Månad: juli 2021

På försommaren för sextio år sedan damp det ned ett brev innanför dörren till en studentlya på Övre Slottsgatan 5. I huset, som ligger snett emot Carolina Rediviva, bodde då en ung författare vid namn Lars Gustafsson. Han hade så smått börjat bli känd som litterärt underbarn, och så småningom skulle han bli en av vår stora 1900-talsförfattare. Hans välfyllda arkiv finns numera på Uppsala universitetsbibliotek.

                   Brevet, som var ett svarsbrev, kom från J.R.R. Tolkien. Det är daterat till 18 maj, dagen efter Gustafssons tjugofemårsdag. Utkastet till den unge författarens första brev till Tolkien, som också det finns i arkivet på Carolina, gjordes 16 maj. Postgången mellan Uppsala och Oxford fungerade bra på den tiden. Gustafssons ärende var att han vill intervjua Tolkien för Dagens Nyheter. Han försäkrar den nyligen pensionerade professorn om att han inte är ute efter att leta allegorier i Ringarnas herre. Sannolikt var han medveten om Tolkiens ovilja att få sitt verk läst som en kalla-kriget-allegori, och istället smickrar Gustafsson Tolkien med att han vill tala kompositionsfrågor och verkets relation till Tolkiens sagoforskning. Dessutom satsar den unge Uppsalaförfattaren på brödraskapet i yrket: ”Being an author myself I am also very interested in the very genesis of such a great and elaborate epical texts [!] as yours.”

                   Tolkiens svarsbrev är kort och vänligt. Inte minst understryker Tolkien att det är just sådant som Gustafsson föreslår som han har lust att diskutera. Före mitten av juni står Oxfordprofessorn till tjänst för ett möte.

                   Intervjun blir av, men det dröjer till 21 augusti innan resultatet publiceras i Dagens Nyheter. Tydligen lämnade intervjun bestående spår hos Gustafsson. I en Expressen-artikel 27 februari 2004 mindes han mötet i Oxford. Här berättar han att chefredaktören Olof Lagercrantz hade varit mycket ovillig att låta Gustafsson göra intervjun. Sådan litteratur hade vare sig den svenska litteraturens store grindvakt eller det kulturella etablissemanget i övrigt förståelse för. Men Gustafsson tror att Lagercrantz gav med sig för att slippa ha den ihärdige tjugofemårige ”fanatikern” propsande i telefonen.

                   Intervjun sommaren 1961 skildrar mötet med en gammal skarpskuren, piprökande forskare, omgiven om böcker och manuskript i sitt arbetsrum. Den har rubriken ”Den besynnerlige professor Tolkien”, en rubrik som Gustafsson svär sig fri från i Expressenartikeln nästan 45 år senare. Men nog är skildringen full av förundran över den egenartade lärdomsgigant som fantiserat fram en hel värld. Hans förundran och fascination kan man inte ta fel på, och när han senare i Expressen 8 december 1961 recenserar översättningen av Konungens återkomst skriver Gustafsson: ”Man kan anse att Tolkien är en smula galen, att det finns något barockt och innestängt i hans gigantiska berättelser, hans landskap och monster, men det är omöjligt att att förneka att de utgör ett utomordentligt instrument för den moraliska allegori som är hans syfte.” Just storheten i Tolkiens episka men pessimistiska skildring av kampen mellan gott och ont kan Gustafsson inte värja sig mot. Dock är är det intressant att han inte på något sätt tar upp den religiösa tematiken: Gandalf som frälsargestalt och allt det där. Tolkien var ju troende katolik.

                   Den ambivalens som Gustafsson upplever har jag känt själv. Som tonåring älskade jag Tolkien och slukade Ringarnas herre gång på gång. Som ung litteraturvetare gled jag rätt mycket över på den skeptiska Lagercrantz-sidan. Ändå har jag gång efter gång återkommit till kraften i Tolkiens berättande och förgäves försökt få rätsida på mitt förhållande till Midgård. På sommaren för tre år sedan läste jag om hela verket och tyckte mig bättre förstå hela cocktailen av litterär förmåga, till synes naiv berättarkonst, het konservativ längtan till en enklare värld och förmågan att låta melodramatiska och sublima känslor blomma. (Det senare påminner mig om hur barockens diktare tillät sig fritt spelrum för känslor när det gäller religiösa ting – annars såg de känslor som potentiellt manipulativa.) Min fascination av Tolkiens Ringarnas herre har blivit ännu större när jag nu högläser den för familjen. Här finns djupa band till en äldre muntlig kultur. Jag kan känna mig som en skäggig sagoförtäljare, hukande vid lägerelden, som gång på gång framför sagor och myter som lyssnarna redan älskar och kan utan och innan.

