost ger inte mycket, i alla fall inte universitetsmatrikeln. Nationsmatriklarna ger normalt mycket mer, men i detta fall är det osäkert i vilken nation han var inskriven, och faktiskt också  om han verkligen immatrikulerats vid en studentnation. Nästa chansning var därför konsistorieprotokollen från 1600-talet.

Det är ingalunda säkert att ett studentnamn dyker upp i universitetsstyrelsens protokoll. Sker detta har studenten ofta gjort något olämpligt för vilket han skall bestraffas, eller åtminstone skall han ha utgjort någon form av problem för universitetet. Just därför kan emellertid en sökning vara på sin plats. Finns något i protokollet finns också en historia att berätta.

Det visade sig att Rosman faktiskt diskuterades flera gånger bland de styrande professorerna. Liksom internationella studenter i alla tider hade han hamnat i administrationens kvarn. 2 oktober 1684 ställs frågan om Rosman verkligen bör antas till Uppsala universitet. Han hade visserligen lämnat in ett privat rekommendationsbrev från en präst på Dagö i Estland som tycks heta Otto Tunderus. Men Rosman kunde inte visa fram ett riktigt ”testimonium” som visade att han varit inskriven vid ett annat universitet tidigare. Skälet han uppgav var att sådana avgångsintyg inte brukade utfärdas vid tyska universitet. Även om en av professorerna var bekant med Tunderus på Dagö, så var man tveksam. Konstitutionen krävde intyg, och man beslöt vända sig till högre myndighet, det vill säga till Uppsala universitets kansler.

Magnus Gabriel de la Gardie svarade snabbt och efter sex dagar fick professorerna veta att Rosman borde antas och helst förses med ett stipendium så småningom. Konsistoriet fortsätter att gruva sig, men den värmländska professorn Petrus Lagerlöf menar att man inte bör ”difficultera” om inskrivningen när nu kanslern var positiv. Vid detta stannade det. Rosman kunde skrivas in i matrikeln.

Efter ytterligare några dagar, 22 oktober, dyker Rosman åter upp i protokollen. Nu har han underkastats sedvanliga inträdesförhör av dekanen Petrus Rudbeck men även ett kunskapsförhör av Erik Benzelius d.ä. Rosman blev godkänd. Även om hans kunskaper inte var de allra bästa, så visade han inga prov på teologisk villfarelse, vilket väl trots allt var det viktigaste. Professor Benzelius menar emellertid att Rosman varit så pass svag i sina kristendomskunskaper att det inte vore lämpligt att låta honom fungera som privatlärare. Detta var annars det vanliga sättet för fattiga studenter att försörja sig.

Ett knappt år senare finns den sista protokollsanteckningen om Rosman i Uppsala. 23 juni 1685 behandlas hans anhållan om ett testimonium från Uppsala. Professorerna får veta att Rosman redan efter fjorton dagar i Uppsala under hösten 1684 hade rest vidare till Stockholm. Orsaken var att han för sin fattigdoms skull behövde undervisa. Rosman kan visa upp ett intyg från en kamrer i huvudstaden. Professorerna slår sina huvuden ihop och kommer fram till att de inte kan förvägra Rosman ett testimonium, men att de inte kan skriva något om hans kunskaper, utan bara att han en kort tid varit inskriven i Uppsala och därefter förfogat sig vidare.

Här slår jag ihop boken. Så mycket mer finns nog inte att hämta i den tryckta litteraturen. Mitt intryck är att universitetsstyrelsen behandlade vandringsfågeln Rosman njuggt, och att de mindre lyckade förhören inför Rudbeck och Benzelius förstörde hans chanser redan första veckan vid den kungliga akademien i Uppsala. Kanske var han en dålig student, men man kan också ha bedömt honom hårt för att slippa honom.

Kanske skulle det gå att hitta mer om Rosman. Jag skulle i så fall börja med matriklarna från Königsberg, med Stockholms stadsarkiv och med det som finns från tyska församlingen i Stockholm. Uppenbarligen fortsatte Rosman att umgås med tyskar i Stockholm, ty i Kirchners begravningsskrifter räknas han in i den tyska studentkretsen i Stockholm. Kanske drog han sig fram i fattigdom de där fem-sex åren i Stockholm, och troligen dukade han under för sjukdom. Jag är sorgset tacksam för den lilla inblicken man får i fattigstudentens liv på stormaktstidens skuggsida.

De nya små bitarna i Rosmans historia gör att jag undrar över två saker. Varför var universitetskanslern så välvillig till den internationella studenten, medan professorerna helst ville slippa honom? Ett svar kunde vara att Rikets Herrar såg det ständiga behovet av begåvad arbetskraft från utlandet. Befolkningsbristen var ett av Stormaktssveriges värsta problem.

Och vilken stad är ”Ericiburg”, som enligt matrikeln bör vara Rosmans födelseort, och startpunkten för hans långa färd genom nordöstra Europa? Google kan inte hjälpa mig, och finurliga sökningar ger inga resultat som känns troliga eller tillförlitliga. Säkert går det att gräva djupare i arkiv och litteratur. Men jag har inte tid att stanna längre vid Rosmans grav i det nordiska Luther-riket: ”geh Leser/ wiltu gehn.”