”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Eller skall det vara: ”Äntligen stod prästen på predikstolen”? Manuskriptet till inledningen av Gösta Berlings saga återgavs på de gamla tjugokronorssedlarna, men där döljs prepositionen bakom Selma Lagerlöfs lockar.  Om mitt textkritiska minne inte sviker så användes ”på” i de tidigaste editionerna och ändrades senare av författaren till ”i”. Språkbruk förändras som allt annat. Man kan med Too-ticki i Tove Janssons Trollvinter konstatera att: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”.

Äntligen stod jag emellertid i talarstolen. Det var i torsdags och i Uppsala universitets aula. De senaste två året har inte gett särskilt många möjligheter till offentliga framträdanden, men nu fick jag chansen att på tretton minuter klara av ämnet ”Uppsala universitetsbibliotek 400 år”.

Sammanhanget var högtidligt. Universitetet fyllde 7 oktober 544 år och för första gången efter pandemin ordnades festprocession i aulan inför stor publik. Universitetets pristagare från både 2020 och 2021 fick sina välförtjänta utmärkelser och rektor och prorektor chansen att visa sig i sina praktfulla guld- och silverkedjor.

Själv fick jag alltså dra på frack och svart väst och tala om Uppsala universitetsbibliotek, dess historia och framtid. Föreläsningen kommer  inom kort att tryckas och göras öppet tillgänglig, så den skall inte återges här. Men så mycket kan jag avslöja för den som inte var på plats att jag tog fem hundraårskliv genom historien och sedan lyfte på förlåten till forskningsbibliotekens framtid. De historiska nedslagen skulle ”illustrera insikten om akademiska infrastrukturers nödvändighet, vikten av säkerhet i samlings- och informationshantering, biblioteks fysiska natur och slutligen deras identitets- och trygghetsskapande förmåga.”

Om framtiden hävdade jag att forskningsbibliotek alltid kommer att behövas. ”Emellertid förändras de och kommer att behöva samverka sinsemellan, men också integreras djupare i sina respektive lärosäten. Internationellt talar man idag om en övergång från serviceleveranser till djupintegrering i utbildningens och forskningens ekosystem. Nycklar är öppen vetenskap, forskningsdata, kunskapsdelning, personalens kompetens, den nyaste informationsteknologin och ett växande kulturarv som kräver digitalt tillgängliggörande.” Ett av mina nyckelbegrepp var ”kunskapsallmänning”.

Dessutom slog jag ett slag för biblioteksbyggnadernas betydelse, inte minst i en universitetsstad av Uppsalas slag, där begreppet ”power of place” är alldeles ovanligt mycket på sin plats.

På mina tretton minuter försökte jag säga saker som jag tror är viktiga om universitet och deras forskningsinfrastrukturer. Detta kändes betydelsefullt. Men det kändes minst lika viktigt att föreläsningen fick bli en del av samhällets och universitetets återöppnade efter pandemin. Uppsalas rituella ceremonier är traditionstyngda, men genomförda med en tilltalande självironi. Ändå är de djupt betydelsebärande. Här uppträder universitetet för en gångs skull symboliskt tillsammans: alla fakulteters lärare och forskare, biblioteket, förvaltningen, studenterna.  Nyckelordet är ”tillsammans”, och det ordet har känts långt borta alldeles för länge.