                   Men kanske finns en nyckel till märkvärdigheten med Ringarnas herre just i tidpunkten då Gustafsson åkte till Oxford. Det tidiga 1960-talet var en märklig tid av snabb förändring. Olika sub- och motkulturer skulle växa fram, och på nätet jag hittar en BBC-artikel av Jane Ciabatteri från 20 november 2014 som påminner om hur antikrigs-, medborgar- och feministrörelser kunde relatera till den politiska subtexten om hobbitarna – det kämpande småfolket. Antimaterialism, andliga värden och reaktion mot det militärindustriella komplexet är uppenbara inslag. Den obekymrade frihetslängtan hos de piprökande hobbitarna landade väl hos 1960-talets hippies – rimligen till Tolkiens fasa.

                   Men varför stannar jag vid sommaren 1961? Lars Gustafsson besökte alltså England, och han måste ha upplevt hur världen höll på att ändra kurs. Intellektuellt var mycket i görningen. Imperiet höll på att falla sönder. Snart var det dags för ”swinging sixties”, då England blev skådeplats för en ny livsstil. Den sexuella frigörelsen – uppfattad som en del i den radikala samhällsomvandlingen – hade inletts. Poeten (och bibliotekarien) Philip Larkin fångar den här frigörelsen i dikten ”Annus Mirabilis”.

So life was never better than
In nineteen sixty-three
(Though just too late for me) –
Between the end of the ”Chatterley” ban
And the Beatles’ first LP.

D.H. Lawrence roman Lady Chatterley’s Lover, först publicerad 1928 i Italien, hade alltså varit förbjuden i Storbritannien ända till november 1960 då den friades från obscenitetsanklagelser i en mycket uppmärksammad rättegång. Utslaget möttes av applåder i Old Bailey.  I mars 1963 släpptes Beatles Please Please Me, och tre år senare bedömde som bekant John Lennon att bandet var ”more popular than Jesus”.

Jag tror alltså att den oerhört litterärt känslige Lars Gustafsson kände att något verkligen var på gång den där sommaren för sextio år sedan. Ungefär som när vildmannen Ghân-buri-Ghân i Konungens återkomst överraskat spritter till vid sitt avsked av Rohans ryttare, lyfter blicken och utbrister: ”Vinden vänder!” Varken romangestalterna eller läsaren förstår att vildmannens utrop är den första verkliga signalen om att Mordor kommer att besegras.

Ringarnas herre, som jag fortfarande har svårt att kalla något annat än Sagan om ringen, var en av de riktigt betydelsefulla pjäserna när hela spelplanen för litteraturen förändrades, och det paradoxala är ju att det är en reaktionär Oxford-filolog som skapade en av de viktigaste berättelserna för 21:a århundradet: moralisk, högstämd, ansvarstagande, full av ren och pojkaktig kärlek men fri från djupsinnig psykologi. Men också – som Gustafsson påpekar – med rent hallucinatorisk kraft. Inte underligt att Lagercrantz var skeptisk. Det var mycket som stod på spel och kanske anade han att den moderna konstlitteraturen hotades av en ohelig allians av populärt/ungdomligt och reaktionärt/åldrigt.

Rubriken ”Den besynnerlige professor Tolkien” var nog trots allt inte så dum. Gustafsson berättar 2004 att han intensivt minns slutet på intervjun många år tidigare. Då hade Tolkien visar honom ett jätteträd på tomten, vars stam i växten vikt undan för en husvägg och därför blivit ”skev och sned, men ändå triumferande.” Trädet finns med redan som slutkläm i intervjun 1961 och skall väl personifiera den obändige mytskaparen i Headington.

Jag lägger dock märke till ännu en detalj i intervjun. Lars Gustafsson skildrar Tolkiens ansikte som skarpskuret; han kunde vara en rovfågel eller ett troll. ”Som en rovfågels är också ögonen, det enda som inte är åldrat: de har en snabb vaksamhet, kanske också en misstänksamhet, de flackar skyggt åt sidan eller borrar sig plötsligt in i det han betraktar med den allra djupaste skärpa.” Naturligtvis är det en trollkarlsskildring, men de där unga ögonen gör att jag också anar en reminiscens av Pippins och Merrys möte med enten Trädskägge, Fangornskogens trädliknande herde och Midgårds äldsta varelse. Pippin beskriver Trädskägges ögon: ”Det kändes som om det fanns en jättelik brunn bakom dem, fylld med minnen i mängder samt ett långsamt och oavlåtligt tänkande; men på ytan glittrade nuet, som när solen belyser de yttre löven på ett stort träd, eller krusningarna på en mycket djup sjö.”

