På vägen till Carolina passerar jag Carl Säves grav på Uppsala gamla kyrkogård. Det är ett ståtligt gotländskt stenkors, ty Säve (1812-1876) var född i Roma mitt på ön. Men det var som landets första professor i nordiska språk han har blivit ihågkommen. Stenens inskrift lyder:

FRÄNDER
VÄNNER OCH LÄRJUNGAR
RESTE STENEN

Vem tänker på att mellanslag och radbrytningar underlättar läsningen? Under antiken hade texten lytt:

FRÄNDERVÄNNEROCHLÄRJUNGARRESTESTENEN

En av Säves egna inspiratörer fick inget stenkors i Uppsala utan ett betydligt märkligare eftermäle. Som student brevväxlade Säve med demonförfattaren C.J.L. Almqvist, som bland annat drog nytta av den unge Carls gotländska dialektkunskaper. Dessutom försökte Almqvist lämpa över arbetet på den stora ordbok han påbörjat, men inte såg någon utsikt att avsluta. Säve var för klok att svara ja.

1851 gick Almqvist i landsflykt efter att ha förfalskat växlar och troligen försökt giftmörda ockraren von Scheven. Det blev snart absolut tyst om den egendomlige författaren som i ensamhet dog i Bremen 1866 och fick en grav under en sten med ett främmande namn . När det var jubelpromotion i Uppsala 1865 ströks Almqvists namn trots att han promoverats 1815 tillsammans med andra storheter som Atterbom och Palmblad. Senare återuppväcktes han som bekant – fick en ny grav och ett nytt och hela tiden växande rykte. Men det är en annan historia. Då, fem år efter landsflykten, beskrev Fredrika Bremer honom som en komet som i en vild bana lämnar vår solsystem. Också ett eftermäle! En skrämmande och evigt sökande himlakropp som försvinner ut i det stora mörka djupet och bort ur människors minne och åsyn.

Säve och Almqvist brevväxlade. Själv är jag särskilt fascinerad av ett brev där Almqvist förklarar hur han hanterar sina skiljetecken. Brevet ligger förstås i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar. Bakgrunden är följande: Almqvist hade kritiserats för inkonsekvens i sin kommatering. Själv skriver han uppbragt till Säve att han minsann vet precis vad han gör när han sätter skiljetecken, och att varje text kräver sin typ av interpunktion. ”Man eger verkligen uti Interpunktionsvariationen en rikedom, en möjlighet till uttryckande av fina drag i sensationen, som man beröfvar sig om man tvingar in den uti ett uniformt system.” En pedants språk uttrycks med sträng och tät kommatering,medan en glad flickas dialog skall vara glest kommaterad. Sedan ger han ett underbart exempel på hur han arbetar. En levnadsglad yngling skulle utbrista:

”Jag älskar att dansa, emellan rätterna på bordet vill jag sjunga, mellan hvarje glas på brickan vill jag också sjunga, och så ofta som jag med mina ögon blir varse en liten nätt valseuse, börjar bloden hoppa i mina annars så stilla ådror.”

Men för den pedantiska och misslyckade gamla sprätten blir samma mening hackig och ofärdig – han vill så gärna charmera men kan inte:

”Jag älskar, att dansa! Emellan rätterna, på bordet, vill jag sjunga! Emellan hvarje glas, på brickan, vill jag också sjunga! och, så ofta som jag, med mina ögon (nemligen), blir varse en liten, nätt valseuse, börjar bloden hoppa i mina, annars så stilla, ådror!”

”Smaka på den!” som en ung Vaurien av idag skulle säga.

I juli avled en av de stora bok- och manuskripthistorikerna, Oxfordforskaren Malcolm Parkes. Få kunde som han de medeltida handsskriftstraditionerna och han har bland annat författat ett stort arbete om skrivare: Their Hands Before Our Eyes: A Closer Look at Scribes (2008). Även Parkes hörde till de som begrepp detaljens vikt, skönhet och betydelse. ”Der liebe Gott steckt im Detail” som tyskarna säger.

Detaljkompetens är en bibliotekariedygd. Almqvist gjorde ju insatser som sådan, och Parkes hittade inte mindre än nittio bortglömda medeltida manuskript när han som college-bibliotekarie på 1970-talet flyttade runt böcker för att göra mer plats för studenternas läsplatser. Det ledde till en stor bibliografi: Medieval Manuscripts of Keble College, Oxford (1979).

Men jag hör till dem som är för olärd för riktig medeltidsforskning. Istället kan man bläddra i Parkes bok Pause and effect. An Introduction to the History of Punctuation in the West (1992). På ett fantastiskt sätt kombineras lärt sinne för detaljer med elegant överblick. Interpunktionens historia är dramatisk och mycket som tas för självklart är moderna konventioner. Men hur åtskilde vi utan skiljetecknen: ”Per, sa Lars, är en idiot” från ”Per sa: ’Lars är en idiot’”. Parkes noterar också betydelseskillnaden i ett utropstecken. Om texten säger ”Stop! Stop!! Stop!!!” förstår läsaren att ropet blir starkare. En annorlunda och betydligt mer svårtydd laddning får tecknet i en mening som ”’Stop!!’ she whispered.”

För forskaren (och författaren) är förstås livsverket ett slags minnesmärke över den bortgångne. Men det gör ju inget om andra eftermälen kommer till. Om Parkes läser jag i en av The Daily Telegraphs gravrunor; de är alltid initierade, avslöjande och ytterligt välskrivna. Många av dem är verkligen ”tributes to eccentic lifes”. Återigen är det den karaktäristiska detaljen som är nyckeln i beskrivningen. Det lilla särdraget, den träffande repliken, det minnesvärda personlighetsdraget – det är sånt som ger skildringen dess storhet. Daily Telegraph berättar att Parkes var en vänlig och omtyckt lärare, men att han en gång somnat mitt under en av sina lärda föreläsningar. När han vaknade hade han glömt vad den handlade om. Men efter en snabb blick på närmaste students senaste föreläsningsanteckning fortsatte han precis där han slutat.

Parkes, Säve, Almqvist – tre olika språkmän med skilda eftermälen. Almqvists begravning i Bremen var säkert en sorglig och ödslig tillställning. Säve gissar jag fick en ståtlig Uppsalabegravning värdig en framgångsrik 1800-talsprofesor. När Parkes begravdes för några veckor sedan vet jag att man hittat den detalj som gav ögonblicket sublim storhet . Uppslagen på hans kista låg en medeltida tidegärdsbok som Parkes själv hade katalogiserat.

Ändå finns nog inget eftermäle som i sin sakliga enkelhet slår det jag en gång såg på en vägg i biblioteksstaden Wolfenbüttel. Här ingår verkligen det stora och det lilla i skön förening: ”I detta hus bodde Ernst Justus Schottelius (1612-1676), den tyska grammatikens fader och semi-kolonets uppfinnare.”