Det går att läsa i snö. Den som behärskar rätt alfabet har mycket att förmedla om fauna, väderförändringar och framkomlighet, det vet alla som vuxit upp i ödsliga landsändar med vänner som lever utomhusliv. Svenska skidlandslaget stöds förresten av ett helt valla-team som inte bara behärskar tecknen i snöns alfabet utan alla snöspråkets många dolda meningar, hänsyftningar och estetiska uttryck. Landslagets valla-lastbil (en slags motsvarighet till en akademisk litteraturvetenskaplig institution) har en 13,5 meter lång semitrailer som innehåller en vallabod på 70 kvadratmeter.

Själv är jag trött på snön. Dessutom är jag ganska dålig på att läsa den. Just nu uttrycker snön i Uppsalas innerstad mest trötthet och förvirring. Den är smutsig och grusig och uppskottad i oformliga högar. Det är som en gammal sliten bok med kaffefläckar och utrivna sidor. Inte mycket att läsa där längre.

Boken är en stark metafor. Den står för civilisation, bildning och kunskapsutveckling. Men hur länge till? Pappersboken är sedan länge en billig vardagsvara, och e-medierna gör den traditionella formen obsolet. Men vem vet. Kanske just det faktum att den traditionella boken långsamt bleknar bort som informationsbärare innebär en ny aktualitet för den fysiska bokens symboliska betydelse.

I en nyutkommen bok om Petrarca lär jag mig att 1300-talsförfattaren hörde till dem som kunde tala om böcker som om levande människor. Anders Bergman berättar att Petrarca kunde säga ”Platon kom hem till mig” när äntligen ett efterlängtat grekiskt manuskript anlänt.

Många delar nog Petrarcas känsla av att den fysiska boken har mänskliga egenskaper, och faktiskt nästan är en personlig och högst levande vän. I tiden före boktryckarkonsten var kanhända känslan ännu starkare, eftersom varje handskrift verkligen var unik, varje avskrift skiljde sig. När handskriften bands in fick den ju också ett unikt utförande. Petrarca, lär jag mig också, ville helst att boken skulle ha silverlås och vara klädd i silke. Man kan ju fundera åtskilligt på de komplexa föreställningar om hemlighetsfullhet och skönhet som döljer sig i den metaforiken. Men Petrarca hade en sund inställning. En bok blir inte vackrare bara för att den är mer utsmyckad: ”ofta är en chosefri enkelhet att föredra framför konstfärdiga dräkter.”

Förmodligen skulle C.J.L. Almqvist ha stämt in ett halvt årtusende senare. Almqvists värld var dock annorlunda. Bokbranschen höll på att industrialiseras och böcker bli vardagsting. Men Almqvist fortsätter att glädjas åt böcker gestaltade som människor och människor gestaltade som böcker. En rolig episod finns i guvernantromanen Amalia Hillner (1840) där den förälskade baron Oscar kommer med sin fattiga fästmö Amalia till Uppsala, där de för första gången skall träffa hennes mor. När de sitter i moderns enkla rum på Kungsängsgatan menar Oscar att Amalias mamma i hela sitt sätt är så lik dottern, att han tycker sig se sin Amalia men i en förstaupplaga. ”Det är klart, att den sednare väl var nyare och yngre till tiden: permarne litet ljusare och mindre medfarna. Men intet stod att läsa i denna, som icke fans i den förra. Hvilken hade väl läst korrekturet till detta poem, som i begge sina editioner sågs så felfritt?”

I citatet blandas på ett obetalbart sätt textkritisk insikt, bokkärlek och romantikens kvinnodyrkan. Bakom Almqvists ironier ligger en fascinerade tro på en gudomligt ordnad värld. Andlighet och realism möts hos Almqvist på ett sätt man sällan ser. Mitt i gudstron kan författaren vara befriande vanvördig. En prefekt människa, liksom en perfekt bokutgåva, kräver självaste Gud som korrekturläsare. Han är den enda som skulle kunna klara den omöjliga uppgiften att göra en bok fri från fel, och två editioner identiska. Det är bara att instämma.

Oscar och Amalia besöker Uppsala när det är försommar och linnean blommar i Linnéträdgården. Det snöade igår, och jag kan inte läsa några omedelbara tecken på vårens ankomst i snöhögarna. Låt oss dock tolka demonterandet av byggnadsställningarna på Carolina Rediviva som ett vårtecken. Igår passerade en jämn ström av jobbare utanför mitt fönster – det såg vådligt farligt ut. Stag, spiror, balkar och trallar plockades isär och hissades ner på marken. Biblioteksbyggnaden har fått ett nytt tak.

Eller kanske kan man säga att Carolina har fått en ny, fin vårhatt att glädja sig åt.

Utsikt från Carolina Rediviva. UKK i fonden.