Det svenska tidningsmaterialet kan från licensierade terminaler läsas i KB:s tjänst Svenska dagstidningar. Recensionen i Expressen av Konungens återkomst har den slagkraftiga rubriken ”Thriller med troll”.

Varken poddar eller ljudböcker lyssnar jag på. Svårt att förklara varför. I bilen gäller P1 eller P2, och så många andra tillfällen till koncentrerat lyssnade tycker jag inte jag har. Musik i bakgrunden fungerar bra när händer och ögon är upptagna av annat, men ljudbokslyssnande kräver koncentration.

                   Däremot intresserar mig högläsning. Sedan mars förra året läser jag varje kväll klockan halv sju högt för familjen, spridd över världen. Det blir väl ett av de få riktigt positiva minnena av pandemin. Utan de digitala hjälpmedlen hade livet i Coronas skugga sett annorlunda ut.  

                   Som ”comfort reading” har vi arbetat oss igenom barn- och ungdomsklassikerna: Mumin, Nalle Puh, Det susar i säven, Det blåser på månen, fem av Narnia-böckerna och en hel del annat. Klassikerna har en starkt muntlig karaktär. De är lättlästa och det händer något när de får muntlig gestalt, trots eller tack vare att de kommer ur en  skriftlig litterär 1800-talstradition. 1800-talet var tidningarna och böckernas heroiska århundrade. Ändå är berättarrösten stark, och högläsning var ju också ett normalt sätt att förmedla litteratur i hemmen. Muntlighet och skriftlighet stod på topp och stärkte varandra.

                   Det var med en viss bävan vi började läsa Bilbo i vintras. Boken var den längsta vi givit oss på, och vi beredde oss på många veckors läsning. Så blev det, men det var en lustfylld tid. Berättelsen var som gjord för högläsning, briljant översatt av Britt G. Hallqvist, och jag förundrades mer och mer över de särskilda kvalitéerna som inte bara bara kom från den kultiverade viktorianska barnkammaren utan också var hämtade från andra och mer svårfiskade djup.

                   Efter avslutad läsning stack vi emellan med något annat, men nyfiket började vi prata om att ge oss på Ringarnas herre i Erik Anderssons svenska nyöversättning.  Familjen – även jag själv – kan verket utan och innan, men hört den, det hade vi inte.  I skrivande stund närmar vi oss verkets mitt och följer nu Gandalf, Théoden och de övriga mot Isengård och mötet med den besegrade Saruman.

                   Som tolvåring inledde jag ett passionerat förhållande med Sagan om ringen (som verket hette på den tiden) men lät relationen svalna tio-femton år senare när jag blev litteraturvetare. Tolkien fick inte riktigt plats i den modernistiskt färgade, höglitterära traditionen. Kanske berodde detta på att hans böcker både är mer konservativa och mer revolutionära än vad man kan tro. Han svepte rent med en hel kultur av psykologisk finläsning, återinförde myt, dygd och patetik i litteraturen,  samtidigt som han gav underground-kulturerna en världsbild. ”Frodo lives” sprejades som graffiti på världens väggar.

                   Just det sublima och det patetiska är kanske det som gör vår högläsning mest omtumlande. Ironisk distans duger inte. Det gäller att låta berättelsens urkraft verka, även om gestalter och händelser kan tyckas både kantiga och löjliga. Märkligt nog vinner hela tiden berättandets stora gester.

                   Tolkiens generation – de som dog på första världskrigets slagfält – var uppfödda i imperieanda, men de var tränade humanister. Privatskolorna drillade dem i latin och grekiska och fostrade den brittiska överklassen till moderna romare. Oxfordprofessorn Tolkien var en del av denna kultur, och samtidigt något annat. För honom räckte det inte med Rom och Athen. Han behövde skapa Númenor och Fylke, nya språk, nya mytologier, nytt allt. Och samtidigt är hans värld mer lantligt medeltida än någonsin det urbana antika Rom. Det är så märkligt alltihop.

