I Köpenhamn har jag och andra bokhistoriker/editionsfilologer pratat om ”textens transmissioner”. Seminariet i fredags stöttades av Einar Hansens forskningsfond. Det där med donationer är bra. Dansk-svenske Einar Hansen (1902-1994) var redare men också VD för Allhems förlag. Som stor bokvän donerade han klokt nog medel till en professur i bokhistoria. Lite synd bara att det var Lund som fick slantarna. Även i Uppsala skulle det behövas mer forskningsresurser på fältet, inte minst eftersom Carolinas samlingar alltid ger bokhistorikern en drömsk uppsyn.

Men vad skedde nu i Köpenhamn? En av Wikipedias förklaringar till ordet ”transmission” är ”teknik att överföra mekanisk kraft”. Inom den aktuella delen av humanistisk forskning handlar det om helt andra saker – även om det faktiskt rör sig om överförande av starka krafter. ”Textransmission” används för att beskriva hur en text vandrar. Exempelvis mellan versioner. Eller mellan genrer. Eller – som i mitt bidrag – mellan talat och skrivet.

Ett roligt och lärorikt seminariebidrag kom från den köpenhamnske Palle Schantz Lauridsen, som talade om ”En Opdagers triumfer”. Närmare bestämt handlade det om Sherlock Holmes öden och äventyr i Danmark 1891-1910. De danska tidningarna tryckte följetonger som den läshungrige kunde klippa ut och låta binda in till en bok. Men naturligtvis kunde man också läsa om kokainisten från Baker Street direkt i bokform. Mästerdetektiven transmitterades språkligt genom en rad översättningar, ofta parallella översättningar av samma bok, och de danska titlarna kunde variera åtskilligt på samma verk. The Sign of Four hette Det mystiske Tegn när den på följande vis började i en Aarhus-tidning 1891: ”Sherlock Holmes tog sin lille Flaske fra en Krog af Kamingesimsen og sin Morfinsprøjte ud af dens sirlige Safiansetui.” I en bok som fick titeln Agra-skatten (1905) bakas De fyras tecken in som ett andra kapitel. Detta börjar: ”Sherlock Holmes og jeg sad samman i vor Dagligstue. Han havde taget sin lille Flaske ned från Kaminhylden og sit Værktøj för underhudisk Indsprøjtning ud af et Maroki-Futteral.”

Lagda sida vid sida kan man ju undra om de olika översättningarna egentligen är samma litterära verk. En italienare har förstått transmissionens spännande värld när han utbrister ”Traduttore traditore!” Översättaren är en bedragare. Eller om man vill se det på ett annat sätt: en skapare.

Ännu mer spännande blev det när Schantz Lauridsen utredde relationen mellan de klassiska berättelserna och de 12 Sherlock Holmes-filmer, vardera på femton minuter, vilka gjordes före första världskriget (typiskt nog är bara en bevarad). Man behöver inte vara litteraturvetare för att inse det kinkiga i att ”översätta” ett språkligt verk till stumfilm. Allt som sker genom ord i boken blir ordlöst gestaltat och omgestaltat på vita duken.

Att tro på stabila och givna litterära verk är inte möjligt. Ständigt byter texten skepnad, och Harry Potter-böckerna finns i (minst) två engelska versionen – en amerikansk och brittisk. Dessutom gavs böckerna ut i olika utföranden – ett sobert för den vuxne läsaren som inte ville skämma ut sig på tunnelbanan, och en glatt designad för barnpublik. Det säger sig ju själv att när sedan texten flyttar över till filmatiseringar eller som text på en digital skärmen så innebär det konsekvenser för hur vi läser och hur vi tolkar. Litteraturvetaren njuter av att begripa transmissionens komplexitet, och utbrister världsvant: ”Elementärt, min käre Watson!”

Smulor från veckan som gått:

I torsdags var hela Uppsala universitets så kallade akademiska senat på besök vid UUB. Nyfikna på Carolinas inre miljöer hade de bett om att få hålla sitt decembersammanträde i boksalen, något som givetvis glatt beviljades. Jag fick glädjen att för en uppmärksam publik presentera bibliotekets verksamhet under en halvtimme.

Gotlandsarbetet går vidare, och under veckan deltog jag och Gunilla Sundström i ett telefonsammanträde där vi redde ut administrativa frågetecken. Vi var fyra i ett tjänsterum på förvaltningen här i Uppsala och tre på Gotland och en i Stockholm. Knaster, knaster och det där envisa pipandet var 5:e minut som skall påminna om det är ett gruppmöte. Men effektivt och positivt. De högskoleanställda bibliotekarierna på Gotland kommer för övrigt på besök 17-18 december, och skall då få se ett antal av UUB:s miljöer.