”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet”, säger Predikaren. Han kunde ha tillagt att ingen ände är på byggandet av bibliotek. Världens digitalisering har inte inneburit någon förändring, och varför skulle den det? Människor fortsätter att vara beroende av sina fysiska kroppar, och det krävs platser att vara på när man utnyttjar såväl modern som traditionell teknik för läsande. Digitaliseringen har visserligen medfört ett distribuerat bibliotek. Läsaren kan ofta arbeta på distans och vid egen skärm. Man skulle kunna säga ”var och en sin egen biblioteksfilial.” Men det hindrar inte att hårdvaran är fysisk och behovet av en stol mycket påtaglig.
Men varför byggs nya bokpalats i den numera distribuerade biblioteksvärlden? Svaren är många och beror på vilken typ av verksamhet det handlar om. Folkbiblioteken fyller ett roll som välfyllt socialt och demokratiskt vardagsrum. Nationalbibliotek har plikten att bevara och ordna det som publiceras i ett land, och intressant nog har mängden tryck inte minskat, utan istället fortsatt att öka. (Orsaken är återigen digitaliseringens frihet.) Det finns alltså fysiska böcker som måste tas om hand.
I Riga har ett alldeles nytt nationalbibliotek precis färdigställts. Invigningen sker 29 augusti. Det är en sannerligen imponerande byggnad med konferens- och utställningsytor, 1000 läsplatser och plats för sex miljoner böcker. Naturligtvis är det också en plats varifrån de digitala biblioteksresurserna kan dirigeras. Arkitekt är letten Gunnar Birkerts, och det är uppenbart att byggnaden skall spela en roll som symbol för nytänkande och identitet. Från vissa vinklar är huset helt magnifikt i sin modernitet, medan fasaden mot Daugava verkligen sticker av mot alla förväntningar. Den förvånade åskådaren lutar huvudet bakåt och undrar hur generationer av Riga-besökare kommer att uppfatta detta osymmetriska landmärke som mer liknar en vulkan än ett hus. Men jag blir mer och mer förtjust i det ambitiösa byggnadsverket. Bergssymboliken är naturligtvis inte en slump, utan hämtar inspiration från det rika men svårbestigna ”kristallberget” i lettisk folkkultur. Inspiration hämtas också från en myt om hur ett ”ljusslott” med förlorad visdom en gång skall resa sig ur Daugavas djup.
Man kan tycka vad man vill, men byggnader är inte bara praktiska platser för arbete, de fyller också symboliska funktioner. Många av Uppsala universitetsbiblioteks äldre böcker bär bibliotekets präktiga pärmexlibris med texten ”själens läkehus” på grekiska: IATΡEION ΨΥΧHΣ (iatreion psyches). Det abstrakta intellektuella innehållet ges därmed konkret fysisk form. Inskriptionen skall tydligen funnit på ett bibliotek i Thebe före Kristi födelse. Kanske behöver trots allt den osynliga kunskapen ibland framträda i fysisk prakt.
Ett universitetsbibliotek behöver lokaler av en rad olika orsaker. Kort sammanfattat: ett universitetsbibliotek skall vara en mångsidig plats för studier, forskning och mänskliga möten, och det skall husera, administrera och tillgängliggöra såväl digitala som fysiska samlingar. Därtill skall det arkitektoniskt uttrycka universitetets värdegrund – vikten av kunskap och forskning.
Det har hänt en del sen 1620-talet då UUB:s samlingar inrymdes i ett nu rivet hus intill domkyrkan. Det huset var knappast någon vibrerande mötesplats för unga forskare och studenter, snarare ett illa skött magasin. Huset var ”snedt i mer än en riktning” berättar Annerstedt, och bestod av två våningar om vardera mindre än 150 kvadratmeter. Taket var torvtäckt, och mer torv och näver fick införskaffas när det regnade in. Huset var uppenbarligen eländigt, och led av fukt, kyla och ”unken lukt”. Först 1691 flyttades biblioteket in i Gustavianum, vilket alltså betyder att UUB:s oerhörda samlingar av handskrifter och tryck i en mansålder förvarades i en möglig rivningskåk. Det är märkligt att så mycket överlevt och ändå befinner sig i gott tillstånd.
Fullt ansvar för verksamheten tog nog inte 1600-talets universitetsledare för sin intellektuella infrastruktur. Men gamla överbibliotekarien Claes Annerstedt konstaterar 1894 belåtet att universitetskanslern knäppte professorerna på näsan när de 1678 tycker att ett överskott i universitetets finanser inte skall gå till biblioteksbyggnaden utan i stället användas för att äntligen betala professorernas sedan länge innestående löner. Kanslern Magnus Gabriel de la Gardie avvisade detta förslag med ”ovilja”. Det är som det alltid varit. Universitetspolitik handlar om prioriteringar.
Källa: Claes Annerstedt, Upsala universitetsbiblioteks historia intill år 1702 (Stockholm 1894)
Enligt Claes Annerstedt UUB:s äldsta byggnad. Huset låg i hörnet av Akademigatan och S:t Eriks torg nära domkyrkan och är nu rivet. UUB, signum U 65.
Lars Burman