                   Jag kunde inte låta bli att undra om det fanns några brev från eller till J.R.R. Tolkien på Carolina Rediviva. Här brukar man ju finna det mesta. Jag fick snabbt napp: tre brev från trollkarlen i Oxford. Inget av dem så märkvärdigt kanske. Det äldsta är från 1924 där han tackar den svenska ortnamnsforskningens förgrundsgestalt, Jöran Sahlgren, för hans Nordiska Ortnamn. Man kan ju tänka sig att Tolkien med glädje kastade sig över skriften, han som inte bara skulle skapa en mytisk värld utan även döpa dess platser.

                   Nästa brev är från 1950. Brevhuvud från Merton College. Adressat Helge Kökeritz, framstående Uppsala-anglist, förbigången i professorskonkurrensen i Uppsala 1937. Kökeritz flyttade istället till USA. Tolkien skriver för att bjuda in honom att hålla en föreläsning i Oxford, och för den som själv skrivit liknande brev är det roligt att notera att det huvudsakligen handlar om hur svårt det är att skaka fram arvode, men att Tolkien hoppas att Kökeritz skall komma ändå. Tolkien kan ändå erbjuda en ersättning som ”if not princely is not perhaps inadequate.”

                   Brevet är prydligt handskrivet, och det är en aning märkligt att vara så bekant med handstilen. Det är den präntade stil som man sett på hans kartor och i alla versioner och adaptioner av hans verk. Tolkiens underskrift i blått bläck är precis den som de flesta i världen är bekanta med och som återgivits miljontals gånger i tryck.

                   Inte heller det tredje brevet från Tolkien är särskilt omtumlande till sitt innehåll, men det öppnar nya sammanhang och perspektiv. Därför är det värt ett eget kapitel.

Bloggen om det brev Tolkien sände till Uppsala 1961 läggs ut inom några dagar.

I förra veckan bröt jag en lång tids bloggtystnad. Tystnaden var naturligtvis en följd av pandemin. För fler än mig vändes tillvaron inåt och det utåtriktade vardagssamtalet på nätet förlorade i betydelse. De restriktioner för social distansering som rått i sexton månader har nog för många  gett effekter även vad gäller sätt att kommunicera. En tystnad har sänkt sig över samhället. Stora gester, självreklam och ”se-på-mig”-kommunikation blev mindre viktig. Samtidigt efterfrågade vi tydlig information, uppdateringar och  vederhäftighet.  

                             När jag i början av sommaren fick min första spruta i Fyrishovs stora idrottshallen slogs jag av ett ljud som jag inte hört på ett år – sorlet av människor. Vi stod eller satt säkert utspridda, men människor talade stilla med varandra medan de väntade, först på sina sprutor, sedan på att de femton vilominuterna efter vaccineringen skulle ta slut. Sorlet blev  en påminnelse om att vi ändå är på väg mot att återerövra det gemensamma rummet.

                             I det professionella livet har kommunikation under pandemin handlat om information under extraordinära förhållanden. Bibliotekets personal har framgångsrikt arbetat vidare, men omställningen till hemarbetet (när det gått) har krävt åtskilligt. Forskare och studenter har haft mer behov av stöd än vanligt, och UUB:s digitala service har gått varm. Lokalerna har fått begränsade öppettider men ändå behövt hållas öppna för den som absolut behövde arbeta på plats. Allt detta har krävt kommunikation. Bibliotekets ledningsgrupp hade – förutom sedvanliga ledningssammanträden –  ett kort krisledningsmöte varje tisdagsmorgon ända fram till sommaren. Huvudfrågorna handlade varje gång om kommunikation: vad vet vi? vad säger folkhälsomyndigheten? vad säger universitetet? vilken information behöver ges till vem och i vilka kanaler? hur kan vi förbereda oss på det oväntade?

                             Förhoppningsvis kan vi nu se fram mot en rätt normal höst och därmed återgå till mer stabila och långsiktiga kommunikationsinsatser. Samtalet i samhället behöver komma igång igen.

Medan jag skrev detta undrade jag vad som fanns under uppslagsordet ”pest” i kulturarvsplattformen Alvin. Bland annat hittade jag en tryckt förordning från peståret 1710 där magistraten i Stockholm utfärdar råd och förhållningsorder. Punkt ett handlar om renlighet och därpå följer den ena punkten efter den andra. På slutet hotas med straff för den som inte är klok nog att följa förordningen, men man tonar ner frågan om straffet. Istället vädjar man, precis som idag, till den enskildes goda omdöme: ”man vill förmoda, att var och en, som med sunt förnuft eftertänker, vad fara denne smittosamme sjukdomen med sig förer, lärer beflita sig att till alla delar noga efterkomma denne förordning […]”. [Stavningen har moderniserats.]

                             Även 1700-talets myndigheter behövde kommunicera.

https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:400164

Jag läser nu en bok utgiven av systerbiblioteket vid Västerhavet. Titeln är Objekt och samling. Om det unika i Göteborgs universitetsbibliotek. Redaktören Anna Svensson konstaterar i inledningen att medarbetare vid GUB mycket sällan ”bidragit med fördjupade beskrivningar av samlingarna under 2000-talet.” (s. 6) Det vill den här antologin ändra på, och i elva artiklar gör hon och kollegerna djupdykningar i specialsamlingarna. Dykningarna ger en god fångst.  

De stora universitetsbiblioteken – särskilt de äldre men också några av de nyare – bågnar av unikt material. De bågnar också av kunskap om det material som förvaltas på biblioteken. Därför är det välkommet med en antologi, där medarbetarnas kunskaper binds ihop med själva materialet. Ett och annat görs på detta viktiga område, och jag är glad över att det vid mitt eget bibliotek bedrivs  omfattande verksamhet för att lyfta fram, beskriva och analysera de unika samlingarna. Men mer kan och borde göras. Bibliotekarier besitter ofta en källkunskap som forskaren saknar eller som skulle kräva en väldig insats av tid och energi för att samla. Forskare och samlingsexperter borde istället arbeta mer i lag. Men det vore verkligen också önskvärt att de som ordnar och dagligen arbetar med de unika samlingarna hade tid och möjlighet att skriva om dem.  

Den antologi jag har i min hand innehåller allt från viktiga skildringar av KvinnSam:s uppbyggnad till en skildring av polarforskningen vid förra sekelskiftet – utgående från en meny från The Explorers Club i New York 1906. Eller vad sägs om en rejäl närläsning – eller snarare en närtitt på det fotografi där Flory Gate och Elin Wägner trampar tandemcykel.  Men det här är ingen recension, så den som vill veta mer om artiklarna hänvisas till boken. Den finns förstås både på papper och öppet tillgänglig på nätet. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/68692

Det jag vill passa på att göra är att påminna om den kompetens- och kunskapsrikedom som finns vid biblioteksavdelningar för unika specialsamlingar. Alltför sällan ges dock chansen att dokumentera samlingskunskapen för framtiden.  Nu talar jag inte om det självklara ordnandet och katalogiserandet av samlingarna (själva grundbulten), utan om all den bredare kunskap som samlas under arbetet. Jag vet själv – både som forskare och som bibliotekschef – hur skeppet plötsligt gungar till, tappar fart och tvingas på ny kurs när en nyckelmedarbetare går i pension. Viktig kunskap har lämnat organisationen. Bibliotekariers specialkunskaper behöver alltså bevaras, precis som det material vi är satta att förvalta.

Att Göteborgsvolymen kom till kan vi tydligen  tacka apotekaren Gustaf Bernström för. I hans namn finns en fond som skapades vid mitten av 1900-talet och  som skall bereda biblioteksanställda vid GUB möjlighet till vetenskaplig forskning.  Sådan framsynthet skulle man se vilja  se mer av. Forskningsbibliotekens anställda ingår i det större maskineri som vetenskaplig verksamhet utgör, och vill man maximera nyttan bör biblioteken ges fler möjligheter att dokumentera och sprida sin kunskap. Redan fler Wikipediartiklar om universitesbibliotekens samlingar och resurser vore en välgärning.

Nu har jag skrivit om bibliotekens unika specialsamlingar, men resonemanget ovan både kan och bör utvidgas. Ett modernt forskningsbibliotek bryter ny mark vad gäller digitala metoder och tekniker, utvecklingen av öppen tillgång, utvecklingen av nya och effektiva bibliotekstjänster och mycket mer. Allt detta borde förmedlas bättre. Branschen borde skriva mer. Vi ses vid tangentbordet.

Slutligen. Vad saknar jag i volymen Objekt och samling? Presentationer av de medverkande. Dessutom ett register (även om man förstås kan söka i nätversionen). Och definitivt ännu fler intresseväckande texter där Göteborgs universitetsbiblioteks medarbetare delar med sig av sin kunskap om de värdefulla samlingarna i ”Lilla London”.